Vattenspegel

Låter blicken flacka över bilderna. Finner inga fästen. Här är tomt, tyst, skrämmande. Scenerna känns nästan arrangerade, men av vem? Vem är det som är närvarande nu utan att jag kan ge ett namn?


Man ser att vattnet är i rörelse, men det är det ju inte. Rörelsen är något du hämtar upp ur djupet av dina minnesluckor. Du hör hökugglan ropa över granskogen, också det en röst inuti dig.


Yta - djup. Anar dunklet i skogstjärnen. Mytiska och mystiska krafter som välver vattenspegeln.


Är det detta berättelserna om näcken säger? Du fiskar upp faror och hot ur dina inre rörelser men samtidigt: rätt hanterade, krafter som kan vara dig till stor glädje. Bonden förstod genast vad det var för en häst som betade på åbrinken. Försiktigt närmade han sig och fäste ett stålspänne i dess man och därmed hade han bundit näcken i denna form och fick det bästa dragdjur han någonsin hade haft. Aldrig behövde hästen mat och aldrig tröttnade den framför plogen. Vi stiger in i landskap och bilder med våra personliga packningar. Norrland. Vad finner du där? Eller i bilden av norrland.

En ensam sten på tundran. Utslängd av slumpen eller varsamt placerad på just denna plats, just i din färdriktning, stig, avstånd. Du råkar se just den bilden och genast öppnar sig en avgrund av referenser mellan oss. En plats att vila på? Begrunda? Eller Fly?


Tomheten skrämmer oss. Kräver av oss att fyllas ut med något, med vad är ditt och mitt ansvar. Vad bär du i ränseln? Skräck och förtvivlan eller nyfikenhet och lust, varsam förundran, tid? Vem är du? Är det den frågan den polerade ytan ställer dig? Vad gör du av Dig? Ett existentiellt landskap. Renskrapat på svar och pekpinnar. Knappt levande. Fullt endast av uppfordran. Skönhet.Det karga rymmer alla förutsättningar, men vart ligger skönheten egentligen? Skönheten har aldrig varit avsiktlig, uträknad. Den springer fram ur själva levandet och dess villkor.

Riktningarna i ditt sökande, steglängden i dina vandringar, sättet du fyller mellanrummen, gliporna och tomrummen med mening. För det är just avståndet som skapar oss - och i avstånden vi skapar skönhet. Och här finns avstånd. Sällan når dina ögon längre. Tystnaden. Den kalla luften, de glesa ljusen som vibrer över skogen. Du ser allt detta och förhåller dig. Det uppstår poesi, ett slags förklaringar som inte föregås av problematisering, ett slags program som inte behöver svar, som lever just på att vara undanglidande och svårfångat, diffust. De färdigstavade orden och de konturskarpa avbildningarna är de svåraste och därför slår vi helst dom ifrån oss. Genom att ta dom för självklara. Ingenting är självklart. Norrland. Har du varit där?


Vad är norrland? Myr? Skog? Fjäll? Kanske människor, kanske dofter. Vad är du? En förbipasserande? En förkastare? Vad har du tagit för givet i den här texten, dessa framkastade ord och bilder? Ansvaret är faktiskt ditt. Jag är redan långt borta. Jag är här. Du ser mig. Du ser mig inte. Du gör mig men du kan inte göra mig. Jag gungar fram över myrarna. Luktar på källvattnet, väger stenarna i handen innan jag... Du måste själv komma. Bilder är bilder. Inga svar, inte ens förklaringar. Och det här är ett annat slags poesi. Ett nytt språk för plats. Nu skapar vi avstånd genom att sträcka oss efter varandra.

Manus: Mats Söderlund Foto: Ingemar Johansson