För mig är det så. Jag hade inte skrivit den här boken om jag inte i djupet av mitt hjärta ansett att barn är allt och livets mening. I linje med detta ser jag en stor betydelse i min egen födelse och död. Mor födde mig. Jag gav min dotter Sofie livet. Hon föder kanske en Helena. Jag dör för att Helena ska få plats. Min mor dör för att Sofie ska få plats. Så är det. Redan som små flickor får många av oss höra att det är fint, speciellt och en av våra stora fördelar att vi kan föda barn. Hur det är för dig, vet jag inte. Men jag vill tro att barn är den enda sanna rikedomen även för dig. I annat fall undrar jag med fog vad du har i min bok att göra? Om du inte står på barnens sida föreslår jag att du kliver ur min bok redan nu.

Enligt IRIS, intresseföreningen för ofrivilligt barnlösa, är det bortåt 250 000 par i Sverige som vill men inte kan få det barn de önskar. Det rör sig om femton par av hundra i fertil ålder. En halv miljon människor, som tiger och lider, som mer än gärna skulle vilja höja nativiteten i Sverige.

Enligt professor Lars Hamberger på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg har mäns spermier blivit sämre de senaste tjugo åren. Det föranleder mig att anta att de 250 000 kommer att bli fler och inte färre med tiden. Hamberger föreslog i en föreläsning jag lyssnade på att alla män borde låta frysa in sin sperma i samband med den militära mönstringen. Det är inget skämt. Det oroar honom att kvaliten försämrats.

Eftersom ämnet är tabubelagt ser jag frågan som ett dolt handikapp. När en författare stöter på tabun är det hans eller hennes plikt att om möjligt riva murarna. WHO (Världshälsoorganisationen) har diagnosen kvinnlig och manlig sterilitet upptagen i sin klassifikation av sjukdomar. Det har Social styrelsen också men försäkringskassorna runt om i landet gör lite som de vill med den saken. Det beror på var man bor om de betalar en privat behandling eller inte.

Socialstyrelsen, som alltid släpar efter och spelar rollen som broms kloss i många sammanhang i vårt land, delar inte WHO:s attityd fullt ut. Det finns en dubbelmoral. Socialstyrelsen borde nypa de försäkringskassor i örat som inte godkänner ofrivillig barnlöshet som sjukdom! Varför ska de barnlösa betala behandlingen själva på privatklinikerna? Vidare borde ansvariga myndigheter se till att pastorsexpeditionerna - staten - inte ljuger som de gör i handlingar. När barnmorskan, som kanske inte ens vet om att det är ett inseminationsbarn, förlöst babyn registreras den juridiska fadern som biologisk far. Det är inte sant. Enda sättet att få en ändring tillstånd är att den läkare som utfört inseminationen anmäler detta till folkbokföringen. Det vore det naturliga eftersom det bestämts att alla barn har rätt till sitt eget ursprung. En rättighet som FN antagit och som Sverige undertecknat. Jag har heller inte kunnat finna någon politiker, myndighet eller något annat samhällsansikte utåt som vill kalla ofrivillig barnlöshet för en sjukdom, ett dolt handikapp, som de är villiga att ta sig an på allvar.

När det under 80-talet skulle skrivas lagar på området, för att säkra inseminationsbarnens livsvillkor, ville ingen i Justitiedepartementet ta i det. Det var ett förfärligt motstånd. Olof Palme slog näven i bordet, och först då kröp det fram en smula engagemang. Det är inte en helt otrolig tanke att Lisbet Palme, som är barnpsykolog, slog sin näve i bordet först? Bakom varje framgångsrik man står en kvinna...

Gruppen ofrivilligt barnlösa har låg prioritet inom sjukvården, hos politikerna, beslutsfattande tjänstemän och även inom den allmänna opinio nen. Sverige är ett barnfientligt land. Men en del av ansvaret för att massmedi erna inte upplyst oss bär de ofrivilligt barnlösa själva. Det är tydligen så fult att inte kunna få barn att man går och gömmer sig. Förutom att den gängse attityden medför konsekvenser för en kvarts miljon par innebär det att vi inte riktigt förstått att tiderna har förändrats. Förr fick man skydda sig mot graviditeter. Nu måste jag som man eller kvinna skydda min fertilitet!

Det kan inte hända mig!, fungerar inte. Det kan visst hända dig! Det kan hända dig, som har ett barn, att du inte får ditt andra som du önskar. Om du är man, och haft en stark värme i din arbetsmiljö, är du i farozonen. Är du kvinna och får klamydia är din fertilitet hotad. Konsumerar du och /eller din man stora mängder alkohol, eller på annat sätt lever osunt, är ni presum tiva infertilitetspatienter.

Är du kvinna och bestämmer dig för att göra barn sen, när du utbildat dig, arbetat ett tag och funnit Den Rätte, är din fertilitet i fara.

En hel del av den ofrivilliga barnlösheten kan för den enskilda individen förebyggas. Vi kan till exempel skydda oss mot klamydia. Ordet klamydia är vackert! Det är ett vackert ord. Men det är också det enda som är grant med klamydia.

Ingen vet varför mäns spermier blivit sämre. Det gissas och spekulationen är att den allmänna miljöförstöringen är boven. Kollektivt kan vi således värna om allas vår fertilitet genom att bete oss allmänt miljövänligt. Det är också i grunden en fråga om vad vi kollektivt har för uppfattning om barn. Är de till besvär? Oviktiga? Eller är barn just det: den enda sanna rikedomen?

Den här boken ska handla om dem som vill, men inte kan få barn, men också om orsakerna till barnlöshet. Du kan göra ganska mycket för att skydda dig mot barnlöshet, och du kan upplysa andra. Därmed kommer boken att handla även om dem som lever så livsfarligt att de faktiskt inte får några barn bara för att de levt halsbrytande, sett ur fertilitetssynpunkt. Det är den gruppen barnlösa som bär de tyngsta skuldkänslorna.

Du som vill, men inte kan, få barn ska inte tiga och lida. Du ska slåss! Men det är inget smärtfritt slagsmål. Det är min förhoppning att du som är berörd får mod och smärtlindring på vägen. Härmed överlämnar jag boken i dina händer.

Lena Holfve