cyborg

Cyborg som Nomad

’Och Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne, till man och kvinnan skapade han dem.’
Skapelseberättelsen skildrar människans födelse, men jag undrar, när blev cyborgen född?

’Vi är alla cyborgs- sade arkitekten och cyberspaceteoretikern Marcos Novak till mig för ett år sedan. Jag är född och uppväxt i Grekland och har burit glasögon sedan barndomen. Om jag hade levt i det gamla Sparta, hade min mor varit tvungen att döda mig. Imperfekta barn fick inte lov att leva i ett samhället där alla resurser användes till kriget.’

Cyborgen, homo cyberneticus, dels människa och dels maskin, ställer vår tids teoretiker inför en viktig utmaning. Dagligen sysselsätts tusentals forskare och tänkare från hela världen med att försöka förklara och analysera konsekvenserna av en sådan förening.

Daidalus, arkitekten som ritade Kretas labyrint, var enligt myten en av de första människor som ville förbättra sin kropp, få den att överskrida gränserna som naturen eller gudarna hade stakat åt oss.

Hans idé, att med hjälp av påklistrade vingar, få sig själv och sonen Icaros att flyga som en fågel, gästar än många av våra myter och legender och vindsurfarna som korsar ibland vår himmel är deras värdiga efterträdare.

Människan, det enda av naturens barn, som är född försvarslöst, utan päls, näbb eller klor, har varit tvungen att, med hjälp av mekaniska eller tekniska tillbehör, kompensera naturens brister. Kläder, skor, vapen, hus, allt är tänkt för att höja våra möjligheter till överlevandet. Under flera tusen år har människan samlat en imponerande kunskap om överlevnadsstrategier, om förbättringar och tillbehör som kan få oss att leva ett värdigt liv på jorden.

Golems, robotar och dubbelgångare blev litterära gestalter tack Isaac Asimov och rabbinen Loew. I Asimovs kosmogoni tillverkades robotarna av systemingenjörer och svetsare, hos rabbinen Loew var det magiska besvärjelser som kallade Golem till livet.

Filmerna som ’Blade Runner’, baserad i Philip K. Dicks succéroman ’Do Androids Dream of Electric Sheep?’, och ’Robocop’, där en skadad polis förvandlas till en maskin, populariserade bilderna av de nya människohybriderna, som smälter samman människans förmåga att tänka, känna och ta beslut med maskinens styrka och osårbarhet.

I dessa filmer formulerades också moraliska dilemmor, som speglade vår kluvenhet och vår rädsla inför den nya tidens utmaningar.

Författare som Michael Gibson och Bruce Sterling hör till den grupp författare som mer än andra annammat den nya tekniken och beskriver framtida utopier där gränser mellan människan och maskiner kommer att vara definitivt upplösta.

Implanterade minneschips och inbyggda virusskydd förvandlar människor i ’Count Zero’, ’Neuromancer’ och i många av Sterlings berättelser till hypereffektiva, nästan odödliga hjältar.

Men det är ett stort avstånd mellan den första varelsen som kallades cyborg, en vit råtta i Roacklandsjukhuset och våra dagars sofistikerade prototyper.

Både det industriella och de vetenskapliga etablissemangerna har länge drömt om den perfekta syntesen mellan människa och maskin, en android som både kan fungera som husslav och som otröttlig arbetare.

Men bakom instrumentella motiv finns en äkta önskan av vilja överskrida gränsen mellan livet som hemlighet och livet som konstgjort egenskap. Att uppleva kroppen som en fängelse och att vilja utforska den metafysiska rymden som finns kring vårt medvetande har varit ett ledmotiv inom litteratur, religion och vetenskap sedan urminnes tider.

Den medeltida människan, bunden till ett hierarkiserade och orörligt samhälle, försökte plåga kroppen genom fasta och fysiska smärtor för att uppnå extas, den synliga konsekvensen av grekernas apoteos, att bli som Gud.

Abbedissan Hildegarde von Bingen, en av medeltidens färgstarkaste gestalter, lika kunnig i naturmedicin som i alkemi, anklagades av sina belackare för häxkonst. Hennes apokalyptiska visioner, nedskrivna av två sekreterare, uppskattades av det enkla folket, men sågs med misstänksamhet av det religiösa och politiska etablissemanget.

Idag finns det teoretiker som Donna Haraway, som hävdar att cyborgerna representerar det androgyna, ett motiv som också var oerhört viktigt i den medeltida ikonografin, särskilt i de byzantinskinspirerade kyrkor, där man såg Gud som en dubbelkönad gestalt.

Haraways bok ’Simians, Cyborgs and Women’, utgiven hos Routledge 1989, och särskilt hennes ’A Cyborg Manifesto: Science, Technology and Socialist Feminism in the 1980s’, från 1985, har varit viktiga intellektuella stöttepelare för en ny åskådning, där cyborg, ’den förbättrade människan’, blir ett feministiskt redskap.

’Vi måste ta över kontrollen av maskiner och verktyg från krigsherrar och jägare’, säger den upproriska Haraway, som anser att det samhälle som vill bibehålla en ekologisk balans och ett mänskligt ansikte, måste ge maskinerna genrelösa attributer, och få dem att överskrida gränsena.

Är maskinerna manliga eller kvinnliga? Om man laddar information i en robot, avgör informationen om roboten ska agera som man eller som kvinna? Både biogenetiker och ingenjörer är överens, maskinerna tillhör det tredje könet, en genuslös resenär.

Teorin om en mångfaldig personalitet, där alla kön ingår och där överskridandet mellan ett genus och ett annat inte för till schizofrenin utan till helhet och harmoni, är centralt hos Roseanne Alucquére Stone, som själv har överskridit gränsen mellan könen.

Stone, som var förut en man, är idag en av de viktigaste teoretiker inom cyberantropologi, där hon tillsammans med Donna Haraway och Sheryll Turkle försöker lägga grunderna för ett nytt intellektuell bygge, som analyserar den digitala människan och hennes förmåga att skapa en ny kosmogoni, där kategorier som ’manligt’ och ’kvinnligt’ kommer att vara högst tillfälliga.

Synen på könet som en social konstruktion till grund för både Haraway och andra kvinnors forskning, som hävdar att maskinerna inte behöver stå till krigets tjänst, utan att vårdande maskiner, en blandning av kvinnliga egenskaper och maskinens uthållighet kan bli svaret för ett annat samhälle.

De tar avstånd från författare och teoretiker som demoniserar maskinerna, som i dem ser redskap för mannens herravälde över naturen, för kapprustning och krig. När rymdresorna blev verklighet var det viktigt för ingenjörer och biologer att skapa förutsättningar för att få människan att överleva i andra miljöer, på andra villkor än vad vi har på jorden. Att få människan att tåla extrema temperaturer, hetta och kyla, att få henne att besöka och arbeta på planeter med andra förutsättningar än jordens, har varit en av vetenskapens högsta prioriteringar.

Att se kroppen som ’Terminal Body’, ett landskap där implanterade proteser och elektroniska tillbehör bildar mönster av bisarr skönhet, är också ett kärt motiv i konsten, både för bildkonstnär och författare. Sedan Mary Wollstonecrafts ’Frankenstein’, har författarna utforskat det komplexa och spännande förhållandet mellan människa och maskinen. Att skapa liv, att bli som gudar, ställer oss mot stora etiska dilemmor.

Att välja barnets genetiska arv, att tillverka provrörsbarn med hjälp av utvalda celler ur supermänniskor, har väckt både skräck och fascination hos författare, som samtidigt tog avstånd från Tredje Rikets biologitänkande.

Både Orwell, Karin Boye och Aldous Huxley har skildrat mardrömssamhället, där biologin och ingenjörkonsten ställs i statens eller överklassens tjänst. Närmare oss finns idag Margaret Atwoods ’Maiden´s tale’, som skildrar ett samhälle där kvinnor används som boskap, för att vara bärare av det härskande klassens avkomma.

Lagstiftares och religiösa ledares försök att kontrollera de vetenskapliga instanser som styr produktion och reproduktion har visat sig otillräckliga. Både den mäktiga läkemedels industrin och de avancerade biogenetiska laboratorierna vill gärna få patent på livet och kunna erbjuda till köpkraftiga föräldrar möjligheten att skräddarsy det ideela barnet, bärare av artens mest framstående egenskaper.

Mot en sådan utveckling reser sig idag många människor, som i det ser ett farligt prejudikat, som skulle sätta demokratin och rättvisan ur spel, och skapa ett samhälle utan mångfald, utan den brokiga mosaik som speglar artens komplexa väv och naturens givna ramar.

I ett föredrag presenterat vid årsmötet i American Anthropological Association, 1992, lade Gary Lee Downey, Joseph Dumit och Sarah Williams grunden till en ny disciplin, cyberantropologin, som, enligt dem ’etablerar ett samtal mellan vetenskap, teknologin, feministiska studier av kön, socialisering och medicin’.

Cyberantropologin, disciplinen som upptar de som vill veta hur ett virtuellt samhälle fungerar, är resultatet av en fruktbar förening mellan traditionell antropologi, biologi, genusstudier och cybernetik. En grupp människor utan andra gemensamma nämnare än sina datorer, spridd till jordens alla hörn, håller på att skapa andra kommunikationsmodeller, ritualer och normer än de som vi hittills känner till och ställer forskare inför nya fascinerande forskningsfält.

Den virtuella by, en agora för demokrati och dialog är ett nytt medium för socialt interaktion.

Som en utveckling av kulturantropologins forskningsfält, där den antropomorfiska diskursen har än så länge varit rådande, visar Downey, Dumit och Williams att cyborgerna utmanar dessa grundvalar och ställer frågor om kön, identitet och tillhörighet på sin spets.

Vem äger en maskin? Vem lyder en robot? Är inte ’Blade Runners’, ’Terminator’ och ’Robocop’ bildmetaforer för en världsordning som kräver fullständig kontroll av människor, natur och maskinern, men som inte lyckas dämpa upproret?

Cyborgernas ställning i samhället och vår oförmåga att ge det civila samhället kontrollmekanismer och insyn i militärernas och genetikernas experiment, utgör en av framtidens största farhågor, och är i själva verket en reflektion över maktens villkor och människans fortlevnad på jorden.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *