kulturpool.se
ÄR BARN ALLT?
    Skriv ut sidan


ÄR BARN ALLT? - EN BOK OM BARNLÖSHET

Kapitel 4

En fråga om blommor och bin?

Frivillig fruktsamhet leder till mödravård och förlossning. Vi har levt under en lång tid då endast äktenskapliga barn godkändes. Innan dess, före syfilisens intåg i Europa på 1500-talet, var utomäktenskapliga barn socialt godkända ungefär som i dag. Juridiskt sett var dock utomäktenskapliga barn inte godkända, och det är de inte i dag heller i jämförelse med barn födda inom äktenskapet. Utomäktenskapliga barn ärver sin biologiska far med automatik under förutsättning att faderskapsbekräftandet är påskrivet. En sambomamma som väntar barn med en man som dör under graviditeten kan varken speciellt enkelt eller billigt få den döde mannen klassad som fader till det väntande barnet.

En gift gravid kvinna däremot får sin döde make registrerad som barnets far till och med nio månader efter hans död. Det är inte märkligt alls. Det vore snarare underligt om gravida kvinnor kunde peka ut döda män som fäder till sina nyfödda. En sambokvinna, som fått insemination, väntar dock barn "säkert". Dör hennes man, som godkänt inseminationen, blir han juridisk pappa därför att han skrivit på "faderskapsbekräftandet" redan före befrukt ningen. Och det är kolossalt uppseendeväckande att sambobarn har ett vidrigt svagt rättsskydd i jämförelse med äktenskapliga och inseminationsbar nen.

Frivillig ofruktsamhet innebär att kvinnan och/eller mannen använder preventivmedel. Det är accepterat i vår kultur. Inom den katolska världen betraktas preventivmedel som ett slags abort. Det är inte svårt att, om man vill det, betrakta spiralen som en miniabortör, kondomen och pessaret som en för spermier omöjlig mur samt P-skummet och P-pillren som rena hormoslyret för spermier och ägg.

Det är inom den katolska världen förbjudet att förhindra Guds önskan. Blir man med barn är det Guds vilja. Det kanske finns en insikt i den katolska kyrkan att om abort funnits på Marias tid hade denna ogifta, fattiga och ensamma kvinna valt att av sociala och ekonomiska skäl ta bort Jesus? Idag blir unga flickor på Mödravårdscentralen tillfrågade: "Vill du behålla barnet?" Många har studsat över att unga flickor inte ens får be själva om abort utan de betraktas närmast som "konstiga" om de föder sitt barn. Så någon ny Jesus är det nog ingen risk att det föds i det här landet. Varken i ett stall eller en etta i Rinkeby av någon ensam, fattig, ung flicka. En ung flicka som har samma dåliga sociala status som jungfru Maria hade rekommendras alltid abort. Och bodde Jesus på flyktingförläggningen i Alvesta fick han förmodligen en brandbomb i huvudet om han nu ens hade släppts in i Ystad? Många av oss här i landet har långt till kärleken. Det är svårt att älska sin nästa. Det är det för oss alla. Men vi måste försöka. Kyrkan håller således benhårt fast vid att det är en "mening med allt" och att det inte finns några oönskade barn eftersom alla är Guds barn.

Den ofrivilliga ofruktsamheten innebär att ett par vill ha barn men inte kan, och det leder en del till såväl infertilitetsutredning som behandling. När två önskar bli tre, och inte blir det, finns det givetvis par som inte utreder frågan "Varför?". Vi kan utgå ifrån att om ett par vill ha svar på frågan "varför" vill de det för sin egen skull. Intresset är individuellt. Det finns kliniker för barnlösa i såväl Kina, Indien och Kuba därför att det individuellt sett inte är mindre synd om barnlösa par i Kina än i Sverige. Och det är så vi betraktar ofrivilligt barnlösa par. Det är några som det är synd om. Inte minst är det synd om dem därför att vi är vana vid att kontrollera våra liv stenhårt. Plötsligt kan vi inte detta! Eller som jag sade till min bror en tid efter det att vår far dött: - Det här kunde inte ens du fixa med hjälp av checkhäftet! - Nä, och du kan inte skriva någon bok och "hjälpa" honom heller. Så är det. Ibland är vi människor maktlösa. Men de tillfällen när vi slängs in i kaos är inte nödvändigtvis farliga. Jag tror att det är då vi växer.

Det föreligger däremot inget globalt intresse att barnlösa par får hjälp att bli med barn. Det är snarare tvärtom. Globalt föds det för många människor. Nationellt kan det föreligga ett intresse i att barnafödandet ökar. Här och nu i Sverige borde det finns ett stort intresse av att fler barn föds. Det skrivs ofta om "babyboomen", som inte är någon babyboom. Den är påhittad och uppdiktad. En lögn blir inte sannare av att den ständigt upprepas. Sanningen är den att det fötts katastrofalt få barn i Sverige under en väldigt lång tid. Det föds fler barn nu, i jämförelse med de låga nativitetstal vi haft, men det föds fortfarande på tok för få barn - om man med det menar att det är illa då ett folk inte reproducerar sig självt.

Det finns en uppfattning i Sverige som går ut på att hjälp åt barnlösa och provrörsbefruktningar är "lyxsjukvård". De 22 000 kronor som ett barnlöst par kostar skattebetalarna i form av provrörsbefruktning anses vara lyx. Summan kan jämföras med att ett vanligt vårddygn kostar 3 000 kronor. De som verkligen kostar stora pengar är dessutom alla de som i fyllan och villan slagit ner folk eller själva ramlat ut från balkong er.

Det är givetvis lyx om man tror att gynekologen i stället skulle operera grå starr och dåliga hjärtan om han inte var upptagen av att hjälpa barnlösa. Men gynekologer kommer förhoppningsvis aldrig operera ögonen på oss. Det är också lyx om vi anser att barn är ett slags onödig lyx. Det anser vi svenskar sällan då vi talar, men väl i många av våra handlingar. Jag tänker på sådana enkla minnen jag har från mina föredragsresor till skolor runt om i hela riket, där jag sett hur det regnar in genom taken, hur målar färgen flagnar, hur det vräker in kalluft genom fönstren, hur brandvarnar na är sönder och det luktar mögel.

Kan någon visa mig en golfklubbs medlemshus där det regnar in genom taken? Nej, det kan ingen. Det finns inget. För att inte tala om alla "ligister" och övergivna barn, jag ser på gator och torg. Var är mamma och pappa? De har inte tid.

Det är en smula besynnerligt att det inte anses lyxigt att operera bort cirka 35-37 000 foster á 5 000 kronor per år. Vi betalar minst 175 000 kronor årligen för skrapningar och för att hjälpa olyckliga kvinnor att slippa föda oönskade barn. Varför hjälper vi inte olyckliga kvinnor att få önskade barn? Obegripligt.

Inställningen speglar tydligt vårt barnfientliga samhälle. Vi vill inte gärna bistå människor att få barn men vi hjälper gärna till att ta bort barn. Det skulle förmodligen bli ramaskri om någon politiker föreslog att alla som begär abort ska få betala en stor del av den själva som jag gör med min tandläkarräkning. De enda som skulle få gratis abort är våldtäktsoffren som får sin behandling betald av Brottskadenämnden.

Att få barn genom adoption utomlands och provrörsbefruktningar är lyx säger vissa. "Det kan folk gott betala själva för!" Varför då? Detta förstår jag inte alls. Det föreligger ett stort nationellt intresse att önskade barn föds. Detta kommer vi att förstå i slutet av 90-talet då det börjar fattas arbetskraft överallt. Vad händer, då alla dessa födda på 40-talet, som det kryllar av, går i pension? Vem ska, till att börja med, ta hand om deras jobb? Vem ska vårda dem när de blir gamla? Vi kommer att förstå det senast då det står klart för oss att en sådan liten befolkning som vi svenskar inte har råd att hålla oss med motorvägar, snabbtåg, nya moderna avloppsrör och all annan infrastruktur.

Det finns en hel rad psykologiska, etiska, kulturella och medicinska trösklar som väntar det barnlösa paret. Det är inte så att jag kan springa från kärleksbädden till doktorn och komma hem gravid en kvart senare. Jag har också mött en attityd som går ut på att man inte ska manipulera med livet - att det är oetiskt att syssla med provrörsbarn. Om jag har ett fel på min matsmältning finns det ingen som höjer på ögonbrynen när jag berättar att jag ska läggas in för operation. Jag blir gratulerad då jag skrivs ut frisk från sjukhuset. Det är tillåtet att gå in i min kropp och med hjälp av kniven ordna det så att jag kan äta förhopp ningsvis god mat igen. Får jag en påse på magen, därför att jag inte längre kan bajsa på naturligt sätt, är det också helt accepterat. Det anses bra att jag fått läkarhjälp för att överleva. Får jag ett nytt hjärta i min kropp möts jag, när jag vaknar upp i sjuksängen, av en halv blomsteraffär från mina vänner.

Min mor är i skrivandets stund dödssjuk. Ena dagen åker hon in med akut urinförgiftning för att i nästa stund åka in med akut blodförgiftning. Ena minuten öser man i henne fyra, fem liter intravenös penicillin och i nästa sekund får hon ta emot tre påsar nytt blod. Cancern strålas, medicineras och läkarna på Södersjukhuset arbetar som vanvettiga för att hon ska må så bra hon nu bara kan så här på slutet. Om de inte gjorde det skulle mammas situation förmodligen dra till sig Aktuellt och Rapport-teamen. Det skulle bli ett oherrans liv för att läkarna på SöS inte värnade livet.

Men om jag har fel på min äggledare och läkarna hjälper mig är inte det lika godkänt. Jag förstår inte detta. Det kan aldrig nånsin vara fel att värna liv. Göra liv!

Jag tror att det är tekniken, som skrämmer. Detta faktum att man i dag kan ta ut ett ägg, befrukta det utanför kvinnans kropp och stoppa in ägget i livmodern igen. Ändå är den tekniken betydligt enklare, näst intill simpel, i jämförelse med den "teknik" man använder runt min mamma, som ska dö. Man stoppar in hela henne i magnetkamror och skintapparater. Tala om "teknik" för att värna liv. Min mor har också bett läkarna värna om hennes liv, eftersom hon fortfarande vill leva, men att de inte ska sätta in livräddande insatser när hon senare är psykiskt borta.

Vad ska då det barnlösa paret gå igenom?

2. Inga åtgärder

Mannen, kvinnan eller båda bestämmer sig för att inte vidta några som helst åtgärder inför det faktum att de inte blir med barn. Är de på djupet ense om beslutet bör det vara problemfritt. Är de oense utvecklas lätt en maktkamp där den ofrivilliga barnlösheten blir navet.

3. Information och rådgivning

Mannen, kvinnan eller båda bestämmer sig för att skaffa kunskap. De börjar sin mödosamma väg fram mot kanske ett smärtsamt svar på frågan "Varför?"

4. Utredning

Mannen, kvinnan eller båda bestämmer sig för att våga höra och känna svaret på frågan "varför?" Är det mig det är fel på? Är det dig det är fel på? Är det så att just du och jag inte kan få barn med varandra men väl med någon annan? Och vad kommer att hända med oss den dagen vi står där och vet varför vi inte kan få barn? Lämnar du mig då? Till våra kliniker runt om i landet kommer det hundratals brev från olyckliga människor som vill ha hjälp. Brev som börjar ungefär så här: "Jag har försökt att acceptera att jag inte kan få barn..." Det är så. Det är smärtsamt. Det är alltid plågsamt då jag omöjligt kan styra mitt liv och då jag befinner mig i en maktlös situation. Det kan varje våldtagen kvinna vittna om. Men i jämförelse med andra länder är vi svenskar inbäddade i bomull. Vi lever tryggt, och vi är befriade från mycket ont, inte minst från krig.

Det tycks mig som om många kvinnor genomgår en personlighetsförändring. De börjar med att ställa frågan: "Varför?" Ett par år senare är de helt fixerade vid sin kropp, sin barnlöshet och allt det som sker. De kan inte tala med någon vän om något annat än just detta. En barnmorska sade mig: "Till slut är karlen reducerad till något som ska göra kvinnan med barn och förhållandet spricker."

Det låter, i mina öron, som om ett barnlöst par skulle behöva två saker: hjälp av läkaren att reda ut "Varför?", och senare kanske med hjälp av läkaren att få det önskade barnet. Men samtidigt, och från början, hjälp av en vanlig familjeterapeut att tillsammans bearbeta allt det som de ger sig in på när de ställer frågan "Varför?". Enligt de ofrivilligt barnlösas förening, IRIS, tar man där emot många samtal som handlar just om "krisen". Detta i sig tyder på att det nog är ett klokt råd att det ofrivilligt barnlösa paret ska beställa tid på IVF-kliniken för "kroppens skull" samtidigt som de beställer tid hos församlingsprästen eller kommunens familjerådgivare för "själens skull". Våra sjukhus tar bara hand om kroppen: från huvudsvålen ner till lilltån. Det gäller även de ofrivilligt barnlösa.

5. Hormon eller kirurgibehandling

Beroende på orsaken kan paret, efter det att doktorn vet "varför", få behandling. Kvinnan som visat sig ha odugliga äggledare, som skadats till exempel i samband med en äggledarinflammation, kan opereras. Mannen som har för få spermier kan få hjälp att bli biologisk pappa. Doktorn tar mannens spermier och provrörsbefruktar kvinnans ägg. Mannen, som visat sig ha odugliga spermier, kan bli juridisk, psykologisk och social men inte biologisk pappa till ett barn med hjälp av en donator.

6. Surrogatmammor

Detta är något som är i praktiken förbjudet i Sverige. Ett barnlöst par kan inte be en annan kvinna ta emot makens spermier och föda paret ett barn, där fadern är biologisk och modern en "surrogatmamma". Vi har väl alla hört skräckhistorier om hur unga, fattiga kvinnor i USA lånat ut sin kropp till rika, barnlösa par som betalat stora summor för att kvinnan ska föda barnet. Det har sedan varit meningen att paret ska adoptera barnet. När babyn väl är född har det hänt att modern vägrat släppa barnet ifrån sig. I vårt land slipper vi dessa dramatiska scenarier. De som ser med oblida ögon på den numera pensionerade Justitieombudsmannen Tor Svernes lag stiftning bör ändå kunna tacka honom för att han åtminstone indirekt satt stopp för den hanteringen när han arbetade fram lagarna. Det står inte bokstavligt i lagen att det är förbjudet med "surrogatmammor" utan att det är olagligt att köpa och sälja barn. En adoption skall dessutom godkännas av domstol. En adoption får inte godkännas om det träffats avtal om ersätt ning (4 kap 6 § Föräldrabalken) och den som vill adoptera skall vara en lämplig förälder. Det går att manipulera sig runt lagstiftningen. Om min väninna, som inte kan få barn, ber mig föda ett barn åt henne kan givetvis jag och hennes man göra ett. Vem kan hindra oss från att älska med varandra? Om han och jag gifter oss blir manipulationen än säkrare. Jag föder barnet, tar ut skilsmässa och meddelar myndigheterna att jag vill att han ska få ensamvårdnad. Vem kan hindra mig från att ge ett äktenskapligt barn till fadern? Ingen... om ingen myndighet anser att han inte är lämplig som vårdnadshavare. Därefter frågar hans kvinna mig officiellt om jag har något emot att hon adopterar mitt barn eftersom det är hon som lever med barnets far. Men min väninna får inte samma ställning som adoptant. Hon ska svara för barnets vård och fostran. Däremot gäller inte de vanliga arvsreglerna. Det fungerar nog... ända tills jag på BB vägrar släppa babyn ifrån mig, inte alls har lust att inför myndigheterna framstå som en "dålig mor" som överger mitt barn och lämnar det till etthundra procent till fadern. Och sedan kommer jag på att det sista jag skulle göra är att adoptera bort mitt barn till min väninna. Min före detta väninna. Hon som ringde mig tre gånger om dagen och plågade mig under precis hela graviditeten med "goda råd". Hon som i resten av sitt liv, med start den där samlagsdagen, undrar om maken innerst inne tyckte att jag är en bättre älskarinna än hon. Hon har sina misstankar för han blev aldrig mer sig lik efter den där resan han och jag gjorde till Rhodos...

Lena Holfve


Kapitel 5 - Kapitel 6 - Kapitel 7 - Kapitel 8 - Kapitel 9

Övriga kapitel