En risk, om man nu vill kalla det så, är givetvis tvillingfödslar. Jag för min del hade blivit förtjust om jag fått tvillingar i mitt liv. Utomkvedshavandeskap är också något vanligare än vid normal befruktning, liksom missfall. När det gäller missfall måste man dock komma ihåg att en läkare som stoppat in ett befruktat ägg i mig vet att jag är gravid. Kommer det då en kraftig mens och barnet åker ut betyder det att doktorn vet att jag fått missfall. Gör jag barn på vanligt sätt, utan att ha en doktor som följer varje steg i utvecklingen, vet inte denne om att jag fick missfall i tredje veckan. Det vet jag knappt själv.

Risken för missbildningar eller andra skador är däremot inte större än vid barnafödande på vanligt sätt. Det vågar man påstå i dag då många tusen barn fötts efter IVF-behandling.

För kvinnans egen del är riskerna mycket små, men de finns givetvis där som vid all sjukhusvård. Lokalbedövningar, injektioner och införande av sjukhusinstrument i kroppen innebär alltid en risk oavsett om jag opererar bort mina halsmandlar, tar bort min blindtarm eller låter doktorn föra in ett befruktat ägg i min livmoder.

Medicinskt sätt är det här en mycket, mycket enkel historia. Psykiskt och socialt däremot upplever IVF-paren påfrestningar. Det är många som hoppar av behandlingen.

- Hej, mamma! Du ska bli farmor!

- Va? HUR DÅ? Ni kunde ju inte...

- Provrörsbefruktning!

Barnlösheten som sådan är i sig, och har kanske varit det länge, psykiskt mycket påfrestande. När paret nu väntar barn, efter en lyckad IVF-behand ling, drabbas de av samma oro som vanliga par. Kommer det att gå bra? Hur är en förlossning? Vad ska hända? Tänk om det är fel på barnet? Hur blir det att vara förälder?

När jag väntade mitt första barn ställde jag, som alla andra blivande mammor, frågor: "Varför sticker det i benen?" "Varför är jag så trött?" Vad jag än sade till min gynekolog fick jag alltid svaret:

- Det är normalt!

Jag tröttnade rätt snart på att fråga honom om någonting. Förmodligen hade jag kunnat ha allvarliga symtom på havandeskapsförgiftning utan att jag släppt igenom min egen önskan om att få veta. Jag vände mig i stället till en barndomsvän och väninna som var utbildad barnmorska när jag undrade något.

IVF-paren har det bättre förspänt. De åtnjuter sjukvårdsteamets tid och öron till hundra procent. Som vi alla vet hänger kropp och själ ihop även om nu ingen kan belägga det påståendet med tjocka, tunga och vetenskapliga avhandlingar. Vi andra, som har sunt bondförnuft, vet att det är så. Mår jag bra psykiskt, mår jag bra fysiskt.

IVF-paren är ännu så unika att de "särbehandlas". Förr förlöste man alltid IVF-barnen med kejsarsnitt därför att inget fick gå fel. Detta överarbete har man slutat med i dag.

Sjukhusteamet runt IVF-paren har nämligen en egen önskan om att det skall gå bra! Det finns en stark vilja att kunna visa upp "bra resultat".

Nej, de medicinska riskerna är försumbara. Då är det värre med de psykiska.