Doktorn kallar det hela för IVF-behandling. Det är en förkortning för In Vitro Fertilisering. Ordagrant betyder det "befruktning i glas". Det första IVF-barnet i världen föddes den 27 juni 1978. Detta ska inte sammanblandas med donatorinsemination. Om en okänd man donerar sperma, har det inget med IVF att göra. IVF-behandling kan ges till mig om min äggledare inte fungerar eller om min man har för få spermier för att ägget ska bli befruktat på vanligt sätt. Även om mannen har för få spermier kan han ändå bli far under förutsättning att de spermier som finns har normal rörlighet. Jag som kvinna kan bli gravid genom båda dessa metoder: IVF och via donator. De är olika som natt och dag. Tar jag emot en donators spermier får mitt barn, och ingen annan än barnet, rätt att vid "mogen ålder" få veta namnet på sin biologiska pappa. Eller som det står skrivet i regeringen och riksdagens papper: "uppnått tillräcklig mognad". Möts de kan det bli antingen en chock eller upphov till glädje. Vem vet?

Befruktas jag "utanför kroppen" är det tillsammans med en man jag antingen är gift med eller med min sambo. Det är en man som jag själv har en känslomässig relation till, och det är "vi" som får barn. Den absolut vanligaste anledningen till att IVF-metoden används är att kvinnans äggledare saknas eller har skadats. Äggledaren fungerar som en transportsträcka mellan äggstockarna, där äggen skapas, till livmodern där embryot ska bli till foster. När den vägen av någon anledning är bruten kan läkarna hjälpa till. En annan orsak till barnlöshet, som kan avhjälpas med IVF-behandling, är då jag som kvinna drabbats av "chokladcystor" och då mannens spermier har en måttligt nedsatt befruktningsförmåga. IVF-behandling innebär således proceduren: äggets möte med spermier sker utanför fortplantningorganen i stället för i kroppen. Det är en medicinsk bagatell! Föreningen mellan ägg och sperma, som sker i en glasskål eller i ett provrör, ser således medicinskt likadant ut utanför kvinnans kropp som om det skedde i kroppen. Det hela är kliniskt. Många människor runt om på vår jord fattar beslutet att göra barn: timmar av smek och kel bekräftar detta och precis i samlagsögonblicket upplever såväl kvinnan som mannen att just dessa samlag är stunder de aldrig glömmer. Det är fantasilöst att tro att herr och fru provrörsbefruktare skulle kunna starta sitt föräldraskap i den sinnesstämningen.

Doktorn hormonbehandlar kvinnan för att fler än ett ägg ska bildas. Från första mensdagen får kvinnan använda en nässpray med ett slags antihormon. Det minskar den negativa effekt som kvinnans egen hormon- produktion kan ha på äggutvecklingen.

Efter ett par veckors användning av nässprayen gör läkaren en ultraljuds- och hormonprovskontroll för att på så sätt bestämma när i tiden hormonstimuleringen ska startas. Anledningen till detta är att doktorn vill att fler ägg än ett ska bildas. Den går till på så sätt att kvinnan får dagliga injektioner och efter fyra dagar görs ett nytt ultraljud- och hormonprov. Vid ultraljudsundersökningen syns äggblåsorna på en TV-skärm. Vartannat dygn görs kontrollerna om.

Om allt går som det ska kan äggen tas ut, med hjälp av ultraljudspunk tion, sex till tolv dagar efter det att hormonstimuleringen började. En nål förs in mot äggblåsorna via slidans bakvägg och de töms på sitt innehåll.

Ägguttagningen görs under lokalbedövning eller narkos, och själva ingreppet tar ungefär fyrtio minuter. Efter två, tre timmars vila kan kvinnan återvända hem. Efter ägguttagningen får mannen samma dag lämna sperma. De flesta män som onanerat på detta "Det Stora Prestationskravets" vis brukar välja att antingen tiga om eländet eller dra det som en rolig historia. Spermierna "tvättas" och behandlas i en särskild näringslösning, och tre timmar efter ägguttagningen får ägget och spermierna träffas i en odlingsskål. Genom ett speciellt förfarande kan man ta till vara de rörligaste spermierna, och ungefär 100 000 stycken av dessa tillsätts varje provrör eller skål med ägg. Vi har valt att kalla dem för "provrörsbarn". Ett korrektare ord vore att kalla dem för "odlingsskålsbarn" om vi önskar oss ett vardagsuttryck för IVF-barn. Vill vi åt sanningen borde vi kalla IVF-barnen: "Världens mest efterlängtade barn." Odlingsskålen placeras i ett cellodlingsskåp där temperatur, salthalt, surhetsgrad och andra spermievänliga betingelser ges. Det är också i den miljön som ägget läggs ner, befruktas och får börja sin delning. Eftersom bara 50-80% av äggen befruktas är det viktigt att fler än ett ägg läggs ner. Ibland händer det att vissa ägg inte kan befruktas före nästkommande dag, varför mannen åter igen får onanera fram dags färska, nya spermier. Efter två dygn har de flesta ägg delat sig i det så kallade fyracellss tadiet (pre-embryoner), och de kan nu föras in i slidan och upp i livmodern. Även detta är ett polikliniskt ingrepp som inte kräver någon bedövning och som tar ungefär två timmar. Sett ur kvinnans synvinkel är ingreppet detsamma som en vanlig men tidsmässigt lång gynekolog undersökning. För att de befruktade äggen ska ha en maximal chans att stanna kvar stimuleras livmoderslemhinnan. Kvinnan får en till tre injektioner som stimulerar den egna gulkroppshormonproduktionen, och hon får vagitorer med progesteron (gulkroppshormon). Det är ett hormon som kvinnor har och som för embryot är som en stor välkomstskylt på ytterdörren. Hormonet talar om för livmodern att den ska ta hand om denna lilla gäst. Ty det är och förblir en gåta att kvinnan är utrustad så att hon inte stöter bort det främmande föremål som en baby utgör. En nedgång i kroppstemperatur och en menstruation liknande blödning innebär att hela proceduren misslyckats.

Efter traditionell befruktning är det tre kvinnor av hundra som får tvil lingar. Efter provrörsbefruktning blir det tjugo tvillingfödslar på hundra graviditeter. De övriga utplockade äggen fryses ned och används senare om den första befruktningen skulle misslyckas. Varje par får tre försök. Femton av hundra försök lyckas. Fyra av tio par blir efter ett till tre försök gravida. Två av tio får missfall. Om vi gissar hur det "normalt" ser ut, så försöker människor göra barn fler gånger än tre. Det kan vi utgå ifrån. Jag kan tänka mig att det verkligen blir femton barn av hundra försök eller till och med färre. I provrörssammanhang är det två missfall per tio. Det låter mycket. Men många kvinnor får missfall i första månaden utan att de märker det mer än att de får en kraftig menstruation. I provrörsbehandlingen noteras givetvis ett tidigt missfall, eftersom man vet att kvinnan haft ett befruktat ägg inne i sin livmoder. Medicinskt sett är det hela rätt enkelt. Etiskt är det värre. För en kvinna med dåliga äggledare vore det lättare, och billigare för skatte betalaren, om läkarna hoppade över äggledaroperationen och gick direkt till provrörsbefruktningen. Kvinnans individuella mål är helt klart. Det är med barn hon vill bli. Med dagens etiska syn är det sanktionerat att en kvinna som har skadade äggledare blir opererad. Om det leder fram till att hon inte kan bli gravid är det ändå accepterat att man sövde, opererade, sydde ihop henne och vårdade henne à 3000 kronor dygnet under några dagar.

Provrörsbefruktningen öppnar dörrar som tidigare inte funnits: Det är fullt möjligt att välja kön på barnet. Vill vi det? Det enskilda paret kanske har individuella skäl att välja kön därför att de kanske finner det roligare att få en pojke. Staten kanske föredrar flickfödslar därför att det är överskott på pojkar? Staten kanske föredrar pojkar därför att ett krig tornar upp sig vid framtidshorisonten? Doktorn kan avråda att ett par föder en flicka respektive en pojke därför att det finns könsbundna sjukdomar i släkten. Dåliga spermier kan hjälpas in till ägget genom mikroinjektioner. "Felaktigt" befruktade ägg kan repareras med mikroteknik. Vill vi det? Eller föreställer vi oss att om en mans spermier är fördärvade, och inte klarar den naturliga vandringen mot målet, så blir barnet dåligt? Kromosombestämningar kan utföras på det två dygn gamla befruktade ägget. Doktorn sätter inte i livmodern in ett ägg som man vet kommer att utvecklas till ett mongoloit barn. Provrörsbefruktningar ger möjlighet till selektiv abort, på samma sätt som fostervattensprover tas på normalt gravida, och besked kan ges om kromosomskadade foster. Skillnaden är att den normalt gravida kvinnan får frågan: "Vill du abortera ditt foster?"

Om jag som man eller kvinna i ung ålder får cancer och måste botas med strålning är det tekniskt möjligt att ta mina spermier respektive ut mina ägg - innan strålningsbehandlingen förstör mitt fortplantnings organ - och frysa dem. När jag senare i livet vill ha barn kan jag få det. En kvinna utan äggstockar men med en frisk livmoder kan få barn med denna teknik.

En man som lämnat friska spermier kan bli far även om han senare vid tiden för befruktningen har odugliga spermier. Ska varje svensk man låta frysa in en dos sperma i samband med mönstringen? Då behöver inte han, men väl hans barn och barnbarn, oroa sig för att spermakvalitén blivit allt sämre de senaste tjugo åren. Ingen vet varför men många tror att miljögifterna är en av bovarna. Ägg kan sannolikt frysas hur länge som helst. Försök med mössägg har visat att de är helt livsdugliga efter 15 år. Lagen medger ett års frysning av befruktade ägg. När det gäller obefruktade ägg finns det ingen tids- begränsande lag.

Juridiken å ena sidan och den medicinska och den religiösa etiken å den andra hamnar ofta på kollisionskurs. På samma sätt som tekniken, den individuella önskan, praktiken och principerna gör det. Det är som vanligt då det kommer in något nytt och främmande i vår verklighet.

Jag föreställde mig förr att provrörsbefruktning innebar att doktorn opererade kvinnan, öppnade buken, plockade ut ett ägg, lade det i en burk och hällde lite sperma över ägget ungefär som fisken sprutar rom. Nu ser jag snarare att manslemmen bytts ut mot en metall- och glasspruta och att äggledaren bytts ut mot en plastslang. Det är en del av utvecklingen mot Reservdelsmänniskan. Hon som går omkring med hjärndöda Oskars hjärta och som har stålknäskålar.

Kan vi acceptera att människor lever med hjälp av en pacemaker kan vi också acceptera att Anna Andersson kom till världen med hjälp av IVF- behandling, speciellt som vi vet att lilla Anna var ett mycket önskat barn.

Lena Holfve