|
Det var
Karin som gav mitt liv innehåll av Lena Holfve
Trädgården
är bedårande och helt fri från planerade rabatter. Biskop
Ingemar Ström har i stället låtit de vilda blommorna få
breda ut sig precis som de kan och vill. Ängsblommor som bildar en
krans runt hans gula snickarglädjehus på Värmdö utanför
Stockholm.
Det är ett paradis!
- Njuter du inte?
- Nej, men jag minns att det var vackert här innan Karin dog i mars
i år efter fyrtiofem års lyckligt äktenskap. Det finns
ingenting kvar att leva för. Min enda tröst är att änklingar
enligt statistiken dör fort efter sina hustrur, muttrar han sorgset.
- Du som är troende, biskop i Stockholm 1971-1980 och innan dess
chefredaktör för Vår Kyrka i 16 år måste väl
ändå vara övertygad om att du får möta Karin
igen?
- Jag är inte så säker på det! Och vilken Karin
skulle jag få möta då? Tonårsjäntan jag en
gång mötte, den nyförlösta Karin som födde mig
fem barn eller den gamla och cancersjuka Karin? Om evigt liv är ett
liv med stagnation, då vill inte jag vara med.
Du förstår tanken slog mig aldrig att hon skulle dö före
mig!
Här sitter jag nu ensam, handlingsförlamad, förmår
inte planera min middag utan äter vad som finns i kylskåpet.
Hon skötte allt, räkningar, samtal, och det var hon som höll
reda på barns och barnbarns bemärkelsedagar.
Kanske just priset för 45 lyckliga år
Biskop Ingmar
Ström suckar och en lysande idé slår mig, jag som bara
är 31 år och har hela livet framför mig:
- Men Ingmar! Tänk om det varit så att du avskytt din Karin?
Om du hade sagt: Skönt att jag blev av med henne! Är inte din
sorg nu det pris du får betala just för att du hade fyrtiofem
lyckliga, goda år?
- Ja, det var goda år, det var en blandning av erotisk lidelse och
fullständig öppenhet och det var genom Karin jag träffade
andra. Vad jag än gjorde, vad jag än sa eller skrev fick orden
sitt innehåll först då jag varit hemma och berättat
det för Karin.
Man kanske skulle skriva en bok om Karin, det finns så få
förebilder på hur ett gott äktenskap ser ut. Så
kunde jag intervjua mina fem barn och eftersom de alla fem är olika
individer skulle jag få fem bilder av Karin och mig.
- Vad gör dina barn?
- En är reumatolog, en gynekolog, en psykiatriker, en präst
och en tand- läkare, svarar han och det låter som om Ingmar
Ström har full service inom familjen.
Fem välutbildade barn...
- Ja, Karin var frisk och stark. Det var inget fel på henne någonstans.
Hon hade lätt att få kontakt med folk, hon var trygg och öppen
och vi kompletterade varandra eftersom jag är depressiv och ibland
har svårt med människor.
Vi blev en helhet och nu är jag enbent och visst är jag ute,
upplever saker, talar med människor men då Karin levde var
det hon som fick mig att äga det jag upplevt. Nu kan jag stå
mitt i ett sällskap och ändå vara ensam. Djupt ointresserad
av de flesta, rycker på axlarna och tänker Än sen då?
jag har ändå ingen som kan levandegöra det jag hört,
sett.
- Kan du inte bli barn på nytt? Som gammal?
- Barn har intresse för de religiösa funktionerna på ett
naturligt sätt. De frågar, kon har gjort mjölken, vem
har gjort kon? Varifrån kommer jag? Vem är görare?
De flesta vuxna svarar inte, ryggar tillbaka inför dessa känsliga
frågor och då fattar ungar att det är nåt skumt..
Jag vet det om barn, men jag är gammal. Jag vågar tänka
och jag skulle önskaatt vi finge ett samspel mellan generationerna!
Att vuxna vågade sig på sina egna tankar, svara på barnens
frågor. Men vi har två världar, en för barn, en
för gamla och vi lider av LEDA och YTLIGHET! Barn står inte
ut med ytlighet och leda, så då färgar de håret
grönt. Det måste hända nått!
De vuxna låser in sig på barnförbjudna fester, tar en
grogg och efter ett par groggar blir han där till vänster om
mig riktigt trevlig. Efter en stund kommer det in ungdomar och de vuxna
stramar upp sig och det är inte att undra på. Barnen skulle
skämmas om de hörde vad de vuxna pratar om!
Ingen tonåring
har en chans mot mig
- Ingmar!
Du är en stark person! Du kommer att överleva, gå vidare.
- Jag har ofta tänkt på det att jag är stark. Inget barn,
ingen tonåring har en chans mot mig. Jag vinner alltid. Jag äger
ironin! Jag äger hånfullheten! Jag är verbal! Och jag
anstränger mig att tänka: Lyssna på vad de försöker
säga men inte kan och ge dem orden, ge dem den hjälp de måste
få för att klå upp mig!
- Ingmar, du får packa ner två nödvändigheter i
en koffert till ett barn som ska uti livet.Vad väljer du?
- Papper och penna! Svaret kommer blixtsnabbt. Att rita med som små
och att skriva med som stora!
- Är barn viktiga?
- Ja, visst! Jag har inte mött någon som inte anser det. Själv
har jag bara så svårt att stå ut med dem och nu har
feministteologerna pekat på att paradiset var barnlöst! Vad
är det för paradis?
Mitt liv har varit barnrikt. Karin släppte in mig i såväl
kök som barnkammare och de män som inte får lov att beträda
dessa heliga kvinnliga marker blir aldrig annat än mammonslavar.
Jag lämnar
min mentor, och undrar hur min egen tro, jag är djupt troende, hade
sett ut om jag inte haft alla mina samtal med biskop Srröm, klart
torrare!
Lena
Holfve
|
