Kulturpool.se - Medlemmar

ANA L.VALDÉS

Den 3 juli 1995 publicerade den ansedda amerikanska tidskriften Time en huvudartikel av journalisten Philip Elmer Devitt, baserad i forskaren Martin Rimms rapport om pornografi på Internet. Artikeln, On a Screen Near You: Cyberporn, var rik ilustrerad med teckningar som visade män älskande med datorer, upprörde lika mycket konservativa som liberaler och spred chockvågor genom Amerikas forskningselit.

De konservativa läsarna krävde genast censur och förbud, hänglås på tonåringarnas datorer, legitimation och intyg för tillgång till universitets databaser, fängelse för dataoperatörer och konfiskering av utrustning från de potentiella förbrytarna. De liberala läsarna begärde bevis och belägg från Rimm och inte bara spekulationer och lösa påståenden. Internets själva existens stod på spelet. Nätets icke-hierarkiska och anarkistiska form, som hade skapats för att klara ett kärnkraftskrig, skulle inte överleva barriärer och gränser. Men Rimms rapport visade sig vara ihålig. Martin Rimm är en ung nyligen utexaminerad ingenjör med censorambitioner, verksam vid Carnegie Mellon, ett av Amerikas viktigaste universitet för modern teknik. Han hävdade i sin rapport att han hade undersökt hundratusentals bilder som spreds via Internet och bland dem upptäckt ett högt pornografiskt innehåll. Enligt Rimms fanns allt, från gruppsex till den förbjudna barnporren, från sex med djur till ren koppleriverksamhet. Han drog ytterligare slutsatser: sexutbudet på Internet höll på att bli extremare, användarna ville ha enbart explicita bilder. Senator Exon, vilkens Decency Act just då skulle behandlas av den amerikanska kongressen, fick vatten på sin kvarn. Internet måste censureras och både leverantörer och tekniker som bidrog att sprida de förbjudna bilderna skulle bötfällas och åtalas. Allt hade varit i sin ordning om inte Martin Rimms rapport hade granskats av flera forskare, som påpekade grava metodologiska felaktigheter, plus en medveten förfalskning och manipulering av fakta. Rimms rapport, som hade anonserats som den första vetenskapliga analysen av pornografi på den elektroniska motorvägen, visade sig vara långt ifrån vetenskaplig, en osammanhängade blandning av felaktigheter, insinuationer och grova generaliseringar. Att Rimm valde att publicera sin rapport i icke-specialiserade tidskrifter, förmodligen för att undvika att få den granskad av experter, fick många att höja på ögonbrynen. Skulle inte Wired eller Infobahn, två tidningar som sedan länge har varit pionjärer i att beskriva och granska nätets sociologi och myter, ha varit de mest lämpliga? Och vad hade Rimm för bakgrund och för akademiska meriter för att dra sina slutsatser? Att han presenterade sig som en del i ett forskningsteam vid Carnegie Mellon, men vägrade in i det sista att nämna andra namn och att låta experterna konfrontera hans påstådda medforskare, fick några skeptiker att bli ännu mera misstänksamma. Många upprördes också av det faktum att de flesta bilder som Rimm citerat för att belägga för hans teorier hade plockats från BBS. Bulletin Board System, är ett slutet och begränsat datorsystem där vuxna användare betalar dryga månatliga belopp för att vara med, där kontokort, koder och fakturor garanterar dataoperatörerna att de förhandlar med vuxna och inte med barn eller tonåringar, gjorde många upprörda. BBS och Internet är inte på något sätt synonymer och kan inte granskas på samma sätt. Bägge systemen använder datorer, men det vore lika grov förenklande att säga att 070-numers existens riskerar hela telefonnätets integritet. Plötsligt hade Martin Rimms rapport vuxit till en affär och både Carnegie Mellon, Georgetowns Law Journal och Time var i blåsväder. Hur hade de kunnat ge Rimm genom att publicera hans rapport, någon trovärdighet? Att Caroline Mac Kinnon, professor i juridik vid Columbia University och upphovsman till ett polemiskt lagprojekt om kriminalisering av pornografi, hade kallat Rimms rapport en intellektuell milstolpe, förvånade inte. Mac Kinnon, en av de mest rabiata anti-pornografikämparna, har aldrig tvekat att ge sitt stöd till alla som uttalar sig mot pornografi, utan minsta krav på vetenskaplig analys. Att hon och den kristna högern nu fanns bland de som mest entusiastiskt försvarade Martin Rimm överraskade inte många.

Lika aktiva hade både Mac Kinnon och hennes goda vän Andrea Dworkin varit när fotografen Robert Mapplethorpes utställning hade orsakat i USA en princip diskussion om gränserna mellan konst och pornografi. Debatten, som höll på att äventyra flera statliga och privata muséernas subventioner, rann ut i sanden, eftersom beslutet som Council of Arts hade tagit, visade sig strida mot First Ammendment, klausulen som garanterar amerikanernas yttrandefrihet i alla former. Både Mac Kinnon och Dworkin, som kallade sina belackare för First Ammendment Fundamentalister, fanns på samma sida av barrikaderna som Christian Coalition och en mängd andra kulturkonservativa organisationer. Kulttidskriften Wired gjorde en grundlig undersökning av Rimms rapport. På deras elektroniska Internet adress, Hot Wired, kan den nyfikne läsa alla komplicerade turer kring den omstridda rapporten. Sedan i somras har affären Rimms vuxit till gigantiska proportioner och givit upphov till flera hundra sidor av kritik och motkritik. Att Martin Rimm var densamma Martin Rimm som 1994 hade avslöjat för Carnegie Mellons rektor att på universitets databaser fanns det en mängd bilder med pornografiskt innehåll som kunde få universitet åtalat, fick många att höja på ögonbrynen. Hade inte den ambitiöse och skrupellöse Rimm medvetet manipulerat flera skolor och universitet för att vinna lätta akademiska poänger?

Men det var få som kunde vidhålla sitt stöd för Rimm när ivriga datorexperter avslöjade att Rimm själv var författare till boken The Pornographer´s Handbook: How to Exploit Women, Dupe Men & Make Lots of Money, som lärde BBS operatörerna att skräddarsy sitt utbud för att locka flera kunder och som erbjöd konkreta tip för att undvika problem med polis och myndigheter. Att Rimm förklarade att boken var tänkt en satir övertygade ingen. Många databasägare berättade för journalisterna att de hade fått boken i utbyte när de hade lånat till Rimm deras bilder och deras kundregister. Till och med Times journalisten Philip Elmer Devitt, som hade baserat sin artikel på Rimms rapport, var tvungen att desavouera honom i en artikel publicerad den 24 juli 1994, tre veckor efter publiceringen av Cyber porn. Där avslöjade han också att Rimm, när han var knappt 16 år, redan gjort sig känd för sin bristande självkritik. Rimm, som då studerade vid Atlantic City High School, hade förklätt sig till arabisk scheik och fått komma in på Atlantic Citys mest exklusiva kasinon. Utifrån sina erfarenheter publicerade han en artikel där han drog slutsatsen att hela 64% av alla skolstudenter i Atlantic City hade brutit mot lagen och spelat någon gång i Atlantic Citys kasinon. Polemiska och omstridda som hans påståenden var, fick ändå den effekten att spelåldern höjdes från 18 till 21 år. Trots att advokater och kasinoägare ifrågasatte den unge Rimms trovärdighet och den vetenskapliga beläggen för hans påstående, fick Rimm vissa mäktiga allierade, som bl.a. finansierade utgivning av hans bok An American Playground. Att samma Rimm, fjorton år senare, kunde dupera flera forskare och redaktörer, är någonting som fortfarande gör mig och många förvånade. Rimms rapport och dess konsekvenser skulle inte spela en så stor roll om inte flera viktiga princip hotades. Det är både bisarr och skrämmande att den amerikanska senaten, som består till stora delar av senatorer som kommer från The Bible Belt, stater med en övervägande fundamentalistisk befolkning, kan avgöra hur Internets utbud kan se ut. Inte ens i USA har staterna en gemensam lag: vissa bilder och vissa texter kan vara godkända i Californias, men fällas av Tennessees obscenitetslagar. Vi riskerar alltså att låta Ulf Ekman och Livets Ords motsvarighet i USA avgöra vilka texter och vilka bilder kan man sprida via Internet. Klarar informationssamhället att förses med munkavlar och restriktioner som har sitt ursprung i en kristen fundamentalistisk människosyn?

Att det amerikanska exemplet på en restriktiv lagstiftning kan smitta som en löpeld till andra länder är farligt och har fått flera tunga teoretiker att uttrycka sin missnöje. Flera hundratusen underskrifter samlades mot Exons lagprojekt, som inte ens fick stöd från hela den republikanska majoritet i USAs senat. Att Exon också fått låna flera av Rimms grövsta bilder och med dem förmått en del av de mer tveksamma senatorerna att rösta för hans förslag, gav ytterligare argument till dem som krävde att Rimm skulle avslöjas på alla fronter som en oportunistisk bluffmakare, enbart intresserad av pengar, prestige och lättvunna akademiska poänger. Bland de som hårdast kritiserade Rimms artikel fanns Donna Hoffman och Thomas P. Novak, verksamma vid Vanderbilt University, professorer i marknadsteknik och förvaltning. De kallar Rimms rapport en osofistikerad, dålig framförd och svagt belagd rapport skriven av en blivande ingenjör i elektronik som publicerar sitt material i en icke-vetenskaplig tidskrift. Att Rimm från både Time och Georgetown Law Journal krävde att inget fick visas av hans rapport innan den publicerades och att detta löfte fick redaktörerna att agera med bakbundna händer, innebar ett grovt misstag som Elmer Devitt erkänner idag, efter att Times trovärdighet fått en allvarlig törn. En av de som försökte få se rapporten innan den kom i tryck var Mike Godwin, en advokat som arbetar åt EFF, Electronik Frontier Foundation, den organisation som mer än andra har arbetat för att försvara Internet mot varje former av censur och intervention. Men varken Time eller Georgetown Law Journal kunde bryta sin överenskommelse med Rimm. Rimms rapport, som citerade som källmaterial inte mindre än 917.410 sexuellt explicita bilder, klargjorde inte att bara 2.830 av dessa bilder var funna på Usenet, Internets egna diskussionsgrupper, under en period av fyra månader. Alla andra bilder var tagna från 68 amerikanska BBS, specialiserade på vuxna användare med extrema sexbehov. Att få allmänhet och politiker att tro att ett barn på Internet kan av misstag hamna i en förbjuden grupp med sexuellt innehåll, är en del av en häxjakt, som tyvärr också drabbat våra breddgrader, där forskare och journalister i jakt på sensationella rubriker också påstått att Internet innehåller förbjuden pornografi eller att Internet är pedofilernas paradis. I USA arbetar flera föräldrarorganisationer med att få fram olika filter, som kan garantera de vuxen kontroll över sina barns datoranvändning. Både Cyberwatch och Cybernanny finns nu i demoversioner, som kan laddas hem direkt från Internet. Föreningen No More Victims, som består av många vuxna som var sexuellt uttnyttjade som barn, och som har fått flera utmärkelser för sin hemsida, är en av de få organisationer som har visat en beundransvärd mogen attityd gentemot det som Mike Godwin kallar Great Internet Sex Panic of 1995. Istället för att ropa på censur och förbjud, kräver de större samhälleliga resurser för att behandla pedofiler, incestutövare och incestoffer. Istället för att demonisera sexualitet, vill de få skolorna och föräldrarna att spela en aktivare roll i barnens sexuella uppfostran, där både lust, erotik och frihet ingår. De påpekar att de flesta fall av sexuellt våld mot barn inte begås av pedofiler, utan av barns lagskyddade föräldrar eller släktingar, i kärnfamiljens trygga famn. Det är inte heller förvånande att Martin Rimms påstådda konsumentundersökning visar att bland de som använder datoriserade bilder med sexuellt innehåll finns 99% män. Förmodligen skulle samma statistik visa sig gälla köpare av herrtidningar och uppringare av 070-nummer, plus alla besökare av massageinstitut och kamouflerade bordeller. Att peka ut pornografin som ett mansproblem och att försöka hitta alternativa, fantasifulla och kreativa lösningar till detta, är ingenting som varken forskare, journalister och politiker hittillsverkar vilja befatta sig med. Att kalla på censur, förbud och restriktioner inför varje illa belagt artikel om pornografi på nätet, hjälper varken de män som genom bilder försöker leva ut sina fantasier eller de kvinnor som ser pornografi som ett självklart inslag i det vuxna sexuella livet.