|
Lena
Holfve
Botten
upp!
En bok om att leva i närheten av alkoholproblem
Köp
den i manusform för 129:- eller låna den på
biblioteket.
Förord
Denna
bok vänder sig till dig som utbrister: Jag tycker att NN dricker
för mycket. och talar om en person som du ofta tänker
på.
Det kan vara din man, din fru, ditt barn, din syster, din bror eller
din arbetskamrat.
Du
tänker allt oftare: Vad ska jag göra? Kan jag hjälpa?
Jag
ska försöka hjälpa dig att besvara frågan: Vad
kan jag göra?
Jag
har under mycket lång tid samlat in material, och den kunskapen
är sammanställd i boken.
Kunskap är det första du behöver. Du behöver
också mod för att våga använda kunskaperna,
men detta personliga mod kan inte jag ge dig. Jag låter dig
dock i boken möta personer som har detta nödvändiga
civilkurage.
Glöm inte bort att det inte är en skam att inte kunna.
Det är en skam att inte vilja veta.
Lena Holfve
Vem känner rätt?
Du
frågar dig om du känner rätt. Dricker NN för
mycket?
Frågar
du NN, om du känner rätt, kommer han eller hon att upplysa
dig om att du känner FEL.
-
Vadå, jag?
-
Inga problem!
-
Sköt dig själv...
-
Dricker gör jag! Long John och Punsch, men säg mig vad
fan du har med det att göra?
-
Larva dig inte!
-
Typiskt hysteriska fruntimmer!
Nå,
känner du rätt? Är det NN som känner rätt?
Det första du måste förstå och lära dig
är att en missbrukare känner fel. Den kunskapen kommer
du att behöva. Den som inte förstår att missbrukats
kärna är att personen känner fel kommer att få
det svårt själv. Du måste således lita på
dig själv, känna efter i magen, och besluta dig för
att du känner rätt. NN dricker för mycket, så
det så!
Du
måste acceptera att du inte kan eller ska lita på
missbrukarens åsikter utan på dina egna. Och om du vill
hjälpa NN får du aldrig någonsin vika ifrån
insikten att det är du som känner rätt. NN ljuger
om verkligheten då följande sägs: Inga problem! Jag
kan sluta precis när jag själv vill!
Innan
du fattar beslutet att verkligen hjälpa NN, måste du fråga
dig om du har detta mod. Jag avser modet att gå emot NN och
stå emot NN: s syn på verkligheten.
Personer
- jag tänker på grannar, arbetskamrater, vänner,
barn och makar - som kan vara kapabla att verkligen hjälpa,
kan bli förvirrade och mycket destruktiva personer om någon
som står dem (för) nära är på väg
att bli aktiv alkoholist.
Ju
närmare jag står en person desto sämre hjälpare
är jag i regel. Det finns undantag från den regeln även
om de är få. De flesta som står nära utbrister
en eller flera gånger: Om du bara älskade
mig skulle du sluta dricka!
Om
vi inte vet, att alkoholism är en sjukdom är det inte
underligt att vi säger:
- Om
du bara älskade mig skulle du sluta dricka!
- För
min skull kan du väl sluta dricka?
- Om
du bara lyssnade på mig skulle du sluta dricka.
Det
är vad många (för) nära anhöriga utbrister,
och hur tokigt det är förstår vi om vi byter ut ordet
dricka mot cancer.
- Om
du bara älskade mig skulle inte du ha cancer!
- För
min skull kan du väl sluta upp med att ha cancer!
- Om
du bara lyssnade på mig skulle du inte ha cancer.
Det
skulle aldrig falla oss in att säga på det viset till
en cancersjuk. Vi gör det till alkoholisten.
Vi
tror ofta att botemedlet mot alkoholism är kärlek.
Därför vimlar det av hustrur till alkoholister som
tror att de älskat maken för lite. Det säger sig
självt att den som lever i en (för) nära relation
med den sjuke blir mest påverkad och ofta själv indragen
i sjukdomen. De anhöriga blir medberoende. Det
är fullt möjligt att själv bli ohyggligt sjuk och
ju mer snedvridna känslor anhöriga far desto sämre
hjälpare blir de. Anhöriga får anses ha insjuknat
då de tror att deras eget beteende styr alkoholisten.
- Det
var i tisdags eftermiddag. Jag hade nog slarvat med disken. Han
blev arg. På kvällen kom bekräftelsen på den
saken. Han söp!
- Det
var i tisdags eftermiddag. Jag hade nog slarvat med disken. Han
blev arg. På kvällen kom bekräftelsen på den
saken. Han fick cancer!
Ingen
partner eller vän har skapat en alkoholist. Ingen kan omskapa
sin man eller hustru, eller hållas ansvarig för drickandet
eller tillfrisknandet.
Vad
anhöriga och vänner dock kan - och ofta gör på
grund av kunskapsbrist - är att genom sina handlingar förlänga
lidandet. De hindrar upptäckandet av sjukdomen. Det är
vanligt att de anhöriga försvarar drickandet:
- NN
har ett elände på jobbet!
- NN
hade en väldigt svår barndom!
- Om
jag hade hans morsa hade jag också supit!
- NN
tål inte stress.
- NN
är så nervös av sig.
- NN
har faktiskt förlorat ett barn.
Den
som står nära och anför den här typen av försvar
har gjort sig till alkoholistens Försvarsadvokat. Han
kommer att hjälpa alkoholisten att dricka ännu mer. Försvarsadvokaten
har blivit medberoende och insjuknat.
Eftersom
den medberoende, som gjort sig själv till Försvarsadvokat,
verkligen tror av hela sitt hjärta att hon styr alkoholistens
drickande, via sitt eget beteende, kan vi förstå varför
den medberoende vill dölja verkligheten.
Den
medberoende tror att hon har agerat fel om alkoholisten dricker.
Hon har inte älskat på rätt sätt. Hon har förbisett
några av hans behov.
Då
hon tror sig vara orsak till drickandet uppstår en känsla
av skuld. Det är den som får henne att ringa till arbetsplatsen
och ljuga. Hon säger inte alls som det är. Hon påstår
att den bakfulle mannen är förkyld eller har någon
oförklarlig magåkomma.
Den
före detta Försvarsadvokaten har nu gått in i rollen
som Möjliggörare. Hon gör det möjligt
för alkoholisten att dricka. Makan räddar alkoholisten
ifrån upptäckt, och således hjälper hon den
sjuke bort från boten. Eller som en alkoholisthustru sade till
mig då hon lämnat sina barn ensamma hemma för att
åka runt och leta efter alkoholisten på krogar och i parker:
-
Jag vill inte att polisen ska ta honom!
Då
förstår vi bakgrunden till påståendet att ju
närmre jag står desto sämre hjälpare är
jag. Ibland tror jag att det bästa är om jag inte känner
alkoholisten alls men väl alkoholismen. Den som står helt
utanför kan ofta hjälpa bäst genom att medvetandegöra
alkoholistens anhöriga. På det viset kan jag förhindra
att den sjuke håller sig med Försvarsadvokater och Möjliggörare.
Om
alkoholisthustrun hela tiden räddar maken och till exempel
förhindrar att polisen tar honom kommer den sjuke att ha nära
nog helt rätt i sitt påstående:
- Det
här? Det är inga problem!
Om
jag känner till att den sjuke hamnat i fyllcell många
gånger, blivit fråntagen sitt körkort samt suttit
av rattfylleridomar får jag åtminstone chansen att säga:
- Men
du. . . nog är det väl ett problem ändå?
Jag
har många gånger fått frågan om det inte är
otäckt att döma människor till fängelse för
rattfylleri. Det är det inte. Jag föredrar givetvis att
döma dem till alkoholvård. Den nya lagstiftningen har
jag längtat efter i många år innan den kom och gav
tingsrätten möjlighet att döma till vård.
Det
är tvärtom trivsamt att skicka in en alkoholist på
en månad eftersom jag hoppas att kriminalvårdens personal
sköter sitt arbete. De har trettio eller sextio dagar
på sig att säga:
- Men
du. . . nog är det väl ett problem det här? Ditt
problem!
Om
de anhöriga saknar kunskap och mod kan således deras passivitet
och deras roller som Försvarare och Möjliggörare
innebära att sjukdomen vidareutvecklas och att de fördröjer
den sjukes beslut att uppsöka vård.
Hur
ska vi få alkoholisten att söka vård?
Alkoholisten
kommer inte söka någon vård alls förrän
hon erkänner att spriten tagit över och kontrollerar livet.
De
anhöriga, som vet att NN visst dricker okontrollerat, kan dock
söka hjälp för att själva inte bli sjuka. De
kan söka hjälp för att inte utveckla roller som Försvarsadvokaten
eller Möjliggöraren, och de kan skaffa sig kunskap så
att de inte spelar alkoholisten i händerna.
De
anhöriga kan ändra på sig själva och
sitt sätt att bete sig mot alkoholisten.
Hur
mår du egentligen?
Genom
att noga fundera igenom hur du mår kan du själv se hur
långt du nått i medberoende. Jag skrev i förordet
att boken vänder sig till dig som ofta tänker på
någon. Hur ofta tänker du på NN, som du anser dricker
för mycket? En timme om dagen? Tre timmar? Dygnet runt?
Börja
med att anteckna hur mycket tid du ägnar åt att fundera.
Försök därefter, dag för dag, att minska den
tiden, som du stjäl från ditt eget liv utan någon
som helst nytta. Alkoholism är en sjukdom som inte botas av
dina tankar eller ens av din kärlek. Familj och anhöriga
kan göra ALLT vad de tror är rätt och de kommer ändå
inte att få kontroll över sjukdomen. Lika lite som vi
kan kontrollera och operera cancer med kärlek, omsorg eller
tankar hemma i köket.
Det
som händer då vi ägnar tid åt att tänka
på NN, alkohol och alkoholproblem är att vi låter
klockan gå förgäves. Vi slänger till ingen nytta
bort vårt eget liv på meningslösa och icke fruktbara
tankar.
Brukar
dina egna känslor pendla mellan hat och kärlek? Kan du
hata alkoholisten för att han är alkoholist och i nästa
stund älska att alkoholisten för tillfället är
nykter?
En
alkoholist är en alkoholist, även då han är
nykter, eftersom alkoholism är en sjukdom. NN: s sjukdom har
starkt påverkat ditt eget känsloliv. Sjukdomen hos NN
styr även ditt känsloliv. Du är känslomässigt
medberoende i alkoholism.
- Jag
hatar dig för att du har cancer!
- Jag
älskar dig för att din cancer inte syns
idag!
Så
skulle vi aldrig tänka, och således är den bästa
hjälparen den som kan stå kvar i sig själv, som inte
dras med utan som mer tänker:
- Du
är sjuk. Du är alkoholist! Jag bryr mig inte om
vad du säger, för jag vet att du är alkoholist. Det
är jag som känner rätt här, inte du!
Hur
ofta skyller du dina egna upprörda känslor på alkoholisten?
Ju
närmare medberoendet du står desto oftare kopplar du ihop
dina egna upprörda känslor med den sjuke, och det är
ett tecken på hur starkt medberoende du är.
Skulle
ditt liv vara rosenrött om bara alkoholisten betedde sig annorlunda?
Kan du se att den sjukes och ditt liv är styrt av
samma sjukdom? Jag mår så bra idag för han/hon är
nykter! Jag mådde dåligt igår för han/hon var
berusad!
Anteckna
hur ofta ditt eget känsloliv styrs av alkoholismen och försök
minska den tid du lägger ned på dessa meningslösa
känslor och tankar. Ingen alkoholist har blivit frisk av att
anhöriga gör sig till medberoende.
Hur
ofta känner du dig övergiven och ensam trots att du är
tillsammans med alkoholisten? Ofta? Sällan? Brukar du då
undra om du har förståndet i behåll? Hur ofta undrar
du det? Är det jag som är sjuk? Hur ofta får problemet
dig att känna skam och skuld? Ofta? Sällan? Den som tror
att anhöriga kan bota eller lindra alkoholism drabbas ofta
av djupa depressioner och känslor av skam och skuld. Det är
logiskt.
-
Det är mitt fel att NN söp igår.
-
Det är min förtjänst att NN är nykter.
Har
du blivit mer känslig och kritisk mot andra människor
hemma eller på jobbet? Kommer du på dig att du skriker
åt barnen och inte har tålamod nog?
Har
dessa dina tankar inneburit att dina sömnvanor påverkats?
Sover du oroligt? Vaknar du tre, fyra på nätterna? Har
du börjat fly från verkligheten genom att stanna i sängen
länge? Har du huvudvärk ofta? Ont i magen? Går du
ned i vikt eller upp? Är du ofta deprimerad? Har du blivit
fysiskt misshandlad i ditt hem? Har alkoholisten slagit dig eller
barnen? Har du slagit den sjuke eller barnen? Har ditt sexualliv
förändrats? Har ditt eget arbete påverkats? Går
du hem tidigt och fort? Tar du ut sjukdagar och har du svårt
att koncentrera dig?
Går
det åt mycket tid att reagera på kriser så att du
känner att ditt liv inte längre är ditt liv? Har
du förlorat förmågan att skratta? Är du ofta
spänd? Har du börjat glömma saker? Förlora saker?
Hur gör du för att undvika drickandet? Tömmer du
flaskor som du hittar? Förlägger du semestrarna långt
från Systembolaget? Brukar du räkna antalet drinkar? Gömmer
du bilnycklarna? Har du börjat dra dig undan från vänner?
Har du tagit extrajobb för att få in mer pengar? Brukar
du hota med övergivande i hopp om att partnern ska sluta dricka?
Om
några av dessa reaktioner stämmer in på dig är
den som dricker för mycket påverkad av sprit och du
är känslomässigt påverkad och medberoende.
Alkoholism
är således en sjukdom där en part är påverkad
av alkohol och övriga inblandade påverkade socialt, ekonomiskt
och känslomässigt.
För
att kunna hjälpa alkoholisten måste du först ta reda
på hur mycket medberoende du själv blivit och hur djupt
påverkad du är. Den bästa hjälp du kan ge är
att stoppa upp ditt eget medberoende och förhindra
att du själv blir Försvarsadvokat eller Möjliggörare.
Du hjälper alkoholisten genom att ändra på dig själv
och ditt eget sätt att reagera.
Börja
därför med att ta reda på hur du egentligen mår.
Var
ligger problemet?
I flaskan!
menar de flesta. Denna myt mildras inte av Restriktionssverige.
Socialstyrelsen och de anhöriga spelar ofta rollen som ansvariga
för alkoholistens liv. Alkoholismen sitter inte i flaskan
utan i personen. Det är därför meningslöst,
och snarare ett tecken på egen sjukdom, att hälla ut sprit
i vasken. När vi talar om cancer har vi klart för oss
att cancern sitter i den sjukes kropp, men vi har inte lika lätt
att förstå att alkoholismen sitter i kropp och själ.
Givetvis kan inte tillfrisknandet i alkoholistens själ påbörjas
förrän han eller hon har lämnat flaskan, men det
är ett misstag att tro att alkoholismen sitter i flaskan. Den
sitter i personen!
För
dem som är drabbade av medberoende är det en befrielse
att förstå detta. Det är sorgligt att se hur den
sjuke, som vill men inte kan styra sitt drickande, kontrollerar
familjen, maken, makan, barnen, vänner och arbetskamrater men
inte spriten. Familjen skriker och gråter, bönar och ber,
skäller, hotar eller utsätter alkoholisten för isande
tystnad. I dagar kan den sjuke straffas med tystnad samtidigt
som de medberoende personerna tar hand om konsekvenserna av
drickandet!
Efter
alkoholistens drickande, efter en supperiod, kommer en period av
de medberoendes aktiva sjukdom. De medberoende skyddar alkoholisten
från att bli upptäckt till exempel på jobbet. De
tar extrajobb för att rädda ekonomin, och de daddar alkoholisten
på alla de sätt för att han eller hon ska slippa
konsekvenserna av sitt drickande.
Alkoholisten
själv får sin illusion av att han är allsmäktig
bekräftad, och alkoholisten bär sig åt som en liten
Gud. Hans Kungliga Höghet lever vidare i sin allsmäktighetsneuros.
Drinkaren använder sig främst av två vapen. De som
står alkoholisten nära måste försvara sig mot
dessa två vapen för att inte de själva helt ska gå
under i eget medberoende.
Den
sjuke har en välutvecklad förmåga att provocera
och framkalla vrede. Motståndaren ska tappa sin självbehärskning.
Det är nu det är viktigt att tänka:
- Du
är sjuk. Du är alkoholist. Du dricker visst för mycket,
och här är det jag som känner rätt, inte du!
Du försöker bara provocera mig för att jag ska tappa
min självbehärskning! Det ingår i din sjukdom att
du gör det. Jag tänker inte alls gå på det.
Låt
oss tänka att den sjuke lyckats och att en hjälpare tappar
självbehärskningen, blir arg och fientligt inställd
till alkoholisten. Då bildas, omedvetet eller medvetet, ett
illusoriskt hat mot den person som tappat självbehärskningen.
Det innebär bland annat att denne är bränd som hjälpare.
Den sjuke har nu ytterligare en förevändning för
att dricka, och eftersom han/hon hatar dig, som var så dum,
behöver han/hon inte bry sig om dig mera. Du kan viftas bort.
Därför
måste jag ha modet att aldrig någonsin låta mig provoceras!
Aldrig! Jag får aldrig tappa självbehärskningen.
Det
är inte detsamma som att jag inte talar om att jag till exempel
blir arg. Det andra vapnet är att göra anhöriga och
vänner oroliga.
Det
tjänar syftet att oroa fram möjliggörarna. Det klassiska
är alkoholisten som tar ut pengar på banken före,
under eller efter en supperiod, väl medveten om att det var
pengar avsatta till husräkningarna.
De
anhöriga räddar och skaffar fram mer pengar. Husräkningen
kan betalas, och det ger de anhöriga ro. Nu är det löst!
De anhöriga ritar nu upp ett mönster får hur problem
ska lösas, och nästa månad kommer alkoholisten givetvis
att dricka upp månadslönen. Hans eller hennes möjliggörare
räddar och tar extraarbete för att lösa problemet.
Egentligen skulle de
anhöriga
kunna säga så här:
-
Jag har accepterat att du super, och nu anpassar jag mig efter det.Jag
går med dig i ditt beroende. Jag gör mig nu medberoende,
och jag skaffar pengar så att du kan supa.
Skriken,
bråken, tystnaden och övrigt straffande av den sjuke för
att han söp upp huspengarna ökar alkoholistens känsla
av misslyckande och skuld samt känslan av fiendskap mot familjen.
Samma anhöriga som straffar får att huspengarna förvandlades
till alkohol är de som möjliggör, eftersom de gått
in i ett medberoende och räddar alkoholisten från att
ta konsekvenserna. De ger således ett slags godkännande
trots att de fördömer handlingen. Dubbla budskap mellan
alkoholisten och möjliggörarna blir nu mer regel än
undantag.
Alkoholisten
kan givetvis aldrig lära sig att lösa de problem som han
eller hon själv ställt till med om de anhörigas ängslan,
som alkoholisten vill väcka, driver dem till att ta hand om
varje problem. Detta helst innan alkoholisten ens
ställs inför det och kan lösa det själv eller
lida konsekvenserna.
Spriten
och alkoholistens möjliggörare samverkar nu, och såväl
spriten som möjliggörarna tar över den sjukes liv.
Alkoholistens ansvarlöshet ökar, och därmed ökas
fientligheten mot de anhöriga. Därför måste
de som står alkoholisten nära undvika att bli provocerade,
och de måste undvika att känna oro. De får annars
själva två allvarliga problem. Det ena är att alkoholisten
lyckas provocera dem. Det är de anhörigas första
problem. De känner oro när alkoholisten ställer till
det för sig, och det är deras andra problem. Dessa två
egna problem måste de anhöriga lösa innan de kan
hjälpa alkoholisten. Och det kräver oftast hjälp
utifrån av icke medberoende människor som behärskar
alkoholvård.
När
alkoholisten provocerar fram vrede och skapar oro, tar de anhöriga
hand om konsekvenserna av alkoholistens drickande. Det betyder i
förlängningen att alkoholisten talar sanning då han
eller hon säger:
-
Det är inga problem! Inga alls!
Nej,
problemen tas om hand av alkoholistens medberoende möjliggörare.
Den sjuke kommer att neka till att han eller hon har alkoholproblem
så länge alkoholisten vid sin sida har aktiva möjliggörare,
som automatiskt räddar den sjuke från konsekvenserna.
Hemkurer
av makar, barn, grannar och vänner är alltid av ondo.
Det kan vi förstå om vi tänker oss att en vän
skulle sprätta upp buken på oss och söka operera
bort cancersvulster. Sjukdomen är svår och allvarlig!
Den förkortar en människas liv med tio eller tjugo år
om den inte kommer under behandling, och många hinner inte
få behandlingjust därför att anhöriga hjälper
ihjäl den sjuke
.En
mycket värdefull kunskap för dem som står bredvid
är således hur man inte ska hjälpa,
Förnekelse
Alkoholism
är förnekelse. Många anser att alkoholister är
sådana som sitter på parkbänken och dricker sprit.
Förvisso hamnar alkoholister i misär, om de inte dör
dessförinnan eller sjukdomen kommer under behandling.
Alkoholism
är dock inte bara att dricka sprit. Eftersom alkoholism är
en känslosjukdom innehåller den en hel del andra tidiga
symtom, och av dessa är det förnekelsen som är
den allvarligaste. Förnekelsen är allvarlig. Inte minst
för att det är den som hindrar en aktiv alkoholist från
att söka vård. Alkoholisten själv förnekar,
och förnekandet innehåller uttryck som Inga problem! och
Jag kan sluta dricka precis när jag själv vill! Det kan
handla om en påtagligt berusad person som säger: Jag?
Jag är inte full!
Om
vi står nära och själva har insjuknat i rollen som
till exempel Försvarsadvokaten, kommer den sjuke att i oss
ha hjälp med sin förnekelse. Alkoholisten förnekar,
och de närmast anhöriga förnekar och skyddar därmed
missbruket. Ju närmare vi står desto större är
risken att vi själva insjuknar och blir Försvarsadvokater
eller på annat sätt hjälper alkoholisten bort ifrån
den absolut livsnödvändiga upptäckten.
En
av de få saker, och nästan den enda, vi verkligen kan
hjälpa alkoholisten med är just att riva förnekelsens
höga murar. Det säger sig självt att ingen kan sluta
supa åt en alkoholist, och ingen människa på denna
jord kan skapa en alkoholist eller skapa tillfrisknandet. Det är
den sjuke själv som skapar sin alkoholism och på samma
sätt själv måste tillfriskna. Men vi kan hjälpa
till i processen, om vi har kunskap och mod, just genom att riva
i förnekandet och försvaren. Vi kan se till att vi själva
inte insjuknar i alkoholistiskt medberoende och att hans eller hennes
förnekelser gör oss till Försvarsadvokater. Då
har vi hjälpt den sjuke på ett verkligt meningsfullt sätt.
Vi
måste börja med oss själva!
- Det
är jag som känner rätt här, inte du! Jag känner
rätt! Jag säger att du dricker okontrollerat och att du
därmed är alkoholist. Du säger att det här är
inga problem alls! Jag blir inte arg på dig för att du
uppenbarligen ljuger. Jag vet att det är förnekelse, och
jag vet att det ingår i din sjukdom. Det betyder att jag känner
rätt här. Du känner fel!
Om
jag resonerar så i mitt inre, kan jag möta alkoholistens
försvar och förnekelse utan att bli arg. Det är viktigt!
Jag kan nämligen inte hjälpa den sjuke alls om jag låter
mig provoceras. Tjugo minuter senare kommer annars min person
att användas som ett nytt försvar för att supa.
Nej,
jag får aldrig någonsin låta mig provoceras av den
sjukes försvar och förnekelser, men jag får provocera.
Jag får riva i förnekelsen!
Vad
är förnekelse? Varför ingår den i sjukdomen?
Vad använder människan förnekelse till?
Vi
har alla i våra liv varit med om att andra försökt
rycka bort vår ögonbindel. Vänner och bekanta har
sagt oss sanningen. Själva har vi inte velat se. Vi har gift
oss med den där personen som alla, precis alla, varnade för.
Vi har tagit det där otrevligajobbet. . . och efter ett eller
fem eller tio år säger vi:
- De
varnade mig. Jag hörde dem inte. Jag förstår inte
att jag inte såg!? Jag kan inte fatta att det tog fyra år
att se sanningen!
Förnekelse
är ett försvar. Vi människor använder förnekelse
för att försvara oss själva mot smärta, övergivenhet
och förluster. Det är normalt. I mötet med en alkoholist
kan vi dock bli mycket förvirrade, och vi kan uppfatta alkoholisten
(som har ett mycket starkt behov av förnekelse) som envis,
stollig och galen. Vi kan bara inte förstå att han eller
hon inte ser verkligheten. Alkoholisten kan stå bokstavligt
talat till knäna i spyor och utbrista: Jag är inte full!
Vi
kan ta åt oss personligen och bli sårade då alkoholisten
tillbakavisar sanningen och vår egen klarsynthet förkastas.
Vi börjar allt oftare säga att alkoholisten ljuger, eller
också börjar vi undra om vi själva är galna.
Vi börjar kanske tvivla på att vi känner rätt.
Det
är således helt möjligt att vi själva blir vansinnigt
neurotiska vid mötet med alkoholistens starka förnekande
av verkligheten.
Därför
kommer vi ingenstans, om vi inte börjar med oss själva.
- Jag
känner rätt här, inte du. Du är alkoholist,
och att du förnekar så starkt ingår i din sjukdom.
Om
vi tänker oss att alkoholisten gjorde som vi vill, dvs såg
sanningen, förstår vi att det är en i sig omstörtande
händelse. Du kan ställa dig framför spegeln och säga
till dig själv:
- Jag
är alkoholist!
Därefter
tänker du tanken att du ska bjuda hem dina barn, kusiner, mostrar,
arbetskamrater, chefer, grannar med flera och till dem säger
du: Jag är alkoholist!
Vi
kan då få en bild av att förnekelsen används,
och alltid har använts, för att hindra en själv från
att se en sanning som är mycket, mycket smärtsam. Vi använder
förnekelsen för att skära bort den del av verkligheten
som det är mycket plågsamt att umgås med.
Den
som förnekar gör det inte för att provocera dig.
Därför behöver du inte alls låta dig såras
eller provoceras, ty den sjuke förnekar först och främst
inför sig själv.
Vi
gör ett allvarligt misstag om vi säger till den aktive
alkoholisten: Du ljuger! Efteråt kan vi berätta att vi
ofta tänkte just så:
- Åhhh,
min gud vad du ljög! Du förnekade!
Förnekelsen
ska inte jämställas med lögnen! Alkoholisten använder
förnekelsen för att den svåra verkligheten inte ska
synas. Det vore bättre om vi tänkte:
- Du
vill inte se. Du orkar inte se! Du kan inte se!
Om
vi står (för) nära en alkoholist, som förnekar
från morgon till kväll, är det lätt hänt
att vi fastnar i anklagelser av typen:
- Du
ljuger! Du ljuger! Om du älskade mig skulle du inte LJUGA!
Jag litar inte på dig!
Det
vi vanligtvis förnekar mest är att vi håller på
att förlora eller tror att vi kommer att förlora något
som är viktigt för oss.
Det
säger sig självt att alkoholisten inte vill förlora
spriten. Därför förnekar han. Spriten är viktig
för alkoholisten.
I
annat fall vore han inte alkoholist.
Det
kan vara svårt att förstå att knark är viktigt
för narkomanen och att alkohol är viktig för alkoholisten.
Och att hotet att förlora drogen, som vi anser bara vara skadlig,
ska vara så förtvivlat smärtsamt. Vi måste förstå
att den sjuke har ett starkt, mycket starkt, kärleksförhållande
till drogen, och att vårt prat hotar den relationen.
Om
någon kom till oss och sade:
- Gör
slut med din tjej! Hon är inte bra för dig! - skulle vi
känna oss hotade och bli ytterst irriterade! Vi skulle också
säga:
- Inga
problem! Det klarar jag av. Det har inte du med att göra! Hon
är inte alls farlig för mig!
Vi
hjälper således den sjuke bäst genom att inte, då
vi möter förnekandet, bli personligen sårade över
att alkoholisten inte ser verkligheten. Vi skriker inte: Du ljuger!
Vi hjälper bäst genom att förstå att förnekandet
ingår i sjukdomen och således är normalt och inte
alls behöver personligen såra den som lyssnar på
försvaren.
Jag
påstår att de alkoholister som inte får hårt
motstånd av sin omgivning och hjälp med att riva försvaren
och förnekandet kommer att dö i förtid.
Det
är förnekandet som gör att alkoholisten fortsätter
att dricka sig till döds. Det säger sig självt. Den
aktive alkoholisten som förnekar sin sjukdom och därmed
sitt behov av bot och hjälp utifrån fortsätter att
dricka!
Om
vi inte orkar eller vågar riva hårt i försvaren och
förnekandet, kan vi stödja genom att inte hjälpa
till med nya försvar. Vi undviker därmed att bli Försvarsadvokater.
Den
aktive alkoholist som alltid möter människor som dricker
med honom, eller som ger honom försvar för att dricka
har ett sämre utgångsläge än den som ibland
möter människor som inte går med utan bjuder motstånd.
-
Jag förstår att du haft ett elände på jobbet.
Det är synd om dig! ler Försvarsadvokaten.
-
Du har druckit för att du tappat kontrollen, och det här
snacket om jobbet är bara ett försvar för att få
dricka, säger den som inte går hand i hand med sjukdomen.
Om
jag säger så till en alkoholist, som jag är anställd
hos, är det troligt att jag avskedas. Jag är en rysligt
obehaglig person för alkoholisten! Om jag däremot är
den som har anställt alkoholisten, blir förhållandet
ett annat. De som är beroende av alkoholisten befinner sig
alltså i ett ohälsosamt underläge, och det visar
bara ännu en gång att hemkurer är uteslutna.
Ändå
måste förnekelsen och försvaren brytas. En människa
som vägrar se verkligheten sådan den är erkänner
givetvis heller inte problemet. (Det här är inget problem
alls! Jag kan sluta dricka när jag vill!) En sådan människa
kommer självfallet inte heller att medverka till att lösa
problemet.
Det är förnekandet i sig självt som
utesluter alla möjligheter till förändring.
Förnekandet är således ett större problem än
själva flaskan.
Vi
människor fungerar så att vi inte gör någonting
åt det som vi inte själva anser vara ett problem.
- Goddag,
kan jag få beställa tid på varvet och lägga
upp min båt?
-
Javisst, vad är det för fel?
-
Det är inget fel.
Så
säger vi inte. Vi ringer inte till något varv alls utan
anledning. Lika lite kommer någon alkoholist att söka
någon alkoholbehandling förrän han eller hon vet
att det är ett livshotande problem.
Förnekelsen
är ett effektivt chockskydd för själen. Jag har i
alla tider chockat än mer. Men det gäller mig och är
så personligt att det förmodligen inte går att kopiera.Mina
böcker Älska lagom - en bok om fosterbarn och Fyy 17!
- en bok om tonåringar skildrar dessa mina personliga attacker
mot just starka försvar och förnekelser.
Jag
ska dock ge ett enda exempel. Jag stod öga mot öga med
en arbetskamrat som var alkoholiserad på den yttersta gränsen.
Precis som hos alla andra var förnekandet högt aktiverat,
och jag gick till mig själv, och sade:
-
Du är ett par år från döden. Det vet jag. Det
är jag som känner rätt här, och inte du!
Jag
beslöt mig för att chockartat förmedla verkligheten.
Jag hade dessutom inte speciellt mycket att förlora. Jo, min
bästa arbetskamrat! Istället för att gnälla
om min oro lovade jag min arbetskamrat att publicera en vacker nekrolog
i fackets tidning. Jag sade det:
-
När du har supit ihjäl dig publicerar jag den här
nekrologen.
Givetvis
lät jag min arbetskamrat få en kopia.
Det
är vad jag kallar för chockattack mot försvaren.
Givetvis kan alkoholisten tokförklara mig, men den alkoholist
existerar inte som inte tänker till inför vetskapen
att en arbetskamrat i detalj planerar hans nekrolog.
Givetvis
fick jag svar på tal, och svaren var helt logiska, alltid nya
försvar och förnekanden. Vi måste förstå
att förnekandet, paradoxalt nog, är en del i processen
mot accepterandet. Det är således bra om alkoholisten
hejdlöst förnekar och försvarar sitt drickande.
Men
det får inte stanna där.
Redan
nu vill jag fråga dig, läsare: Tror du fortfarande, om
du nu trott det, att det här är en fråga om flaskor?
Om att hälla ut sprit för alkoholisternas En fråga
om att bara sluta gå på Systembolaget? En fråga om
lördagsstängning eller restriktioner? En fråga om
kärlek?
-
Jag kunde komma ned till köket på morgonen, och där
stod han berusad. I den skakiga handen höll han ett glas. Jag
kunde se att det var en genomskinlig vätska i glaset. Om jag
frågade honom vad glaset innehöll, sken han upp och svarade
mig att det var saft. Jag gick fram, luktade på vätskan
och kände stanken av vodka. Jag berättade för honom
att det luktade vodka, och han tittade förvånat på
mig:
-
Vodka? Det är inte möjligt! Jag dricker inte sprit.
Jag är nykterist. Det vet du väl?
Jag
skakade på huvudet och upprepade att glaset innehöll
vodka. Inget annat än vodka! Han såg ut som ett sårat
och ledset barn som inte blir trott, och straxt därpå
svepte han glasets innehåll och därmed beviset, så
att säga. Han sken upp, och utbrast:
-
Ah! Vilken god saft ni har!
Han
brukade spy i sängen, pissa och bajsa ned den på nätterna,
och jag har ofta hittat honom redlös. Han vek aldrig en tum
ifrån uppfattningen att han var nykterist. Han drack överhuvudtaget
aldrig någon sprit.Det var ont förtal.
En
dag föll han och bröt nacken. Eftersom jag själv
är läkare kunde jag av obduktionsprotokollet förstå
att han varit redlös och inte kunnat ta emot sig då han
föll i fyllan och villan. Han är, om uttrycket tillåts,
ett dött bevis på att alkoholism är förnekelsens
sjukdom.
Anden
i flaskan
Innan
flaskan försvinner måste det andliga arbetet påbörjas.
Det beror på att det slutliga accepterandet
Jag är alkoholist! är en renodlat andlig process.
I
vår kultur missbrukas ofta ordet accepterande. Jag hör
det ofta:
-
Det är bara att acceptera!
För
mig är ordet acceptera starkt förknippat med ordet ro.
Lugn och ro! Det är en sak att säga: Jag är alkoholist!
och samtidigt känna skuld. Eller säga Jag är alkoholist!
och då känna ilska. Ett fullgott accepterande innehåller
lugn och ro.
Eftersom
alkoholism är en obotlig sjukdom, alltså kronisk och livslång,
är slutet på processen - om nu förnekandet är
starten - ett accepterande i lugn och ro.
Av
det kan vi lära att hotet mot alkoholisten i, under och efter
processen är ett återfall i förnekandet. De flesta
tror att själva flaskan är hotet mot alkoholisten. Han
fick ett återfall! är inte verkligheten. Det heter, i
stället: Han tog sig ett återfall! När tar alkoholisten
sig ett återfall? Jo, när han eller hon inte längre
tror på, det vill säga förnekar, sanningen:
-
Jag är alkoholist!
Därför
är förnekandet av sjukdomen det farliga, inte flaskorna.
Det förklarar också varför det är bra för
alkoholisten att ofta umgås med andra nyktra alkoholister.
På det viset påminns de ständigt och jämt om
verkligheten: Jag är alkoholist!
Förnekelsen
är starten, och accepterandet är mållinjen. Det blir
då en aning tokigt att dyka på alkoholisten och säga:
Det är bara att acceptera!
Mellan
stationen Förnekandet och slutstationen Accepterandet ligger
en hel del perronger och väntar. Jag menar att den enda hjälp
vi kan ge en alkoholist i vår närhet är att inte
gå med i förnekelsen och insjukna själva. Det resterande
arbetet, och givetvis även kapitulationen inför förnekandet,
måste och ska utföras av alkoholisten själv. Vår
hjälp kommer därför att till stor del handla om att
vi själva inte blir sjuka i mötet med alkoholisten.
Det
finns ingen tidsplan. Det finns inget som säger att en alkoholist
sitter fast si eller så länge i det farliga förnekandet.
Jag har under åren kommit till slutsatsen att det bland annat
handlar om hur många och nära personer alkoholisten har
som hjälper till att förneka respektive hur många
personer alkoholisten möter som inte hjälper till med
förnekandet. En kvinna, som gifter sig med en aktiv alkoholist,
för att det är så synd om honom , för att ta
hand om honom och för att hjälpa honom är en insjuknad
medberoende redan på bröllopstrappan.
Således
hjälper hon alkoholisten att dricka sig mot döden fortare
än den som säger: Du och jag gifter oss när du gjort
slut med din älskarinna Spriten och då du genomgått
alkoholbehandling.
Eller
som en manlig nykter alkoholist sade till en annan aktiv manlig
alkoholist som berättade att han skulle gifta sig:
- Din
blivande fru är inte kär i dig. Hon är kär i
din sjukdom. Det är alla som vill ha en aktiv alkoholist.
Raseri
Jag
vill kalla stationen efter förnekelsen för Raseri.
Här florerar anklagelser, misstro, avundsjuka, förbittring,
misstänksamhet, ilska och raseri. Det kan vara till synes slumpartat,
och alkoholisten ber ibland rätt och ibland fel personer att
dra åt helvete.
Aggressiviteten
är således antingen rationell eller irrationell, befogad
eller obefogad, känslig eller helt okänslig, svag eller
hård som flinta.
Om
vi ska komma i närheten av att kunna hjälpa en alkoholist,
får vi inte på några villkor i världen låta
oss provoceras. Vi måste gå till oss själva:
- Du
är alkoholist. Jag vet det. Du befinner dig i en process. Jag
vet det.
Alkoholisten
är helt sonika fly förbannad över sin egen förlust.
Eller låt oss säga att han känner sorg. Människans
sorg, och bearbetning av sorg, går upp och ned och har sina
egna givna faser. Vi förstår det bäst om vi kallar
spriten för älskarinnan . Min käraste! Min
älskling! Mitt allt!
Alkoholisten
skyller på andra (fortfarande) eller på sig själv
och blir helt naturligt arg och ilsken över sin förlust.
Kanske även avundsjuk på andra: Varför kan inte jag
som alla andra ta en drink utan att bli helpackad före tolv?
Vi kan nu se att det är långt till:
-
Jag är alkoholist, sade han lugnt.
Om
vi nu insjuknar själva och således går med i alkoholismen
såsom medberoende, förstår vi inte att alkoholistens
ilska är en del av processen, utan vi blir dödligt sårade
och reagerar. Vi svarar på alkoholistens raseri, och då
har vi insjuknat och gått in i medberoende.
Hans
eller hennes alkoholism sar även vårt känsloliv nu.
Vi blir arga för att alkoholisten är arg! Vi blir ilskna
för att den sjuke skäller ut oss! Därför måste
vi ha modet och kunskapen att återvända till oss själva:
-
Du gapar nu för att du, efter förnekandets sammanbrott
och fall, är ilsken och du sörjer din älskarinna
Spriten såsom jag skulle sörja en nära, kär
anhörig som dött. Sörj på du, i fred.
Under
raseriet, och under ilskan, döljer sig ofta skuld och skam.
Den verkliga sanningen är att alkoholister under sin aktiva
tid gjort bort sig, begått allvarliga juridiska och moraliska
brott.
Minnet
av dem ger under en lång tid skuld- och skamkänslor, eftersom
förträngandets tid nu är över. Smärtsamt!
På
samma sätt som den sjuke verkligen behövde förneka,
för att senare klara av själschocken Jag är alkoholist!
behövs också den här tiden av raseri. Man ska kunna
gå vidare. Vi kan se ilskan som en motor, och om den blir farlig
eller inte beror på hur många personer i omgivningen som
insjuknat under tiden och på hur många som lyckats stå
utanför trygga i sin förvissning: Det här handlar
om dig, inte om mig. Du är förvisso hemskt arg på
mig, men här är det jag som känner rätt just
nu, inte du! Jag känner att du är inne i en sorgeprocess
nu och är ilsken. Jag ämnar inte ta åt mig!
Projiceringar
Den
helt omedvetna människan som är inne i förnekelse
är samma person som projicerar starkt. Därför kommer
alkoholisten att anklaga gud och alla människor för att
vara ute efter något. Det betyder enbart att alkoholisten tror
att du är ute efter något därför att han själv
alltid är det. Eller som en sedan länge nykter alkoholist
sade:
-
Jag blev snopen då jag kände att jag för första
gången i hela mitt femtioåriga liv hade gett bort en blomma
utan baktankar.
Ett
bra sätt att lära känna en alkoholist är att
lyssna på hans anklagelser mot andra. Säger en alkoholist
att du är en sådan person som har hemliga förhållanden
bakom ryggen på din man kan du slå vad om en miljon kronor
att alkoholisten har hemliga förhållanden. . .
Menar
alkoholisten att du vill in och kontrollera hans liv, vilket du
bevisligen aldrig gjort, kan du iskallt räkna med att alkoholisten
vill in och kontrollera ditt liv. En alkoholist kan verkligen fria
ena dagen och slå ihjäl sin hjälpare den andra, och
roar den sjuke sig inte med det vill han oroa. Han vill dessutom
ha makt för att kunna utöva sitt missbruk av sprit, kärlek,
förtroenden, pengar etcetera.
Och
alltihopa kommer alkoholisten att anklaga dig för, att det
är du som är ute efter makt, förtroende, pengar,
hus, hem och liv.
Som
redskap använder den sjuke de typiskt alkoholistiska försvaren.
Han skämtar bort allting. Han tiger. Han byter bostad. Han
flyr in i snabb kärlek. Försvaren är många och
alkoholister är mästare i att sätta upp försvar
och till de svårare för dig hör projiceringarna.
De kan lätt fa dig att tappa självbehärskningen.
De kan få dig att gå i försvarsställning.
-
Du är ute efter mitt hus. Du är ute efter mina pengar!
anklagar alkoholisten. Du blir rasande eftersom du vet med dig att
du inte är det. Vad du kanske inte vet är att det är
alkoholisten som är ute efter ditt hus. Så att han kan
få supa bort sitt eget. Han är ute efter dina pengar.
Så att han kan få supa upp sina egna.
Vill
du hjälpa en alkoholist är det ett mycket gott råd
att du lyssnar på vad han anklagar dig för. Han talar
om sig själv. Bakom alkoholistens locktoner lurar inget annat
än en önskan om att använda och utnyttja dig också
för att kunna fortsätta leva i en ständig flykt ifrån
verkligheten. Genom att inte gå på det kan du verkligen
hjälpa honom in i verkligheten. Det är, än en gång,
en fråga om att gå till sig själv.
Omvänt
är det så att friska, medvetna människor inte håller
på med anklagelser mot andra. De säger aldrig: Du är
en sådan som . . . ! Anklagande människor är enligt
min erfarenhet alltid människor som projicerar, och då
ingår det att döma andra fort. De lever ständigt
med frågeställningen: Vad är den och den ute efter???
De
har själva aldrig kysst någon utan baktankar, än
mindre hjälpt någon annan.
Om-tiden
-
Om jag bara hade pengar...
-
Om vi bara får hjälp kommer jag inte att dö alls.
Då blir jag odödlig!
-
Om jag dricker bara öl så kanske.
-
Om jag äter antabus!
Jag
anser, även om många säger emot mig, att alkoholisten
ska igenom om-tiden. I den ingår att till exempel
äta antabus. Den som stoppar i sig antabus, utan att kräkas
upp den inom femton minuter som alla aktiva alkoholister vill göra,
kommer att få en allergisk reaktion om de dricker. Huden blir
röd, hjärtat klappar förfärligt och ögonvitorna
blir rödsprängda. Medicinen ges givetvis för att
hindra alkoholisten från att dricka sprit. Antabusbehandling
bygger på tron att det här är en fråga om flaskor.
Alkoholism
är på det här stadiet en sjukdom som jag vill kalla
för: Vilja men inte kunna.
- Jag
vill sluta dricka men jag kan ju inte och därför tar jag
hjälp av antabus. Då ska det väl gå???
Om.
. .
Eftersom
vi vet att alkoholism är en känslosjukdom, med små
eller stora proppar i känsloröret, inser vi att antabus,
och andra utifrån kommande hjälpare, inte alls hjälper.
Sjukdomen sitter inte i flaskan eller glaset utan i personen. Antabus
eller andra restriktioner av typen Jag ska bara dricka på lördagar
är en färdväg. Jag menar att alkoholisten måste
igenom omtiden som således blir ett stort misslyckande för
de flesta. Det blir nämligen chock nummer två att inse
att alkoholismen inte sitter i flaskan, utan i personen. Och vi
vet att antabus biter på just flaskornas innehåll spriten
men ingalunda på personen.
Ordet
om används också flitigt under jakten på försvar.
-
Om jag inte hade fått kvarskatt, hade jag inte druckit.
-
Om jag bara hittade en kvinna, skulle jag inte dricka.
Jag
är så ledsen
- Det
är bara att acceptera!
Nej,
det är det alltså inte. Vi ska lyssna lite på den
ytligheten.
- Min
ponny är död!
- Det
är bara att acceptera, lilla gumman.
-
- Min pappa dog i morse.
-
Det är bara att acceptera, lilla gubben.
-
- Jag fick veta idag att jag har cancer.
-
- Det är bara att acceptera.
Vi
säger inte så till anhöriga vars nära just dött.
Vi skulle skämmas om vi sade på det viset till den cancersjuke
somjust fått sin dödsdom. Men runt alkoholisten vimlar
det av hurtfriska som säger: Det är bara att acceptera!
Precis
som alla andra med sorg har alkoholisten rätt att sörja
sin älskarinna Spriten. Den som sörjer är ledsen!
Gråter! Den som sörjer är deprimerad!
- Hur
kan man sörja två helor Absolut om dagen?
Vi
tycker att det är ofattbart! Om vi inte är alkoholister
förstås för då förstår vi det mer
än väl. Vi kan förstå om vi byter ut två
helor Absolut mot den absolut käraste vännen.
Lyckas
vi med den tankegymnastiken inser vi också bättre vad
alkoholism är. Vi börjar förstå. Vi börjar
förstå att förlusten av älskarinnan är
den svåraste delen av accepterandet. Vi är långt
ifrån förnekandet men har ännu en bit kvar till det
rofyllda accepterandet. Depressionen, sorgen, försvinner heller
inte förrän detta accepterande är där.
Vi
hjälper således den sjuke genom att ändra på
vår egen uppfattning om sprit. Vi säger inte längre:
Det är bara att acceptera! Vi säger inte: Hur kan man
sörja två helor Absolut om dagen? Vi bemöter den
sjuke i hans sorg på samma sätt som vi skulle bemöta
en flicka som förlorat sin ponny, en maka som förlorat
sin make eller en kvinna som förlorat sitt barn.
Vi
kan då, och kanske först då, förstå förnekelsen.
När vi ser sorgen, kan vi förstå den gamla förnekelsens
kärna.
Vi
sa: Måste du dricka så mycket? Alkoholisten sa:
- Jag
vill inte förlora min älskade ponny, maka, bror. . .
Eller
som en av mina fostersöner sade mig en gång:
-
Det kändes som om du tog ALLT ifrån mig! Jag hade ingenting.
Jag kände ingenting. Det var tomt. . . inte ens känslan
av smärta var kvar. Det dröjde länge innan JAG började
fylla det tomrummet igen.
Han
sade så, nitton år gammal, då han erkänt sin
maktlöshet inför droger. Jag styr inte droger. Du styr
inte droger. Ingen styr droger! Jag måste acceptera total avhållsamhet.
I
många, många år hade han haft människor omkring
sig som trott att de kunde styra hans drog. De var insjuknade i
medberoende. Och insjuknade anhöriga till missbrukare har sina
egna givna repliker:
- Det
var mitt fel att han söp den där dagen för jag hade..
- Det
är min förtjänst att han var nykter den helgen för
jag hade. . .
En
fullt insjuknad vän eller anhörig till en missbrukare
är den som tror att han eller hon styr fyllan respektive nykterheten
eller för all del hela missbrukaren! Därför är
Socialstyrelsen i Sverige långt kommen i sjukdomen. På
Socialstyrelsen och tusentals sociala servicecentraler tror man
nämligen att man kan styra eller kontrollera det svenska missbruket.
Att de sociala servicecentralerna och deras tusentals socialsekreterare
har insjuknat i alkoholistiskt medberoende är givetvis ett
stort hot mot alla alkoholisters möjlighet till tillfrisknande.
Ingenstans,
utom möjligen i alkoholistens eget hem, finns det så gott
om Möjliggörare och Försvarsadvokater som inom den
offentliga sektorns olika vårdapparater. Jag har under mina
många år som familjehemsförälder stött
på socialsekreterare som varit mer av medberoende Möjliggörare
eller Försvarsadvokater än några andra.
Detta
faktum är ett starkt skäl till att vi här i landet
ser många missbrukare i den sista fasen på parkbänken.
Och ännu fler i mellanfasen som är krogberusade. Det är
också skälet till att vi har en enorm mängd människor
som nyligen startat sin karriär som alkoholister och som inte
längre kan gå på fest och ha roligt utan alkohol.
Socialstyrelsen
och dess förgreningar på de sociala servicekontoren är
helt övertygade om att det här är en fråga om
flaskor, och antalet flaskor. Man behandlar således flaskor
istället för sjukdomen.
Socialsekreterarna
agerar ofta som Försvarsadvokater:Han har det svårt stackarn!
eller Hon började supa då det blev skilsmässa! eller
När hon födde sitt andra barn började hon supa. Det
blev för tungt för henne, kraken! Han förlorade ju
jobbet, och då började han supa!
Den
socialsekreterare som inte är insjuknad Möjliggörare
och som således aldrig skrivit ut pengar till sprit åt
våra missbrukare är välkommen att kontakta mig. Jag
har ännu inte träffat på någon socialsekreterare
som inte är insjuknad Möjliggörare till de svenska
missbrukarna. Den yrkesgrupp som klarat sig bäst är, vad
jag kunnat se, domstolens yrkeskunniga. De insjuknar sällan
eller aldrig i medberoende, och de låter sällan sitt eget
känsloliv styras av en alkoholist. Det har hänt men det
händer inte ofta.
Cornelis
Vreeswijk slapp fängelse för två rattfylleribrott,
och det var utomordentligt tråkigt. Domstolen lät honom
slippa chockas av sitt eget missbruk, och det torde ha förkortat
hans liv med åtminstone tjugo eller trettio år. Jag är
som före detta nämndeman i Stockholms tingsrätt ledsen
för att jag inte tjänstgjorde den dagen. Jag hade med
glädje gett en av mina absoluta favorittrubadurer två
månaders frihetsberövande väl medveten om att ute
på anstalterna arbetar kriminalvårdens folk efter principen:
- Jo,
men visst är det här väl ett problem? Det har lett
dig hit.
En
alkoholist som kör berusad utan att något händer
har givetvis helt rätt då han säger:
- Det
här? Det är inget problem!
Det
kanske inte behöver sägas, men jag kan förtydliga
det ändå. Jag är stolt över att mina kamrater
i domstolen sällan eller aldrig själva insjuknar i medberoende
utan förmår hålla huvudet kallt, trots all flummig
så kallad Socialvård. Numera har domstolen fått vad
man länge bett till gudarna om, nämligen möjligheten
att döma till vård.
Möjligen
är det så att domstolarna inte känner något
behov av att vara Försvarsadvokater. Systemet innehåller
tålmodigt lyssnande påjust försvarsadvokaten som
hjälper, såsom i det här fallet, missbrukaren att
upprätthålla sitt försvar. Sådant trams har
jag hört i tio års tid.
Frånvaron
av professionella försvarsadvokaten kanske medför att
socialsekreterarna lätt blir det? Men det säger sig självt
att en fullt frisk socialsekreterare inte skriver ut en enda krona
till en missbrukare. De öppnar däremot gärna plånboken,
när missbrukaren vill ha pengar till behandlingshem. Vårt
nuvarande systern, där vi inte klassat alkoholism som sjukdom
med åtföljande gratis vård, innebär att missbrukaren
måste, om inte arbetsgivaren ställer upp med pengar, ansöka
om pengar till vården i bank eller på sociala servicecentralen.
Detta är ett utslag av makthavarnas medberoende, eftersom principen,
att inte automatiskt ge gratis alkoholvård, innebär att
aktiva alkoholister far statlig hjälp att förneka sin
sjukdom.
- Det
här är ingen sjukdom! Det här är inget problem,
och är det eventuellt ett problem är det ett problem av
flasktypen. Det här är en karaktärsfråga, menar
Socialstyrelsen och förnekar därmed medicinska fakta.
Missbrukarens
make eller maka häller, i all välmening, ut spriten i
vasken, och Socialstyrelsen inför andra liknande restriktioner.
Det hjälper verkligen missbrukaren att tro att problemet sitter
i flaskan och inte i honom själv.
Jag
är alkoholist
-Jag
är alkoholist, sade han lugnt. Jag är maktlös inför
spriten. Jag styr den inte. Min fru styr den inte. Socialstyrelsen
styr den inte. Det är jag själv som styrs.
Ingen
alkoholist kommer till den insikten utan sorgen! Det är gråten
som visar att vi håller på att förändras. Vi
lämnar, sörjer, något. Då blir det en aning
märkligt om till exempel en insjuknad anhörig säger:
- Hur
kan du gråta över två helor Absolut om dagen?
Den
anhörige kan lika bra säga som en av mina fostersöners
mor sa:
- Kan
inte du bli som förr? Ja, inte att du super förstås!
En
djup förståelse för processen kan självfallet
inte ta bort vårt behov av att gå igenom den. Men kunskapen
kan hjälpa oss själva att slappna av, att vara något
mindre rädda och arbeta med, och inte emot, processen från
förnekelsen till accepterandet. Det gör att vi verkligen
kan hjälpa och vara till nytta för andra människor.
Om vi nu beslutat oss för att ens gå med i processen,
från början till slut. Och vi får aldrig glömma
bort att om vi vill hjälpa en alkoholist kan vi bara hjälpa
till genom att försöka bryta, bända och riva i förnekelsen.
Det är förnekelsen som hindrar alkoholisten från
att säga:
- Jag
är alkoholist. Jag klarar inte av det här själv.
Jag måste få alkoholvård! Jag är sjuk!
Det
är förnekelsen som driver en alkoholist till återfall:
- Det
går nog. . . bara ett glas. (Jag är inte alls alkoholist!)
Resten,
kapitulationen och uppsökandet av vården, kan ingen göra
åt alkoholisten. Det vore som om jag åt mammas cancermedicin
åt henne och hoppades på att hon skulle bli frisk. Eller
om mamma gav mig sin medicin, och hoppades på att hon skulle
bli frisk.
Vi
kan och måste i närheten av den sjuke ge den hjälpen
att vi inte insjuknar själva. Runt varje alkoholist brukar
det normalt sett stå fyra, fem Möjliggörare och en
handfull Försvarsadvokater förutom hela svenska staten,
Socialstyrelsen och socialarbetarkåren.
Det
är inte lätt att själv bli frisk i en miljö
där kanske tio, femton personer insjuknat i medberoende alkoholism.
Och vem ska ansvara för att jag inte insjuknar? Det måste
jag själv göra.
Vi
börjar med oss själva
Vi
hjälper bäst genom att inte insjukna eller, om så
redan skett, genom att se till att vi tillfrisknar. Även de
medberoende sjuka förnekar.
-Jag?
Det är han som dricker!
- Mig
är det inget fel på!
- Jag
är fullkomligt frisk och oberörd. Det är min man
som super.
Oroar
du dig ofta, och allt oftare, så att till exempel ditt eget
behov av mat och sömn inte tillgodoses?
Oroar
du dig så mycket att du glömt bort att gå till frisören
eller att läsa läxor med barnen?
Oroar
du dig så mycket för att någon annan dricker att
du blivit en Jagmissbrukare? Det vill säga du tillfredsställer
dina egna behov allt mer sällan. Du bara tänker på
den som dricker?
Brukar
du ljuga? Brukar du ljuga om att någon dricker? Du har börjat
göra omskrivningar och kallar det för maginfluensa, trötthet
eller utarbetad? Kan du säga till din väninna, vän,
mor, far eller dina syskon: Min man dricker! eller Min fru dricker!
Kan
du säga till den som dricker: Du dricker!
Kan
du säga till dig själv: Han/hon dricker, så är
det!
Oroar
du dig för din nästa semester eller ditt veckoslut? Har
du fått ekonomiska problem eller tagit lån, därför
att någon annan dricker upp dina pengar? Tror du att du lånar
ut pengar till mat?
Känner
du allt oftare att spriten är viktigare för den som dricker
för mycket än vad du är? Får du budskap om att
det är så och sårar det dig? Du kanske ville träffa
den som dricker för mycket, och han säger att han inte
har tid. Som skäl uppger han att han måste laga trappan.
Den
där trappan lagas aldrig. Personen i fråga går på
fest, super hemma eller bara försvinner.
Du
vet att både du och trappan blev utbytta mot sprit. Sårar
det dig?
Brukar
du skylla på den sjukes vänner? Om han eller hon bara
bytte vänner skulle det inte drickas så mycket.
Kommer
den som dricker för mycket ofta sent till dina måltider
och andra möten?
Har
du hotat ännu? Har du hotat med sparken, att säga upp
bekantskapen, att göra slut, att inte träffas om inte
personen i fråga slutar dricka snart? Ett hot du aldrig verkställer.
Brukar
du ta ledigt från ditt jobb eller på annat sätt försumma
jobbet för att du ska göra något åt eller med
alkoholisten? Kanske bara vänta på honom eller henne.
Händer
det att du blir helt apatisk och oförmögen att göra
något hemma eller på ditt jobb? Du kanske ägnar dig
åt dagdrömmeri om vad som ska utföras och göras
senare. . . bara alkoholisten slutat dricka!
Är
du rädd för att utlösa drickande?
Tar
du hänsyn till den som dricker för mycket så att
han eller hon inte ska behöva dricka?
Har
du börjat ta hand om alkoholisten eller dennes problem? Kläder?
Måltider? Ekonomi?
Har
du börjat skydda alkoholisten från problem? Du tiger om
allvarliga saker som hänt för att han inte ska bli upprörd.
. . så att han börjar dricka?
Har
du varit i sällskap med drinkaren och blivit sårad eller
generad över hans burdusa beteende mot omvärlden? Stannade
du kvar då eller gick du hem?Förstör spriten dina
veckoslut? Det vill säga om bara inte dessa flaskor fanns så.
. .
Har
du börjat leta efter flaskor i alkoholistens närhet? Har
du börjat tömma ut innehållet i slasken eller toaletten?
Har du börjat tacka nej till fester på grund av alkoholistens
beteende? Har du börjat bli elak mot andra människor,
trots att det egentligen är den sjuke du är arg på?
Tänker
du ibland att den här alkoholisten är ditt enda problem?
Om hon/han bara inte drack så. . . Anser du, efter det att
du besvarat frågorna ärligt, att du är medberoende.
Styrs ditt eget känsloliv och dina handlingar av någon
som dricker?
Då
är du medberoende.
Vi
kan tänka oss att vi verkligen hjälpt den sjuke med två
saker. Vi har inte gått med i förnekandet, och vi har
inte insjuknat själva. Alkoholisten själv har sökt,
och fått adekvat vård. Om vi då saknar kunskap, kan
insjuknandet ske då alkoholisten är nykter! Jag åsyftar
perioden efter förnekelsen. Jag tänker på perioden
av ilska. Plötsligt, och utan förklaring ber alkoholisten
en dra åt helvete. Det kan ha gått år och aldrig
förr, inte ens då han varit full har den sjuke reagerat
med denna ilska.
Jag
har flera gånger sett personer som aldrig tidigare dragits
med och som aldrig blivit förvirrade själva men som det
brustit för då! Alkoholistens ilska har sårat dem
djupt. De har försvarat sig inför den sjuke och rivit
upp himmel och jord. Sent i processen har de dragits in och låtit
sitt eget känsloliv provoceras av alkoholisten. På sluttampen
har de glömt bort att gå till sig själva:
- Det
är jag som känner rätt här, inte du! Nu är
du arg. Det är bra det. Du är ute ur förnekelsen
nu, och det med besked, så förbannad som du är på
mig. Var arg du! Mig rubbar du inte. Jag står fast som en klippa.
Tiden då du bara var till lags är över nu.
Nästan
vid målsnöret har de stupat. De har låtit sig provoceras
av den nyktre, men alkoholistiskt ilskne alkoholisten. Jag har sett
många vårdare, inom psykiatrin inte minst, som själva
insjuknat när den de hjälpt kommit till ilskan. Istället
för att backa och låta honom vara i fred och ta hand om
denna sin ilska och så småningom komma hem till försoning,
går de i försvar, låter sig provoceras och är
således styrda av alkoholistens tillfriskningsprocess.
Det
är inte märkligt. Jag var arton år gammal då
jag började arbeta på ett psykiatriskt sjukhus. Den enda
kurs jag fick var en om hur jag skulle bädda sängar för
att inte knäcka min egen rygg. Jag genomgick senare vårdutbildningen
och undervisningen handlade då bland annat om att jag skulle
akta mig för att sticka mig på nålar som var besmittade
med gulsot.
Det
ges helt enkelt ingen utbildning till vårdpersonal som hjälper
vårdare att undvika att bli som dem som de är
satta att vårda . Det är ett av skälen till
att vi ibland läser om familje hemsföräldern som
blivit misshandlare, polisen som rånat en bank, övervakaren
som blivit knarkkurir, socialsekreteraren som blivit knarkare eller,
för all del, rättsläkaren som enligt dom på
sin fritid styckat en hora.
Sätt
att förhålla sig till förnekelsen
Vi
utnämner förnekelsen och inte flaskorna till fiende nummer
ett. En bra regel, om man ska ut i strid, är att lära
känna fienden ordentligt.
Hur
ser en människa i stark förnekelse ut?
Personen
i fråga använder sig av mentalt undvikande i någon
form. Sover halva dagarna, såsom tonåringar ofta gör
då de är rädda för att bli vuxna.
Det
kan också röra sig om hyperaktivitet
med arbetsnarkomaninslag. Ofta byter den sjuke aktiviteter. Han
börjar med judo, och köper judodräkten samma vecka
som han slutar. Han börjar fotografera istället. Han köper
rnörkrumsutrustning. Besattheten i aktiviteter kan - som en
aktiv alkoholist sade mig - ta sig uttryck i att den sjuke ser trettio
eller femtio videos i månaden. Andra hänger sig helt åt
romanläsning. Någon ser ut attjoggajärnt; han springer,
skämtar och undviker. Han flyr. Det är precis det han
gör.
Människor,
som på detta sätt aktivt vill fly verkligheten, kan gå
precis hur långt som helst för att få göra det.
De flyr alla, och jag menar alla, situationer eller människor
som hotar möjligheten att tillgodose deras behov av att fly.
Ja, de uppsöker aktivt människor, vänner, bekanta,
arbetskamrater och till och med karriärer som stöder derar
förnekelse. Det sägs till exempel att många servitören
och kockar inom restaurangnäringen blir alkoholister. Sanningen
är nog snarare den att alkoholister väljer att arbeta
nära sprit. Drogberoende människor är kända
för att planera och strukturera hela sitt liv så att deras
förnekelse stöds och så att de mentalt undviker konfrontation
med verkligheten. De gör vad de kan för att slippa se
verkligheten.
Den
sjuke minimerar drickandets konsekvenser.
Möjligen,
men bara på ytan, kan de hålla med om att det kanske,
men bara kanske, är ett problem. Men det är inget
att bry sig om! Varpå de kan anklaga andra för att överreagera.
En aktiv alkoholist sade mig, strax efter det att han började
komma i närheten av tanken att han höll på att dricka
sig till döds: Man dör bara en gång! Varpå han
straxt efteråt förklarade hur saker och ting förhöll
sig. Det var jag som var hysterisk.
Det
är självklart att en aktiv alkoholist,
som sitter fast i förnekelse, anser att jag är hysterisk
om jag säger att döden närmar sig. Jag minimerar
inte betydelsen utan vidhåller att personen i fråga håller
på att begå självmord. Jag är således en
utomordentligt tjatig, hysterisk och bråkig person då
jag vidhåller fakta.
Alkoholister
förnekar känslorna.
De
beter sig som om upprörande händelser inte rörde
dem i ryggen, och de beter sig känslomässigt helt uttryckslöst.
Ansiktet lyser: Det bryr jag mig inte om!
Jag
har tidigare sagt att förnekelse är försvar, och
det är i den här typen av förnekelse vi spelar med
då vi går till oss själva och säger: Jag bryr
mig inte om vad du säger! (Jag förnekar vad du säger!)
Du säger att du inte alls dricker för mycket, men här
är det jag som känner rätt!
När
vi säger: Jag tänker inte låta mig provoceras!
är det den här typen av försvar-förnekelse
vi själva använder oss av för att inte dras med och
bli medberoende.
Den
sjuke vägrar tro på verkligheten:
- Inte
jag!
-
Det kan inte hända mig!
-
Det har inte jag gjort!
-
Det är inte sant!
Vi
tänker oss att den sjuke sjukskrivit sig i tre dagar. Två
veckor senare upptäcker han ett hål i sitt lönekuvert.
Vi säger:
-
Du var borta i tre dagar!
Han
ställer sig tvivlande och försöker minnas. Han minns
inte:
- Jag
har inte varit sjuk! utbrister han och slår ut med armarna
inför denna orättvisa anklagelse.
- Nej,
inte sjuk men väl full. Du söp i tre dygn!
- JAG
? Det har ALDRIG hänt att jag supit bort jobbet!
Om
vi då pressar alkoholisten till att se verkligheten händer
det ofta att vi blir lurade. Individen agerar som om han erkände
men har egentligen bara anpassat sig till en pressad situation.
Djupt inne i honom viskar ännu en röst: Inte jag! Jag
säger Ja bara för husfridens skull! Alkoholisten blir
till lags. Om inte annat så för att få tyst på
mig. Men också därför att dåligt självförtroende
hindrar honom ifrån att inte vara till lags.
Om
vi möter en person, som sitter fast i förnekelse sedan
åratal tillbaka, brukar vi rätt snart känna att något
är fel. Det är som om personen inte finns eller som att
slänga en boll mot någon och sedan stå där som
en idiot och hoppas på att få bollen tillbaka.
En
människa i stark förnekelse kan stänga av alla sina
känslor och gå omkring som en levande zombi. Då han
möter någon på gatan skiner han upp och låtsas
vara glad, pigg och trevlig. Dessa personer skämtar ofta och
är väldigt trevliga och charmiga. Deras känslor är
instängda, inkapslade och svaga för de vågar inte
känna. De är helt livlösa. Om vi möter samma
människor på gatan och de inte ser oss, kan vi se hur
grå och insjunkna, borta och förbi de egentligen är.
Omvänt
kan en förnekare vara ytterst aggressiv och desperat. Han känner
sig utanför, ensam, rastlös och förvirrad. Han har
ofta rykte om sig att vara livsfarlig. Det är också han
som ofta hamnar i fylleslagsmål och som således ständigt
dyker upp i domstolen.
De
båda, den utåtagerande och den inåtvända, reagerar
ofta fel, och känner fel. Där andra skulle reagera med
sorg hittar de hem till lättsinnet. Känslan av olycka,
och av att vara andras offer träder in där andra skulle
svara med stolthet och gränssättning. Vi har alla sett
den känslomässiga förnekelsen då någon
reagerar underligt på en tragedi. Han gråter inte! säger
vi och ruskar på huvudet. Själva skulle vi stortjuta i
samma situation, om inte själens chockskyddf6rnekelse trädde
in med all sin kraft.
Vi
talar nämligen om ett av människans KRAFTFULLASTE vapen.
En
människa i förnekelse är nästan alltid in till
döden trött. Det är mycket utmattande att förneka,
och sorgeprocessen tär på lagren. Jag har mött personer
som varit lika utmattade av förnekelse som om de just bestigit
ett berg. En människa i förnekelse blir således passiv
och orkar ingenting. Hon orkar absolut inte engagera sig i någonting
utan utstrålar likgiltighet.
Om
vi är osäkra på om en person är inne i förnekelse
av verklighetens Jag är alkoholist! kan vi nämna ordet
sprit. Vi kommer att få höra ett försvarstal utan
like! Problemet blir därför sällan diskuterat alls,
för man hinner aldrig till någon dialog. Människan
i stark förnekelse kan inte som andra diskutera ämnet
alkohol, spritfester eller alkoholpolitik.
En
nykter alkoholist berättade för mig att hon angripits
trots att hon inte sagt ett enda ord! Hon hade inte nämnt ordet
alkohol. Det räckte med att hon kom in i matserveringen på
sitt arbete, för att en aktiv alkoholist skulle komma emot
henne, och hålla ett brandtal om alkohol. Han avslutade med:
Du ska inte komma här och predika. Jag klarar av det! Den nyktra
alkoholisten svarade:
- Jag
har inte sagt ett ord!
Nej,
hennes nykterhet var tillräckligt provocerande. Den som inte
har alkoholproblem kan diskutera sprit. Det kan inte den som sitter
i förnekelsen. Han försvarar sprit. Många rattfyllerister
är lysande exempel. Efter att ha tillbringat två månader
i fängelse för rattfylla ingen som inte är alkoholist
kör bil full talar de sig varma för sitt budskap. Det
är alltid det gamla vanliga: Det här är inget problem!
Det är andra som överreagerar! Jag tänker inte bli
alkoholist, och jag tänker inte bli rattfyllerist!
Förnekaren
kopplar ofta bort sig själv, och det kan se ut som om människan
försvinner, och är oförmögen till kontakt. Hon
ställer sig utanför sig själv, och betraktar sig
som om hon vore åskådare. De nära anhöriga till
den känslomässigt avstängda personen insjuknar lätt.
En kvinna gick ned i vikt samtidigt som hon förnekade att mannen
drack. Istället för att se orsaken började även
hon dricka som om hon ville dricka hälften för att hans
missbruk inte skulle synas. Hon kom att gå ned till trettiosex
kilo innan klarsynen nådde henne och hon skaffade hjälp
utifrån. Lång tids förnekelse - i det här fallet
nära åtta år - kan medföra att en person känner
sig sjuk och verkligen blir det. Han eller hon har kanske magvärk,
huvudvärk eller yrsel. Det beror bland annat på att det
går åt mängder med energi att förneka. Den som
förnekar starkt blir svag och lättare mottaglig för
sjukdomar. Förutom att minska i vikt svimmade kvinnan flera
gånger i veckan bland annat på grund av lågt blodtryck.
När hon kom till Sjukhus kunde man inte hitta något fel
på henne. Hon vaknade till liv och bad mannen välja mellan
att lösa problemet och att behålla sitt äktenskap.
Han valde givetvis flykten. Ett halvår efter det att hon lämnat
honom och flaskorna var blodtrycket och kroppsvikten helt normala
igen. Det visar förnekelsens farlighet. Den här kvinnan
hade levt med en man som förnekade, och hon förnekade
länge själv att han förnekade.
Mannen
har nu inlett ett nytt alkoholförhållande, och hans nya
kvinna är sjuk stup i ett.
Vad
säger vi då till oss själva och andra när vi
förnekar?
- Det
är inte så farligt! Det är bara på helgerna.
. . Jag bryr mig inte om det där snacket! Jag är för
trött för att tala om sådant. Jag dricker i varje
fall inte lika mycket som Anders.
Vi
har alla hört Partajnisse. Han som berättar hur roligt
han hade då han tappade skon, vaknade i Norge eller höll
på att tutta på huset. Vad han glömmer bort att berätta
är att han ekonomiskt står på ruinens brant, att
han vaknar nedpissad och att hans barn far fruktansvärt illa.
Vi
jämför gärna med andra, de som dricker mer. Vi jämför
oss själva med någon som helt spårat ur. Vi menar
att problemet finns bland människor vi känner, men inte
hos oss. Vi projicerar ohyggligt. Här finns också gruppen
som ska rädda andra, tjugotre timmar per dygn, varefter det
bara finns en timme kvar att möjligen rädda sig själv
på. De offentliga vårdinrättningarna har gott om
personal som har ungefär tre till fem år kvar tills de
blir patienter själva. I Stockholm figurerar en man som är
alkoholprofet på arbetstid och fin vinexpert på fritid.
Den
som ska hjälpa en alkoholist tappar all trovärdighet om
han själv inte är nykter.
Det
är förmodligen därför som nyktra alkoholister
är de bästa hjälparna förutom att de kan ämnet.
En
kväll blev jag uppringd av en alkoholist som tagit sig ett
återfall. Han satt på krogen, och ville ha kontakt med
mig. Det vägrade jag av flera skäl. Det ger inte mig något
att tala med en drucken. Ett ännu större skäl är
att varje alkoholist måste välja själv om han vill
stå med fötterna i en nykter värld eller om han vill
sitta på krog. Denna kväll hade han tydligen valt krogen.
Däremot ringde jag upp hans arbetsplatsalkoholkontaktman vars
telefonsvarare sade:
- Hej,
det är jag! Jag är ute med goda vänner på restaurang
och äter lite mat.
Jag
ruskade på huvudet och mindes denne hjälpares fyrtioårsfest
då han och hans vänner var halvt medvetslösa av sprit.
Jag log också åt att det väldigt länge heter
restaurang för att ett par år senare heta krogen. Jag
log åt att det så länge heter äter lite mat
för att senare heta tar en pilsner. I klartext betyder det
att jag förväntar mig att samma telefonsvarare inom fem
år säger:
- Hej,
det är jag! Jag är på krogen och tar en pilsner!
Det
är inte ovanligt att storkonsumenter vill hjälpa de stackars,
arma och ynkliga alkoholisterna för att slippa hjälpa
sig själva.
Den
här kvällen var det bara så tydligt att jag inte
kunde göra annat än att le åt eländet. Det är
av samma skäl som jag inte känner någon tillit till
alkoholläkare som arbetar med alkoholister på arbetstid
för att senare förvandla sig till vinexperter. Jag antar
att den egna ångesten är så stor att det under några
år känns trivsamt att sprida ut den på ett antal
alkoholister som då ska hjälpas.
Jag
känner bäst igen dem genom att de ideligen talar om för
omvärlden att de hjälper en alkoholist. En verklig hjälpare
håller tyst och har efter ett par år mängder av hemligheter
ihop med den alkoholist de motar ut från fyllan och in i verkligheten.
Det är det första alkoholisten kanske känner som
är äkta, riktiga känslor: Min kamrat håller
käften om mig. Det här är mellan oss!
Så
fungerar inte de som super själva och hjälper alkoholister
då de har tid över mellan sina egna krogronder. De talar
alltid om för alla möjliga och omöjliga människor
att de minsann hjälper en alkoholist. De när sig på
alkoholisten med andra ord.
Vilka
är mina motiv?
Du
måste börja med att analysera dina egna motiv för
att hjälpa någon! Vill jag verkligen hjälpa en människa
i kris, eller vill jag styra, kontrollera och lägga mig i ?
Det är lika bra att du ställer dig den frågan själv,
för den sjuke kommer nämligen att anklaga dig
hårt för att det senare är vad du är ute efter.
Den
som inte också kan lämna ifred kanske inte alls ska försöka
bryta ned en alkoholists försvar. Det hänger ihop med
det senare skedet av ilska.
Hur
mår du själv? Är du arg, ilsken eller rädd?
Är du en bättre människa än den sjuke? Om du
anser det kommer du att bli rysligt besviken senare. Få människor
är så mogna som de som genomlevt en kris av det här
slaget, och du kommer att avslöjas. Har du bra kontakt med
dina egna känslor? Kan du skratta, gråta, vara förbannad,
ömsint, ledsen, lycklig? Har du ett gott självförtroende,
så att du klarar av att hålla fast vid din ramsa: Det
är jag som känner rätt här, inte du! Jag låter
mig inte provoceras.
Om
du är ute i skumma ärenden kommer du att få dåligt
gensvar, och alkoholisten kommer inte att lyssna på dig. Processen
kommer inte att startas och du kommer således inte att åka
med på den här tuffa resan. Om den sjuke känner att
du besitter kunskapsmakten och att du har en kraft i och med dig,
kommer tåget att gå åt rätt håll. En alkoholist
kan också känna, även om han är aktiv och således
berusad för det mesta, om du själv förnekar eller
bearbetar ämnet alkohol. Det ger en viss tillit.
Den
sjuke kommer också att få en viss tillit då han inte
lyckas skapa den vanliga oron. Han är van vid att höra:
Jag som ääälskar dig blir så orolig för
dig! Han kommer att svara: Det är din sak! Alkoholisten kommer
också att upptäcka att det inte går att provocera
dig trots att han försökt mer än en gång.
Börja
med att besvara frågan: Vad har jag för motiv?
Om det är snäll du vill vara får du svårt att
hjälpa den sjuke att se verkligheten.
Jag
vill hjälpa låter vackert men håller bara i några
veckor. Nej, jag tror att de flesta har ett personligt skäl,
och inte sällan är det en fråga om egenbearbetning.
Därför är nyktra alkoholister suveräna vårdare
av ännu aktiva, förnekande alkoholister.
Därefter
måste du hålla dig själv frisk!
Många
som velat hjälpa sin partner har själva slutat som drogmissbrukare.
Det händer också inom socialvården. Värmestugan
Alltinget, som öppnade dörrarna för missbrukare,
botade vad jag vet inte en enda person. Däremot blev föreståndarparet
drogmissbrukare, och är det än idag. Och även om
alla som försökt hjälpa inte blir drogmissbrukare
själva, insjuknar allt för många i psykiskt medberoende.
Du
måste dessutom vara fysiskt frisk och undvika kontakter med
missbrukaren då du själv är ur balans. Det kan räcka
med en bruten fot, för att det ska vara bäst att hålla
sig borta.Ta pauser då och då för din egen skull.Ge
processen chanser att utvecklas.
En
människa som suttit i stark förnekelser har kortslutit
sin normala tanke- och känsloprocess och behöver massor
med tid. Har man suttit i tio eller trettio år i förnekelse
får detta ta tid också. Men du ska ha ditt mål och
dina motiv klara!
- Mitt
mål är att slå hål i försvarsmuren. Jag
vill göra det därför att jag tycker att det är
vansinnigt roligt att arbeta ihop med Jeppe, som snart super ihjäl
sig och då kan vi ju inte arbeta tillsammans.
Lyssna!
Lyssna och möt vartenda ord! Jag hör dig. Jag ser dig,
då finns du. Jag lyssnar! Det är helande att bli hörd,
sedd och bekräftad. Du som lyssnar måste använda
dina öron och ditt hjärta. Och när du inte lyssnar,
därför att det kanske inte finns mycket att lyssna till
just nu, ska du GE av dig själv. Berätta! Det är
dessutom ett utmärkt sätt för dig själv att
få lindring eftersom berättandet om dig själv ger
dig hjälp till bearbetning.
Du
berättar ärligt, för det är inte stor idé
att ljuga för missbrukare. De är experter på det!
Den
som tror att han är en bättre
människa än den sjuke brukar dra sig för att berätta
om sina segrar. Jag kanske har ned kraken? Och de är lika rädda
för att berätta om sina vurpor och misslyckanden. Vad
ska hon tro om mig då? Jag ska ju vara stark! Berätta
om dina segrar! Det kan hjälpa missbrukaren att vilja uppnå
egna. Berätta om dina misslyckanden nu. Du kan senare få
lösningar av missbrukaren.
Missbrukare
är, eller blir rättare sagt, experter på människosläktets
alla skrymslen och vrår. De
blir
goda människokännare.
Den
sjuke kommer snart att avslöja om du har inlevelse eller inte.
Det betyder att du ska sätta dig in i hur han/hon har det.
Du måste minnas smärtan när du själv förlorade
något. Du måste själv veta vad förlust är.
Människor
har problem. De är inte problem! Män begår sällan
incest. Berusade manliga personer begår ofta incest, liksom
berusade kvinnor gör det, även om nu ingen vågar
säga det.
Ett
av skälen till att de som står (för) nära är
brända hjälpare, är att de ofta varit utsatta. Alkoholisten
har gjort dem illa! Det ger skam och skuld, och dessa två känslor
är ett av de största hindren för en människa
som skulle ha kunnat samla på sig tillräckligt med resurser
för att lämna förnekelsefasen. Det är som om
man säger:
- Om
jag slutar förneka. . . så kommer jag att minnas. Min
Gud..... det kan jag inte minnas. . . inte det. . . och det.....
usch!
Känslan
av skuld är en barriär mot tillfrisknandet, som inte kan
ske utan att den sjuke går från förnekandet till
accepterandet: Jag? Jag är alkoholist!
Vi
ska därför akta oss noga för att lägga mer skuld
på redan tyngda axlar. Visst händer det att alkoholisten
i stridens hetta utdelar en verbal råsop! Men vadå? Jag
har lovat: Jag låter mig inte provoceras! Kriget mot sanningen
och verkligheten är ohyggligt, det stora kriget. Kriget med
dig är det lilla kriget. Glöm aldrig det! Det betyder
ingalunda att du inte får känna dig fly förbannad
på alkoholisten som förnekar så att han blir blålila
i ansiktet. Det kan du säga: Jag blir arg och upprörd.
Men du behöver inte skrika ut det eller ställa till med
scener. Om du ställer till med en enda scen bränner du
dig som hjälpare. Alkoholismen har börjat styra även
ditt känsloliv.
Men
visst har du rätt till dina egna känslor. Ingen som är
frisk har mött en alkoholist utan att ibland bli förbannad.
En sade till mig:
- Ingen
kvinna i världen bestämmer vad jag ska känna!
Han
trodde att jag ville det. Jag fick anstränga mig för att
inte gå raka vägen ned på bolaget, köpa ut en
helflaska brännvin och gå vidare till leksaksaffären
och köpa en söt, rosa dockklänning och en stråhatt
som jag då skulle trä på flaskan. Den skulle jag
sedan transportera till alkoholistens dörr och hänga på
en lapp med orden: Jo, hon bestämmer vad du
ska känna.
Jag
avstod. Jag nöjde mig med att själv veta att jag ingalunda
bestämde vad alkoholisten skulle känna men väl att
brännvinet bestämde. Jag gick till mig själv: Jag
känner rätt här, inte du! Inte än!
När
en alkoholist argumenterar runt ordet bestämma och jag vet
att det är drogen som ännu bestämmer, inte alkoholisten,
då kan till och med jag bli arg på riktigt. Då har
jag lust att skrika: Hur vore det om du din jävla sopprot tog
och bestämde då! Jag gör det inte. Inte du heller.
Var
har du ordföranden?
I
garderoben?
Vad
heter han idag?
Punsch?
Jag
avstod som sagt, och jag fick bita mig i läppen och återupprepa:
Mitt känsloliv ska inte styras av alkoholism! Jag ska således
inte rusa ned i nån dockklädesbutik. . .
Därmed
kommer vi in på någonting alla institutioner missat nämligen
respekten. Du måste respektera personen men ante det osunda
beteendet. Det kan du vara helt respektlös mot. Vi respekterar
utifrån: Du gör som du vill, men jag kan väl möjligen
få säga vad jag vill???
Det
är motsatsen till att fixa någon, rädda någon
eller göra saker åt någon. Den som tror att han eller
hon kan fixa en alkoholist är medberoende.
Nej,
vi ska inte låta oss dras in i deras struliga kriser. Alla
dessa konsekvenser av drickandet - sparken från jobbet,
huset sålt på auktion och liknande katastrofer ska ses
som högljutt tal från verkligheten till alkoholisten.
-
Hej, alkoholist. Jag heter verkligheten. Jag har just snott huset
av dig. Hur vore det om du såg mig snart? Innan jag börjar
käka upp hela levern på dig också? Innan jag dödar
dig.
Om
samtliga svenskar slutade upp med att låna ut pengar, eller
betala ut socialbidrag till aktiva alkoholister eller gå i
borgen för dem skulle vi om femton år se färre tandlösa
kirurgvårdkrävande farbröder på parkbänkarna.
Hela
tiden går vi till oss själva! Jag respekterar mig själv.
Jag sätter gränser. Jag gör inte någonting söm
jag inte själv vill, eftersom jag vet att det inte är
bra för mig. I annat fall kommer jag att insjukna själv.
Därför tränar jag mig själv dagligen i självrespekt.
Jag låter givetvis inte den som sitter fast i förnekandet
göra saker mot mig som skadar mig och som senare kommer att
ge alkoholisten skuld. De flesta varnar först. De säger:
Jag slår dig på käften. . . snart! Då svarar
jag: Då får du sex månader. Och jag menar det. Alkoholisten
ska inte inbilla sig att han kan vara Gud och göra som han
vill mot mig. Han är van vid att det inte kostar någonting.
En eller flera Möjliggörare brukar alltid rädda honom.
Nej, han ska, vid minsta lilla hot, få klart för sig att
det kommer att kosta skjortan.
Denna
min stenhårda attityd kan vara en av förklaringarna till
att jag aldrig fått ett kok stryk trots att jag provocerat
män som varit tre gånger större än jag. Eller
som en alltid säger: Man kan inte slå dig. Det går
inte. Jag rymde istället! En annan, förmodligen viktigare,
förklaring är distansen - Jag tar inte människor
i kris personligt. Inte ens deras förnekanden. Jag är
inte ansvarig för en annan människas liv. Det vet jag.
I slutänden
måste var och en ta sitt eget ansvar.
Vissa
människoliv går helt enkelt förlorade. Det kan se
ut på ytan som om jag engagerar mig dygnet runt. Sanningen
är den att jag kokar mitt ägg, äter min frukost,
klär mig i stilla lugn och ro samt kontrollerar mitt eget liv
timme ut och timme in. Får jag en timme över lägger
jag ned den tiden på dem som har ett värde för mig,
även om de är i kris. För om vi nu inte kan, och
det kan vi inte, kontrollera andra kan vi åtminstone kontrollera
oss själva. Ska vi hjälpa alkoholister måste vår
självkontroll vara hundraprocentig, eftersom vi annars går
in i medberoende. Det är mycket, mycket farligt, och det är
lätt att dras med. Nej, det handlar verkligen om att lita på
sig själv, sina egna känslor, och att lita på kraften
i själva processen.
Vad
vi sällan förstår, och vad få erfar, är
att människor blir hela av att falla sönder. Jag hör
ofta: Man ska inte rota i gammalt! eller Han grät! Omgivningen
tror att det är farligt att falla samman och gå
sönder. En förutsättning för att helas, efter
en förlust, sorg och smärta, är givetvis att först
gå sönder. Därför behöver vi ibland inte
göra någonting alls, förutom möjligen att skrapa
på förnekelsemuren. Alkoholister går sönder,
förr eller senare . Då, först då, kan de börja
resa sig.
Det
är därför de medberoende kan hindra processen så
att alkoholisten istället dör en för tidig död
i alkoholrelaterade sjukdomar. Deras Möjliggörare och
Försvarsadvokater har hjälpt ihjäl dem, hållit
ihop dem, så att de aldrig fick rasa. Eller som en nykter alkoholist
sade: Jag hade tre Möjliggörare av klass. Min första
fru, min andra fru och min socialsekreterare. Min första fru
flyttade utomlands och det gjorde min andra också, och till
slut frisknade min socialsekreterare till och slutade att ge mig
pengar och att reda upp katastrofer åt mig.
Eftersom
vi svenskar är konflikträdda av oss tar få en konfrontation
med en alkoholist. Konfrontationen är verkningsfull mot förnekelse.
När den sjuke bagatelliserar betydelsen av att han konsumerar
en eller två helflaskor starksprit om dagen och lite överlägset
säger mig: Man dör bara en gång! så ska detta
inte tolereras. Således svarar jag iskallt: Jag känner
till att vi bara dör en enda gång. Det kan därfår
inte anses vara någon större konst att dö. Konsten
är att leva.
Vad
den aktive alkoholisten vägrar se är att nio av tio dör,
och att alkoholen styr honom.
Och
alkoholisten själv är orsak till att anhöriga och
vänner insjuknar.
Förloppet
Sjukdomen
och dess förlopp är lika för alla. Det är sant
att alla inte hinner fram till den totala utslagningen på parkbänken.
Något kommer emellan. En alkoholrelaterad hjärtinfarkt,
ett fall i en trappa och bruten nacke eller ett långt fängelsestraff
med dess påtvingade nykterhet.
Du
vet att NN dricker för mycket, och du smakar på ordet
alkoholist. NN själv har inga problem med spriten, inte alls.
Du
har sett att toleransnivån mot alkohol har
ökat. Personen i fråga förefaller kunna dricka mycket
mer, och många är de glada gossar som säger att NN
tål sprit. I bästa fall, men det är inte troligt,
får du höra att NN har svarta minnesluckor, och om du
får veta det sker det i form av en rolig historia.
Jag
hade rena turen en gång då en kamrat daterade en sådan
rolig historia för mig. Han berättade uppkäftigt
skämtsamt att han vaknat i en trappa. Han hade alltså
vanligheten att upplysa mig om när det skett. Jag kunde då
se bättre var han befann sig i sjukdomen. Jag kunde se hur
långt han hade kvar innan han statistiskt skulle dö.
Eftersom
den sjuke skaffat sig en omåttligt hög tolerans mot alkoholen
börjar han eller hon att hälla i sig sprit. Drinken
på festen kastas ned i halsen. Därefter inträder
det jag kallar för brännvinsmani, nämligen då
den sjukes alla tankar kretsar runt alkohol. Hans hela koncentration
ägnas alkohol och det är det givetvis svårt att se
eller uppfatta. Den sjuke tänker på sprit då han
vaknar och då han somnar. Däremellan tänker han också
på alkohol. Ofta är det tankar av typen: Jag ska inte
dricka idag! Om jag går till torget kan jag gå förbi
Systembolaget och bara köpa en öl, men det är dumt
att köpa en öl.
Strax
kommer skuld och ånger. Människan försvinner in i
sig själv eller blir utåtriktat aggressiv. För en
känslomässigt stark människa är det inte svårt
att se och känna. Jag ser nu en rastlös, irriterad och
nervös person framför mig. Jag ser att kontrollen av mängden
förtärd sprit gått förlorad. Jag ser också
alkoholisten berusad på fel tid på dygnet, eller också
hör jag talas om det. Ofta kallas det får återställarbehov.
Det ska ses som ytterligare kontrollförlust.
Det
ger givetvis ångest och utvecklingen går nu raskt. Vi
hör snart att alkohol är medicin. Jag har menssmärtör!
, Jag har så ont i ryggen! , Jag har tandvärk!
Jag
har uppfattat att medicineringen är den första bortförklaringen,
och efter den har varje individ, eftersom var och en av oss är
unik, olika mer eller mindre tossiga bortförklaringar. Den
sjuke blir sin egen och hittar således ständiga försvar
för sitt eget drickande.
Eftersom
ingen eller för få gör motstånd och alkoholisten
gör sig av med dem som skulle ha kunnat göra
motstånd, ger alla dessa bortförklaringar aggression.
Innerst inne vill alkoholisten bli av med sin tvångströja.
Innerst inne vet han att han ljuger för sig själv och
andra. Jag har märkt, speciellt hos tonåringar, att aggression
skapas då de lyckas manipulera. Det är lätt att tro
att aggression skapas då jag ger hårdnackat motstånd.
Så är det inte. Då hade en sådan som jag varit
ihjälslagen för länge sedan. Nej, det är istället
de som inte ger motstånd som råkar ut för
aggressiviteten.
Vi
kommer nu till något som varje svensk torde ha upptäckt.
Ämnet alkohol har blivit känsligt! Det går överhuvudtaget
inte att tala om alkohol. Alkoholisten går sin väg eller
flyr på annat sätt när ämnet kommer på
tal. Och därför kan jag säga att ett av många
tecken på alkoholism är oförmågan att ens kunna
samtala om ämnet.
Det
är inte svårt att förstå alls. Nu har spriten
blivit viktigare än allt annat på denna jord. Det finns
ingenting som prioriteras framför den. Om den sjuke arbetar
gör han det enbart för att få pengar till sprit.
Han känner ingen arbetsglädje längre. Med eller utan
stora löner att dricka upp kommer alkoholisten, bland annat
för att dölja misslyckanden, att gå in i storslagenhetens
paradis. Kontant eller på kredit, och tyvärr oftast via
kontokort, kommer alkoholisten att slå på stort! Ja, allt
är vräkigt, stort och bullrigt. Det kan vara svårt
för oss som lever i denna kommersiella värld att se storslagenheten
som ett alkoholistiskt beteende. Men faktum är att miljontals
människor i västvärlden är drogberoende och
i Sverige är tjugo procent av befolkningen alkoholister. Det
har i sig ökat kommersialismen.
Sitter
NN på krogen är det han som bjuder laget runt, och till
grannarnas förvåning tycks NN ha gott om pengar. Det har
han inte alls! På ett eller annat sätt lever han på
kredit. Inte minst de anhöriga brukar bli förvånade
över alla presenter de får!
Paranoian
ligger på lur, och på det här stadiet begår
många självmord eller mord. Flertalet av våra mord
är så kallade fyllemord. Därför underlättar
det får dem som ska döma i domstol att känna till
alkoholismens gång. Jag har en bestämd känsla av
att de som dömde den så kallade Garagemannen mot hans
nekande hade alkoholkunskaper. Mannen hade förskingrat pengar,
säkerligen för att kunna leva storslaget, strax innan
han mördade sin fru. Han släpade ned liket i garaget.
Omvärlden skulle tro att hon mördats av en främling.
Mördaren hade spritpåverkad blivit rädd för
fruns reaktion då det skulle komma fram att han förskingrat
pengar på sitt arbete. Långt senare, efter dom mot hans
nekande i såväl under- som överrätt, erkände
mannen. Jag har haft tillfälle att efter frigivandet fråga
honom om han ljög eller förträngde. Han svävar
på målet än idag och säger att det ena går
in i det andra. Jag tror honom. (Han påstår sig idag vara
nykter.)
En
stark känsla av hat mot omvärlden, och rädsla givetvis,
kommer som ett brev på posten. Det löser alkoholisten
genom att förflytta sin kropp. Han byter jobb, bostad, stad,
land eller för all del fru. Alkoholistens huvud är fullt
av planer som går ut på att han ska fly geografiskt.
Vi
runt omkring måste ha en nästan övernaturlig syn
för att se detta händelseförlopp som ett mönster.
Det är först nu som det blir problem på arbetet.
Och på arbetet kommer i allmänhet till nya Försvarsadvokater
och Möjliggörare. Arbetsbasen ser mellan fingrarna och
arbetskamraterna förstår att Karlsson har en jävla
fru!
Ännu
har ingen förstått att Karlsson är svårt sjuk.
Den
sjuke går nu mot vad man kan kalla för det juridiska,
sociala och inte minst moraliska sammanbrottet, samtidigt som han,
som förr tålde mycket, inte tål sprit. Toleransnivån
sjunker, och NN blir berusad på en liten mängd alkohol.
Vi börjar nu, om vi inte är blinda, att se att NN:s kropp
förändrats. Han går på klackarna i stället
för på fotsulorna, darrar då han dricker kaffe, har
vita naglar och ger ofta uttryck för ett religiöst behov.
Det är bra det. Bland de tio budorden hittar vi: Du skall inga
andra gudar havajämte mig, och detta första bud har alkoholisten,
som haft flaskan och sig själv som Gud, all anledning att fundera
över och friskna till, om han inte vill begravas rätt
snart.
Möjliggöraren
Med
möjliggörare menar jag en person som gör det möjligt
för NN att inte se sitt eget problem.
Det
är mycket, mycket lätt och mänskligt att, vid sidan
av och (för) nära en alkoholist själv insjukna i
medberoende alkoholism.
Alkoholistens
utveckling, som jag beskrivit den, påverkar dem som står
nära. Medberoendets sjukdomsförlopp har sin givna utveckling.
Sjukdomen drabbar oftast makar, barn, arbetskamrater och andra som
står mycket nära alkoholisten.
Den
blivande Möjliggöraren reagerar givetvis fullt friskt
och normalt första gången alkoholisten tappar kontrollen:
Du drack dig full! Du var nära nog medvetslös! Erik fick
bära dig!
Eftersom
det är smärtsamt att se att man är gift med en alkoholist
förtränger makan det och accepterar alkoholistens bortfårklaringar.
Det sker också aktivt.
-
- Jag måste ha en whisky för min huvudvärk!
-
- Jag ska hämta!
Partnern
har här gått med på att alkohol är medicin.
Alkoholisten får sin medicin, och allt är frid och fröjd,
inklusive familjens kommunikationer. Makarna kan ännu tala
med varandra. Men snart blir maken på det klara med att detta
är ett problem, och som vi alla vet ska vi tala om problem.
Det måste vi om vi ska kunna lösa dem tillsammans. Men
kan alkoholisten tala om sprit? Nej, det är något alkoholisten
inte kan och inte vill.
Hustrun
kommer att försöka, och maken slänger igen dörren
och går sin väg. Eftersom han är alkoholist går
han på krogen, till spritförrådet i garaget eller
hem till någon som förstår honom, det vill säga
en som har ett välfyllt barskåp, eller till sin reservlägenhet.
Den
blivande möjliggöraren oroar sig för familjens rykte.
Makan hoppas att ingen granne ska se alkoholisten då han kommer
hemvinglande. . . Vad var det för tanke? Jo, partnern är
rädd för vad andra ska tänka och tycka. Den blivande
möjliggöraren börjar nu förlora alla perspektiv,
och tankarna är inriktade på att skydda familjens
rykte och den sjuke.
Alkoholisten
har nu fått sin första, starkaste och mest pålitliga
Möjliggörare. Han eller hon arbetar nu hårt för
att alkoholistens alkoholism inte ska bli ett problem. Familjen
isoleras, och att bjuda hem människor på middag är
inte att tänka på, än mindre att gå bort. Makan
kör alkoholisten i bilen till jobbet och hämtar honom
så att han inte ska kunna dricka på vägen. Makan
börjar ta ledigt från sitt eget arbete för att ha
kontroll på flaskorna och på alkoholisten. Metoderna
är många men de går ut på en enda sak: att försöka
få kontroll över drickandet.
Vi
förstår att avståndet mellan alkoholisten och Möjliggöraren
ökar i denna katt-och-råtta-lek.
Den
är förståligt då flertalet tror att det här
är en fråga om flaskor.
När
avståndet är tillräckligt stort blir Möjliggöraren
mer och mer kritisk och börjar behandla den sjuke som om det
vore frågan om ett styggt, elakt och mycket olydigt barn. Det
är olyckligt för eventuella barn i familjen. De får
nu åse hur stora, stora pappa åker ned på rangskalan
och blir en storebror? Om det är frun som super, och maken
som utvecklar medberoendesjukdom, får barnen åse hur stora
mamma blir storasyster. Rollerna som mamma, pappa och barn är
således helt uppoch nedvända. Barnen reagerar givetvis
negativt på det. De reagerar självfallet känslomässigt
på att deras far eller mor tappat kontrollen. Barn ser det
många år före alla andra.
Eftersom
det inte längre finns några makar utan en alkoholist och
en Möjliggörare, ökar bitterheten i relationen och
förtroendet minskar. Alkoholisten rymmer och Möjliggöraren
letar efter den sjuke för att skydda honom från
alla faror som kan drabba stygga, elaka och olydiga barn som är
ute ensamma utan mamma.
Möjliggöraren
börjar nu lida. Hon tycker vansinnigt synd om sig själv.
Förvirringen brukar vara total. Vad har jag gjort för
fel? Möjliggöraren varken vill eller - på grund av
förnekelsen och bristande kunskaper kan se verkligheten: NN
är alkoholist. NN är sjuk. I de flesta fall kommer samhället
med tvång in i familjen, som inte längre frivilligt bjuder
hem någon. Alkoholisten är inte intresserad av umgänge.
Möjliggöraren är fullt upptagen med att skydda från
insyn så att gardinerna bokstavligt talat dras för. Jag
har aldrig besökt ett alkoholisthem där persienner eller
gardiner inte varit neddragna.
Samhället
kommer in i form av poliser. De kommer för att någon granne
slagit larm om bråk. Vi står nu inför de stora grälen
där parterna grälar om flaskor och om ansvar. Bland annat
skäller Möjliggöraren, som gör det möjligt
för alkoholisten att dricka, för att han/hon dricker.
Möjliggöraren råskäller också om att alkoholisten
aldrig tar något ansvar utan att tänka på att det
inte längre finns något ansvar att ta. Ansvaret har Möjliggöraren
tagit över för länge sedan.
I
dessa bråk används barnen ofta som slagträn. Det
reagerar barn på, och om barnen har en mycket stor tur reagerar
någon vuxen, till exempel i skolan. De flesta i skolan reagerar
genom att skälla ut barnen för att de är bråkiga,
stökiga, lögnaktiga eller värdelösa i största
allmänhet. På grund av bristande kunskap är det få
vuxna som säger: Du är bråkig och det får mig
att tro att någon i din närhet super.
När
bråken hemma blir så ohyggligt våldsamma, att en
frisk person skulle ha gått för länge sedan, kommer
lojaliteten mellan makarna att vara helt bruten. Lojaliteten mot
barnen ökar istället, och vad som är barn och vad
som är vuxna är oklart och diffust. Då
kommer ofta incest in i bilden.
Vi
tror att incest endast är att en far ger sig på en dotter.
Det är inte hela sanningen. Lika många alkoholiserade
kvinnor ger sig på söner, fostersöner och styvsöner.
I
rollröran ifrågasätter Möjliggöraren, med
fog, sitt eget förstånd. Sexuallivet havererar, och Mö
liggöraren tar avstånd från den ständigt berusade
eller bakfulle alkoholisten. Omvärlden börjar se att
gamla fraser är nötta i kanterna. Det håller inte
längre med: Han är en mycket bra pappa!,
Inga problem!, Allt är bra!, Vi har det underbart!
Kaoset
är totalt, och kriserna kommer allt oftare.
Under
alkoholistens storslagna tid minskar inkomsterna, och många
är de Möjliggörare som då tar extrajobb och
skaffar sig full kontroll över hela familjens ekonomi. Möjliggöraren
vill ha in den sjukes lön på sitt konto. Hon/han tror
fortfarande att det går att få kontroll över
flaskor, pengar och alkoholisten. Det är dömt att misslyckas!
Vi
står nu inför separation. Alkoholisten har bara två
val. Det ena är att komma under behandling och det andra är
att supa ihjäl sig. Möjliggöraren har också
bara två val: skilja sig från alkoholisten, och sitta
kvar i träsket som Möjliggörare, eller gå med
i behandlingen mot ett friskt liv.
Jag
har många gånger sett, hur den sjuke genomgått en
verksam behandling, och blivit nykter alkoholist, medan hans före
detta fru/man är kvar, dock utan alkoholist, i sin sjukdom.
När alkoholisten är nykter kan Möjliggöraren
inte förstå varför alkoholisten vägrar att leva
ihop med honom/henne längre.
Jag
ska ge ett exempel, som får tala för sig självt:
En alkoholist under behandling upptäckte att hennes man sorterade
hennes post. Det hade kommit ett galghumorkort från en bekant
till henne, och detta kort hade maken helt sonika slängt. Varför?
Möjliggöraren vill skona och skydda alkoholisten från
verkligheten, från problem som kan uppröra, för att
hon/han inte ska dricka. Möjliggöraren tror att han/hon
kan styra drickandet eller nykterheten. Eller som alkoholisten sade:
Då insåg jag att vi två inte befann oss i samma värld
längre. Han vägrade att inse att han blivit påverkad
av mina sexton års drickande. Det är sjukt att stjäla
post!
Om
denne man träffar en icke-alkoholiserad kvinna, som bjuder
hem honom, och hon upptäcker att han snokar, kontrollerar och
undanhåller henne både det ena och det andra är det
troligt att denna kvinna betackar sig! Ingen frisk kvinna vill leva
med en man som snokar igenom posten. En frisk kvinna har inget behov
av att av sin man få gardiner som skyddar mot verkligheten.
Det är alkoholistens behov. Det kan vara en av förklaringarna
i till att kvinnor,
som
levt länge med alkoholister, alltid söker upp nya om den
gamle blir frisk eller dör. Inga friska män vill ha dem
om de utvecklat ett neurotiskt kontrollbehov.
När
alkoholistfamiljen står inför separation är det vanligt
att den före detta Möjliggöraren tillfrisknar och
lämnar alkoholisten, som fortsätter sitt drickande. Han
förnekar och flyr ihop med nya Möjliggörare. Det
är förmodligen en av de vanligaste skilsmässoorsakerna.
Vi hör det överallt: Han drack!
Den
nya tidens kvinnor som jag själv representerar, har inte lika
svårt för att ta sig ur tillvaron som Möjliggörare.
Självständiga och känslomässigt starka kvinnor,
vana att vid behov söka kunskap har det givetvis lättare
än forna tiders osäkra och dåligt skojade kvinnor.
Däremot
har vi fått en ny typ av Möjliggörare, och det är
hustrun som dricker upp hälften själv, så att maken
inte ska bli så full. Vi får allt fler kvinnliga alkoholister
vars karriär startas ihop med män som dricker fina sorter.
De kan väl ändå inte vara alkoholister? säger
de och tror att alkoholism är en fråga om flasksorter.
Är
NN verkligen alkoholist?
Det
är din fråga. Du har länge stirrat dig blind på
din väninna som möjligen dricker för mycket och på
vinglas, flaskor och den där bakfulla uppsynen. Du vill inte
tro. . .
För
att kunna besvara frågan kan du lämna den som dricker
för mycket och se på omgivningen. Är det du själv
som står nära den som dricker för mycket bör
du se på dig själv.
Står
du längre bort från NN, som arbetskamrat till exempel,
ska du om du har möjlighet se på dem som står NN
nära. (Om NN:s partner fortfarande släpper in folk vill
säga.) Den sjukes omgivning visar nämligen upp problemet
långt innan du själv med hundra procents säkerhet
kan se det på alkoholisten. Om en man verkligen har alkoholproblem
ser du det på hans hustrus beteende. Om en kvinna har alkoholproblem
ser du det på mannens beteende. Det är lättare att
se de insjuknade medberoende.
Alkoholisten
själv kan nämligen rymma, förflytta sin kropp i geografisk
flykt och sitta och supa på Mallorca, i skogen eller i en båt
där absolut ingen som han känner kan se honom. När
han inte super presenterar han sig som nykterist! Han dricker inte
en enda droppe med arbetskamrater eller hemma. Det är mycket,
mycket vanligare än vi tror.
Så
om du tvivlar på att du är den som känner rätt
det vill säga att den du tänker på är alkoholist,
ska du titta på hela omgivningen.
Om
du är gift eller sambo med den du misstänker är alkoholist
måste du försöka våga titta på dig själv.
Då hittar du bevisen.
Partnern
känner ansvar för hur alkoholisten ser ut. Är kläderna
hela och rena? Behöver håret klippas? Mustaschen ansas?
Behövs det nya vårbyxor eller kalsonger? Är ytterrocken
dammig?
En
frisk man sköter det själv, men en alkoholist driver fram
Möjliggöraren: Om du tar hand om mina kläder får
jag mer tid att supa. Utmärkt!
Partnern
tar ansvar för väckning eller annan tidspassning. Ställer
klockan, ringer hem och väcker eller är den som alltid
tänker på att förbeställa taxi. Precis som vid
övertagandet av klädansvaret är det här en fråga
om att ingen får se att NN inte sköter sig själv.
En
frisk man slår bildligt talat sin hustru på fingrarna
om hon vill ställa klockan åt honom.
Partnern
utvecklar långsamt men säkert Försvarsadvokaten och
börjar hitta på ursäkter för drickandet.
-
Det är hans kamrats fel. Han drar med honom
-
Han har det väldigt svårt på jobbet.
- Han
drack visst lite mycket, men det beror på att han åt för
lite till middag. Han var för stressad. Jobbet du vet!
En
frisk partner ursäktar inte den andres beteende.
Partnern
är den som ringer arbetsgivaren vid sjukdom, för att ingen
ska höra den grumliga bakfulla rösten.
Alkoholisten
själv driver fram Möjliggöraren. Kan inte du ringa?
Jag är ju så förbannat dålig!
En
frisk man ringer alltid till sitt eget arbete för
att meddela sin chef eller sina arbetskamrater att han är sjuk.
Han låter dem därmed få tillfälle att fråga
ut honom om när han kommer tillbaka.
Partnern
gör allt vad som står i hennes makt för att få
i alkoholisten mat. Det kan gå så långt att en maka
avstår från att äta själv för att alkoholisten,
som snart är övergödd, ska äta. Möjliggörare
tycks tro att mat kan bota. En mycket välgödd man och
en trådsmal hustru väcker min misstänksamhet.
En
frisk maka springer inte omkring och proppar i sin make mat.
Partnern
drar för gardinerna och gör vad som står i hennes
makt för att hindra all form av insyn. Den sjukes beteende
ska döljas för omvärlden, och grannar ska inte ha
en chans att se in. Förmodligen ger det en känsla av säkerhet.
En
frisk make drar inte ned persienner och drar för gardinerna
mitt i sommaren eller ens på vintern.
Partnern
börjar resa bort ensam för att komma ifrån eländet,
men kontrollringer ofta hem. Det kan röra sig om ett orimligt
stort antal telefonsamtal hem. Samtalens karaktär är också
kontrollerande:
-
Har du gått ut med soporna?
-
Har katten fått mat?
Denna
anhörige kunde lika gärna säga: Jag litar inte på
dig, men jag måste vara borta trots att inget fungerar utan
mig, för annars går jag snart sönder! (Det är
också vad som är på väg att ske.)
En
frisk partner ringer inte den typen av samtal stup i ett.
Den
ena parten gör allt: övertar alla uppgifter som borde
vara den sjukes. Öppnar och sköter om all post. Skriverjulkort,
även till den andra partens föräldrar och syskon,
kontrollerar noteringshäften till checkkontot, deklarerar etc.
En
frisk människa sköter sina personliga angelägenheter
helt på egen hand. Det makarna delar på är det gemensamma,
barn till exempel.
Partnern
kan ironiskt nog försöka fä den sjuke att bara dricka
hemma, bakom neddragna gardiner, för att polisen inte ska ingripa
med stöd av LOB, lagen om tillfälligt omhändertagande
av berusade personer. Eller för att han/hon ska skonas från
att göra sig illa, bli rånad, misshandlad eller råka
ut för något annat av allt det som drabbar berusade personer.
En
frisk make försöker överhuvudtaget aldrig styra sin
partners drickande.
Partnern
börjar dricka ihop med den sjuke för att han inte ska
bli så full eller för det är olidligt när bara
en är berusad.
En
frisk människa dricker inte för någon annans
skull. Dessa personer, i allmänhet kvinnor, har det tungt.
De är sin mans Möjliggörare och på god väg
in i egen alkoholism. Alkohol har nu blivit deras medicin mot relationsproblem.
Partnern
sköter alla finanser, eller försöker åtminstone,
och det torde vara det enda som alkoholisten inte tycker
om att lämna ifrån sig. Nej, det tror jag det! Han behöver
pengar for att kunna supa. Försöken att ta hand om pengarna
kommer att stöta på motstånd.
En
frisk person i ett parförhållande i Sverige idag lägger
inte vantarna på bådas ekonomier.
Partnern,
som inte kommer åt alla pengarna, tar extrajobb för att
dryga ut den ekonomi som snart är helt körd i botten.
Ingen
frisk människa går upp tre på morgonen för att
städa på kontor, för att sedan dela ut tidningar,
för att slutligen sköta sitt egentliga arbete.
Partnern
är den som handlar allt till hemmet, utom möjligen då
alkoholisten är inne i sin storslagna period, och kommer hemsläpande
med överdåden.
Inget
friskt par lever på det viset, utan man hjälps åt
att tillgodose det gemensamma hemmets behov.
Partnern
börjar plötsligt hjälpa sin make på arbetet.
Det sker inte minst i familjeföretag. Möjliggöraren
har således strax två arbeten. Alkoholistens arbete och
sitt eget. Det ska inte synas att han/hon aldrig arbetar. Få
män eller kvinnor i Sverige idag hjälper till med partnerns
jobb dvs tar över det.
Partnern
är ohyggligt trött. Svimmar, kräks, går ned
i vikt och förefaller helt slut. Sådana reaktioner är
naturliga om man har två arbeten, och lever två liv. Lägg
därtill all energi som går åt till att förneka.
Ingen
frisk människa med fyrtio timmars arbetsvecka har en uppsyn
som om hon arbetade åttio timmar. Partnern skriker åt
alkoholisten: Ut! Försvinn! Ingen frisk partner beter sig på
det viset.
Partnern
ber därefter barnen att gå ut och leta efter den berusade
föräldern.
Inga
barn i vårt land som bor i friska hem är ute och letar
efter en förälder. Fäder och mödrar letar ibland
efter sina barn, men inte tvärtom.
Partnern
ber den sjuke att gå hemifrån. Därefter ringer hon
runt och söker. Hon går ut och lämnar då barnen
ensamma.
Ingen
frisk människa förmedlar dubbla budskap.
Makan
uppmanar i starka ordalag alkoholisten att inte slå barnen
eller skrika åt dem. Därefter är det hon som slår
barnen och skriker åt dem. Ingen frisk vuxen, som har kontroll,
skriker åt ett barn eller slår det.
Partnern
anklagar ständigt den sjuke för att han spenderar pengar
ansvarslöst eller säger rent ut att alla pengar går
till sprit. Därefter köper hon mer mat eller annat till
alkoholisten än hon unnar sig själv och barnen. Under
långa perioder kan den insjuknade medberoende helt oplanerat
köpa mängder av prylar.
Friska
makar ser till att det råder materiell rättvisa mellan
dem.
Efter
klagandet över att alla pengar går till sprit häller
partnern ut sprit i vasken eller toaletten. Trots att all erfarenhet
säger att den sjuke köper ny sprit. Partnern tänker
inte på att hon häller ut pengarna som hon nyligen grälade
om.
Ingen
frisk människa häller ut alkohol i vasken!
Under
vissa perioder slutar alkoholisten dricka, tar antabus och försöker
sig på en vit vecka. Den andra parten säger då att
han/hon borde kontrollera drickandet eller behärska det så
att han/hon själv inte måste avstå.
Inga
friska personer blandar hop mitt liv och ditt liv på detta
vis.
Partnern
ber alkoholisten att han ska sluta köpa hem vin för sin
skull - för jag dricker för mycket.
Alkoholisten
lovar att inte köpa hem mer vin, och åker därefter
till Systembolaget och köper hem tio flaskor starksprit med
orden: Du sade vin!
Inga
friska par förhåller sig så till alkohol.
Partnern
väntar förgäves på alkoholisten. Trots att erfarenheten
visar att det vore klokast att försöka få en annan
barnvakt. Hon ställer in biobesöket, väntar och gör
sig till martyr. Hon offrar sig svårt och lider över att
alkoholisten inte kommer. Och då han kommer gråter hon.
Strax därefter låter hon med flit alkoholisten vänta.
Den medberoende ger igen.
Friska
par vet att äktenskap är att ta och ge det som är
av värde i livet. Detta par tar och ger slag under bältet.
Partnern
lurar alkoholisten, på samma sätt som han/hon anser sig
ha blivit lurad. Ge igen är ofta starten på de stora rättvisegrälen,
men makarna inser inte själva att den rättvisa de grälar
om är rätten att ge igen.
Inga
friska par håller på med ett sådant spel.
Partnern
anmäler alkoholisten för misshandel och tar sedan tillbaka
anklagelsen. Friska människor står för eventuella
anklagelser och har förmåga att fatta beslut som sedan
inte rubbas.
Partnern
håller hemmet absolut fläckfritt för att ingen ska
se nöden eller låter hemmet förfalla och isolerar
det. Friska människor har renstädat ibland och stökigt
före en städning, och de släpper in vänner och
bekanta. De har ett aktivt socialt liv.
Partnern
bönar och ber och försöker gömma nyckeln så
att alkoholisten inte ska ta bilen. Men hon försöker också
med manipulation i domstolen rädda alkoholisten om han åker
fast för rattfylleri. Friska par hamnar aldrig i den situationen.
Partnern
hatar alkoholistens mamma. Relationerna är ofta ansträngda.
Partnern kan vara trevlig mot alkoholistens mor men innerst inne
finns ett latent hat. Det beror på tron på att modern
skulle ha kunnat styra alkoholisten från drogen.
Givetvis
kan friska par ha svårigheter med svärmor men inte så
att anklagelsen Du har fostrat fel hänger i luften.
Partnern
kommer vid olika tidpunkter att söka hjälp åt alkoholisten.
Det kan på ytan se väldigt tjusigt ut att någon annan
söker hjälp åt alkoholisten. Du ska gå dit och
dit. Du ska söka upp doktorn! Jag har beställt tid åt
dig! Jag har hämtat en burk antabus åt dig!
Ingen
frisk människa fattar livsavgörande beslut åt andra.
En
alkoholist som själv säger: Jag är alkoholist! Jag
klarar inte av det här längre! kommer att börja sin
ibland mödosamma vandring mot adekvat vård. Inte sällan
tar den aktive alkoholisten, då han vill det, kontakt med erfarna
nyktra alkoholister.
Partnern
kommer att säga: För min skull kan du väl sluta supa?
Det är ännu ett tecken på att paret blandar ihop
ditt liv med mitt liv.
En
frisk person säger inte: För min skull. En frisk person
säger möjligen: För din skull.
Partnern
hotar med att bli likadan som den sjuke. Om inte du slutar dricka
kommer jag också att börja dricka! Det är vanligt
förekommande med olika hot av typen Ge igen.
Friska
människor hotar ingen med att de ska bli missbrukare.
Partnern
hotar med skilsmässa. Då och då hotar Möjliggöraren
med skilsmässa men förmår aldrig sätta sitt
hot i verket. Ett alkoholäktenskap slutar förvisso alltid
med skilsmässa. Det är mest en fråga om när
eller hur. Makarna skiljs åt då en av parterna dör.
Maken super ihjäl sig eller Möjliggöraren mördas.
Möjliggöraren ger upp någonstans på vägen
och skiljer sig från alkoholisten.
Han
eller hon tar över kontrollen av sin sjukdom och sitt liv och
skiljer sig från Möjliggöraren.
Friska
människor använder inte hot om skilsmässa som styrmedel.
Partnern
går mycket långt i sina försök att använda
sexualiteten som styrmedel. Sex används uteslutande som straff
och belöning.
Ingen
frisk människa använder sin egen sexualitet för att
försöka fostra en partner.
Partnern
är tyst. Tigande är ett försvar som flitigt används
av såväl alkoholisten som Möjliggörarna.
Ingen
frisk människa tiger utan talar med sina medmänniskor.
Partnern
kommer att försöka trösta alkoholisten då denne
tycker synd om sig själv, och hon agerar ut alkoholistens hela
enorma självömkan.
En
frisk person skulle aldrig göra det, utan tänker och säger:
Min Gud vad du gnäller! Du är ju själv orsak!
När
partnern har tröstat alkoholisten, och därmed accepterat
hans evinnerliga gnäll, ber makan alkoholisten att sluta upp
med självömkan.
Friska
personer ger inte dubbla budskap av den typen.
Partnern
straffar den sjuke med hjälp av sex, men fortsätter att
ha och vilja ha barn med alkoholisten. Det är samma dubbla
budskap.
Partnern
kommer att arbeta idogt för att få den sjuke intresserad
av något (annat än sprit), och kurser beställs för
att fylla ut fritiden.
En
frisk partner försöker inte manipulera den andres fritid.
Partnern
köper saker i samma syfte; sportutrustningar, dataschackspel
eller en ny bil.
När
alkoholisten tröttnat, och återgår till flaskan,
blir partnern dödligt sårad och arg. Hon hade
trott att saker, hobbies etc skulle kunna styra alkoholisten.
Tron
på att någon eller något måste styra alkoholisten
är grundmurad hos anhöriga och lika ofta hos socialarbetare.
Det finns exempel på socialsekreterare som har köpt hundar
till missbrukare.
Friska
makar köper inte med baktankar saker till sin äkta hälft.
Partnern
ger ofta uttryck för oro över att alkoholisten ska skada
sig. Ändå slår partnern alkoholisten! Förmodligen
är det fler alkoholister som får stryk av sin partner
än partners som får stryk av alkholisten. Men alkoholisten
polisanmäler det inte.
Friska
par slåss inte.
Partnern
kommer att säga att hon/han gråter för din skull,
och med det menas att gråta över hur alkoholisten har
det i sitt ruttna liv. Samma person kommer därefter att skrika
åt alkoholisten, slänga hans kläder på golvet
och således aktivt ingå i detta ruttna liv.
Friska
par gör aldrig på det viset.
Partnern
kommer att, och det ofta, dadda alkoholisten, för att sedan
vägra svara på tilltal i veckor eller månader. Partnern
kommer också att försvinna, resa bort, gömma sig
hemma hos mamma eller någon väninna och vägra tala
i telefonen då den sjuke ringer.
Ingen
frisk människa vägrar tala med sin partner eller rymmer
på det viset.
Partnern
kommer att gräla våldsamt för att alkoholisten inte
ringer och när så sker blir alkoholisten utskälld
för att han ringer hem full tre på natten.
Partnern
kommer i olika perioder att laga mat åt den sjuke även
om han kommer en vecka för sent till middagen, för att
i nästa stund vägra laga mat åt alkoholisten.
En
frisk familj äter klockan fem eller sex, osv.
Partnern
kommer förr eller senare att i någon mycket svår
krissituation se till att alkoholisten kommer ur husetför den
anhörigas egen skull, eller också flyr partnern för
sin egen skull ifrån alkoholisten.
Hon/han
slutar ta hand om, och alkoholisten står inför sitt livs
första riktiga chans att få ta hand om sitt problem.
Hur
länge dödsdansen pågår beror givetvis på
varje enskild individ. Det finns de som inte lämnat alkoholisten
i fred förrän fängelseporten tvingat dem, och det
finns mängder av kvinnor som inte hinner. De stannar och blir
ihjälslagna. Mördade.
Alkoholistförhållandets
utveckling
*
Människan börjar nyttja alkohol för att uppnå
en känsla av avslappning.
*
Den alkohol som konsumeras kallas allt oftare för medicin mot
menssmärtor,ryggont osv.
*
Alkoholisten får enstaka minnesförlusten.
Partnern börjar reagera på drickandet.
*
Toleransnivån mot alkohol ökas märkbart
och bortförklaringarna mångfaldigas.
Partnern börjar diskutera ämnet alkohol
oftare.
BARNEN
BÖRJAR BLI AGGRESSIVA ELLER TYSTNAR.
*
Beroendet av alkohol ökar.
Partnern accepterar bortförklaringarna.
*
Den sjuke börjar dricka alkohol mycket fort.
Partnern börjar skydda från insyn eller tar ut skilsmässa
därför att maken dricker för mycket.
*
Den sjuke saknar förmåga att avstå ifrån
alkohol. Han eller hon slutar inte dricka på fester då
andra gör det. Den sjuke får starka skuldkänslor
av det och känner rädsla.
Ångestattacker
kan bryta ut.
Partnern
förlorar helt perspektivet på sitt eget
beteende och går nu in för att rädda den sjuke.
*
Den sjuke får allt oftare minnesförlusten. De
forna minnesförlusterna förträngs helt och alkoholisten
vägrar diskutera alkohol.
Partnern tar kamp mot flaskor, och mot alkoholisten.
*
Den sjuke hittar ständiga ursäkter och försvar för
sitt drickande.
Partnern
isolerar sig med alkoholisten eller bryter upp
och lämnar alkoholisten.
*
Den sjuke blir alltmer flyende eller aggressiv och har
ständigt dåligt samvete. Om inte självförtroendet
var lågt tidigare märks det nu.
Partnerns roll som make eller maka bryts nu och den vårdande
och övertagande rollen växer.
BARNEN
FAR ILLA OCH FÖRLORAR SINA FÖREBILDER I FAMILJEN.
* Den
sjuke har ofta återkommande kontrollförluster och tappar
allt ansvar i takt med att anhöriga, makar och vänner
tar över.
BARNEN
TAR ÖVER MER OCH FLER UPPGIFTER SOM BARN NORMALT INTE HAR.
DE HJÄLPER SIN MAMMA ELLER PAPPA ATT TA HAND OM DEN, SJUKE
FÖRÄLDERN, SMÅSYSKON OCH HEMMET.
* Den
sjuke fattar beslut att sluta dricka och ger löften om det.
Dessa löften sviks och beslut spricker.
Partnern lämnar alkoholisten eller ökar
sitt medberoende. Även löften och besluttas om hand av
den medberoende.
BARNEN
ÅSER MER AGGRESSIVITET, VÅLD OCH TYSTNADSKURER.
* Den
sjuke byter arbete, bostad eller på annat sätt flyr geografiskt
ifrån verkligheten. Är alkoholisten redan skild kan han
till exempel flytta femtio mil bort ifrån sin släkt och
sina barn.
Partnern flyttar med eller lämnar alkoholisten.
BARNEN
RIVS UPP GENOM STÄNDIGA FLYTTNINGAR.
* Den
sjuke har inga andra intressen än beroende, sprit, sex etc.
Partnern
börjar tycka synd om sig själv och känner
med fog att den sjuke inte älskar. Alkoholisten kan inte älska
andra människor. Han kan bara vara beroende.
BARNEN
FÅR INTE LÄNGRE NÅGON KÄRLEK.
*
Den sjuke undviker fel människor. Han undviker alla
dem som skulle kunna bryta ned hans förnekelse.
Partnern som skulle rädda den sjuke börjar
känna sig misslyckad och lider svårt.
BARNEN HAR NU INGA FÖRÄLDRAR ALLS UTAN ENBART
EN DJUPT SJUK ALKOHOLIST OCH EN LIKA SJUK MEDBEROENDE ALKOHOLIST.
* Problem
med ekonomin uppstår.
Partnern räddar även den.
BARNENS
EKONOMISKA STANDARD SJUNKER, SÄMRE MAT SERVERAS OCH MATRO EXISTERAR
INTE. BARNEN BÖRJAR FLY HEMMET. DE TAR PÅ SIG ROLLEN SOM
LUSTIGKURRAR, BLIR DUKTIGA, BLIR UPPKÄFTICA REBELLER ELLER
TYSTNAR. BARNENS SKOLPROBLEM ÖKAR MARKANT.
* Den
sjuke får problem på sitt arbete. Han eller hon har inte
längre någon arbetsglädje och om han eller hon ens
är på sitt arbete är det uteslutande för att
få pengar till sprit.
Partnerns
lojalitet mot alkoholisten bryts eller minskar
och överflyttas till barnen.
BARNEN
TVINGAS BLI FÖRTROGNA OCH KOMPISAR MED DEN MEDBEROENDE OCH
BETRAKTAS SOM VUXNA.
* Den
sjuke missköter sin föda.
Partnern
startar fler och fler Ge igen-situationer och straffar den sjuke
med allt inklusive sex. Den falska lojaliteten med barnen
ökar.
BARNEN
FÅR BUDSKAP OM ATT DE ÄR DEN MEDBEROENDES ALLT OCH ATT
DE ÄR HÄR PÅ JORDEN FÖR NÅGON ANNANS SKULL.
* Den
sjuke undviker alla människor.
Partnern upphör med sex och tar eventuellt ut skilsmässa
eller också ökar våldet i familjen.
BARNEN
FÅR OFTA BEVITTNA VÅLD OCH BLIR I BÄSTA FALL FAMILJEHEMSPLACERADE.
* Den
normala viljekraften bryts hos den sjuke.
Partnern lider svårt av oro, ängslan och aggressivitet
och har en oerhörd arbetsbelastning då
alla göromål, ekonomi och beslut övertagits.
BARNEN
LIDER AV AGGRESSIVITET, DEPRESSION OCH FRUSTRATION.
* Den
sjukes händer skakar, och återställarbehovet är
konstant. Fysiken försämras och de alkoholrelaterade sjukdomarna
gör sig påminda. Alkoholistens naglar vitnar, nervskador
börjar synas och den sjuke är konstant på dåligt
humör.
Partnern
lämnar alkoholisten eller fortsätter ljuga och kallar
den sjuke för nervösoch om
det finns mer att ta över, ekonomin och lönen till exempel,
så görs det. Partnern går upp eller ned
i vikt och lider svårt av sitt medberoende.
*
Den sjukes alkoholtolerans minskar, och han eller hon får
förgiftningsanfall. Moraluppluckring, brott och prostitution
kommer in i bilden och misshandel är vanligt förekommande
- Brottsligheten ökar eftersom det är mycket dyrt att
storkonsumera alkohol.
Partnern lämnar alkoholisten eller fortsätter rädda
och nu allt oftare i tingsrätten eller
hos polisen.
*
Den sjukes tankeskärpa försvagas märkbart.
Partner och barn utsätts får våld och sexuella övergrepp.
BARNEN
SÖKER I BÄSTA FALL HJÄLP FOR ATT FA KOMMA HEMIFRÅN.
*
Den sjuke drabbas av en oidentifieringsbar panisk rädsla.
Partnern och barnen får än mer stryk, kastas
ut nakna i snön mitt i nätterna osv.
BARNEN
UTSÄTTS FÖR STÄNDIGT NYA ÖVERGREPP.
* Den
sjuke dricker på heltid och alla ursäkter försvinner.
Han eller hon dör en våldsam
Eller
plågsam död.
Partnern
blir därmed skild från alkoholisten.
När
anhöriga insjuknat ordentligt bidrar deras eget beteende till
att den tid, ofta år, som alkoholisten är aktiv, dvs fortfarande
nyttjar alkohol, förlängs avsevärt. Därmed förlängs
den sjukes lidande, och alkoholisters lidande är oerhört.
Den Sjukes stora hot mot tillfrisknande är således först
och främst förnekelsen och därnäst alkoholistens
Möjliggörare och Försvarsadvokater. De blir det på
grund av okunnighet, och de är aldrig medvetna om den skada
de gör med all sin hjälp.
Det
blir för de flesta en smärtsam chock att inse, och verkligen
ta till sig, att alkoholisten inte hade kunnat dricka om hans hustru,
barn, svärmor, syster, bror, kusin, chef, arbetskamrat, etc
istället för att hjälpa honom hade:
Låtit
alkoholisten stå helt på egna ben och ta ansvar f6r allt
han gör eller inte gör. Vi talar om en vuxen människa
och inte om en treåring.
Låtit
alkoholisten ta konsekvenserna av sitt eget drickande såsom
alla vuxna gör.
Hjälpt
alkoholisten att upprätthålla självrespekten, det
vill säga känslan av att han eller hon är en vuxen
person som tar hand om sig själv. Möjliggörarna meddelar:
Det där kan inte du!, Utan mig går du under och Det är
tur att du har mig.
Vi
kan ändra på vår attityd mot främst kvinnor
som är medinsjuknade. Ofta får de bekräftat av omvärlden
att de är duktiga.
-
Tänk, hon tar hand om allt! En sådan duktig kvinna!
-
Det är tur att han har dig för hur skulle det gå
annars . . . ???
En
kvinna är inte duktig om hon själv utplånar sig till
döds tillsammans med en sjuk man. Jag har sett många sådana
kvinnor. Jag vet vilken ångest de brottas med. De är absolut
övertygade om att maken dör utan deras omvårdnad,
hjälp och kontroll. Det är precis tvärtom, och en
bra fråga att ställa i nöden är följande:
-
Du har räddat i tio år nu, eller är det femton? HAR
DET HJÄLPT?
Männen
som skyddas får också betala ett högt pris förutom
sin alkoholism. De vaggar in sig själva l ett ödesdigert
kvinnoförakt, och det kan ta dem mycket lång tid att få
bukt med det.
Vad
händer då alkoholisten vill ha vård?
Tragiskt
nog är djupt insjuknade medberoende emot att alkoholisten söker
vård. Det kan vara skälet till att nyktra alkoholister
ofta skiljer sig. De tar initiativet, och skiljer sig ifrån
sin före detta Möjliggörare.
- När
jag sade att jag skulle lägga in mig var det några som
grät. Andra var emot det helt och jag fick veta att jag kunde
klara det där själv, och att det inte var så farligt.
Min partner, som borde ha sett mig supa i tio år
ville ge sken av att jag hade börjat supa helt nyligen! Flertalet
av mina arbetskamrater var glada över mitt beslut, utom några
som hade hjälpt mig. Det var de som hade hjälpt mig att
förneka! Få av mina anhöriga ställde upp i behandlingen,
för att skaffa sig kunskap om min sjukdom. Det var givetvis
de som förr utgav sig för att vara de som hjälpte
mig mest av alla som vägrade, gå med i behandlingen.
Jag
förutsätter, eftersom jag faktiskt inte kan förstå
det på annat sätt, att anhöriga gått in för
att hjälpa den sjuke så till den milda grad, och i så
många herrans år, att de tror att inblandning från
främlingar är en fara. De har i åratal isolerat sig
själva med alkoholisten och inte tillåtit någon att
komma i närheten. Nu vill den sjuke plötsligt att någon
annan, och en främling till råga på eländet,
ska ta hand om och sera alkoholisten. De tror att alkoholisten
är STYRD av denna främling.
- Min
man är en sådan som måste styras, av mig!
- Min
fru är en sådan som måste styras, av mig!
Jag
hörde en gång en djupt insjuknad utbildad psykolog säga:
Varför ska jag yrkesarbeta som psykolog? Jag har min man!
Jag
mötte på psyket en överläkare, som dagarna i
ända gav råd, och ofta till kvinnor, om alkohol och alkoholism.
På nätterna sov hon oroligt bredvid sin make, som är
en oerhört alkoholiserad man. Numera har frun, tillika överläkaren
på psyket, en yxa bredvid sig. Förmodligen anser hon att
den behövs, och jag utgår ifrån att det beror på
att maken kommit så långt nu att han börjat bli aggressiv.
jag
utgår ifrån att hon aldrig kommer att tillåta sin
make att uppsöka alkoholvård.
Hon
är alkoholvården.
Vi
vet att den sjuke förnekar och sitter fast i sin blindhet.
Den som ser alkoholismen sist är den sjuke själv. De som
ser den näst sist, eller kanske aldrig, är ofta de som
står (för) nära. Efter år av samlevnad med en
alkoholist utvecklar den mest mogna person en egen symtombild som
ett resultat av den stress, oro och ängslan som alkoholisten
driver fram. Alkoholisten brukar till slut kontrollera sina anhöriga
helt och hållet.
Även
om alkoholisten når fram till ett fullgott erkännande
och accepterande av sin sjukdom kommer de medberoende att vara oförmögna
att tillfriskna utan kunskap och hjälp. De sitter obotligt
fast i sin indirekt alkoholrelaterade sjukdom, och lider svårt
av det. Den nyktre alkoholisten kan inte styra, tvinga eller manipulera
sina anhöriga att söka vård för vad hans eller
hennes sjukdom ställt till med. Ar det något en nykter
alkoholist vet så torde det vara det!
En
nykter alkoholist vet att han varit kontrollerad av sprit, och själv
kontrollerat omgivningen. Det är först efter tre eller
fyra års nykterhet som en nykter alkoholist kan gå in
i nya och nära relationer. Han/hon utsätter annars nya
partners för risken att insjukna.
Var
finns Möjliggörarna och Försvarsadvokaterna?
Det
finns lika många Möjliggörare som alkoholister, men
några är desamma för de flesta:
Staten,
som tror att den ska och kan kontrollera alkohol med vårt
system och dess Systembolag. Hela vår alkoholpolitik går
ut på att någon annan, staten till exempel, är ansvarig
för alkoholistens liv. Inte alkoholisten själv.
Äkta
makar, har ett val då de förstår att partnern är
alkoholist.
De
skiljer sig blixtsnabbt för sin egen skull, och om
de hunnit en bit in i rollen som Möjliggörare eller Försvarsadvokat
frisknar de till. De tar tag i sina egna liv. De är tillräckligt
starka - det är fråga om en nästan omänsklig
styrka - och tvingar in alkoholisten i behandling hos professionella
alkoholvårdare. Dessa är ofta läkare, psykologer
och, icke att förglömma, de levande bevisen på framgång:
de nyktra alkoholisterna.
Den
sjuke och de anhöriga kommer tillsammans under vård. Alkoholisten
för sin alkoholism, och de anhöriga får kunskap så
att de kan mota Olle i grind, och inte bli Möjliggörare
och Försvarsadvokater.
Men
regeln att hemkurer är av ondo står sig, bland annat därför
att det i sig är omöjligt att bota den man har sex med.
Det blir då fråga om samlag mellan vårdare och patient.(
Se kapitlet Patientvigsel i Holfve: Könskriget, R&S 1988.)
Arbetskamrater
är ofta Försvarsadvokater och Möjliggörare.
Inte sällan har alkoholisten sökt sig alldeles på
egen hand till arbetskamrater som själva är alkoholister.
Dessa är givetvis goda Försvarsadvokater.
Kamraterna,
ofta suparpolare, ingår i nätverket av Försvarsadvokater,
men de tjänar också som försvar på annat sätt:
Jag super inte lika mycket som Kalle! Han har supit bort magen,
och har plastpåse! Tänka sig att Putte sitter inne för
misshandel nu. Det skulle aldrig kunna hända mig.
Många
alkoholister föredrar att vara egna företagare. De kan
då omsätta mycket pengar och avskeda den som ger motstånd.
De kan disponera sin tid som de vill. Det sägs till exempel
att många egna företagare och fria yrkesutövare blir
alkoholister. Det resonemanget kastar jag i högen för
meddelanden från Försvarsadvokaterna. Alkoholisten söker
sig själv till dessa arbeten, som gör det lättare
för honom/henne att supa. Det är en myt att man blir alkoholist
av att ha en egen rörelse, att arbeta som frilansande skådespelare,
fotograf, författare eller handelsresande.
Min
bästa arbetskamrat, som söp ner sig så att vårt
arbete blev lidande, och som jag ville skulle friskna till - vilket
han uppenbarligen också gjort efter behandling - var omgiven
av andra arbetskamrater som tjänade som såväl Möjliggörare
som Försvarsadvokater. Jag kände mig förhållandevis
ensam om att halvt slå ihjäl min kamrats alla försvar,
förnekelser och gnäll. Jag gav aldrig upp, och det beror
förmodligen på att jag har kunskap, mod och kärlek.
Jag
vet också var gränsen går, och det är viktigt.
Jag vet att det enda jag kan och ska göra är just att
försöka slå hål, stora hål, i förnekelsens
mur. Jag vet att jag inte kan sluta supa åt min kamrat. Jag
vet att jag inte kan hoppa in i kamratens stämband och säga:
Jag är alkoholist. Jag klarar inte av det här. Jag vet
att jag absolut inte får tala om för den sjuke hur problemet
ska eller kan lösas. Det är en hopplöst lång
väntan! Glädjen blir desto större då den gamle
whiskyknodden reser sig upp och går på egna ben till verket
att ta hand om sin egen alkoholism, och sin nykterhet. Då kan
det möjligen tilllåtas en att gråta en skvätt
för alkoholistens skull. Inte förr!
Kunskap!
Mod! Tålamod!
Massmedia,
litteratur, musik och teater tjänar som Försvarsadvokater.
Det har skrivits många roliga fyllehistorier för bioduken
och teatersalongen och i böcker. Ja, alkoholister söker
sig till de fria yrkena, för att kunna supa lättare, och
det ser jag som en förklaring till att fria yrkesutövare
inom tidningsvärlden, kulturen, TV och så vidare sprider
sina egna förtvivlade förnekelser och försvar till
publiken.
Man
blir inte alkoholist av att arbeta som frilansande journalist eller
TV-producent. Men om man är alkoholist är det givet att
man vill ha ett yrke där bakfylledagarna inte märks speciellt
mycket! Vi får inte glömma bort att spriten styr allt
vad alkoholisten gör, också vem han gifter sig med och
vilket yrke han väljer.
Avsked
- Jag
bestämde mig en dag i april för att jag inte längre
kunde ta ansvar för min mans alla oansvariga handlingar. Jag
ser den dagen som den första dagen i mitt nya, fria liv, viskar
hon och ser mig rakt i ögonen utan att för en sekund vika
undan med blicken.
-
Det var på det viset att vårt hus, som han velat sälja
för att köpa en enorm egendom, drog en förfärlig
massa elström. Det var dags att gå två trappor ned,
genom hallen, ut i trädgården och runt knuten för
att ta sig in i pannrummet, och där stänga
av elpannan.
Ritualen
var densamma, som runt allt annat som skulle utföras. Han upplyste
mig på morgonen, under mycket stönande, att det var dags
att ta itu med pannan. Han lät som om han skulle behöva
bygga om den och inte bara trycka på en knapp. Jag, som förväntades
ta på mig detta arbete, svarade bara med något litet ord
som upplyste honom om att jag hört vad han sade mig. En isande
tystnad drog genom rummet, och efter en lång tids maktkamp,
för det var vad det handlade om, sade han: Jag får väl
göra det före lunch! Han lät som om han lovat att
riva ned Rom och bygga upp
det
igen.
Än
en gång visade jag att jag hade hört. Förmiddagen
gick, lunchen kom, middagen var över den dagen och alla andra
dagar. Han gick aldrig ned och stängde av.
Jag
gjorde det inte heller. Jag stålsatte mig. Jag visste att det
var min, och för all del hans, enda chans. Frågan var
bara om vi skulle gå tillsammans.
Det
skulle vi uppenbarligen inte. Han ville inte ta itu med problem
vare sig det rörde sig om en icke avstängd panna eller
alkoholen.
Jag
hade en kort tid innan utsatts för en chock. Min man hade förgripit
sig på en minderårig. Han mindes givetvis ingenting. Hon
mindes, och jag valde att tro henne. Det är jag glad för.
Jag har talat med henne, tio år senare, och som vuxen kan hon
berätta samma historia. Den är bara mer detaljerad numera.
Framförallt kunde hon som vuxen låta bli att vara rädd
för mig också.
Jag
vet inte säkert men jag tror att anledningen, förutom
att hon aldrig ljugit för mig förr, att jag trodde henne
var att jag själv utsatts av honom ett par gånger. Han
hade i berusat tillstånd flugit på mig, då jag sov.
Samlag,
kunde han inte klara av eller hade inget intresse av utan lite vin
i sig. Sex hade blivit outhärdligt, och jag flydde alltid.
Han var äcklig.
Nåväl,
flickans situation, och det som hänt, innebar att jag började
förstå att han var alkoholist. Jag är idag tacksam
attjag inte ramlade in i egna skuldkänslor. Jag sökte
kunskapen och fann den. Jag förstod rent intellektuellt att
min man var eller var på väg att bli alkoholist. Jag själv
hade tre val. Jag hade att välja mellan att lämna honom
och inse att han numera älskade sin flaska och inga människor.
Jag kunde försöka tvinga honom att se verkligheten och
hoppas på att han skulle vara mottaglig för alkoholvård.
Jag kunde ha gått ned och stängt av elpannan åt honom.
Det kan låta löjligt att jag säger att skilsmässan
förorsakades av en elpanna!
Jag
tog ett vad jag anser allvarligt samtal med honom, och jag bad honom
göra något åt vårt begynnande alkoholproblem.
Jag kunde nämligen vid den här tiden inse att även
jag börjat dricka för mycket. Min förevändning
var att jag skulle stå ut med hans drickande och att han inte
skulle dricka så mycket. Han vägrade att lyssna, och jag
hade lärt mig varför. Alkoholisten lyssnar inte
på sin fru. Hon vill nämligen något han absolut inte
vill. Hon vill att han ska överge flaskan, se problemet och
göra något åt det.
Jag
lämnade honom, hans elpanna och hans flaskor. Jag fortsatte
dricka själv ett bra tag tills jag hade kraft att ta itu med
det. Jag lurade mig själv länge och trodde att om jag
bara lämnade honom, som jag drack ihop med, skulle jag sluta.
Det visade sig vara lögn och förbannad dikt. Jag sökte
mig bara till andra som drack för att dricka ihop med dessa.
När
jag sedan tog tag i drickandet mindes jag plötsligt alla år.
Jag kom plötsligt ihåg att redan den andra gången
jag träffade honom drack han och Perre sig medvetslösa.
Jag drack inget alls på den tiden. Jag satt bredvid och tittade
på, och då de båda stupade agerade jag sjuksköterska.
Jag tog pulsen på dem och kollade andningen. Jag bestämde
att om pulsen sjönk under femtio skulle jag ringa ambulans.
Jag mindes vad jag tänkte: Jag vill inte att de ska hamna i
fyllrapporter! Det var, vad jag vet, första gången jag
skyddade min man. Därefter följer ett pärlband av
skyddande och ansvarstagande, och jag höll på att slita
ihjäl mig genom att sköta mycket av det han borde ha skött.
När
krisen kom, i och med att han förgrep sig på flickan,
stod jag där och hade sagt upp mig, eftersom jag inte gick
ned och stängde av pannan. Strax efteråt lämnade
jag honom, och började en mödosam vandring mot ett eget
liv.
Efter
ett par år ringde min före detta man och bad mig komma
hem till honom. Jag fick veta att det var viktigt.
När
jag kom satt där två socialsekreterare i hans soffa, och
de ville diskutera elen. Jag trodde inte mina öron! Jag fick
veta att min före detta man hade en elräkning på
trettio tusen kronor från förr, och att elverket vägrat
alla kompromisser. Nu skulle elen stängas av. Och eftersom
jag hade barn ihop med före detta mannen, och eftersom elräkningen
var från förr, borde jag vara med och betala hälften.
Jag log, och jag tittade på min före detta man. Än
en gång försökte han manipulera mig, men jag ruskade
på huvudet. Socialsekreteraren, som dessutom var något
slags chef, sade strängt till mig att det var oansvarigt av
mi'g att vägra att betala hälften av räkningen eftersom
jag hade barn ihop med honom. Barnen kunde bli lidande om det inte
fanns el.
Du
måste förstå att det finns skäl, och sådant
här är ett skäl, till attjag skilt mig! svarade jag
lugnt men lovade att betala hälften. Det löftet tog jag
tillbaka en timme senare. Min före detta man har sedan dess
upplyst mig tio tusen gånger om att han har det svårt.
Han har till sociala servicecentralen fått betala tillbaka
en massa pengar som man lade ut för elen. Och han ser ut som
om han fullkomligt glömt bort att han lovade gå ned och
stänga av pannan. Han förstår inte att det är
han som inte betalt några elräkningar alls, sedan jag
flyttade hemifrån . Under kort tid oansvarade han bort ett
hus och tre företag. Han gick nämligen i konkurs med dunder
och brak femton månader efter det att jag gått. När
precis allt hade rasat för honom, frun gått och tagit
barnen med sig, huset och företagen var bortblåsta, och
när han inte ens hade bilen kvar skärpte han till sig.
Men han har inte gjort upp med alkoholen utan inlett ett förhållande
med en kvinna som redan börjat insjukna. Jag hör barnen
berätta om hur hon ena sekunden skällt för att han
inte gjort något för att i nästa sekund göra
det åt honom. Jag räknar nu med att utvecklingen stoppas
upp en aning i och med denna nya förälskelse. Det är
bara tillfälligt. Vet man vad alkoholism är vet man också
vilken utvecklingen blir. Många är de alkoholister som
blivit kära istället för att ta itu med sitt problem.
Det vimlar av dem. De kombinerar vad de tror vara kärlek med
ny storslagenhet, och alkoholismen gör många av dem charmiga,
skojfriska och trevliga. Det är precis vad han är. Han
är ohyggligt charmig och - tom.
Jag
hoppade av i god tid, innan jag blev mentalt sjuk eller djupt alkoholiserad
själv. Jag var verkligen på god väg att bli den nya
svenska alkoholistkvinnan som dricker upp hälften så att
han inte ska bli så full.
Han
vande mig in i sin drogvärld, och jag lät det ske.
Nu
efteråt kan jag inte förstå att jag inte reagerade
på att hans mamma till exempel för hans räkning sålde
hemgjort brännvin på sitt jobb redan då han var arton,
nitton år. Hon är själv aktiv och förnekande
alkoholist sedan många år och hon var tidigt en av hans
bästa Möjliggörare. Hans syster gifte sig med en
blandmissbrukare och blev svårt medberoende.
Nej,
jag är glad att jag via kunskapen kom till klarhet i hyfsad
tid, det vill säga innan jag hunnit bli sextio år.
Jag
förträngde allt länge, bland annat därför
att han drack fina sorter, även om jag idag ler åt hans
avlånga, ohyggligt långa bar och hans vinställ som
gick från golv till tak bredvid frysen i köket. Ett två
meter högt vinställ hade Herr Storslagen!
Hon
skrattar åt sig själv och tittar generat på mig.
Alkoholistbarnen
De
flesta av oss kan själva räkna ut att det inte är
bra för barn med uppslitande gräl eller tystnad. Vi förstår
att barn far illa i alkoholisthem. Det man då i första
hand tänker på är fylleslagsmål, misshandel
och liknande tydliga och akuta händelser.
Jag
tänker därför inte spilla tid och ord på det.
Jag vill istället peka på en situation för barnen
som sällan lyfts fram i sammanhanget. Jag åsyftar de förändrade
rollerna.
Vi
har en alkoholist, och än så länge är det oftast
pappan. Han har ett intresse av att andra lever åt honom och
tar ansvar för honom för att han ska kunna supa och leva
ut all tänkbar ansvarslöshet. Den insjuknade modern, som
ännu tror att hon med sitt eget beteende styr alkoholisten,
gör allt vad hon kan för att styra. När detta misslyckas,
vilket det gör, blir hon besviken:
- Du
lovade mig att inte dricka mer!
- Vi
var överens om att du inte skulle dricka en gång till!
Sakta
men säkert börjar hon tala till sin make som om han vore
ett olydigt barn. En hel del av hennes hand lingar, och inte bara
ord, kommer att gå ut på att hindra maken från att
dricka, komma åt pengar eller flaskor.
Hon
kommer till exempel inte att vilja lämn honom ensam hemma då
han är ledig. Hon tar ledigt från jobbet för att
vakta honom. Hon bär sig åt som om han vore en tvååring
som ska hindras från att gå ut på hal is. Hon kommer
att köpa saker åt honom för att om möjligt väcka
ett nytt intresse, och få bort honom från spriten.
Hon
gör också allt möjligt annat vars syfte är att
styra. Varje gång kommer detta att misslyckas, och åren
går. Hennes försök att styra hans drickande innebär
att hon dolt eller öppet förändrar sig själv.
Hon har kanske varit hans kvinna och blir nu hans mamma.
Hon stryker hans skjortor, för att andra inte ska se att han
misssköter sig. Hon lagar mat åt honom och gör iordning
hans matlåda. Detta för att han inte ska slarva med maten
på jobbet. Hon har således tagit över ansvaret även
för hans kost. Hon betalar alla räkningar, och givetvis
även hans, och så vidare i det oändliga.
Barnen
mister därmed sin far. De får en olydig storebror
som jämt tycks göra mamma ledsen och besviken.
Förutom
att de blir faderslösa och istället får en stökig
storebror, kommer barnen att lära sig, och tar det in i djupet
av sin själ, att män är sådana. De kommer förvisso
också att lära sig att kvinnor är till för att
ta hand om män och barn. Och att kärlek är att ta
över. De går helt sonika miste om en kärleksförebild.
De vet inte hur förhållandet man och kvinna ska se ut.
Har de möjlighet att glutta på sovrumsdörren kommer
de dessutom att upptäcka att sex är ett vapen. De som
insjuknar i medberoende till alkoholister hamnar förr eller
senare i den situationen att de använder sex som morot
och
piska, straff och belöning.
Andra
vuxna, som skulle kunna hjälpa dessa barn, gör sig ofta
till nya Möjliggörare för hela familjen. Läraren
som talar om för Olle och hans mamma att Olle är stökig
i skolan vill att Olle ska skärpa sig.
Olle
får ta på sig skulden för att han reagerar med hela
sin kropp och själ på att pappa super! Men det är
fortfarande ingen som säger att pappa super. Det är ingen
som säger till pappa:
-
Din son är mycket bråkig. Det beror med nittionio procents
säkerhet på att du är aktiv alkoholist, och att du
inte gör ett smack för att ta ansvar för denna din
alkoholism.
Det
är ingen som säger till mamman:
-
Du försäkrar att det inte finns några alkoholproblem
i familjen. Eftersom Olle ibland kommer hit dödstrött,
och du benhårt förnekar, harjag idag blivit övertygad
om att det kan finnas alkoholism i Olles närhet.
-
Men jag säger ju att det inte finns något sådant
problem! väser mor.
-
Det ingår i sjukdomen att du säger det.
Det
är ingen som säger till Olle:
-
Du Olle är så bråkig att jag är övertygad
om att du har alkoholism i din närhet. Du bär dig åt
precis som ALLA alkoholistbarn gör.
Jag
längtar efter den dag då svenska lärare, förskollärare,
dagisfröknar, fritidsledare, familjehemsföräldrar,
barnpsykologer, kontaktman, idrottsledare med flera besitter kunskap
om alkohol. Och kunskap om hur alkoholistbarnen har det.
Jag
längtar efter den dag då vi alla gör alkoholistbarnens
aktive alkoholistförälder ansvarig och ställer
vederbörande mot väggen istället för att som
nu sucka oss trötta Över struliga barn, ligister på
gatorna, klottrar i T-banan och alla de små desperados vi läser
om ibland.
Vi
gör oss till alkoholistens Möjliggörare när
vi går med på att hans barn är de som ska ta stryk
för alkoholismen i familjen.
De
som lever nära alkoholisten fastnar ofta i roller som kan följa
dem genom hela livet. På samma sätt som part nern lätt
fastnar i rollen som Möjliggörare och Försvars advokat
påtvingas barnen olika roller. De upphör att existera
som individer och går in för att spela sin speci fika
roll.
Vi
hittar Bror Duktig, Hjälten och Perfektioniste som anses stor,
duktig och mogen. Han har goda chanser att bli en ansvarstagande,
duglig och känslomässigt helt avstängd arbetsnarkoman
som vuxen. Vi har Maskoten, Clownen och Lustigkurren som livet igenom
avleder allt och alla med sina skämt och upptåg och som
leker med allt och alla.
Vi
ser Syndabocken, Rebellen och Bråkstaken som har C i uppförande
och som slår magistern på truten i sitt ständiga
uppror mot allt och alla. Vi ser tyvärr sällan Det tysta
barnet, Det bortglömda barnet som lever i sin egen lilla fantasivärld
och som i skolan skriver långa uppsatser om vilket ljuvligt
sommarlov hon haft. Vilket är lögn. Gemensamt för
dem alla, även om man nu inte kan tro det om Rebellen, är
att de har en mycket låg självkänsla.
De
lever i hem där känslobehov ignoreras eller till och med
förnekas. Vi vet redan att alkoholism är förnekelsens
sjukdom. Istället för att få sina känslobehov
accepterade och bekräftade får dessa barn sina egna känslobehov
förnekade. Pappa super, och mamma är fullt upptagen med
att hindra honom.
Barnen
lider svårt under trycket av dubbla budskap. Mamma slänger
ut pappa, och säger att han ska försvinna, för att
sedan be barnen leta efter honom. Eller också lämnas barnen
ensamma och hon går ut och letar själv. Pappa går
hemifrån, och säger att han aldrig mer ska komma tillbaka.
Strax därefter är han hemma igen! (Eftersom han inte kan
supa utan hjälp i form av Möjliggörarnas övertagande
av hans liv. Vem ska då tvätta hans kläder? Han?
Om han ska sköta sin egen person får han avsevärt
mindre tid för att supa. Det vill han inte.)
Kommunikationerna
har brutit ihop för länge sedan. Mamma frågar: Vad
är klockan?, och pappa svarar: Ja, ja jag ska tvätta bilen!
Miljoner
och åter miljoner dubbla budskap skapar förvirring hos
barnen. De blir med fog yra i huvudet. Besattheten, hos båda
föräldrarna, gör att det inte får någon
tid över för barnen. Givetvis behöver föräldrarna
inte vara besatta upp över öronen av just alkohol i hemmet.
Det finns vuxna alkoholistbarn som inte har en droppe sprit hemma,
därför att deras föräldrar söp otroligt.
De kan såsom Bror Duktig vara besatta av att arbeta, äta,
idrotta, spela, städa etc. De har heller aldrig energi över
till barnen.
Barnen
är ofta åskådare till eller aktiva i våldsaktiviteter.
Alkoholisten slår Möjliggöraren eller vice versa,
och såväl alkoholisten som Möjliggöraren lider
av spänningar och dåligt humör. Det resulterar ofta
i barnmisshandel. De äldre barnen misshandlar ofta alkoholisten
från och med den dagen de är starkare än alkoholisten.
De sexuella störningarna i familjen ökar för vart
år som går.
Barnen
utsätts ofta för abnorma sexuella handlingar. Pojkar utsätts
lika väl som flickor men
vi
talar inte om incest mot pojkar.
Eftersom
samtliga Möjliggörare tror att de kan styra drogen lever
barnen i ett enda argumenterande. Pappa säger att han vill
ut och fiska, och mor misstänker omedelbart att han ska ut
och supa. Pappa förnekar att han varit borta från jobbet,
och mor försöker överbevisa honom om att han visst
varit det. När alkoholisten och Möjliggöraren argumenterar
länge nog om den saken blir det tyst. Parterna svarar inte
på tilltal. De straffar med tystnad. Jag har mött alkoholistbarn
som berättat att mor eller far tigit i månader. Och om
mamma vill pappa något akut ombeds något av barnen att
säga det till honom. Barnen används således som budbärare
om tystnaden måste brytas.
Mitt
i det här kaoset är det vanligt att en eller båda
föräldrarna har ett hysteriskt behov av ordning. Barnen
utsätts för kravet att iaktta absolut lydnad avseende
städning, pengar, TV-regler mm. Vissa regler får inte
under några som helst omständigheter brytas. Om så
sker får alkoholisten eller Möjliggöraren hysteriska
utbrott.
Den
av föräldrarna som är aktiv alkoholist utvecklar
ofta en extrem isolering och kan komma att undvika alla andra människor.
Barnen har då en förälder som aldrig följer
med till mormor eller farfar och som vägrar följa med
till skolan för att se luciatåget. Alkoholisten värnar
givetvis om sin isolering. Den sjuke är inte intresserad av
att möta situationer och människor som inte hjälper
till att bygga upp försvaren. Alla andra är ett hot mot
försvaren och den viktiga förnekelsen. Alkoholisten är
bokstavligt talat tryggast hos Möjliggöraren.
Vill
en författare ge ut en bestseller i västvärlden ska
den förmodligen innehålla starka försvar för
vår drog-kultur.
Det
finns en hunger hos missbrukarna, att låsa in sig och läsa
in nya försvar för sitt eget missbruk.
När
boken väl är skriven vimlar det av journalister och recensenter
som med förtjusning kommer att höja den till skyarna.
På detta sätt tillgodoser de sina egna behov av försvar.
De kan också få bjuda författaren på en våt
arbetslunch. Jag kan inte tolka det på annat sätt då
jag ständigt möts av journalistens förvåning
över min princip att inte ge några intervjuer alls över
krogbord. Jag erbjuds dock ofta att få äta och dricka
på deras bekostnad.
Barnens
kulturutbud hemma kommer således att präglas av litteratur
av det här slaget. Om det överhuvudtaget finns några
böcker är det brännvinslitteratur. På samma
sätt styrs val av video, biofilmer och pjäser, så
länge alkoholisten överhuvudtaget har intresse för
någonting.
Många
är de som förvånat sig över att vissa barn inte
tycks veta vad som är normalt och inte. Nej, alkoholistbarnen
har ingen rollmodell att gå efter, och de gissar väldigt
ofta vad som är normalt och inte. Många vuxna barn till
alkoholister känner igen den malande osäkerhet som grundlades
genom barndomens alla gissningsövningar.
Vuxna
barn till alkoholister är mycket vana vid och väl tränade
i att stoppa undan, förneka och aldrig visa känslor. De
vet inte att det är okay att visa glädje eller sorg. Om
man ser människans känsloregister som ett piano där
varje ton står för en känsla kan vi se att alkoholistbarn,
små som vuxna, endast förfogar över en, två
eller tre toner. De blir det levande beviset på att alkoholism
är en känslosjukdom.
Förutom
att alkoholistbarn, små som stora, gissar sig till vad som
är normalt och inte, lider barnen svårt av oförmågan
att fullfölja projekt. Han har ingen koncentrationsförmåga!
menar magistern och ruskar på huvudet åt Olle, som det
är fel på. Barnet har hela huvudet fullt med idéer
men vet inte hur han ska förverkliga dem. Nej, alkoholistbarn
får lära sig att det är avsikterna som räknas
och inte handlingarna.
På
måndag ska jag . . . bestämmer alkoholisten, som när
måndagen kommer bestämmer om och säger att han ska
göra det senare. Om den sjuke pressas upplever han det som
om han är så gott som på väg att göra.
. . sen! Den sjuke berättar och talar om vad han till exempel
ska göra med barnen nästa sommarlov. När sommarlovet
kommer berättar han om vad som ska göras påjullovet.
Närjullovet kommer är han fullt upptagen med att planera
påsklovet.
Om
Möjliggöraren insjuknat deltar hon i dessa drömmar
om framtiden. Partnern är säker på att kunna styra
drogen - senast nästa jul.
Om
det var handlingarna, och inte avsikterna, som räknades, uppmärksammades
och berömdes eller på annat sätt betygsattes, skulle
det bli pannkaka av alltihopa, eftersom handlingarna ytterst sällan
utförs.
Alkoholistbarnen
lär sig av detta, och deras munnar är också fulla
av planer. Deras omgivning brukar reagera över att de lovar
men aldrig håller.
Alkoholistbarn,
små som vuxna, ljuger ofta där de lika bra skulle kunna
säga precis som det är. De ljuger med automatik och helt
utan skuld, för sanningen har inget som helst värde.
- Men
pappa. . . du är ju full!
- Jag?
Jag är inte full!
- Men
pappa... du är ju full!
- Jag
är inte full! Det var det dummaste jag hört. Jag är
trött!
Alkoholistbarn
blir experter på halvsanningar och förnekanden.
- Du
är ju pank!
- Jag?
Jag är inte pank!
- Du
ska åtalas nu.
- Va?
Jag? Det kommer att ordna sig. . . sen.
Jag
har sett åtminstone tjugo vuxna alkoholistbarn, som jag kan
referera till, och jag kan inte ge dem ett annat namn än just
experter på halvsanningar och förnekanden. Det kan ta
en alkoholistdotter många år, och många äktenskap
med alkoholister, innan hon medger att hon är alkoholistdotter,
och uteslutande gift sig med aktiva alkoholister vars fäder
är aktiva alkoholister och vars mödrar är på
god väg att bli det i jämlikhetens namn, gubevars.
Hon
har inte för avsikt att gifta sig med en alkoholist, men i
handling har hon redan gjort det. Orden avsikt och handling står
för mycket skilda företeelser i ett alkoholistbarns liv.
Vi har alla hört dem: Jag menade inte att krossa rutan. . .
alltså har jag nog inte heller gjort det!!!
Nej,
vi vet nu att runt alkoholisten (förebilden) står Möjliggörarna,
som alltid låter alkoholisten slippa konsekvenserna av
egna handlingar. Barnen härmar den sjuke, och det vore
konstigt om de inte gjorde det. Den sjuke är förebilden.
Vi
kan då förstå att dessa barn ofta uppmanas att tala
sanning. Vilken sanning? Jo, den sanning som föräldrarna
vill höra. Inte den här sanningen:
- Du
är full, pappa!
- Du
betalar pappas sprit, mamma!
I
alkoholistfamiljen blir således sanningen ett slags
ideal. Vi säger alltid som det är!, Vi är raka, ärliga
människor!, Man ska hålla sig till sanningen!
I
realiteten är det lögn. Lögnen blir således
realitet, och sanningen blir idealet. Förvirrande, ja!
Vi
kan därför hjälpa alkoholisten och hans Möjliggörare
genom att verkligen tala sanning! Och om vi nu inte orkar riva i
den sjukes försvar en gång i veckan kan vi åtminstone
sluta upp med att delta i ljugandet. Ja, det är verkligen synd
om dig som har så lågt blodtryck att du ofta är medvetslös!
Än
en gång måste vi gå till oss själva! Håller
jag på att insjukna själv? Hållerjag på att
gå in i medberoende? Håller jag på att utveckla mig
till Försvarsadvokat? Orkar jag säga till Olle:
- Jag
tror inte på att din pappa har maginfluensa igen och att det
är därför han inte hjälpt dig att klä om
böckerna. Jag tror att din pappa super.
Om
jag känner att jag inte har det modet och den orken kan jag
åtminstone låta bli att ljuga med, insjukna själv
och göra mig till Försvarsadvokat.
Vi
kan skona Olle, och inte låta honom ta ännu mer ansvar
för sin far än han redan gör. Vi kan upphöra
att säga:
- Men
Olle då. . . har du inte fått din pappa att. . .
Alkoholistbarnen
lever i ett kroniskt och konstant kaos och torde ständigt befinna
sig i riskzonen för självmord eftersom de - utan vår
hjälp - utan barmhärtighet dömer sig själva.
Vi måste förstå att även barnen tror att de
styr drogen!
-
Om inte jag hade kommit hem fem minuter för sent igår
så hade inte pappa/mamma druckit idag.
-
Det är min förtjänst, ack så sällan det
händer, att pappa/mamma är nykter idag, för jag kom
i tid igår.
Vi
kan förstå varför alkoholistbarnen har förtvivlat
svårt att leka och ha roligt. De bär på ett ansvar
som inte är av denna världen. De bär på pappa/mamma.
Detta bärande tar de på fullt allvar, och de tar därför
sig själva på för stort allvar. Livet blir bara hårt,
slitsamt arbete:
- Om
jag får en femma i engelska kanske pappa inte
dricker?
- Om
jag inte. . . kanske pappa dricker?
- Om
jag gör så här istället. . . så kanske
pappa inte dricker?
Barnet
tror att det egna beteendet styr. Det ger dem oerhörda svårigheter
att överhuvudtaget bygga upp nära relationer. Rädslan
att bli övergiven tar över allt, och de vet heller inte
hur man gör för att bygga upp en ärlig relation.
De tror att kärlek måste förtjänas!
Som
små alkoholistbarn, och senare som vuxna, blir de ofta de som
säger: Jag älskar dig. . . men stör mig inte! Kärlek
är avståndstagande, och de letar upp, och får tag
på, människor som hela tiden avvisar de n. De kanske förälskar
sig i den livstidsdömde fangen som aldrig kan komma
till dem, garanterat inte.
Barnen
söker hela tiden uppmärksamhet, godkännande och bekräftelse.
Det är inte märkvärdigt. De kan inte få detta
för människan viktiga av sig själva.
De
blir därför beroende av att få det av andra. De lever
på andra. De är inte intresserade av andra. De kommer
ifrån familjer där alla medlemmar tror att man kan styra
och ändra på andra, trots att de enda vi kan ändra
på är oss själva.
De
kommer från hemmet där alla påstod att allt v bra,
trots att hemmet var fullt av tystnad, ängsla desperation och
hopplöshet samt denna väldiga kam mellan alkoholisten
och Möjliggöraren.
Jag
har noterat i debatten att detta ses som en kam mellan man och kvinna.
Det är fel. Det är ingen makt kamp mellan könen.
Det är en kamp mellan alkoholis ten och Möjliggöraren
som råkar vara av olika kön til exempel i äktenskapet.
Makar i harmoni för inte den na maktkamp.
Alkoholistbarnen
lider ofta av en snedvriden verk lighetsuppfattning och har en ständig
känsla av att lid av dåligt omdöme. Det hänger
ihop med att de som sm inte hade lov att se vad de såg.
-
Jag? Jag är inte full har jag sagt!
Denna
snedvridna verklighetsuppfattning beror allts på att de har
vuxit upp i ett hem där sanningen är idealet men realiteten
faktiskt är lögn. Det mildras inte av omvärldens
envisa tro på att detta är en fråga om flaskor, och
inte en fråga om förnekande, förnekelser, försvar,
lögner och manipulationer.
Av
samma skäl är alkoholistbarn ytterst känsliga för
förändringar som de själva inte har kontroll över.
Som vuxna utvecklar de lätt kontrollhysteri. De överreagerar
om något som de inte räknat med inträffar. De ser
mycket på andras beteende och skäller om det. De blir
förbannade på bilkön, som de inte kan kontrollera
det minsta. I vårt land sitter det många män och
kvinnor i just bilköer och blir halvt hysteriska. Deras beteende
i en situation, som de inte kan kontrollera, kan ha sin grund i
deras barndom med en eller två alkoholiserade föräldrar.
I USA har detta beteende och drogmissbru-
ket
gått längre. Där skjuter man ihjäl varandra
på motorvägarna.
Som
vuxna blir de djupt skadade alkoholistbarnen antingen anmärkningsvärt
oansvariga eller anmärkningsvärt ansvariga. De anmärkningsvärt
ansvariga kan inte säga Nej! eller på annat sätt
sätta gränser för sin omgivning av rädsla för
att inte bli accepterade. De arbetar nästan ihjäl sig,
och de bränner ut sig. De bryter inte den cirkeln med mindre
än att de blir sjuka. Den oansvariga är lärd på
samma sätt. Han var som barn Försvarsadvokat:
-
Det var inte hans fel. Han var ju full!
Och
då är slutsatsen enkel:
-
Om jag bara dricker mycket sprit kan jag göra precis vad jag
vill, inklusive våldta kvinnor, köra bil berusad eller
göra inbrott.
Inga
Försvarsadvokater till en alkoholist vilka själva gått
in i missbruk och numera också är sina egna Försvarsadvokater,
förvånar mig längre. Jag har hört det mesta
i Stockholms tingsrätt.
-Varför
dödade Johansson Persson?
-Han
var full och dum!
-Var
Johansson berusad vid brottstillfållet?
- Jag?
Jag var inte full har jag sagt.
- Johansson
hade alltså inte druckit någonting själv då
mordet inträffade?
- Nej,
har jag sagt!
- Och
motivet? Vi ska alltså tolka det så att Persson var full
och dum??
- Precis,
herr ordförande! Precis, så var det!
- Vid
husrannsakan hemma hos er påträffades tre lådor vodka.
Känner ni till det?
- Det
är morsans!
Hur
ser Johanssons barn på verkligheten månntro?
Eller om Johansson fått rådet av sin advokat att erkänna
sitt ohyggliga spritmissbruk, och han säger:
-
Jo, herr ordförande, ni måste förstå att jag
var full. Jag skulle nog behöva lite sluten psykiatrisk vård
så att jag kommer ut snart igen, vilket jag gör då
jag är nykter, och det tänker jag givetvis vara. . .
Johanssons
barn, liksom alla andra alkoholistbarn, tvingas tidigt ta hand om
sig själva. Pappa super, och mamma är således fullt
upptagen med att ta hand om pappa. Och för att överleva,
i denna föräldralösa eller föräldradiffusa
värld, tar barnet saken i egna händer om något ska
göras. Det är ofta deras enda chans att överleva,
och speciellt då även modern är alkoholist under
flaggen: jag dricker upp hälften så att han inte ska bli
så full.
Det
innebär att barnet ser samarbete som ett hot mot ordning. Dessa
barn varken kan eller vill samarbeta med andra människor. De
blir på ytan aktiva och initiativkraftiga. De är helt
omöjliga i en samarbetssituation, och de vill göra allting
på sitt eget vis.
De
bär också på en stark lojalitet. De lärde sig
att vara lojala med den berusade föräldern. Den drickande
föräldern skulle alltid skonas från skuld, och skonas
från att ta konsekvenserna av sitt drickande. Det var alltså
polisen som var dum som tog in pappa i en fyllcell. Det var inte
alls pappa som var full. . .
Därför
känner dessa barn en stark lojalitet även då det
inte är befogat. Jag har mött vuxna alkoholistbarn som
varit lojala in i döden. Jag menar bokstavligt talat in i döden.
Man
blir inte så lite förvånad då man möter
en vuxen man som är stolt över att han aldrig
svek den han var lojal mot, trots att det kostat livstids fängelse.
Jag har då och nu haft anledning att ifrågasätta
kvinnors lojalitet.
-
Tänker du vara lojal mot din man ända tills han slår
ihjäl dig? Det var nära den här gången.
-
Jag vill inte svika honom. Då går han under!
Inte
heller här förmår alkoholistbarn känna vad som
möjligen skulle kunna vara normal loj alitet. J ag, som har
levt i många år med alkoholistbarn, har också noterat
att de aldrig väntar sig något eller ens önskar sig
något. Det kanske inte är märkligt att en människa
stänger av sina egna behov när hon vet att de ändå
aldrig blir tillfredsställda. Varför ska jag lita på
andra då j ag tusen gånger lärt mig att jag bara
kan lita på mig själv?
Alkoholistbarn
kan inte vänta, om de nu händelsevis skulle ge uttryck
för att de vill något. Nej, väntar jag får jag
inget!
Det
tar tid och är mödosamt för ett alkoholistbarn att
förändra livet. (Se Holfve: Älska lagom - en bok
om fosterbarn, R&S 1984.) Speciellt som de är extrema överlevare
och mycket starka. De är livrädda för att förefalla
svaga, dumma eller veka. Det gäller speciellt Rebellerna och
det är också de som revolterar sig in i sociala servicecentralens
papper.
Ibland
har det tagit mig år att lära ett barn att om de gör
ett misstag betyder inte det att de är ett misstag.
Vi måste med andra ord skilja på vad vi är och vad
vi gör. Utan tvivel är det mödosamt men mycket roligt
att kväll efter kväll, år ut och år in se vad
ett före detta behovslöst barn har gjort för sig
självtjust den dagen.
- Jag
hatar min nästa såsom jag hatar mig själv! säger
barnet under lång tid.
-
Jag kanske duger? undrar barnet i åratal.
- Jag
älskar min nästa såsom mig själv! är i
bäst fall slutrepliken efter många års arbete.
Men
om jag nu varken har tid, ork eller möjlighe att leva tätt
ihop med alkoholistbarn, kan jag då hjälpa dem? Ja, varje
vuxen som möter ett alkoholistbarn kan ge verklig hjälp:
Jag undviker, med hjälp av kunskap, att insjukna själv
i medberoende alkoholism.
Jag
undervisar barn-en i vad alkoholism verkligen är. Jag ger dem
kunskapen! Jag säger alltid sanningen, och går således
inte med i tåget av Möjliggörare och Försvarsadvokater.
Jag säger som det förhåller sig i verkligheten.
Jag vet att barn blir sjuka och förvirrade av motsatsen. Jag
bekräftar att barnet ser rätt!
-
Ja, din pappa är full.
Jag
visar mina egna känslor, och lär långsamt ut att
känslor varken är rätt eller fel. Känslor bara
är i människan. Jag sätter gränser för
barnet, och det är svårt i början. Ofta är det
barnet som försökt styra och sätta gränser för
pappas eller mammas drickande.
Jag
låter alltid barnet ta konsekvenserna av sina egna handlingar.
Ironiskt
nog kan den mycket farliga familjesjukdomen alkoholism i framtiden
delvis göras harmlös då många människor
byggt upp ett starkt självförtroende och en stark självkänsla.
Barnen blir starkare därför att de lär sig att handskas
med verkligheten. De är inte längre förvirrade för
att alla människor, inldusive skolans folk, förnekar verkligheten.
Barnen blir mindre sårbara, ibland alltför osårbara
därför att de sett, hört, upplevt och genomlevat
en stark smärta. De växer i utmaningen att bekämpa
sjukdomen och inte insjukna själva. Vår egen självkänsla
växer för varje alkoholistbarn i vår närhet
som befrias.
Den
som ger sig in på arbetet att reda upp det i huvudet på
ett tretton- eller femtonårigt alkoholistbarn och som genomför
det arbetet under de tre till fyra år som det tar belönas
således rikt. Belöningen består av egen styrka, människokännedom
och självtillit. Jag vill påstå att en annan belöning
är civilkurage och mod. Det verkar som om man efter ett par
år farjust egenskapen mod i större och större portionen.
Det är bra det. Det krävs mod att gå emot en alkoholists
förnekelse och försvar och att ständigt återupprepa
hur verkligheten ser ut.
Jag
har inga siffror eller kurvor som visar hur många små
alkoholistbarn vi har i Sverige just nu. Jag är dock ofta ute
och föreläser i skolorna och möter klasser från
Haparanda till Ystad. I varje klass ser jag åtminstone fyra,
fem stycken. På mindre än fyrtio minuter lyckas de väcka
min misstänksamhet. Hur många vuxna vågar jag knappt
tänka på, menjag har noterat att det är gott om vuxna
alkoholistbarn i landet.
Förr
auktionerades fattiga barn ut till den som kunde ta hand om dem
på det billigaste sättet. I dag har vi inga fattiga barn
sett ur historisk synvinkel. Under 70-talet omhändertogs missbrukarnas
barn därför att de var små och deras berusade föräldrar
inte tog hand om dem. Det omhändertogs också lite större
barn som börjat missbruka själva, och några togs
omhand därför att de bad om det.
Samtliga
mina fosterbarn utom ett hade någon form av familjemissbruk
i sin historia.
Så
är det inte längre. Inte minst Stockholms kommun bryter
mot lagen varje dag eftersom de ansvariga inte skapar de vård-
och fostringsplatser som behövs. Det är kommunens skyldighet
att tillhandahålla vård.
I
dag delar man ut bussbiljetter så att ungarna ska ha någonstans
att ta vägen på nätterna. En av mina äldre fostersöner
ringde till mig och sade: Jag är tacksam för att mina
föräldrar söp ihjäl sig på 70-talet så
att jag omhändertogs för om de hade supit nu hade jag
fått en bussbiljett!
I dag
används missbrukarnas barn ofta som morötter. De svårast
insjuknade medberoende socialsekreterarna tror att de kan styra
en alkoholist med hjälp av barnen.
- Om
du slutar supa så. . . tar vi inte barnen, får du igen
barnen etcetera.
- Om
du upphör med att ha diabetes får du igen dina barn!
Det
säger sig självt att socialsekreteraren misslyckas med
att styra missbrukaren med hjälp av barn på samma sätt
som hustrun misslyckas med sina hot, hugg, mutor eller sin gråt.
Grundproblemet
är att Socialstyrelsen, som också vill styra människor,
vägrar att erkänna att alkoholism är en sjukdom.
Detta trots att jag i morgon dag kan be tio, tjugo
eller trettio alkoholister att lägga sig på britsen hos
doktorn och låta denne ta ett ryggmärgsprov, och ur det
får fram bevis på att han/hon är alkoholist. Det
finns kvinnor som har släpat i väg med sina starkt förnekande
äkta män till doktorn för att försöka fä
maken att fatta att han är alkoholist. Förnekelsefasen
är besvärlig eller som en kvinna sade:
-
Min man låg med livräddande slangar och apparater på
intensiven. Han var svårt alkoholförgiftad och hade nära
fem promille i blodet och borde ha varit död. Då jag kom
in i rummet reste han sig en aning och sade: Jag är inte full!
Sjukdomen
går att medicinskt fastställa eftersom den sitter i blodkemin.
Men om Socialstyrelsen skulle medge att alkoholism är en sjukdom,
och således instämma med sin amerikanska motsvarighet,
tvingades samhället att ge missbrukarna adekvat vård.
Det skulle då bli omedelbart förbjudet att till exempel
använda en tvååring som medicin mot alkoholism. Denna
tvååring kommer att bli misshandlad såväl psykiskt
som fysiskt därför att alla alkoholistbarn blir det. De
blir det därför att alla alkoholister förr eller
senare begår vålds- och/eller sexualbrott.
Det
är inte speciellt svårt, om man inte super själv,
att se att det är sjukt att en människa fortsätter
att dricka alkohol trots att hon upprepade gånger hamnar i
plågsamma situationer därför att hon har druckit.
Det är i sig meningslöst att ens ställa frågan
Varför? Varför super Jeppe? . Den typen av frågor
kan tvärtom hjälpajeppe att hitta försvar för
sitt drickande. Det är friskare att säga att Jeppe dricker
därför att alkoholen som finns i hostmedicin, Cider, lättöl,
vin och sprit, hos Jeppe skapar ett merbegär. Han har ett lättväckt
alkoholbegär. Hans blodkemi är av ärftliga skäl
sådan. Det gör attjeppe först tål mer sprit
än andra. Han far ökad alkoholtolerans. Det ökade
intaget gör att han snart får minnesluckor. Han är
fullt verksam på dansgolvet men minns inget dagen efter. Han
gör dessutom ofta bort sig eftersom han tappar kontrollen.
Skam-, skuldkänslor och omgivningens tryck samt förnekelsen
skapar hans alkoholistiska beteende som att gömma flaskor till
exempel. Ingen frisk människa stoppar en 37:a Absolut i en
mjölkförpackning eller häller spriten i en tom såpaflaska
i städskåpet. Ingen, som inte är alkoholist, håller
på och lurar sig med vita veckor eller känner ett behov
av återställare.
Ska
en tvååring bota det här?
-
Om du slutar supa tar vi inte barnet!
-
Vi sa till dig att vi tar barnet om du super. Nu måste du förstå
att det här är allvar.
-
Sa inte vi till dig att vi tar barnet om du super igen! Varför
söp du? Du vet ju att vi tar barnet.
-
Nu är det sista varningen! Vi tar barnet om du super mera.
-
Förstod du inte vad vi sa? Vi sa att vi tar barnet!
Ett
tecken på medberoende är just att hota alkoholisten utan
att genomföra hoten. Dessa hot kanske barnet hör och går
där hemma som på nålar och hjälper pappa eller
mamma att dölja missbruket. Jag har aldrig träffat på
ett alkoholistbarn som inte hjälper missbrukaren att förneka
och att dölja missbruket så mycket det bara går.
Det är inte spriten i sig som driver fram det utan omgivningens
reaktioner mot alkoholisten. Märta Tikkanen och Mia Berner
har skrivit utmärkta romaner där de bl a beskriver olika
hus- och hemkurer som inte lyckades. De båda aktiva alkoholisterna
Tikkanen och Pentti Saarikoski är döda i dag.
Från
den manliga sidan finns den här tillvaron gestaltad i till
exempel Scott Fitzgeralds, Ulf Lundells, Ernest Hemingways och nu
senast Klas Östergrens produktion.
Den
som vill bota alkoholism bör skaffa sig kunskap och inte lägga
behandlingsansvaret på tvååringar. Det är i
mitt tycke grymt. Det finns bara två avgörande faktorer
nämligen ärftlig betingelse och tillgång på
sprit. Det är därför alkoholisten föredrar ett
arbete som handelsresande framför ett som stansoperatris. Genom
att noga välja arbete väljer alkoholisten tid, möjlighet
och tillgång.
När
vi lägger behandlingsansvaret för vuxna alkoholister på
deras barn betyder det att vi hjälper alkoholisten att supa
ihjäl sig, och vi bäddar för en ny alkoholist i barnet.
Barnet har den ärftliga betingelsen i sig samt tillgång
i hemmet. Alkoholisthemmet erbjuder dessutom välutvecklade
försvar för missbruk. Jag stöter ofta på alkoholistbarn
och då de talar om den drickande föräldern säger
de alltid att det är synd om den sjuke. Inga friska barn säger:
Det är synd om min mamma! Alkoholistbarn säger alltid
så om sina föräldrar före puberteten. Efter
den kan alkoholistbarnet bli aggressivt och svära på att
det aldrig ska dricka i hela sitt liv. Femton år senare är
det barnet lika alkoholiserat som föräldern var eller
är en så kallad torralkoholist. En människa som är
emot allt vad sprit heter på grund av ångest.
Sverige
presenterar sig ofta som ett civiliserat samhälle. Jag skriver
inte under på det så länge som en enda människa
under arton år får bära behandlingsansvar för
en alkoholist.
Vad
är alkoholism?
Alkoholism
är en kronisk och livslång sjukdom som är helt obotlig.
Det är därför som inga anhöriga i världen
kan styra, bota eller lindra sjukdomen.
Sjukdomen
påverkar människans alla funktioner, och den drabbade
insjuknar fysiskt men också psykiskt och känslomässigt.
Sjukdomen slår hårt fysiskt, själsligt, ekonomiskt
och socialt, och den är progressiv. Det går således
bara åt ett enda håll. Utför! Den innehåller
dock en utplaningsperiod som kan vara i många år. Utvecklingen
tycks stå fullkomligt stilla. Alkoholisten dricker varken mer
eller mindre och gör heller inte bort sig oftare och oftare.
Omgivningen anpassar sig. Han tål mycket sprit!
Efter
den utplaningen kommer ett mycket brant stup som den sjuke åker
nedför med huvudet före. Det första, bästa och
säkraste sättet att avgöra om NN är alkoholist
eller inte är att reda ut om toleransnivån ökat.
Hos dem som inte får cellförändringar ökas
aldrig toleransnivån.
Personer
som tål mer och mer sprit visar således upp det första
symtomet på att något är fel. Tyvärr möts
detta första symtom ofta av beundran: Han tål sprit. Det
märks knappt på honom. Få förstår att det
är ett tecken på att det uppstått ett kemiskt beroende
i hans kropp och själ, ett beroende som har sin egen givna
utveckling.
Alla
som dricker sprit gör det för att uppnå en effekt.
De skulle annars nöja sig med läsk som är mycket
billigare.
Vi
dricker för att förändra verkligheten och vårt
känsloläge. I vårt land är det inte ovanligt
att människor vill dricka sig till känslan av mod. Vem
har inte sett någon som vägar tafsa på sekreteraren
efter några drinkar?
Självfallet
vill vi uppnå ett positivt känsloläge. Vi vill kunna
känna oss avslappnade, rofyllda, mindre hämmade, och vi
vill må bra. För att, med hjälp av alkohol, uppnå
detta tillstånd behöver normalförbrukaren en viss
konstant mängd alkohol. Men den som drabbats av cellförändring
behöver mer, mycket mer. Det är här och
nu den fortfarande friska omgivningen börjar klaga. Du dricker
för mycket! Det uppstår ett socialt tryck på den
sjuke. Han påbörjar sin långa resa, han manipulerar
och försvarar sin höga alkoholkonsumtion på det vis
som alkoholister vid det här laget är kända för
- inte minst genom doktor Nils Bejerots arbeten.
Därefter,
när den sjuke drabbats av ett antal bläck outs med åtföljande
klagan från omgivningen, börjar alkoholisten helt tappa
kontrollen. Han håller sig inte inom den dubbla eller tredubbla
ranson som han behöver, utan han fortsätter att dricka!
Han fortsätter att dricka trots att han hamnat i olämpliga
situationer.
Det
positiva känsloläge som vi alla är ute efter blir
för den sjuke mer och mer svårfångat. Han kanske
bara upplever det en enda minut! Därefter sjunker den sjuke
ned i starkt negativa känslolägen med ångest, skuldkänsla
och rädsla. Eller som en kvinna sade mig efter enjuldag som
blivit en black out-dag: Jag blir rädd! Hon har all anledning
att bli rädd. Hon känner rätt, än så länge.
Den
sjuke har nu hamnat i den situationen att han inte kan dricka socialt
längre. Hans sätt att dricka är inte socialt accepterat
någonstans. Nu finns det bara en enda utgång, och det
är att alkoholisten dricker sig mot en f6r tidig och ofta ruskig
död. Sjukdomen är kronisk och obotlig, men den
är behandlingsbar. Den sjuke kan, och tusentals före
honom har gjort det, under behandling lära sig att själv
ta hand om sin alkoholism. Det är således det vi
inte låter honom göra!
Den
sjuke super nu, skyddad i sitt hem, upp emot sex, sju år innan
ens arbetskamraterna börjar reagera. De sitter fast i sin beundran
för den som tål sprit. De vet inte att alkoholisten lärt
sig att dricka framför deras ögon på personalfesten
för att därefter ta sig hem eller till skogs och där
dricka mer. De noterar dock oftare och oftare att han dricker mycket.
De ser på hans sjukfrånvaro och dåliga humör
att det är illa ställt.
Om
alkoholisten har tur, finns det någon på hans arbetsplats
som i samarbete med den övriga omgivningen identifierar problemet:
-
Det är alkoholism!
Sjukdomen
går ofta långt innan någon i omgivningen identifierar
den. Och den sjuke själv då? Han förnekar! Han förnekar
därför att alkoholism är förnekelsens
sjukdom. Vi som identifierat sjukdomen backar inte för att
han själv protesterar å det vildaste och försvarar
sitt missbruk med näbbar och klor. Vi vet att hans försvar
ingår i bilden. Många backar där! Det krävs
mod att gå emot nu, speciellt som han kommer att göra
vad som står i hans makt för att fly. Alkoholisten förstår
inte att han är en person som, bokstavligt talat, kan förneka
sin sjukdom ända in i döden. När man lägger
på kistlocket efter en plågsam död i levercirrhos
skulle han bra gärna vilja sticka upp huvudet och säga:
- Jag?
Jag är inte full!
-
Det var ett jävla tjat!
-
Dricker gör jag, och det är min frihet!
-
Låt mig vara ifred!
- Sluta
upp för fan med att FÖRFÖLJA mig!
- Ni
är sinnessjuka!
- Du
är hysterisk!
Förnekandet
blir inte lättare att tas med då vi förstår
att det kan gå att få den sjuke att intellektuellt inse
att han verkligen är alkoholist. Han, och inte grannen! Han,
och ingen annan än han. Det betyder inte att hans känsloliv
har accepterat det. Hans känsloliv kan fortsätta, även
under behandling och efteråt, att förneka. Han får
för sig att han nog inte är alkoholist och att han nog
kan dricka bara ett glas. Dagen efter vaknar han, som skulle till
Göteborg, i Norge.
En
konsekvens av detta eviga och återupprepade förnekande
är att alkoholister är svåra att ha att göra
med. Det är en tuff match redan att befinna sig i deras yttre
närhet. Det är därför mänskligt, och inte
alls märkligt, att den nära omgivningen ofta insjuknar
i medberoende. Det förstår vi när vi inser att till
och med Socialstyrelsen har insjuknat.
Ord
Hanteringen
av drogmissbruk och modersmålet hänger tätt ihop.
Den sjuke går bokstavligt talat omkring och vill att omvärlden
ska vara tankeläsare. Om han själv säger något
är det orden som är verkligheten och inte handlingar.
- Jag
är inte full! väser den mycket berusade människan
framför dina ögon. Du ser att han är berusad. Du
hör att han säger det motsatta. Den sjuke kommer att anse
att orden är verkligheten. Det kan lätt bli en maktstrid
mellan dig och den sjuke. Du envisas med att han är full, och
han envisas med att han inte är det. Den här typen av
verbalt slagsmål är inte fruktbar. Du blir bara osams
med den sjuke och han kommer att försöka fly ifrån
dig med större uppfinningsrikedom än vanligt.
Eftersom
den sjuke använt orden som redskap för att förneka
och leva i en fantasivärld harjag på samma sätt använt
orden för att beskriva verkligheten. En av mina fostersöner
sade för ett par år sedan: Jag är uppriktigt sagt
ledsen för att jag inte har sparat dina brev. Tänk om
du hade kunnat ge ut dem nu! Vi räknade ut att han bör
ha fått hundratals brev och lappar under sin tid hos mig. Han
kom då han var tolv år och flyttade hemifrån
efter sju år. En aktiv alkoholist, som jagades av motsvarande
brev i många år, fräste då det blev väl
hårt att jag borde bunta ihop mina kopior och ge ut århundradets
mest hysteriska roman. Han trodde således att jag hade kopior
eller var kanske rädd för det?
Alkoholister
tror alltid att andra har dolda baktankar därför att de
själva har det.
|