kulturpool.se
LENA HOLFVE  


 

Botten upp av Lena Holfve

Botten upp!
En bok om att leva i närheten av alkoholproblem

Vi har lagt ut ca 2/3 av boken. Vill du ha hela boken måste du betala 59.50 till upphovsmannen.

Förord

Denna bok vänder sig till dig som utbrister: Jag tycker att NN dricker för mycket. och talar om en person som du ofta tänker på.

Det kan vara din man, din fru, ditt barn, din syster, din bror eller din arbetskamrat.

Du tänker allt oftare: Vad ska jag göra? Kan jag hjälpa?

Jag ska försöka hjälpa dig att besvara frågan: Vad kan jag göra?

Jag har under mycket lång tid samlat in material, och den kunskapen är sammanställd i boken.

Kunskap är det första du behöver. Du behöver också mod för att våga använda kunskaperna, men detta personliga mod kan inte jag ge dig. Jag låter dig dock i boken möta personer som har detta nödvändiga civilkurage.

Glöm inte bort att det inte är en skam att inte kunna. Det är en skam att inte vilja veta.

Lena Holfve

Vem känner rätt?

Du frågar dig om du känner rätt. Dricker NN för mycket?

Frågar du NN, om du känner rätt, kommer han eller hon att upplysa dig om att du känner FEL.

- Vadå, jag?

- Inga problem!

- Sköt dig själv...

- Dricker gör jag! Long John och Punsch, men säg mig vad fan du har med det att göra?

- Larva dig inte!

- Typiskt hysteriska fruntimmer!

Nå, känner du rätt? Är det NN som känner rätt? Det första du måste förstå och lära dig är att en missbrukare känner fel. Den kunskapen kommer du att behöva. Den som inte förstår att missbrukats kärna är att personen känner fel kommer att få det svårt själv. Du måste således lita på dig själv, känna efter i magen, och besluta dig för att du känner rätt. NN dricker för mycket, så det så!

Du måste acceptera att du inte kan eller ska lita på missbrukarens åsikter utan på dina egna. Och om du vill hjälpa NN får du aldrig någonsin vika ifrån insikten att det är du som känner rätt. NN ljuger om verkligheten då följande sägs: Inga problem! Jag kan sluta precis när jag själv vill!

Innan du fattar beslutet att verkligen hjälpa NN, måste du fråga dig om du har detta mod. Jag avser modet att gå emot NN och stå emot NN: s syn på verkligheten.

Personer - jag tänker på grannar, arbetskamrater, vänner, barn och makar - som kan vara kapabla att verkligen hjälpa, kan bli förvirrade och mycket destruktiva personer om någon som står dem (för) nära är på väg att bli aktiv alkoholist.

Ju närmare jag står en person desto sämre hjälpare är jag i regel. Det finns undantag från den regeln även om de är få. De flesta som står nära utbrister en eller flera gånger: Om du bara älskade mig skulle du sluta dricka!

Om vi inte vet, att alkoholism är en sjukdom är det inte underligt att vi säger:

- Om du bara älskade mig skulle du sluta dricka!

- För min skull kan du väl sluta dricka?

- Om du bara lyssnade på mig skulle du sluta dricka.

Det är vad många (för) nära anhöriga utbrister, och hur tokigt det är förstår vi om vi byter ut ordet dricka mot cancer.

- Om du bara älskade mig skulle inte du ha cancer!

- För min skull kan du väl sluta upp med att ha cancer!

- Om du bara lyssnade på mig skulle du inte ha cancer.

Det skulle aldrig falla oss in att säga på det viset till en cancersjuk. Vi gör det till alkoholisten.

Vi tror ofta att botemedlet mot alkoholism är kärlek. Därför vimlar det av hustrur till alkoholister som tror att de älskat maken för lite. Det säger sig självt att den som lever i en (för) nära relation med den sjuke blir mest påverkad och ofta själv indragen i sjukdomen. De anhöriga blir medberoende. Det är fullt möjligt att själv bli ohyggligt sjuk och ju mer snedvridna känslor anhöriga far desto sämre hjälpare blir de. Anhöriga får anses ha insjuknat då de tror att deras eget beteende styr alkoholisten.

- Det var i tisdags eftermiddag. Jag hade nog slarvat med disken. Han blev arg. På kvällen kom bekräftelsen på den saken. Han söp!

- Det var i tisdags eftermiddag. Jag hade nog slarvat med disken. Han blev arg. På kvällen kom bekräftelsen på den saken. Han fick cancer!

Ingen partner eller vän har skapat en alkoholist. Ingen kan omskapa sin man eller hustru, eller hållas ansvarig för drickandet eller tillfrisknandet.

Vad anhöriga och vänner dock kan - och ofta gör på grund av kunskapsbrist - är att genom sina handlingar förlänga lidandet. De hindrar upptäckandet av sjukdomen. Det är vanligt att de anhöriga försvarar drickandet:

- NN har ett elände på jobbet!

- NN hade en väldigt svår barndom!

- Om jag hade hans morsa hade jag också supit!

- NN tål inte stress.

- NN är så nervös av sig.

- NN har faktiskt förlorat ett barn.

Den som står nära och anför den här typen av försvar har gjort sig till alkoholistens Försvarsadvokat. Han kommer att hjälpa alkoholisten att dricka ännu mer. Försvarsadvokaten har blivit medberoende och insjuknat.

Eftersom den medberoende, som gjort sig själv till Försvarsadvokat, verkligen tror av hela sitt hjärta att hon styr alkoholistens drickande, via sitt eget beteende, kan vi förstå varför den medberoende vill dölja verkligheten.

Den medberoende tror att hon har agerat fel om alkoholisten dricker. Hon har inte älskat på rätt sätt. Hon har förbisett några av hans behov.

Då hon tror sig vara orsak till drickandet uppstår en känsla av skuld. Det är den som får henne att ringa till arbetsplatsen och ljuga. Hon säger inte alls som det är. Hon påstår att den bakfulle mannen är förkyld eller har någon oförklarlig magåkomma.

Den före detta Försvarsadvokaten har nu gått in i rollen som Möjliggörare. Hon gör det möjligt för alkoholisten att dricka. Makan räddar alkoholisten ifrån upptäckt, och således hjälper hon den sjuke bort från boten. Eller som en alkoholisthustru sade till mig då hon lämnat sina barn ensamma hemma för att åka runt och leta efter alkoholisten på krogar och i parker:

- Jag vill inte att polisen ska ta honom!

Då förstår vi bakgrunden till påståendet att ju närmre jag står desto sämre hjälpare är jag. Ibland tror jag att det bästa är om jag inte känner alkoholisten alls men väl alkoholismen. Den som står helt utanför kan ofta hjälpa bäst genom att medvetandegöra alkoholistens anhöriga. På det viset kan jag förhindra att den sjuke håller sig med Försvarsadvokater och Möjliggörare.

Om alkoholisthustrun hela tiden räddar maken och till exempel förhindrar att polisen tar honom kommer den sjuke att ha nära nog helt rätt i sitt påstående:

- Det här? Det är inga problem!

Om jag känner till att den sjuke hamnat i fyllcell många gånger, blivit fråntagen sitt körkort samt suttit av rattfylleridomar får jag åtminstone chansen att säga:

- Men du. . . nog är det väl ett problem ändå?

Jag har många gånger fått frågan om det inte är otäckt att döma människor till fängelse för rattfylleri. Det är det inte. Jag föredrar givetvis att döma dem till alkoholvård. Den nya lagstiftningen har jag längtat efter i många år innan den kom och gav tingsrätten möjlighet att döma till vård.

Det är tvärtom trivsamt att skicka in en alkoholist på en månad eftersom jag hoppas att kriminalvårdens personal sköter sitt arbete. De har trettio eller sextio dagar på sig att säga:

- Men du. . . nog är det väl ett problem det här? Ditt problem!

Om de anhöriga saknar kunskap och mod kan således deras passivitet och deras roller som Försvarare och Möjliggörare innebära att sjukdomen vidareutvecklas och att de fördröjer den sjukes beslut att uppsöka vård.

Hur ska vi få alkoholisten att söka vård?

Alkoholisten kommer inte söka någon vård alls förrän hon erkänner att spriten tagit över och kontrollerar livet.

De anhöriga, som vet att NN visst dricker okontrollerat, kan dock söka hjälp för att själva inte bli sjuka. De kan söka hjälp för att inte utveckla roller som Försvarsadvokaten eller Möjliggöraren, och de kan skaffa sig kunskap så att de inte spelar alkoholisten i händerna.

De anhöriga kan ändra på sig själva och sitt sätt att bete sig mot alkoholisten.

Hur mår du egentligen?

Genom att noga fundera igenom hur du mår kan du själv se hur långt du nått i medberoende. Jag skrev i förordet att boken vänder sig till dig som ofta tänker på någon. Hur ofta tänker du på NN, som du anser dricker för mycket? En timme om dagen? Tre timmar? Dygnet runt?

Börja med att anteckna hur mycket tid du ägnar åt att fundera. Försök därefter, dag för dag, att minska den tiden, som du stjäl från ditt eget liv utan någon som helst nytta. Alkoholism är en sjukdom som inte botas av dina tankar eller ens av din kärlek. Familj och anhöriga kan göra ALLT vad de tror är rätt och de kommer ändå inte att få kontroll över sjukdomen. Lika lite som vi kan kontrollera och operera cancer med kärlek, omsorg eller tankar hemma i köket.

Det som händer då vi ägnar tid åt att tänka på NN, alkohol och alkoholproblem är att vi låter klockan gå förgäves. Vi slänger till ingen nytta bort vårt eget liv på meningslösa och icke fruktbara tankar.

Brukar dina egna känslor pendla mellan hat och kärlek? Kan du hata alkoholisten för att han är alkoholist och i nästa stund älska att alkoholisten för tillfället är nykter?

En alkoholist är en alkoholist, även då han är nykter, eftersom alkoholism är en sjukdom. NN: s sjukdom har starkt påverkat ditt eget känsloliv. Sjukdomen hos NN styr även ditt känsloliv. Du är känslomässigt medberoende i alkoholism.

- Jag hatar dig för att du har cancer!

- Jag älskar dig för att din cancer inte syns idag!


Så skulle vi aldrig tänka, och således är den bästa hjälparen den som kan stå kvar i sig själv, som inte dras med utan som mer tänker:

- Du är sjuk. Du är alkoholist! Jag bryr mig inte om vad du säger, för jag vet att du är alkoholist. Det är jag som känner rätt här, inte du!

Hur ofta skyller du dina egna upprörda känslor på alkoholisten?

Ju närmare medberoendet du står desto oftare kopplar du ihop dina egna upprörda känslor med den sjuke, och det är ett tecken på hur starkt medberoende du är.

Skulle ditt liv vara rosenrött om bara alkoholisten betedde sig annorlunda? Kan du se att den sjukes och ditt liv är styrt av samma sjukdom? Jag mår så bra idag för han/hon är nykter! Jag mådde dåligt igår för han/hon var berusad!

Anteckna hur ofta ditt eget känsloliv styrs av alkoholismen och försök minska den tid du lägger ned på dessa meningslösa känslor och tankar. Ingen alkoholist har blivit frisk av att anhöriga gör sig till medberoende.

Hur ofta känner du dig övergiven och ensam trots att du är tillsammans med alkoholisten? Ofta? Sällan? Brukar du då undra om du har förståndet i behåll? Hur ofta undrar du det? Är det jag som är sjuk? Hur ofta får problemet dig att känna skam och skuld? Ofta? Sällan? Den som tror att anhöriga kan bota eller lindra alkoholism drabbas ofta av djupa depressioner och känslor av skam och skuld. Det är logiskt.

- Det är mitt fel att NN söp igår.

- Det är min förtjänst att NN är nykter.


Har du blivit mer känslig och kritisk mot andra människor hemma eller på jobbet? Kommer du på dig att du skriker åt barnen och inte har tålamod nog?

Har dessa dina tankar inneburit att dina sömnvanor påverkats? Sover du oroligt? Vaknar du tre, fyra på nätterna? Har du börjat fly från verkligheten genom att stanna i sängen länge? Har du huvudvärk ofta? Ont i magen? Går du ned i vikt eller upp? Är du ofta deprimerad? Har du blivit fysiskt misshandlad i ditt hem? Har alkoholisten slagit dig eller barnen? Har du slagit den sjuke eller barnen? Har ditt sexualliv förändrats? Har ditt eget arbete påverkats? Går du hem tidigt och fort? Tar du ut sjukdagar och har du svårt att koncentrera dig?

Går det åt mycket tid att reagera på kriser så att du känner att ditt liv inte längre är ditt liv? Har du förlorat förmågan att skratta? Är du ofta spänd? Har du börjat glömma saker? Förlora saker? Hur gör du för att undvika drickandet? Tömmer du flaskor som du hittar? Förlägger du semestrarna långt från Systembolaget? Brukar du räkna antalet drinkar? Gömmer du bilnycklarna? Har du börjat dra dig undan från vänner? Har du tagit extrajobb för att få in mer pengar? Brukar du hota med övergivande i hopp om att partnern ska sluta dricka?

Om några av dessa reaktioner stämmer in på dig är den som dricker för mycket påverkad av sprit och du är känslomässigt påverkad och medberoende.

Alkoholism är således en sjukdom där en part är påverkad av alkohol och övriga inblandade påverkade socialt, ekonomiskt och känslomässigt.

För att kunna hjälpa alkoholisten måste du först ta reda på hur mycket medberoende du själv blivit och hur djupt påverkad du är. Den bästa hjälp du kan ge är att stoppa upp ditt eget medberoende och förhindra att du själv blir Försvarsadvokat eller Möjliggörare. Du hjälper alkoholisten genom att ändra på dig själv och ditt eget sätt att reagera.

Börja därför med att ta reda på hur du egentligen mår.

Var ligger problemet?

I flaskan! menar de flesta. Denna myt mildras inte av Restriktionssverige. Socialstyrelsen och de anhöriga spelar ofta rollen som ansvariga för alkoholistens liv. Alkoholismen sitter inte i flaskan utan i personen. Det är därför meningslöst, och snarare ett tecken på egen sjukdom, att hälla ut sprit i vasken. När vi talar om cancer har vi klart för oss att cancern sitter i den sjukes kropp, men vi har inte lika lätt att förstå att alkoholismen sitter i kropp och själ. Givetvis kan inte tillfrisknandet i alkoholistens själ påbörjas förrän han eller hon har lämnat flaskan, men det är ett misstag att tro att alkoholismen sitter i flaskan. Den sitter i personen!

För dem som är drabbade av medberoende är det en befrielse att förstå detta. Det är sorgligt att se hur den sjuke, som vill men inte kan styra sitt drickande, kontrollerar familjen, maken, makan, barnen, vänner och arbetskamrater men inte spriten. Familjen skriker och gråter, bönar och ber, skäller, hotar eller utsätter alkoholisten för isande tystnad. I dagar kan den sjuke straffas med tystnad samtidigt som de medberoende personerna tar hand om konsekvenserna av drickandet!

Efter alkoholistens drickande, efter en supperiod, kommer en period av de medberoendes aktiva sjukdom. De medberoende skyddar alkoholisten från att bli upptäckt till exempel på jobbet. De tar extrajobb för att rädda ekonomin, och de daddar alkoholisten på alla de sätt för att han eller hon ska slippa konsekvenserna av sitt drickande.

Alkoholisten själv får sin illusion av att han är allsmäktig bekräftad, och alkoholisten bär sig åt som en liten Gud. Hans Kungliga Höghet lever vidare i sin allsmäktighetsneuros. Drinkaren använder sig främst av två vapen. De som står alkoholisten nära måste försvara sig mot dessa två vapen för att inte de själva helt ska gå under i eget medberoende.

Den sjuke har en välutvecklad förmåga att provocera och framkalla vrede. Motståndaren ska tappa sin självbehärskning. Det är nu det är viktigt att tänka:

- Du är sjuk. Du är alkoholist. Du dricker visst för mycket, och här är det jag som känner rätt, inte du! Du försöker bara provocera mig för att jag ska tappa min självbehärskning! Det ingår i din sjukdom att du gör det. Jag tänker inte alls gå på det.

Låt oss tänka att den sjuke lyckats och att en hjälpare tappar självbehärskningen, blir arg och fientligt inställd till alkoholisten. Då bildas, omedvetet eller medvetet, ett illusoriskt hat mot den person som tappat självbehärskningen. Det innebär bland annat att denne är bränd som hjälpare. Den sjuke har nu ytterligare en förevändning för att dricka, och eftersom han/hon hatar dig, som var så dum, behöver han/hon inte bry sig om dig mera. Du kan viftas bort.

Därför måste jag ha modet att aldrig någonsin låta mig provoceras! Aldrig! Jag får aldrig tappa självbehärskningen.

Det är inte detsamma som att jag inte talar om att jag till exempel blir arg. Det andra vapnet är att göra anhöriga och vänner oroliga.

Det tjänar syftet att oroa fram möjliggörarna. Det klassiska är alkoholisten som tar ut pengar på banken före, under eller efter en supperiod, väl medveten om att det var pengar avsatta till husräkningarna.

De anhöriga räddar och skaffar fram mer pengar. Husräkningen kan betalas, och det ger de anhöriga ro. Nu är det löst! De anhöriga ritar nu upp ett mönster får hur problem ska lösas, och nästa månad kommer alkoholisten givetvis att dricka upp månadslönen. Hans eller hennes möjliggörare räddar och tar extraarbete för att lösa problemet. Egentligen skulle de

anhöriga kunna säga så här:

- Jag har accepterat att du super, och nu anpassar jag mig efter det.Jag går med dig i ditt beroende. Jag gör mig nu medberoende, och jag skaffar pengar så att du kan supa.

Skriken, bråken, tystnaden och övrigt straffande av den sjuke för att han söp upp huspengarna ökar alkoholistens känsla av misslyckande och skuld samt känslan av fiendskap mot familjen. Samma anhöriga som straffar får att huspengarna förvandlades till alkohol är de som möjliggör, eftersom de gått in i ett medberoende och räddar alkoholisten från att ta konsekvenserna. De ger således ett slags godkännande trots att de fördömer handlingen. Dubbla budskap mellan alkoholisten och möjliggörarna blir nu mer regel än undantag.


Alkoholisten kan givetvis aldrig lära sig att lösa de problem som han eller hon själv ställt till med om de anhörigas ängslan, som alkoholisten vill väcka, driver dem till att ta hand om varje problem. Detta helst innan alkoholisten ens ställs inför det och kan lösa det själv eller lida konsekvenserna.

Spriten och alkoholistens möjliggörare samverkar nu, och såväl spriten som möjliggörarna tar över den sjukes liv. Alkoholistens ansvarlöshet ökar, och därmed ökas fientligheten mot de anhöriga. Därför måste de som står alkoholisten nära undvika att bli provocerade, och de måste undvika att känna oro. De får annars själva två allvarliga problem. Det ena är att alkoholisten lyckas provocera dem. Det är de anhörigas första problem. De känner oro när alkoholisten ställer till det för sig, och det är deras andra problem. Dessa två egna problem måste de anhöriga lösa innan de kan hjälpa alkoholisten. Och det kräver oftast hjälp utifrån av icke medberoende människor som behärskar alkoholvård.

När alkoholisten provocerar fram vrede och skapar oro, tar de anhöriga hand om konsekvenserna av alkoholistens drickande. Det betyder i förlängningen att alkoholisten talar sanning då han eller hon säger:

- Det är inga problem! Inga alls!

Nej, problemen tas om hand av alkoholistens medberoende möjliggörare. Den sjuke kommer att neka till att han eller hon har alkoholproblem så länge alkoholisten vid sin sida har aktiva möjliggörare, som automatiskt räddar den sjuke från konsekvenserna.

Hemkurer av makar, barn, grannar och vänner är alltid av ondo. Det kan vi förstå om vi tänker oss att en vän skulle sprätta upp buken på oss och söka operera bort cancersvulster. Sjukdomen är svår och allvarlig! Den förkortar en människas liv med tio eller tjugo år om den inte kommer under behandling, och många hinner inte få behandlingjust därför att anhöriga hjälper ihjäl den sjuke

.En mycket värdefull kunskap för dem som står bredvid är således hur man inte ska hjälpa,

Förnekelse

Alkoholism är förnekelse. Många anser att alkoholister är sådana som sitter på parkbänken och dricker sprit. Förvisso hamnar alkoholister i misär, om de inte dör dessförinnan eller sjukdomen kommer under behandling.

Alkoholism är dock inte bara att dricka sprit. Eftersom alkoholism är en känslosjukdom innehåller den en hel del andra tidiga symtom, och av dessa är det förnekelsen som är den allvarligaste. Förnekelsen är allvarlig. Inte minst för att det är den som hindrar en aktiv alkoholist från att söka vård. Alkoholisten själv förnekar, och förnekandet innehåller uttryck som Inga problem! och Jag kan sluta dricka precis när jag själv vill! Det kan handla om en påtagligt berusad person som säger: Jag? Jag är inte full!

Om vi står nära och själva har insjuknat i rollen som till exempel Försvarsadvokaten, kommer den sjuke att i oss ha hjälp med sin förnekelse. Alkoholisten förnekar, och de närmast anhöriga förnekar och skyddar därmed missbruket. Ju närmare vi står desto större är risken att vi själva insjuknar och blir Försvarsadvokater eller på annat sätt hjälper alkoholisten bort ifrån den absolut livsnödvändiga upptäckten.


En av de få saker, och nästan den enda, vi verkligen kan hjälpa alkoholisten med är just att riva förnekelsens höga murar. Det säger sig självt att ingen kan sluta supa åt en alkoholist, och ingen människa på denna jord kan skapa en alkoholist eller skapa tillfrisknandet. Det är den sjuke själv som skapar sin alkoholism och på samma sätt själv måste tillfriskna. Men vi kan hjälpa till i processen, om vi har kunskap och mod, just genom att riva i förnekandet och försvaren. Vi kan se till att vi själva inte insjuknar i alkoholistiskt medberoende och att hans eller hennes förnekelser gör oss till Försvarsadvokater. Då har vi hjälpt den sjuke på ett verkligt meningsfullt sätt.

Vi måste börja med oss själva!

- Det är jag som känner rätt här, inte du! Jag känner rätt! Jag säger att du dricker okontrollerat och att du därmed är alkoholist. Du säger att det här är inga problem alls! Jag blir inte arg på dig för att du uppenbarligen ljuger. Jag vet att det är förnekelse, och jag vet att det ingår i din sjukdom. Det betyder att jag känner rätt här. Du känner fel!

Om jag resonerar så i mitt inre, kan jag möta alkoholistens försvar och förnekelse utan att bli arg. Det är viktigt! Jag kan nämligen inte hjälpa den sjuke alls om jag låter mig provoceras. Tjugo minuter senare kommer annars min person att användas som ett nytt försvar för att supa.


Nej, jag får aldrig någonsin låta mig provoceras av den sjukes försvar och förnekelser, men jag får provocera. Jag får riva i förnekelsen!

Vad är förnekelse? Varför ingår den i sjukdomen? Vad använder människan förnekelse till?

Vi har alla i våra liv varit med om att andra försökt rycka bort vår ögonbindel. Vänner och bekanta har sagt oss sanningen. Själva har vi inte velat se. Vi har gift oss med den där personen som alla, precis alla, varnade för. Vi har tagit det där otrevligajobbet. . . och efter ett eller fem eller tio år säger vi:

- De varnade mig. Jag hörde dem inte. Jag förstår inte att jag inte såg!? Jag kan inte fatta att det tog fyra år att se sanningen!


Förnekelse är ett försvar. Vi människor använder förnekelse för att försvara oss själva mot smärta, övergivenhet och förluster. Det är normalt. I mötet med en alkoholist kan vi dock bli mycket förvirrade, och vi kan uppfatta alkoholisten (som har ett mycket starkt behov av förnekelse) som envis, stollig och galen. Vi kan bara inte förstå att han eller hon inte ser verkligheten. Alkoholisten kan stå bokstavligt talat till knäna i spyor och utbrista: Jag är inte full!

Vi kan ta åt oss personligen och bli sårade då alkoholisten tillbakavisar sanningen och vår egen klarsynthet förkastas. Vi börjar allt oftare säga att alkoholisten ljuger, eller också börjar vi undra om vi själva är galna. Vi börjar kanske tvivla på att vi känner rätt.

Det är således helt möjligt att vi själva blir vansinnigt neurotiska vid mötet med alkoholistens starka förnekande av verkligheten.

Därför kommer vi ingenstans, om vi inte börjar med oss själva.

- Jag känner rätt här, inte du. Du är alkoholist, och att du förnekar så starkt ingår i din sjukdom.

Om vi tänker oss att alkoholisten gjorde som vi vill, dvs såg sanningen, förstår vi att det är en i sig omstörtande händelse. Du kan ställa dig framför spegeln och säga till dig själv:

- Jag är alkoholist!

Därefter tänker du tanken att du ska bjuda hem dina barn, kusiner, mostrar, arbetskamrater, chefer, grannar med flera och till dem säger du: Jag är alkoholist!

Vi kan då få en bild av att förnekelsen används, och alltid har använts, för att hindra en själv från att se en sanning som är mycket, mycket smärtsam. Vi använder förnekelsen för att skära bort den del av verkligheten som det är mycket plågsamt att umgås med.

Den som förnekar gör det inte för att provocera dig. Därför behöver du inte alls låta dig såras eller provoceras, ty den sjuke förnekar först och främst inför sig själv.

Vi gör ett allvarligt misstag om vi säger till den aktive alkoholisten: Du ljuger! Efteråt kan vi berätta att vi ofta tänkte just så:

- Åhhh, min gud vad du ljög! Du förnekade!

Förnekelsen ska inte jämställas med lögnen! Alkoholisten använder förnekelsen för att den svåra verkligheten inte ska synas. Det vore bättre om vi tänkte:

- Du vill inte se. Du orkar inte se! Du kan inte se!

Om vi står (för) nära en alkoholist, som förnekar från morgon till kväll, är det lätt hänt att vi fastnar i anklagelser av typen:

- Du ljuger! Du ljuger! Om du älskade mig skulle du inte LJUGA! Jag litar inte på dig!

Det vi vanligtvis förnekar mest är att vi håller på att förlora eller tror att vi kommer att förlora något som är viktigt för oss.

Det säger sig självt att alkoholisten inte vill förlora spriten. Därför förnekar han. Spriten är viktig för alkoholisten.

I annat fall vore han inte alkoholist.


Det kan vara svårt att förstå att knark är viktigt för narkomanen och att alkohol är viktig för alkoholisten. Och att hotet att förlora drogen, som vi anser bara vara skadlig, ska vara så förtvivlat smärtsamt. Vi måste förstå att den sjuke har ett starkt, mycket starkt, kärleksförhållande till drogen, och att vårt prat hotar den relationen.

Om någon kom till oss och sade:

- Gör slut med din tjej! Hon är inte bra för dig! - skulle vi känna oss hotade och bli ytterst irriterade! Vi skulle också säga:

- Inga problem! Det klarar jag av. Det har inte du med att göra! Hon är inte alls farlig för mig!

Vi hjälper således den sjuke bäst genom att inte, då vi möter förnekandet, bli personligen sårade över att alkoholisten inte ser verkligheten. Vi skriker inte: Du ljuger! Vi hjälper bäst genom att förstå att förnekandet ingår i sjukdomen och således är normalt och inte alls behöver personligen såra den som lyssnar på försvaren.

Jag påstår att de alkoholister som inte får hårt motstånd av sin omgivning och hjälp med att riva försvaren och förnekandet kommer att dö i förtid.

Det är förnekandet som gör att alkoholisten fortsätter att dricka sig till döds. Det säger sig självt. Den aktive alkoholisten som förnekar sin sjukdom och därmed sitt behov av bot och hjälp utifrån fortsätter att dricka!

Om vi inte orkar eller vågar riva hårt i försvaren och förnekandet, kan vi stödja genom att inte hjälpa till med nya försvar. Vi undviker därmed att bli Försvarsadvokater.

Den aktive alkoholist som alltid möter människor som dricker med honom, eller som ger honom försvar för att dricka har ett sämre utgångsläge än den som ibland möter människor som inte går med utan bjuder motstånd.

- Jag förstår att du haft ett elände på jobbet. Det är synd om dig! ler Försvarsadvokaten.

- Du har druckit för att du tappat kontrollen, och det här snacket om jobbet är bara ett försvar för att få dricka, säger den som inte går hand i hand med sjukdomen.

Om jag säger så till en alkoholist, som jag är anställd hos, är det troligt att jag avskedas. Jag är en rysligt obehaglig person för alkoholisten! Om jag däremot är den som har anställt alkoholisten, blir förhållandet ett annat. De som är beroende av alkoholisten befinner sig alltså i ett ohälsosamt underläge, och det visar bara ännu en gång att hemkurer är uteslutna.


Ändå måste förnekelsen och försvaren brytas. En människa som vägrar se verkligheten sådan den är erkänner givetvis heller inte problemet. (Det här är inget problem alls! Jag kan sluta dricka när jag vill!) En sådan människa kommer självfallet inte heller att medverka till att lösa problemet.


Det är förnekandet i sig självt som utesluter alla möjligheter till förändring.

Förnekandet är således ett större problem än själva flaskan.

Vi människor fungerar så att vi inte gör någonting åt det som vi inte själva anser vara ett problem.

- Goddag, kan jag få beställa tid på varvet och lägga upp min båt?

- Javisst, vad är det för fel?

- Det är inget fel.

Så säger vi inte. Vi ringer inte till något varv alls utan anledning. Lika lite kommer någon alkoholist att söka någon alkoholbehandling förrän han eller hon vet att det är ett livshotande problem.

Förnekelsen är ett effektivt chockskydd för själen. Jag har i alla tider chockat än mer. Men det gäller mig och är så personligt att det förmodligen inte går att kopiera.Mina böcker Älska lagom - en bok om fosterbarn och Fyy 17! - en bok om tonåringar skildrar dessa mina personliga attacker mot just starka försvar och förnekelser.

Jag ska dock ge ett enda exempel. Jag stod öga mot öga med en arbetskamrat som var alkoholiserad på den yttersta gränsen. Precis som hos alla andra var förnekandet högt aktiverat, och jag gick till mig själv, och sade:

- Du är ett par år från döden. Det vet jag. Det är jag som känner rätt här, och inte du!

Jag beslöt mig för att chockartat förmedla verkligheten. Jag hade dessutom inte speciellt mycket att förlora. Jo, min bästa arbetskamrat! Istället för att gnälla om min oro lovade jag min arbetskamrat att publicera en vacker nekrolog i fackets tidning. Jag sade det:

- När du har supit ihjäl dig publicerar jag den här nekrologen.

Givetvis lät jag min arbetskamrat få en kopia.


Det är vad jag kallar för chockattack mot försvaren. Givetvis kan alkoholisten tokförklara mig, men den alkoholist existerar inte som inte tänker till inför vetskapen att en arbetskamrat i detalj planerar hans nekrolog.

Givetvis fick jag svar på tal, och svaren var helt logiska, alltid nya försvar och förnekanden. Vi måste förstå att förnekandet, paradoxalt nog, är en del i processen mot accepterandet. Det är således bra om alkoholisten hejdlöst förnekar och försvarar sitt drickande.

Men det får inte stanna där.

Redan nu vill jag fråga dig, läsare: Tror du fortfarande, om du nu trott det, att det här är en fråga om flaskor? Om att hälla ut sprit för alkoholisternas En fråga om att bara sluta gå på Systembolaget? En fråga om lördagsstängning eller restriktioner? En fråga om kärlek?

- Jag kunde komma ned till köket på morgonen, och där stod han berusad. I den skakiga handen höll han ett glas. Jag kunde se att det var en genomskinlig vätska i glaset. Om jag frågade honom vad glaset innehöll, sken han upp och svarade mig att det var saft. Jag gick fram, luktade på vätskan och kände stanken av vodka. Jag berättade för honom att det luktade vodka, och han tittade förvånat på mig:

- Vodka? Det är inte möjligt! Jag dricker inte sprit. Jag är nykterist. Det vet du väl?

Jag skakade på huvudet och upprepade att glaset innehöll vodka. Inget annat än vodka! Han såg ut som ett sårat och ledset barn som inte blir trott, och straxt därpå svepte han glasets innehåll och därmed beviset, så att säga. Han sken upp, och utbrast:

- Ah! Vilken god saft ni har!

Han brukade spy i sängen, pissa och bajsa ned den på nätterna, och jag har ofta hittat honom redlös. Han vek aldrig en tum ifrån uppfattningen att han var nykterist. Han drack överhuvudtaget aldrig någon sprit.Det var ont förtal.


En dag föll han och bröt nacken. Eftersom jag själv är läkare kunde jag av obduktionsprotokollet förstå att han varit redlös och inte kunnat ta emot sig då han föll i fyllan och villan. Han är, om uttrycket tillåts, ett dött bevis på att alkoholism är förnekelsens sjukdom.

Anden i flaskan

Innan flaskan försvinner måste det andliga arbetet påbörjas. Det beror på att det slutliga accepterandet Jag är alkoholist! är en renodlat andlig process.

I vår kultur missbrukas ofta ordet accepterande. Jag hör det ofta:

- Det är bara att acceptera!

För mig är ordet acceptera starkt förknippat med ordet ro. Lugn och ro! Det är en sak att säga: Jag är alkoholist! och samtidigt känna skuld. Eller säga Jag är alkoholist! och då känna ilska. Ett fullgott accepterande innehåller lugn och ro.

Eftersom alkoholism är en obotlig sjukdom, alltså kronisk och livslång, är slutet på processen - om nu förnekandet är starten - ett accepterande i lugn och ro.

Av det kan vi lära att hotet mot alkoholisten i, under och efter processen är ett återfall i förnekandet. De flesta tror att själva flaskan är hotet mot alkoholisten. Han fick ett återfall! är inte verkligheten. Det heter, i stället: Han tog sig ett återfall! När tar alkoholisten sig ett återfall? Jo, när han eller hon inte längre tror på, det vill säga förnekar, sanningen:

- Jag är alkoholist!


Därför är förnekandet av sjukdomen det farliga, inte flaskorna. Det förklarar också varför det är bra för alkoholisten att ofta umgås med andra nyktra alkoholister. På det viset påminns de ständigt och jämt om verkligheten: Jag är alkoholist!

Förnekelsen är starten, och accepterandet är mållinjen. Det blir då en aning tokigt att dyka på alkoholisten och säga: Det är bara att acceptera!

Mellan stationen Förnekandet och slutstationen Accepterandet ligger en hel del perronger och väntar. Jag menar att den enda hjälp vi kan ge en alkoholist i vår närhet är att inte gå med i förnekelsen och insjukna själva. Det resterande arbetet, och givetvis även kapitulationen inför förnekandet, måste och ska utföras av alkoholisten själv. Vår hjälp kommer därför att till stor del handla om att vi själva inte blir sjuka i mötet med alkoholisten.


Det finns ingen tidsplan. Det finns inget som säger att en alkoholist sitter fast si eller så länge i det farliga förnekandet. Jag har under åren kommit till slutsatsen att det bland annat handlar om hur många och nära personer alkoholisten har som hjälper till att förneka respektive hur många personer alkoholisten möter som inte hjälper till med förnekandet. En kvinna, som gifter sig med en aktiv alkoholist, för att det är så synd om honom , för att ta hand om honom och för att hjälpa honom är en insjuknad medberoende redan på bröllopstrappan.

Således hjälper hon alkoholisten att dricka sig mot döden fortare än den som säger: Du och jag gifter oss när du gjort slut med din älskarinna Spriten och då du genomgått alkoholbehandling.

Eller som en manlig nykter alkoholist sade till en annan aktiv manlig alkoholist som berättade att han skulle gifta sig:

- Din blivande fru är inte kär i dig. Hon är kär i din sjukdom. Det är alla som vill ha en aktiv alkoholist.

Raseri

Jag vill kalla stationen efter förnekelsen för Raseri. Här florerar anklagelser, misstro, avundsjuka, förbittring, misstänksamhet, ilska och raseri. Det kan vara till synes slumpartat, och alkoholisten ber ibland rätt och ibland fel personer att dra åt helvete.

Aggressiviteten är således antingen rationell eller irrationell, befogad eller obefogad, känslig eller helt okänslig, svag eller hård som flinta.

Om vi ska komma i närheten av att kunna hjälpa en alkoholist, får vi inte på några villkor i världen låta oss provoceras. Vi måste gå till oss själva:

- Du är alkoholist. Jag vet det. Du befinner dig i en process. Jag vet det.

Alkoholisten är helt sonika fly förbannad över sin egen förlust. Eller låt oss säga att han känner sorg. Människans sorg, och bearbetning av sorg, går upp och ned och har sina egna givna faser. Vi förstår det bäst om vi kallar spriten för älskarinnan . Min käraste! Min älskling! Mitt allt!


Alkoholisten skyller på andra (fortfarande) eller på sig själv och blir helt naturligt arg och ilsken över sin förlust. Kanske även avundsjuk på andra: Varför kan inte jag som alla andra ta en drink utan att bli helpackad före tolv? Vi kan nu se att det är långt till:

- Jag är alkoholist, sade han lugnt.

Om vi nu insjuknar själva och således går med i alkoholismen såsom medberoende, förstår vi inte att alkoholistens ilska är en del av processen, utan vi blir dödligt sårade och reagerar. Vi svarar på alkoholistens raseri, och då har vi insjuknat och gått in i medberoende.

Hans eller hennes alkoholism sar även vårt känsloliv nu. Vi blir arga för att alkoholisten är arg! Vi blir ilskna för att den sjuke skäller ut oss! Därför måste vi ha modet och kunskapen att återvända till oss själva:

- Du gapar nu för att du, efter förnekandets sammanbrott och fall, är ilsken och du sörjer din älskarinna Spriten såsom jag skulle sörja en nära, kär anhörig som dött. Sörj på du, i fred.


Under raseriet, och under ilskan, döljer sig ofta skuld och skam. Den verkliga sanningen är att alkoholister under sin aktiva tid gjort bort sig, begått allvarliga juridiska och moraliska brott.

Minnet av dem ger under en lång tid skuld- och skamkänslor, eftersom förträngandets tid nu är över. Smärtsamt!

På samma sätt som den sjuke verkligen behövde förneka, för att senare klara av själschocken Jag är alkoholist! behövs också den här tiden av raseri. Man ska kunna gå vidare. Vi kan se ilskan som en motor, och om den blir farlig eller inte beror på hur många personer i omgivningen som insjuknat under tiden och på hur många som lyckats stå utanför trygga i sin förvissning: Det här handlar om dig, inte om mig. Du är förvisso hemskt arg på mig, men här är det jag som känner rätt just nu, inte du! Jag känner att du är inne i en sorgeprocess nu och är ilsken. Jag ämnar inte ta åt mig!

Projiceringar

Den helt omedvetna människan som är inne i förnekelse är samma person som projicerar starkt. Därför kommer alkoholisten att anklaga gud och alla människor för att vara ute efter något. Det betyder enbart att alkoholisten tror att du är ute efter något därför att han själv alltid är det. Eller som en sedan länge nykter alkoholist sade:

- Jag blev snopen då jag kände att jag för första gången i hela mitt femtioåriga liv hade gett bort en blomma utan baktankar.

Ett bra sätt att lära känna en alkoholist är att lyssna på hans anklagelser mot andra. Säger en alkoholist att du är en sådan person som har hemliga förhållanden bakom ryggen på din man kan du slå vad om en miljon kronor att alkoholisten har hemliga förhållanden. . .

Menar alkoholisten att du vill in och kontrollera hans liv, vilket du bevisligen aldrig gjort, kan du iskallt räkna med att alkoholisten vill in och kontrollera ditt liv. En alkoholist kan verkligen fria ena dagen och slå ihjäl sin hjälpare den andra, och roar den sjuke sig inte med det vill han oroa. Han vill dessutom ha makt för att kunna utöva sitt missbruk av sprit, kärlek, förtroenden, pengar etcetera.

Och alltihopa kommer alkoholisten att anklaga dig för, att det är du som är ute efter makt, förtroende, pengar, hus, hem och liv.

Som redskap använder den sjuke de typiskt alkoholistiska försvaren. Han skämtar bort allting. Han tiger. Han byter bostad. Han flyr in i snabb kärlek. Försvaren är många och alkoholister är mästare i att sätta upp försvar och till de svårare för dig hör projiceringarna. De kan lätt fa dig att tappa självbehärskningen. De kan få dig att gå i försvarsställning.

- Du är ute efter mitt hus. Du är ute efter mina pengar! anklagar alkoholisten. Du blir rasande eftersom du vet med dig att du inte är det. Vad du kanske inte vet är att det är alkoholisten som är ute efter ditt hus. Så att han kan få supa bort sitt eget. Han är ute efter dina pengar. Så att han kan få supa upp sina egna.


Vill du hjälpa en alkoholist är det ett mycket gott råd att du lyssnar på vad han anklagar dig för. Han talar om sig själv. Bakom alkoholistens locktoner lurar inget annat än en önskan om att använda och utnyttja dig också för att kunna fortsätta leva i en ständig flykt ifrån verkligheten. Genom att inte gå på det kan du verkligen hjälpa honom in i verkligheten. Det är, än en gång, en fråga om att gå till sig själv.

Omvänt är det så att friska, medvetna människor inte håller på med anklagelser mot andra. De säger aldrig: Du är en sådan som . . . ! Anklagande människor är enligt min erfarenhet alltid människor som projicerar, och då ingår det att döma andra fort. De lever ständigt med frågeställningen: Vad är den och den ute efter???

De har själva aldrig kysst någon utan baktankar, än mindre hjälpt någon annan.

Om-tiden

- Om jag bara hade pengar...

- Om vi bara får hjälp kommer jag inte att dö alls. Då blir jag odödlig!

- Om jag dricker bara öl så kanske.

- Om jag äter antabus!

Jag anser, även om många säger emot mig, att alkoholisten ska igenom om-tiden. I den ingår att till exempel äta antabus. Den som stoppar i sig antabus, utan att kräkas upp den inom femton minuter som alla aktiva alkoholister vill göra, kommer att få en allergisk reaktion om de dricker. Huden blir röd, hjärtat klappar förfärligt och ögonvitorna blir rödsprängda. Medicinen ges givetvis för att hindra alkoholisten från att dricka sprit. Antabusbehandling bygger på tron att det här är en fråga om flaskor.

Alkoholism är på det här stadiet en sjukdom som jag vill kalla för: Vilja men inte kunna.

- Jag vill sluta dricka men jag kan ju inte och därför tar jag hjälp av antabus. Då ska det väl gå???

Om. . .

Eftersom vi vet att alkoholism är en känslosjukdom, med små eller stora proppar i känsloröret, inser vi att antabus, och andra utifrån kommande hjälpare, inte alls hjälper. Sjukdomen sitter inte i flaskan eller glaset utan i personen. Antabus eller andra restriktioner av typen Jag ska bara dricka på lördagar är en färdväg. Jag menar att alkoholisten måste igenom omtiden som således blir ett stort misslyckande för de flesta. Det blir nämligen chock nummer två att inse att alkoholismen inte sitter i flaskan, utan i personen. Och vi vet att antabus biter på just flaskornas innehåll spriten men ingalunda på personen.

Ordet om används också flitigt under jakten på försvar.

- Om jag inte hade fått kvarskatt, hade jag inte druckit.

- Om jag bara hittade en kvinna, skulle jag inte dricka.

Jag är så ledsen

- Det är bara att acceptera!

Nej, det är det alltså inte. Vi ska lyssna lite på den ytligheten.

- Min ponny är död!

- Det är bara att acceptera, lilla gumman.

- - Min pappa dog i morse.

- Det är bara att acceptera, lilla gubben.

- - Jag fick veta idag att jag har cancer.

- - Det är bara att acceptera.

Vi säger inte så till anhöriga vars nära just dött. Vi skulle skämmas om vi sade på det viset till den cancersjuke somjust fått sin dödsdom. Men runt alkoholisten vimlar det av hurtfriska som säger: Det är bara att acceptera!

Precis som alla andra med sorg har alkoholisten rätt att sörja sin älskarinna Spriten. Den som sörjer är ledsen! Gråter! Den som sörjer är deprimerad!

- Hur kan man sörja två helor Absolut om dagen?

Vi tycker att det är ofattbart! Om vi inte är alkoholister förstås för då förstår vi det mer än väl. Vi kan förstå om vi byter ut två helor Absolut mot den absolut käraste vännen.

Lyckas vi med den tankegymnastiken inser vi också bättre vad alkoholism är. Vi börjar förstå. Vi börjar förstå att förlusten av älskarinnan är den svåraste delen av accepterandet. Vi är långt ifrån förnekandet men har ännu en bit kvar till det rofyllda accepterandet. Depressionen, sorgen, försvinner heller inte förrän detta accepterande är där.

Vi hjälper således den sjuke genom att ändra på vår egen uppfattning om sprit. Vi säger inte längre: Det är bara att acceptera! Vi säger inte: Hur kan man sörja två helor Absolut om dagen? Vi bemöter den sjuke i hans sorg på samma sätt som vi skulle bemöta en flicka som förlorat sin ponny, en maka som förlorat sin make eller en kvinna som förlorat sitt barn.

Vi kan då, och kanske först då, förstå förnekelsen. När vi ser sorgen, kan vi förstå den gamla förnekelsens kärna.

Vi sa: Måste du dricka så mycket? Alkoholisten sa:

- Jag vill inte förlora min älskade ponny, maka, bror. . .


Eller som en av mina fostersöner sade mig en gång:

- Det kändes som om du tog ALLT ifrån mig! Jag hade ingenting. Jag kände ingenting. Det var tomt. . . inte ens känslan av smärta var kvar. Det dröjde länge innan JAG började fylla det tomrummet igen.

Han sade så, nitton år gammal, då han erkänt sin maktlöshet inför droger. Jag styr inte droger. Du styr inte droger. Ingen styr droger! Jag måste acceptera total avhållsamhet.

I många, många år hade han haft människor omkring sig som trott att de kunde styra hans drog. De var insjuknade i medberoende. Och insjuknade anhöriga till missbrukare har sina egna givna repliker:

- Det var mitt fel att han söp den där dagen för jag hade..

- Det är min förtjänst att han var nykter den helgen för jag hade. . .

En fullt insjuknad vän eller anhörig till en missbrukare är den som tror att han eller hon styr fyllan respektive nykterheten eller för all del hela missbrukaren! Därför är Socialstyrelsen i Sverige långt kommen i sjukdomen. På Socialstyrelsen och tusentals sociala servicecentraler tror man nämligen att man kan styra eller kontrollera det svenska missbruket. Att de sociala servicecentralerna och deras tusentals socialsekreterare har insjuknat i alkoholistiskt medberoende är givetvis ett stort hot mot alla alkoholisters möjlighet till tillfrisknande.


Ingenstans, utom möjligen i alkoholistens eget hem, finns det så gott om Möjliggörare och Försvarsadvokater som inom den offentliga sektorns olika vårdapparater. Jag har under mina många år som familjehemsförälder stött på socialsekreterare som varit mer av medberoende Möjliggörare eller Försvarsadvokater än några andra.


Detta faktum är ett starkt skäl till att vi här i landet ser många missbrukare i den sista fasen på parkbänken. Och ännu fler i mellanfasen som är krogberusade. Det är också skälet till att vi har en enorm mängd människor som nyligen startat sin karriär som alkoholister och som inte längre kan gå på fest och ha roligt utan alkohol.

Socialstyrelsen och dess förgreningar på de sociala servicekontoren är helt övertygade om att det här är en fråga om flaskor, och antalet flaskor. Man behandlar således flaskor istället för sjukdomen.

Socialsekreterarna agerar ofta som Försvarsadvokater:Han har det svårt stackarn! eller Hon började supa då det blev skilsmässa! eller När hon födde sitt andra barn började hon supa. Det blev för tungt för henne, kraken! Han förlorade ju jobbet, och då började han supa!

Den socialsekreterare som inte är insjuknad Möjliggörare och som således aldrig skrivit ut pengar till sprit åt våra missbrukare är välkommen att kontakta mig. Jag har ännu inte träffat på någon socialsekreterare som inte är insjuknad Möjliggörare till de svenska missbrukarna. Den yrkesgrupp som klarat sig bäst är, vad jag kunnat se, domstolens yrkeskunniga. De insjuknar sällan eller aldrig i medberoende, och de låter sällan sitt eget känsloliv styras av en alkoholist. Det har hänt men det händer inte ofta.

Cornelis Vreeswijk slapp fängelse för två rattfylleribrott, och det var utomordentligt tråkigt. Domstolen lät honom slippa chockas av sitt eget missbruk, och det torde ha förkortat hans liv med åtminstone tjugo eller trettio år. Jag är som före detta nämndeman i Stockholms tingsrätt ledsen för att jag inte tjänstgjorde den dagen. Jag hade med glädje gett en av mina absoluta favorittrubadurer två månaders frihetsberövande väl medveten om att ute på anstalterna arbetar kriminalvårdens folk efter principen:

- Jo, men visst är det här väl ett problem? Det har lett dig hit.

En alkoholist som kör berusad utan att något händer har givetvis helt rätt då han säger:

- Det här? Det är inget problem!

Det kanske inte behöver sägas, men jag kan förtydliga det ändå. Jag är stolt över att mina kamrater i domstolen sällan eller aldrig själva insjuknar i medberoende utan förmår hålla huvudet kallt, trots all flummig så kallad Socialvård. Numera har domstolen fått vad man länge bett till gudarna om, nämligen möjligheten att döma till vård.

Möjligen är det så att domstolarna inte känner något behov av att vara Försvarsadvokater. Systemet innehåller tålmodigt lyssnande påjust försvarsadvokaten som hjälper, såsom i det här fallet, missbrukaren att upprätthålla sitt försvar. Sådant trams har jag hört i tio års tid.

Frånvaron av professionella försvarsadvokaten kanske medför att socialsekreterarna lätt blir det? Men det säger sig självt att en fullt frisk socialsekreterare inte skriver ut en enda krona till en missbrukare. De öppnar däremot gärna plånboken, när missbrukaren vill ha pengar till behandlingshem. Vårt nuvarande systern, där vi inte klassat alkoholism som sjukdom med åtföljande gratis vård, innebär att missbrukaren måste, om inte arbetsgivaren ställer upp med pengar, ansöka om pengar till vården i bank eller på sociala servicecentralen. Detta är ett utslag av makthavarnas medberoende, eftersom principen, att inte automatiskt ge gratis alkoholvård, innebär att aktiva alkoholister far statlig hjälp att förneka sin sjukdom.


- Det här är ingen sjukdom! Det här är inget problem, och är det eventuellt ett problem är det ett problem av flasktypen. Det här är en karaktärsfråga, menar Socialstyrelsen och förnekar därmed medicinska fakta.

Missbrukarens make eller maka häller, i all välmening, ut spriten i vasken, och Socialstyrelsen inför andra liknande restriktioner. Det hjälper verkligen missbrukaren att tro att problemet sitter i flaskan och inte i honom själv.

Jag är alkoholist

-Jag är alkoholist, sade han lugnt. Jag är maktlös inför spriten. Jag styr den inte. Min fru styr den inte. Socialstyrelsen styr den inte. Det är jag själv som styrs.

Ingen alkoholist kommer till den insikten utan sorgen! Det är gråten som visar att vi håller på att förändras. Vi lämnar, sörjer, något. Då blir det en aning märkligt om till exempel en insjuknad anhörig säger:

- Hur kan du gråta över två helor Absolut om dagen?

Den anhörige kan lika bra säga som en av mina fostersöners mor sa:

- Kan inte du bli som förr? Ja, inte att du super förstås!

En djup förståelse för processen kan självfallet inte ta bort vårt behov av att gå igenom den. Men kunskapen kan hjälpa oss själva att slappna av, att vara något mindre rädda och arbeta med, och inte emot, processen från förnekelsen till accepterandet. Det gör att vi verkligen kan hjälpa och vara till nytta för andra människor. Om vi nu beslutat oss för att ens gå med i processen, från början till slut. Och vi får aldrig glömma bort att om vi vill hjälpa en alkoholist kan vi bara hjälpa till genom att försöka bryta, bända och riva i förnekelsen. Det är förnekelsen som hindrar alkoholisten från att säga:

- Jag är alkoholist. Jag klarar inte av det här själv. Jag måste få alkoholvård! Jag är sjuk!

Det är förnekelsen som driver en alkoholist till återfall:

- Det går nog. . . bara ett glas. (Jag är inte alls alkoholist!)

Resten, kapitulationen och uppsökandet av vården, kan ingen göra åt alkoholisten. Det vore som om jag åt mammas cancermedicin åt henne och hoppades på att hon skulle bli frisk. Eller om mamma gav mig sin medicin, och hoppades på att hon skulle bli frisk.

Vi kan och måste i närheten av den sjuke ge den hjälpen att vi inte insjuknar själva. Runt varje alkoholist brukar det normalt sett stå fyra, fem Möjliggörare och en handfull Försvarsadvokater förutom hela svenska staten, Socialstyrelsen och socialarbetarkåren.

Det är inte lätt att själv bli frisk i en miljö där kanske tio, femton personer insjuknat i medberoende alkoholism. Och vem ska ansvara för att jag inte insjuknar? Det måste jag själv göra.

Vi börjar med oss själva

Vi hjälper bäst genom att inte insjukna eller, om så redan skett, genom att se till att vi tillfrisknar. Även de medberoende sjuka förnekar.

-Jag? Det är han som dricker!

- Mig är det inget fel på!

- Jag är fullkomligt frisk och oberörd. Det är min man som super.

Oroar du dig ofta, och allt oftare, så att till exempel ditt eget behov av mat och sömn inte tillgodoses?

Oroar du dig så mycket att du glömt bort att gå till frisören eller att läsa läxor med barnen?

Oroar du dig så mycket för att någon annan dricker att du blivit en Jagmissbrukare? Det vill säga du tillfredsställer dina egna behov allt mer sällan. Du bara tänker på den som dricker?

Brukar du ljuga? Brukar du ljuga om att någon dricker? Du har börjat göra omskrivningar och kallar det för maginfluensa, trötthet eller utarbetad? Kan du säga till din väninna, vän, mor, far eller dina syskon: Min man dricker! eller Min fru dricker!

Kan du säga till den som dricker: Du dricker!

Kan du säga till dig själv: Han/hon dricker, så är det!


Oroar du dig för din nästa semester eller ditt veckoslut? Har du fått ekonomiska problem eller tagit lån, därför att någon annan dricker upp dina pengar? Tror du att du lånar ut pengar till mat?

Känner du allt oftare att spriten är viktigare för den som dricker för mycket än vad du är? Får du budskap om att det är så och sårar det dig? Du kanske ville träffa den som dricker för mycket, och han säger att han inte har tid. Som skäl uppger han att han måste laga trappan.

Den där trappan lagas aldrig. Personen i fråga går på fest, super hemma eller bara försvinner.

Du vet att både du och trappan blev utbytta mot sprit. Sårar det dig?

Brukar du skylla på den sjukes vänner? Om han eller hon bara bytte vänner skulle det inte drickas så mycket.

Kommer den som dricker för mycket ofta sent till dina måltider och andra möten?

Har du hotat ännu? Har du hotat med sparken, att säga upp bekantskapen, att göra slut, att inte träffas om inte personen i fråga slutar dricka snart? Ett hot du aldrig verkställer.

Brukar du ta ledigt från ditt jobb eller på annat sätt försumma jobbet för att du ska göra något åt eller med alkoholisten? Kanske bara vänta på honom eller henne.

Händer det att du blir helt apatisk och oförmögen att göra något hemma eller på ditt jobb? Du kanske ägnar dig åt dagdrömmeri om vad som ska utföras och göras senare. . . bara alkoholisten slutat dricka!

Är du rädd för att utlösa drickande?

Tar du hänsyn till den som dricker för mycket så att han eller hon inte ska behöva dricka?

Har du börjat ta hand om alkoholisten eller dennes problem? Kläder? Måltider? Ekonomi?

Har du börjat skydda alkoholisten från problem? Du tiger om allvarliga saker som hänt för att han inte ska bli upprörd. . . så att han börjar dricka?

Har du varit i sällskap med drinkaren och blivit sårad eller generad över hans burdusa beteende mot omvärlden? Stannade du kvar då eller gick du hem?Förstör spriten dina veckoslut? Det vill säga om bara inte dessa flaskor fanns så. . .

Har du börjat leta efter flaskor i alkoholistens närhet? Har du börjat tömma ut innehållet i slasken eller toaletten? Har du börjat tacka nej till fester på grund av alkoholistens beteende? Har du börjat bli elak mot andra människor, trots att det egentligen är den sjuke du är arg på?


Tänker du ibland att den här alkoholisten är ditt enda problem? Om hon/han bara inte drack så. . . Anser du, efter det att du besvarat frågorna ärligt, att du är medberoende. Styrs ditt eget känsloliv och dina handlingar av någon som dricker?

Då är du medberoende.

Vi kan tänka oss att vi verkligen hjälpt den sjuke med två saker. Vi har inte gått med i förnekandet, och vi har inte insjuknat själva. Alkoholisten själv har sökt, och fått adekvat vård. Om vi då saknar kunskap, kan insjuknandet ske då alkoholisten är nykter! Jag åsyftar perioden efter förnekelsen. Jag tänker på perioden av ilska. Plötsligt, och utan förklaring ber alkoholisten en dra åt helvete. Det kan ha gått år och aldrig förr, inte ens då han varit full har den sjuke reagerat med denna ilska.

Jag har flera gånger sett personer som aldrig tidigare dragits med och som aldrig blivit förvirrade själva men som det brustit för då! Alkoholistens ilska har sårat dem djupt. De har försvarat sig inför den sjuke och rivit upp himmel och jord. Sent i processen har de dragits in och låtit sitt eget känsloliv provoceras av alkoholisten. På sluttampen har de glömt bort att gå till sig själva:

- Det är jag som känner rätt här, inte du! Nu är du arg. Det är bra det. Du är ute ur förnekelsen nu, och det med besked, så förbannad som du är på mig. Var arg du! Mig rubbar du inte. Jag står fast som en klippa. Tiden då du bara var till lags är över nu.

Nästan vid målsnöret har de stupat. De har låtit sig provoceras av den nyktre, men alkoholistiskt ilskne alkoholisten. Jag har sett många vårdare, inom psykiatrin inte minst, som själva insjuknat när den de hjälpt kommit till ilskan. Istället för att backa och låta honom vara i fred och ta hand om denna sin ilska och så småningom komma hem till försoning, går de i försvar, låter sig provoceras och är således styrda av alkoholistens tillfriskningsprocess.

Det är inte märkligt. Jag var arton år gammal då jag började arbeta på ett psykiatriskt sjukhus. Den enda kurs jag fick var en om hur jag skulle bädda sängar för att inte knäcka min egen rygg. Jag genomgick senare vårdutbildningen och undervisningen handlade då bland annat om att jag skulle akta mig för att sticka mig på nålar som var besmittade med gulsot.

Det ges helt enkelt ingen utbildning till vårdpersonal som hjälper vårdare att undvika att bli som dem som de är satta att vårda . Det är ett av skälen till att vi ibland läser om familje hemsföräldern som blivit misshandlare, polisen som rånat en bank, övervakaren som blivit knarkkurir, socialsekreteraren som blivit knarkare eller, för all del, rättsläkaren som enligt dom på sin fritid styckat en hora.

Sätt att förhålla sig till förnekelsen

Vi utnämner förnekelsen och inte flaskorna till fiende nummer ett. En bra regel, om man ska ut i strid, är att lära känna fienden ordentligt.

Hur ser en människa i stark förnekelse ut?

Personen i fråga använder sig av mentalt undvikande i någon form. Sover halva dagarna, såsom tonåringar ofta gör då de är rädda för att bli vuxna.

Det kan också röra sig om hyperaktivitet med arbetsnarkomaninslag. Ofta byter den sjuke aktiviteter. Han börjar med judo, och köper judodräkten samma vecka som han slutar. Han börjar fotografera istället. Han köper rnörkrumsutrustning. Besattheten i aktiviteter kan - som en aktiv alkoholist sade mig - ta sig uttryck i att den sjuke ser trettio eller femtio videos i månaden. Andra hänger sig helt åt romanläsning. Någon ser ut attjoggajärnt; han springer, skämtar och undviker. Han flyr. Det är precis det han gör.


Människor, som på detta sätt aktivt vill fly verkligheten, kan gå precis hur långt som helst för att få göra det. De flyr alla, och jag menar alla, situationer eller människor som hotar möjligheten att tillgodose deras behov av att fly. Ja, de uppsöker aktivt människor, vänner, bekanta, arbetskamrater och till och med karriärer som stöder derar förnekelse. Det sägs till exempel att många servitören och kockar inom restaurangnäringen blir alkoholister. Sanningen är nog snarare den att alkoholister väljer att arbeta nära sprit. Drogberoende människor är kända för att planera och strukturera hela sitt liv så att deras förnekelse stöds och så att de mentalt undviker konfrontation med verkligheten. De gör vad de kan för att slippa se verkligheten.


Den sjuke minimerar drickandets konsekvenser.


Möjligen, men bara på ytan, kan de hålla med om att det kanske, men bara kanske, är ett problem. Men det är inget att bry sig om! Varpå de kan anklaga andra för att överreagera. En aktiv alkoholist sade mig, strax efter det att han började komma i närheten av tanken att han höll på att dricka sig till döds: Man dör bara en gång! Varpå han straxt efteråt förklarade hur saker och ting förhöll sig. Det var jag som var hysterisk.

Det är självklart att en aktiv alkoholist, som sitter fast i förnekelse, anser att jag är hysterisk om jag säger att döden närmar sig. Jag minimerar inte betydelsen utan vidhåller att personen i fråga håller på att begå självmord. Jag är således en utomordentligt tjatig, hysterisk och bråkig person då jag vidhåller fakta.

Alkoholister förnekar känslorna.

De beter sig som om upprörande händelser inte rörde dem i ryggen, och de beter sig känslomässigt helt uttryckslöst. Ansiktet lyser: Det bryr jag mig inte om!

Jag har tidigare sagt att förnekelse är försvar, och det är i den här typen av förnekelse vi spelar med då vi går till oss själva och säger: Jag bryr mig inte om vad du säger! (Jag förnekar vad du säger!) Du säger att du inte alls dricker för mycket, men här är det jag som känner rätt!

När vi säger: Jag tänker inte låta mig provoceras! är det den här typen av försvar-förnekelse vi själva använder oss av för att inte dras med och bli medberoende.

Den sjuke vägrar tro på verkligheten:

- Inte jag!

- Det kan inte hända mig!

- Det har inte jag gjort!

- Det är inte sant!

Vi tänker oss att den sjuke sjukskrivit sig i tre dagar. Två veckor senare upptäcker han ett hål i sitt lönekuvert. Vi säger:

- Du var borta i tre dagar!

Han ställer sig tvivlande och försöker minnas. Han minns inte:

- Jag har inte varit sjuk! utbrister han och slår ut med armarna inför denna orättvisa anklagelse.

- Nej, inte sjuk men väl full. Du söp i tre dygn!

- JAG ? Det har ALDRIG hänt att jag supit bort jobbet!

Om vi då pressar alkoholisten till att se verkligheten händer det ofta att vi blir lurade. Individen agerar som om han erkände men har egentligen bara anpassat sig till en pressad situation. Djupt inne i honom viskar ännu en röst: Inte jag! Jag säger Ja bara för husfridens skull! Alkoholisten blir till lags. Om inte annat så för att få tyst på mig. Men också därför att dåligt självförtroende hindrar honom ifrån att inte vara till lags.

Om vi möter en person, som sitter fast i förnekelse sedan åratal tillbaka, brukar vi rätt snart känna att något är fel. Det är som om personen inte finns eller som att slänga en boll mot någon och sedan stå där som en idiot och hoppas på att få bollen tillbaka.

En människa i stark förnekelse kan stänga av alla sina känslor och gå omkring som en levande zombi. Då han möter någon på gatan skiner han upp och låtsas vara glad, pigg och trevlig. Dessa personer skämtar ofta och är väldigt trevliga och charmiga. Deras känslor är instängda, inkapslade och svaga för de vågar inte känna. De är helt livlösa. Om vi möter samma människor på gatan och de inte ser oss, kan vi se hur grå och insjunkna, borta och förbi de egentligen är.

Omvänt kan en förnekare vara ytterst aggressiv och desperat. Han känner sig utanför, ensam, rastlös och förvirrad. Han har ofta rykte om sig att vara livsfarlig. Det är också han som ofta hamnar i fylleslagsmål och som således ständigt dyker upp i domstolen.

De båda, den utåtagerande och den inåtvända, reagerar ofta fel, och känner fel. Där andra skulle reagera med sorg hittar de hem till lättsinnet. Känslan av olycka, och av att vara andras offer träder in där andra skulle svara med stolthet och gränssättning. Vi har alla sett den känslomässiga förnekelsen då någon reagerar underligt på en tragedi. Han gråter inte! säger vi och ruskar på huvudet. Själva skulle vi stortjuta i samma situation, om inte själens chockskyddf6rnekelse trädde in med all sin kraft.

Vi talar nämligen om ett av människans KRAFTFULLASTE vapen.

En människa i förnekelse är nästan alltid in till döden trött. Det är mycket utmattande att förneka, och sorgeprocessen tär på lagren. Jag har mött personer som varit lika utmattade av förnekelse som om de just bestigit ett berg. En människa i förnekelse blir således passiv och orkar ingenting. Hon orkar absolut inte engagera sig i någonting utan utstrålar likgiltighet.

Om vi är osäkra på om en person är inne i förnekelse av verklighetens Jag är alkoholist! kan vi nämna ordet sprit. Vi kommer att få höra ett försvarstal utan like! Problemet blir därför sällan diskuterat alls, för man hinner aldrig till någon dialog. Människan i stark förnekelse kan inte som andra diskutera ämnet alkohol, spritfester eller alkoholpolitik.

En nykter alkoholist berättade för mig att hon angripits trots att hon inte sagt ett enda ord! Hon hade inte nämnt ordet alkohol. Det räckte med att hon kom in i matserveringen på sitt arbete, för att en aktiv alkoholist skulle komma emot henne, och hålla ett brandtal om alkohol. Han avslutade med: Du ska inte komma här och predika. Jag klarar av det! Den nyktra alkoholisten svarade:

- Jag har inte sagt ett ord!

Nej, hennes nykterhet var tillräckligt provocerande. Den som inte har alkoholproblem kan diskutera sprit. Det kan inte den som sitter i förnekelsen. Han försvarar sprit. Många rattfyllerister är lysande exempel. Efter att ha tillbringat två månader i fängelse för rattfylla ingen som inte är alkoholist kör bil full talar de sig varma för sitt budskap. Det är alltid det gamla vanliga: Det här är inget problem! Det är andra som överreagerar! Jag tänker inte bli alkoholist, och jag tänker inte bli rattfyllerist!

Förnekaren kopplar ofta bort sig själv, och det kan se ut som om människan försvinner, och är oförmögen till kontakt. Hon ställer sig utanför sig själv, och betraktar sig som om hon vore åskådare. De nära anhöriga till den känslomässigt avstängda personen insjuknar lätt. En kvinna gick ned i vikt samtidigt som hon förnekade att mannen drack. Istället för att se orsaken började även hon dricka som om hon ville dricka hälften för att hans missbruk inte skulle synas. Hon kom att gå ned till trettiosex kilo innan klarsynen nådde henne och hon skaffade hjälp utifrån. Lång tids förnekelse - i det här fallet nära åtta år - kan medföra att en person känner sig sjuk och verkligen blir det. Han eller hon har kanske magvärk, huvudvärk eller yrsel. Det beror bland annat på att det går åt mängder med energi att förneka. Den som förnekar starkt blir svag och lättare mottaglig för sjukdomar. Förutom att minska i vikt svimmade kvinnan flera gånger i veckan bland annat på grund av lågt blodtryck. När hon kom till Sjukhus kunde man inte hitta något fel på henne. Hon vaknade till liv och bad mannen välja mellan att lösa problemet och att behålla sitt äktenskap. Han valde givetvis flykten. Ett halvår efter det att hon lämnat honom och flaskorna var blodtrycket och kroppsvikten helt normala igen. Det visar förnekelsens farlighet. Den här kvinnan hade levt med en man som förnekade, och hon förnekade länge själv att han förnekade.

Mannen har nu inlett ett nytt alkoholförhållande, och hans nya kvinna är sjuk stup i ett.

Vad säger vi då till oss själva och andra när vi förnekar?

- Det är inte så farligt! Det är bara på helgerna. . . Jag bryr mig inte om det där snacket! Jag är för trött för att tala om sådant. Jag dricker i varje fall inte lika mycket som Anders.

Vi har alla hört Partajnisse. Han som berättar hur roligt han hade då han tappade skon, vaknade i Norge eller höll på att tutta på huset. Vad han glömmer bort att berätta är att han ekonomiskt står på ruinens brant, att han vaknar nedpissad och att hans barn far fruktansvärt illa.

Vi jämför gärna med andra, de som dricker mer. Vi jämför oss själva med någon som helt spårat ur. Vi menar att problemet finns bland människor vi känner, men inte hos oss. Vi projicerar ohyggligt. Här finns också gruppen som ska rädda andra, tjugotre timmar per dygn, varefter det bara finns en timme kvar att möjligen rädda sig själv på. De offentliga vårdinrättningarna har gott om personal som har ungefär tre till fem år kvar tills de blir patienter själva. I Stockholm figurerar en man som är alkoholprofet på arbetstid och fin vinexpert på fritid.

Den som ska hjälpa en alkoholist tappar all trovärdighet om han själv inte är nykter.

Det är förmodligen därför som nyktra alkoholister är de bästa hjälparna förutom att de kan ämnet.

En kväll blev jag uppringd av en alkoholist som tagit sig ett återfall. Han satt på krogen, och ville ha kontakt med mig. Det vägrade jag av flera skäl. Det ger inte mig något att tala med en drucken. Ett ännu större skäl är att varje alkoholist måste välja själv om han vill stå med fötterna i en nykter värld eller om han vill sitta på krog. Denna kväll hade han tydligen valt krogen. Däremot ringde jag upp hans arbetsplatsalkoholkontaktman vars telefonsvarare sade:

- Hej, det är jag! Jag är ute med goda vänner på restaurang och äter lite mat.

Jag ruskade på huvudet och mindes denne hjälpares fyrtioårsfest då han och hans vänner var halvt medvetslösa av sprit. Jag log också åt att det väldigt länge heter restaurang för att ett par år senare heta krogen. Jag log åt att det så länge heter äter lite mat för att senare heta tar en pilsner. I klartext betyder det att jag förväntar mig att samma telefonsvarare inom fem år säger:

- Hej, det är jag! Jag är på krogen och tar en pilsner!

Det är inte ovanligt att storkonsumenter vill hjälpa de stackars, arma och ynkliga alkoholisterna för att slippa hjälpa sig själva.

Den här kvällen var det bara så tydligt att jag inte kunde göra annat än att le åt eländet. Det är av samma skäl som jag inte känner någon tillit till alkoholläkare som arbetar med alkoholister på arbetstid för att senare förvandla sig till vinexperter. Jag antar att den egna ångesten är så stor att det under några år känns trivsamt att sprida ut den på ett antal alkoholister som då ska hjälpas.

Jag känner bäst igen dem genom att de ideligen talar om för omvärlden att de hjälper en alkoholist. En verklig hjälpare håller tyst och har efter ett par år mängder av hemligheter ihop med den alkoholist de motar ut från fyllan och in i verkligheten. Det är det första alkoholisten kanske känner som är äkta, riktiga känslor: Min kamrat håller käften om mig. Det här är mellan oss!

Så fungerar inte de som super själva och hjälper alkoholister då de har tid över mellan sina egna krogronder. De talar alltid om för alla möjliga och omöjliga människor att de minsann hjälper en alkoholist. De när sig på alkoholisten med andra ord.

Vilka är mina motiv?

Du måste börja med att analysera dina egna motiv för att hjälpa någon! Vill jag verkligen hjälpa en människa i kris, eller vill jag styra, kontrollera och lägga mig i ? Det är lika bra att du ställer dig den frågan själv, för den sjuke kommer nämligen att anklaga dig hårt för att det senare är vad du är ute efter.

Den som inte också kan lämna ifred kanske inte alls ska försöka bryta ned en alkoholists försvar. Det hänger ihop med det senare skedet av ilska.

Hur mår du själv? Är du arg, ilsken eller rädd? Är du en bättre människa än den sjuke? Om du anser det kommer du att bli rysligt besviken senare. Få människor är så mogna som de som genomlevt en kris av det här slaget, och du kommer att avslöjas. Har du bra kontakt med dina egna känslor? Kan du skratta, gråta, vara förbannad, ömsint, ledsen, lycklig? Har du ett gott självförtroende, så att du klarar av att hålla fast vid din ramsa: Det är jag som känner rätt här, inte du! Jag låter mig inte provoceras.

Om du är ute i skumma ärenden kommer du att få dåligt gensvar, och alkoholisten kommer inte att lyssna på dig. Processen kommer inte att startas och du kommer således inte att åka med på den här tuffa resan. Om den sjuke känner att du besitter kunskapsmakten och att du har en kraft i och med dig, kommer tåget att gå åt rätt håll. En alkoholist kan också känna, även om han är aktiv och således berusad för det mesta, om du själv förnekar eller bearbetar ämnet alkohol. Det ger en viss tillit.

Den sjuke kommer också att få en viss tillit då han inte lyckas skapa den vanliga oron. Han är van vid att höra: Jag som ääälskar dig blir så orolig för dig! Han kommer att svara: Det är din sak! Alkoholisten kommer också att upptäcka att det inte går att provocera dig trots att han försökt mer än en gång.

Börja med att besvara frågan: Vad har jag för motiv? Om det är snäll du vill vara får du svårt att hjälpa den sjuke att se verkligheten.

Jag vill hjälpa låter vackert men håller bara i några veckor. Nej, jag tror att de flesta har ett personligt skäl, och inte sällan är det en fråga om egenbearbetning. Därför är nyktra alkoholister suveräna vårdare av ännu aktiva, förnekande alkoholister.

Därefter måste du hålla dig själv frisk!

Många som velat hjälpa sin partner har själva slutat som drogmissbrukare. Det händer också inom socialvården. Värmestugan Alltinget, som öppnade dörrarna för missbrukare, botade vad jag vet inte en enda person. Däremot blev föreståndarparet drogmissbrukare, och är det än idag. Och även om alla som försökt hjälpa inte blir drogmissbrukare själva, insjuknar allt för många i psykiskt medberoende.

Du måste dessutom vara fysiskt frisk och undvika kontakter med missbrukaren då du själv är ur balans. Det kan räcka med en bruten fot, för att det ska vara bäst att hålla sig borta.Ta pauser då och då för din egen skull.Ge processen chanser att utvecklas.


En människa som suttit i stark förnekelser har kortslutit sin normala tanke- och känsloprocess och behöver massor med tid. Har man suttit i tio eller trettio år i förnekelse får detta ta tid också. Men du ska ha ditt mål och dina motiv klara!

- Mitt mål är att slå hål i försvarsmuren. Jag vill göra det därför att jag tycker att det är vansinnigt roligt att arbeta ihop med Jeppe, som snart super ihjäl sig och då kan vi ju inte arbeta tillsammans.

Lyssna! Lyssna och möt vartenda ord! Jag hör dig. Jag ser dig, då finns du. Jag lyssnar! Det är helande att bli hörd, sedd och bekräftad. Du som lyssnar måste använda dina öron och ditt hjärta. Och när du inte lyssnar, därför att det kanske inte finns mycket att lyssna till just nu, ska du GE av dig själv. Berätta! Det är dessutom ett utmärkt sätt för dig själv att få lindring eftersom berättandet om dig själv ger dig hjälp till bearbetning.


Du berättar ärligt, för det är inte stor idé att ljuga för missbrukare. De är experter på det!

Den som tror att han är en bättre människa än den sjuke brukar dra sig för att berätta om sina segrar. Jag kanske har ned kraken? Och de är lika rädda för att berätta om sina vurpor och misslyckanden. Vad ska hon tro om mig då? Jag ska ju vara stark! Berätta om dina segrar! Det kan hjälpa missbrukaren att vilja uppnå egna. Berätta om dina misslyckanden nu. Du kan senare få lösningar av missbrukaren.

Missbrukare är, eller blir rättare sagt, experter på människosläktets alla skrymslen och vrår. De

blir goda människokännare.

Den sjuke kommer snart att avslöja om du har inlevelse eller inte. Det betyder att du ska sätta dig in i hur han/hon har det. Du måste minnas smärtan när du själv förlorade något. Du måste själv veta vad förlust är.

Människor har problem. De är inte problem! Män begår sällan incest. Berusade manliga personer begår ofta incest, liksom berusade kvinnor gör det, även om nu ingen vågar säga det.

Ett av skälen till att de som står (för) nära är brända hjälpare, är att de ofta varit utsatta. Alkoholisten har gjort dem illa! Det ger skam och skuld, och dessa två känslor är ett av de största hindren för en människa som skulle ha kunnat samla på sig tillräckligt med resurser för att lämna förnekelsefasen. Det är som om man säger:

- Om jag slutar förneka. . . så kommer jag att minnas. Min Gud..... det kan jag inte minnas. . . inte det. . . och det..... usch!

Känslan av skuld är en barriär mot tillfrisknandet, som inte kan ske utan att den sjuke går från förnekandet till accepterandet: Jag? Jag är alkoholist!

Vi ska därför akta oss noga för att lägga mer skuld på redan tyngda axlar. Visst händer det att alkoholisten i stridens hetta utdelar en verbal råsop! Men vadå? Jag har lovat: Jag låter mig inte provoceras! Kriget mot sanningen och verkligheten är ohyggligt, det stora kriget. Kriget med dig är det lilla kriget. Glöm aldrig det! Det betyder ingalunda att du inte får känna dig fly förbannad på alkoholisten som förnekar så att han blir blålila i ansiktet. Det kan du säga: Jag blir arg och upprörd. Men du behöver inte skrika ut det eller ställa till med scener. Om du ställer till med en enda scen bränner du dig som hjälpare. Alkoholismen har börjat styra även ditt känsloliv.

Men visst har du rätt till dina egna känslor. Ingen som är frisk har mött en alkoholist utan att ibland bli förbannad. En sade till mig:

- Ingen kvinna i världen bestämmer vad jag ska känna!

Han trodde att jag ville det. Jag fick anstränga mig för att inte gå raka vägen ned på bolaget, köpa ut en helflaska brännvin och gå vidare till leksaksaffären och köpa en söt, rosa dockklänning och en stråhatt som jag då skulle trä på flaskan. Den skulle jag sedan transportera till alkoholistens dörr och hänga på en lapp med orden: Jo, hon bestämmer vad du ska känna.

Jag avstod. Jag nöjde mig med att själv veta att jag ingalunda bestämde vad alkoholisten skulle känna men väl att brännvinet bestämde. Jag gick till mig själv: Jag känner rätt här, inte du! Inte än!

När en alkoholist argumenterar runt ordet bestämma och jag vet att det är drogen som ännu bestämmer, inte alkoholisten, då kan till och med jag bli arg på riktigt. Då har jag lust att skrika: Hur vore det om du din jävla sopprot tog och bestämde då! Jag gör det inte. Inte du heller.

Var har du ordföranden?

I garderoben?

Vad heter han idag?

Punsch?

Jag avstod som sagt, och jag fick bita mig i läppen och återupprepa: Mitt känsloliv ska inte styras av alkoholism! Jag ska således inte rusa ned i nån dockklädesbutik. . .

Därmed kommer vi in på någonting alla institutioner missat nämligen respekten. Du måste respektera personen men ante det osunda beteendet. Det kan du vara helt respektlös mot. Vi respekterar utifrån: Du gör som du vill, men jag kan väl möjligen få säga vad jag vill???

Det är motsatsen till att fixa någon, rädda någon eller göra saker åt någon. Den som tror att han eller hon kan fixa en alkoholist är medberoende.

Nej, vi ska inte låta oss dras in i deras struliga kriser. Alla dessa konsekvenser av drickandet - sparken från jobbet, huset sålt på auktion och liknande katastrofer ska ses som högljutt tal från verkligheten till alkoholisten.

- Hej, alkoholist. Jag heter verkligheten. Jag har just snott huset av dig. Hur vore det om du såg mig snart? Innan jag börjar käka upp hela levern på dig också? Innan jag dödar dig.

Om samtliga svenskar slutade upp med att låna ut pengar, eller betala ut socialbidrag till aktiva alkoholister eller gå i borgen för dem skulle vi om femton år se färre tandlösa kirurgvårdkrävande farbröder på parkbänkarna.

Hela tiden går vi till oss själva! Jag respekterar mig själv. Jag sätter gränser. Jag gör inte någonting söm jag inte själv vill, eftersom jag vet att det inte är bra för mig. I annat fall kommer jag att insjukna själv. Därför tränar jag mig själv dagligen i självrespekt. Jag låter givetvis inte den som sitter fast i förnekandet göra saker mot mig som skadar mig och som senare kommer att ge alkoholisten skuld. De flesta varnar först. De säger: Jag slår dig på käften. . . snart! Då svarar jag: Då får du sex månader. Och jag menar det. Alkoholisten ska inte inbilla sig att han kan vara Gud och göra som han vill mot mig. Han är van vid att det inte kostar någonting. En eller flera Möjliggörare brukar alltid rädda honom. Nej, han ska, vid minsta lilla hot, få klart för sig att det kommer att kosta skjortan.

Denna min stenhårda attityd kan vara en av förklaringarna till att jag aldrig fått ett kok stryk trots att jag provocerat män som varit tre gånger större än jag. Eller som en alltid säger: Man kan inte slå dig. Det går inte. Jag rymde istället! En annan, förmodligen viktigare, förklaring är distansen - Jag tar inte människor i kris personligt. Inte ens deras förnekanden. Jag är inte ansvarig för en annan människas liv. Det vet jag.

I slutänden måste var och en ta sitt eget ansvar.

Vissa människoliv går helt enkelt förlorade. Det kan se ut på ytan som om jag engagerar mig dygnet runt. Sanningen är den att jag kokar mitt ägg, äter min frukost, klär mig i stilla lugn och ro samt kontrollerar mitt eget liv timme ut och timme in. Får jag en timme över lägger jag ned den tiden på dem som har ett värde för mig, även om de är i kris. För om vi nu inte kan, och det kan vi inte, kontrollera andra kan vi åtminstone kontrollera oss själva. Ska vi hjälpa alkoholister måste vår självkontroll vara hundraprocentig, eftersom vi annars går in i medberoende. Det är mycket, mycket farligt, och det är lätt att dras med. Nej, det handlar verkligen om att lita på sig själv, sina egna känslor, och att lita på kraften i själva processen.

Vad vi sällan förstår, och vad få erfar, är att människor blir hela av att falla sönder. Jag hör ofta: Man ska inte rota i gammalt! eller Han grät! Omgivningen tror att det är farligt att falla samman och gå sönder. En förutsättning för att helas, efter en förlust, sorg och smärta, är givetvis att först gå sönder. Därför behöver vi ibland inte göra någonting alls, förutom möjligen att skrapa på förnekelsemuren. Alkoholister går sönder, förr eller senare . Då, först då, kan de börja resa sig.

Det är därför de medberoende kan hindra processen så att alkoholisten istället dör en för tidig död i alkoholrelaterade sjukdomar. Deras Möjliggörare och Försvarsadvokater har hjälpt ihjäl dem, hållit ihop dem, så att de aldrig fick rasa. Eller som en nykter alkoholist sade: Jag hade tre Möjliggörare av klass. Min första fru, min andra fru och min socialsekreterare. Min första fru flyttade utomlands och det gjorde min andra också, och till slut frisknade min socialsekreterare till och slutade att ge mig pengar och att reda upp katastrofer åt mig.

Eftersom vi svenskar är konflikträdda av oss tar få en konfrontation med en alkoholist. Konfrontationen är verkningsfull mot förnekelse. När den sjuke bagatelliserar betydelsen av att han konsumerar en eller två helflaskor starksprit om dagen och lite överlägset säger mig: Man dör bara en gång! så ska detta inte tolereras. Således svarar jag iskallt: Jag känner till att vi bara dör en enda gång. Det kan därfår inte anses vara någon större konst att dö. Konsten är att leva.

Vad den aktive alkoholisten vägrar se är att nio av tio dör, och att alkoholen styr honom.

Och alkoholisten själv är orsak till att anhöriga och vänner insjuknar.

Förloppet

Sjukdomen och dess förlopp är lika för alla. Det är sant att alla inte hinner fram till den totala utslagningen på parkbänken. Något kommer emellan. En alkoholrelaterad hjärtinfarkt, ett fall i en trappa och bruten nacke eller ett långt fängelsestraff med dess påtvingade nykterhet.

Du vet att NN dricker för mycket, och du smakar på ordet alkoholist. NN själv har inga problem med spriten, inte alls.

Du har sett att toleransnivån mot alkohol har ökat. Personen i fråga förefaller kunna dricka mycket mer, och många är de glada gossar som säger att NN tål sprit. I bästa fall, men det är inte troligt, får du höra att NN har svarta minnesluckor, och om du får veta det sker det i form av en rolig historia.

Jag hade rena turen en gång då en kamrat daterade en sådan rolig historia för mig. Han berättade uppkäftigt skämtsamt att han vaknat i en trappa. Han hade alltså vanligheten att upplysa mig om när det skett. Jag kunde då se bättre var han befann sig i sjukdomen. Jag kunde se hur långt han hade kvar innan han statistiskt skulle dö.

Eftersom den sjuke skaffat sig en omåttligt hög tolerans mot alkoholen börjar han eller hon att hälla i sig sprit. Drinken på festen kastas ned i halsen. Därefter inträder det jag kallar för brännvinsmani, nämligen då den sjukes alla tankar kretsar runt alkohol. Hans hela koncentration ägnas alkohol och det är det givetvis svårt att se eller uppfatta. Den sjuke tänker på sprit då han vaknar och då han somnar. Däremellan tänker han också på alkohol. Ofta är det tankar av typen: Jag ska inte dricka idag! Om jag går till torget kan jag gå förbi Systembolaget och bara köpa en öl, men det är dumt att köpa en öl.

Strax kommer skuld och ånger. Människan försvinner in i sig själv eller blir utåtriktat aggressiv. För en känslomässigt stark människa är det inte svårt att se och känna. Jag ser nu en rastlös, irriterad och nervös person framför mig. Jag ser att kontrollen av mängden förtärd sprit gått förlorad. Jag ser också alkoholisten berusad på fel tid på dygnet, eller också hör jag talas om det. Ofta kallas det får återställarbehov. Det ska ses som ytterligare kontrollförlust.

Det ger givetvis ångest och utvecklingen går nu raskt. Vi hör snart att alkohol är medicin. Jag har menssmärtör! , Jag har så ont i ryggen! , Jag har tandvärk!

Jag har uppfattat att medicineringen är den första bortförklaringen, och efter den har varje individ, eftersom var och en av oss är unik, olika mer eller mindre tossiga bortförklaringar. Den sjuke blir sin egen och hittar således ständiga försvar för sitt eget drickande.

Eftersom ingen eller för få gör motstånd och alkoholisten gör sig av med dem som skulle ha kunnat göra motstånd, ger alla dessa bortförklaringar aggression. Innerst inne vill alkoholisten bli av med sin tvångströja. Innerst inne vet han att han ljuger för sig själv och andra. Jag har märkt, speciellt hos tonåringar, att aggression skapas då de lyckas manipulera. Det är lätt att tro att aggression skapas då jag ger hårdnackat motstånd. Så är det inte. Då hade en sådan som jag varit ihjälslagen för länge sedan. Nej, det är istället de som inte ger motstånd som råkar ut för aggressiviteten.


Vi kommer nu till något som varje svensk torde ha upptäckt. Ämnet alkohol har blivit känsligt! Det går överhuvudtaget inte att tala om alkohol. Alkoholisten går sin väg eller flyr på annat sätt när ämnet kommer på tal. Och därför kan jag säga att ett av många tecken på alkoholism är oförmågan att ens kunna samtala om ämnet.

Det är inte svårt att förstå alls. Nu har spriten blivit viktigare än allt annat på denna jord. Det finns ingenting som prioriteras framför den. Om den sjuke arbetar gör han det enbart för att få pengar till sprit. Han känner ingen arbetsglädje längre. Med eller utan stora löner att dricka upp kommer alkoholisten, bland annat för att dölja misslyckanden, att gå in i storslagenhetens paradis. Kontant eller på kredit, och tyvärr oftast via kontokort, kommer alkoholisten att slå på stort! Ja, allt är vräkigt, stort och bullrigt. Det kan vara svårt för oss som lever i denna kommersiella värld att se storslagenheten som ett alkoholistiskt beteende. Men faktum är att miljontals människor i västvärlden är drogberoende och i Sverige är tjugo procent av befolkningen alkoholister. Det har i sig ökat kommersialismen.

Sitter NN på krogen är det han som bjuder laget runt, och till grannarnas förvåning tycks NN ha gott om pengar. Det har han inte alls! På ett eller annat sätt lever han på kredit. Inte minst de anhöriga brukar bli förvånade över alla presenter de får!

Paranoian ligger på lur, och på det här stadiet begår många självmord eller mord. Flertalet av våra mord är så kallade fyllemord. Därför underlättar det får dem som ska döma i domstol att känna till alkoholismens gång. Jag har en bestämd känsla av att de som dömde den så kallade Garagemannen mot hans nekande hade alkoholkunskaper. Mannen hade förskingrat pengar, säkerligen för att kunna leva storslaget, strax innan han mördade sin fru. Han släpade ned liket i garaget. Omvärlden skulle tro att hon mördats av en främling. Mördaren hade spritpåverkad blivit rädd för fruns reaktion då det skulle komma fram att han förskingrat pengar på sitt arbete. Långt senare, efter dom mot hans nekande i såväl under- som överrätt, erkände mannen. Jag har haft tillfälle att efter frigivandet fråga honom om han ljög eller förträngde. Han svävar på målet än idag och säger att det ena går in i det andra. Jag tror honom. (Han påstår sig idag vara nykter.)

En stark känsla av hat mot omvärlden, och rädsla givetvis, kommer som ett brev på posten. Det löser alkoholisten genom att förflytta sin kropp. Han byter jobb, bostad, stad, land eller för all del fru. Alkoholistens huvud är fullt av planer som går ut på att han ska fly geografiskt.

Vi runt omkring måste ha en nästan övernaturlig syn för att se detta händelseförlopp som ett mönster. Det är först nu som det blir problem på arbetet. Och på arbetet kommer i allmänhet till nya Försvarsadvokater och Möjliggörare. Arbetsbasen ser mellan fingrarna och arbetskamraterna förstår att Karlsson har en jävla fru!

Ännu har ingen förstått att Karlsson är svårt sjuk.

Den sjuke går nu mot vad man kan kalla för det juridiska, sociala och inte minst moraliska sammanbrottet, samtidigt som han, som förr tålde mycket, inte tål sprit. Toleransnivån sjunker, och NN blir berusad på en liten mängd alkohol. Vi börjar nu, om vi inte är blinda, att se att NN:s kropp förändrats. Han går på klackarna i stället för på fotsulorna, darrar då han dricker kaffe, har vita naglar och ger ofta uttryck för ett religiöst behov. Det är bra det. Bland de tio budorden hittar vi: Du skall inga andra gudar havajämte mig, och detta första bud har alkoholisten, som haft flaskan och sig själv som Gud, all anledning att fundera över och friskna till, om han inte vill begravas rätt snart.

Möjliggöraren

Med möjliggörare menar jag en person som gör det möjligt för NN att inte se sitt eget problem.

Det är mycket, mycket lätt och mänskligt att, vid sidan av och (för) nära en alkoholist själv insjukna i medberoende alkoholism.

Alkoholistens utveckling, som jag beskrivit den, påverkar dem som står nära. Medberoendets sjukdomsförlopp har sin givna utveckling. Sjukdomen drabbar oftast makar, barn, arbetskamrater och andra som står mycket nära alkoholisten.

Den blivande Möjliggöraren reagerar givetvis fullt friskt och normalt första gången alkoholisten tappar kontrollen: Du drack dig full! Du var nära nog medvetslös! Erik fick bära dig!

Eftersom det är smärtsamt att se att man är gift med en alkoholist förtränger makan det och accepterar alkoholistens bortfårklaringar. Det sker också aktivt.

- - Jag måste ha en whisky för min huvudvärk!

- - Jag ska hämta!

Partnern har här gått med på att alkohol är medicin. Alkoholisten får sin medicin, och allt är frid och fröjd, inklusive familjens kommunikationer. Makarna kan ännu tala med varandra. Men snart blir maken på det klara med att detta är ett problem, och som vi alla vet ska vi tala om problem. Det måste vi om vi ska kunna lösa dem tillsammans. Men kan alkoholisten tala om sprit? Nej, det är något alkoholisten inte kan och inte vill.

Hustrun kommer att försöka, och maken slänger igen dörren och går sin väg. Eftersom han är alkoholist går han på krogen, till spritförrådet i garaget eller hem till någon som förstår honom, det vill säga en som har ett välfyllt barskåp, eller till sin reservlägenhet.

Den blivande möjliggöraren oroar sig för familjens rykte. Makan hoppas att ingen granne ska se alkoholisten då han kommer hemvinglande. . . Vad var det för tanke? Jo, partnern är rädd för vad andra ska tänka och tycka. Den blivande möjliggöraren börjar nu förlora alla perspektiv, och tankarna är inriktade på att skydda familjens rykte och den sjuke.

Alkoholisten har nu fått sin första, starkaste och mest pålitliga Möjliggörare. Han eller hon arbetar nu hårt för att alkoholistens alkoholism inte ska bli ett problem. Familjen isoleras, och att bjuda hem människor på middag är inte att tänka på, än mindre att gå bort. Makan kör alkoholisten i bilen till jobbet och hämtar honom så att han inte ska kunna dricka på vägen. Makan börjar ta ledigt från sitt eget arbete för att ha kontroll på flaskorna och på alkoholisten. Metoderna är många men de går ut på en enda sak: att försöka få kontroll över drickandet.

Vi förstår att avståndet mellan alkoholisten och Möjliggöraren ökar i denna katt-och-råtta-lek.

Den är förståligt då flertalet tror att det här är en fråga om flaskor.

När avståndet är tillräckligt stort blir Möjliggöraren mer och mer kritisk och börjar behandla den sjuke som om det vore frågan om ett styggt, elakt och mycket olydigt barn. Det är olyckligt för eventuella barn i familjen. De får nu åse hur stora, stora pappa åker ned på rangskalan och blir en storebror? Om det är frun som super, och maken som utvecklar medberoendesjukdom, får barnen åse hur stora mamma blir storasyster. Rollerna som mamma, pappa och barn är således helt uppoch nedvända. Barnen reagerar givetvis negativt på det. De reagerar självfallet känslomässigt på att deras far eller mor tappat kontrollen. Barn ser det många år före alla andra.

Eftersom det inte längre finns några makar utan en alkoholist och en Möjliggörare, ökar bitterheten i relationen och förtroendet minskar. Alkoholisten rymmer och Möjliggöraren letar efter den sjuke för att skydda honom från alla faror som kan drabba stygga, elaka och olydiga barn som är ute ensamma utan mamma.

Möjliggöraren börjar nu lida. Hon tycker vansinnigt synd om sig själv. Förvirringen brukar vara total. Vad har jag gjort för fel? Möjliggöraren varken vill eller - på grund av förnekelsen och bristande kunskaper kan se verkligheten: NN är alkoholist. NN är sjuk. I de flesta fall kommer samhället med tvång in i familjen, som inte längre frivilligt bjuder hem någon. Alkoholisten är inte intresserad av umgänge. Möjliggöraren är fullt upptagen med att skydda från insyn så att gardinerna bokstavligt talat dras för. Jag har aldrig besökt ett alkoholisthem där persienner eller gardiner inte varit neddragna.


Samhället kommer in i form av poliser. De kommer för att någon granne slagit larm om bråk. Vi står nu inför de stora grälen där parterna grälar om flaskor och om ansvar. Bland annat skäller Möjliggöraren, som gör det möjligt för alkoholisten att dricka, för att han/hon dricker. Möjliggöraren råskäller också om att alkoholisten aldrig tar något ansvar utan att tänka på att det inte längre finns något ansvar att ta. Ansvaret har Möjliggöraren tagit över för länge sedan.

I dessa bråk används barnen ofta som slagträn. Det reagerar barn på, och om barnen har en mycket stor tur reagerar någon vuxen, till exempel i skolan. De flesta i skolan reagerar genom att skälla ut barnen för att de är bråkiga, stökiga, lögnaktiga eller värdelösa i största allmänhet. På grund av bristande kunskap är det få vuxna som säger: Du är bråkig och det får mig att tro att någon i din närhet super.

När bråken hemma blir så ohyggligt våldsamma, att en frisk person skulle ha gått för länge sedan, kommer lojaliteten mellan makarna att vara helt bruten. Lojaliteten mot barnen ökar istället, och vad som är barn och vad som är vuxna är oklart och diffust. Då kommer ofta incest in i bilden.

Vi tror att incest endast är att en far ger sig på en dotter. Det är inte hela sanningen. Lika många alkoholiserade kvinnor ger sig på söner, fostersöner och styvsöner.

I rollröran ifrågasätter Möjliggöraren, med fog, sitt eget förstånd. Sexuallivet havererar, och Mö liggöraren tar avstånd från den ständigt berusade eller bakfulle alkoholisten. Omvärlden börjar se att gamla fraser är nötta i kanterna. Det håller inte längre med: Han är en mycket bra pappa!, Inga problem!, Allt är bra!, Vi har det underbart!

Kaoset är totalt, och kriserna kommer allt oftare.

Under alkoholistens storslagna tid minskar inkomsterna, och många är de Möjliggörare som då tar extrajobb och skaffar sig full kontroll över hela familjens ekonomi. Möjliggöraren vill ha in den sjukes lön på sitt konto. Hon/han tror fortfarande att det går att få kontroll över flaskor, pengar och alkoholisten. Det är dömt att misslyckas!

Vi står nu inför separation. Alkoholisten har bara två val. Det ena är att komma under behandling och det andra är att supa ihjäl sig. Möjliggöraren har också bara två val: skilja sig från alkoholisten, och sitta kvar i träsket som Möjliggörare, eller gå med i behandlingen mot ett friskt liv.

Jag har många gånger sett, hur den sjuke genomgått en verksam behandling, och blivit nykter alkoholist, medan hans före detta fru/man är kvar, dock utan alkoholist, i sin sjukdom. När alkoholisten är nykter kan Möjliggöraren inte förstå varför alkoholisten vägrar att leva ihop med honom/henne längre.

Jag ska ge ett exempel, som får tala för sig självt: En alkoholist under behandling upptäckte att hennes man sorterade hennes post. Det hade kommit ett galghumorkort från en bekant till henne, och detta kort hade maken helt sonika slängt. Varför? Möjliggöraren vill skona och skydda alkoholisten från verkligheten, från problem som kan uppröra, för att hon/han inte ska dricka. Möjliggöraren tror att han/hon kan styra drickandet eller nykterheten. Eller som alkoholisten sade: Då insåg jag att vi två inte befann oss i samma värld längre. Han vägrade att inse att han blivit påverkad av mina sexton års drickande. Det är sjukt att stjäla post!

Om denne man träffar en icke-alkoholiserad kvinna, som bjuder hem honom, och hon upptäcker att han snokar, kontrollerar och undanhåller henne både det ena och det andra är det troligt att denna kvinna betackar sig! Ingen frisk kvinna vill leva med en man som snokar igenom posten. En frisk kvinna har inget behov av att av sin man få gardiner som skyddar mot verkligheten. Det är alkoholistens behov. Det kan vara en av förklaringarna i till att kvinnor,

som levt länge med alkoholister, alltid söker upp nya om den gamle blir frisk eller dör. Inga friska män vill ha dem om de utvecklat ett neurotiskt kontrollbehov.

När alkoholistfamiljen står inför separation är det vanligt att den före detta Möjliggöraren tillfrisknar och lämnar alkoholisten, som fortsätter sitt drickande. Han förnekar och flyr ihop med nya Möjliggörare. Det är förmodligen en av de vanligaste skilsmässoorsakerna. Vi hör det överallt: Han drack!

Den nya tidens kvinnor som jag själv representerar, har inte lika svårt för att ta sig ur tillvaron som Möjliggörare. Självständiga och känslomässigt starka kvinnor, vana att vid behov söka kunskap har det givetvis lättare än forna tiders osäkra och dåligt skojade kvinnor.

Däremot har vi fått en ny typ av Möjliggörare, och det är hustrun som dricker upp hälften själv, så att maken inte ska bli så full. Vi får allt fler kvinnliga alkoholister vars karriär startas ihop med män som dricker fina sorter. De kan väl ändå inte vara alkoholister? säger de och tror att alkoholism är en fråga om flasksorter.

Är NN verkligen alkoholist?

Det är din fråga. Du har länge stirrat dig blind på din väninna som möjligen dricker för mycket och på vinglas, flaskor och den där bakfulla uppsynen. Du vill inte tro. . .

För att kunna besvara frågan kan du lämna den som dricker för mycket och se på omgivningen. Är det du själv som står nära den som dricker för mycket bör du se på dig själv.

Står du längre bort från NN, som arbetskamrat till exempel, ska du om du har möjlighet se på dem som står NN nära. (Om NN:s partner fortfarande släpper in folk vill säga.) Den sjukes omgivning visar nämligen upp problemet långt innan du själv med hundra procents säkerhet kan se det på alkoholisten. Om en man verkligen har alkoholproblem ser du det på hans hustrus beteende. Om en kvinna har alkoholproblem ser du det på mannens beteende. Det är lättare att se de insjuknade medberoende.

Alkoholisten själv kan nämligen rymma, förflytta sin kropp i geografisk flykt och sitta och supa på Mallorca, i skogen eller i en båt där absolut ingen som han känner kan se honom. När han inte super presenterar han sig som nykterist! Han dricker inte en enda droppe med arbetskamrater eller hemma. Det är mycket, mycket vanligare än vi tror.

Så om du tvivlar på att du är den som känner rätt det vill säga att den du tänker på är alkoholist, ska du titta på hela omgivningen.

Om du är gift eller sambo med den du misstänker är alkoholist måste du försöka våga titta på dig själv. Då hittar du bevisen.

Partnern känner ansvar för hur alkoholisten ser ut. Är kläderna hela och rena? Behöver håret klippas? Mustaschen ansas? Behövs det nya vårbyxor eller kalsonger? Är ytterrocken dammig?

En frisk man sköter det själv, men en alkoholist driver fram Möjliggöraren: Om du tar hand om mina kläder får jag mer tid att supa. Utmärkt!


Partnern tar ansvar för väckning eller annan tidspassning. Ställer klockan, ringer hem och väcker eller är den som alltid tänker på att förbeställa taxi. Precis som vid övertagandet av klädansvaret är det här en fråga om att ingen får se att NN inte sköter sig själv.

En frisk man slår bildligt talat sin hustru på fingrarna om hon vill ställa klockan åt honom.

Partnern utvecklar långsamt men säkert Försvarsadvokaten och börjar hitta på ursäkter för drickandet.

- Det är hans kamrats fel. Han drar med honom

- Han har det väldigt svårt på jobbet.

- Han drack visst lite mycket, men det beror på att han åt för lite till middag. Han var för stressad. Jobbet du vet!

En frisk partner ursäktar inte den andres beteende.

Partnern är den som ringer arbetsgivaren vid sjukdom, för att ingen ska höra den grumliga bakfulla rösten.

Alkoholisten själv driver fram Möjliggöraren. Kan inte du ringa? Jag är ju så förbannat dålig!

En frisk man ringer alltid till sitt eget arbete för att meddela sin chef eller sina arbetskamrater att han är sjuk. Han låter dem därmed få tillfälle att fråga ut honom om när han kommer tillbaka.


Partnern gör allt vad som står i hennes makt för att få i alkoholisten mat. Det kan gå så långt att en maka avstår från att äta själv för att alkoholisten, som snart är övergödd, ska äta. Möjliggörare tycks tro att mat kan bota. En mycket välgödd man och en trådsmal hustru väcker min misstänksamhet.

En frisk maka springer inte omkring och proppar i sin make mat.


Partnern drar för gardinerna och gör vad som står i hennes makt för att hindra all form av insyn. Den sjukes beteende ska döljas för omvärlden, och grannar ska inte ha en chans att se in. Förmodligen ger det en känsla av säkerhet.

En frisk make drar inte ned persienner och drar för gardinerna mitt i sommaren eller ens på vintern.


Partnern börjar resa bort ensam för att komma ifrån eländet, men kontrollringer ofta hem. Det kan röra sig om ett orimligt stort antal telefonsamtal hem. Samtalens karaktär är också kontrollerande:

- Har du gått ut med soporna?

- Har katten fått mat?


Denna anhörige kunde lika gärna säga: Jag litar inte på dig, men jag måste vara borta trots att inget fungerar utan mig, för annars går jag snart sönder! (Det är också vad som är på väg att ske.)

En frisk partner ringer inte den typen av samtal stup i ett.

Den ena parten gör allt: övertar alla uppgifter som borde vara den sjukes. Öppnar och sköter om all post. Skriverjulkort, även till den andra partens föräldrar och syskon, kontrollerar noteringshäften till checkkontot, deklarerar etc.

En frisk människa sköter sina personliga angelägenheter helt på egen hand. Det makarna delar på är det gemensamma, barn till exempel.

Partnern kan ironiskt nog försöka fä den sjuke att bara dricka hemma, bakom neddragna gardiner, för att polisen inte ska ingripa med stöd av LOB, lagen om tillfälligt omhändertagande av berusade personer. Eller för att han/hon ska skonas från att göra sig illa, bli rånad, misshandlad eller råka ut för något annat av allt det som drabbar berusade personer.

En frisk make försöker överhuvudtaget aldrig styra sin partners drickande.

Partnern börjar dricka ihop med den sjuke för att han inte ska bli så full eller för det är olidligt när bara en är berusad.

En frisk människa dricker inte för någon annans skull. Dessa personer, i allmänhet kvinnor, har det tungt. De är sin mans Möjliggörare och på god väg in i egen alkoholism. Alkohol har nu blivit deras medicin mot relationsproblem.

Partnern sköter alla finanser, eller försöker åtminstone, och det torde vara det enda som alkoholisten inte tycker om att lämna ifrån sig. Nej, det tror jag det! Han behöver pengar for att kunna supa. Försöken att ta hand om pengarna kommer att stöta på motstånd.

En frisk person i ett parförhållande i Sverige idag lägger inte vantarna på bådas ekonomier.

Partnern, som inte kommer åt alla pengarna, tar extrajobb för att dryga ut den ekonomi som snart är helt körd i botten.

Ingen frisk människa går upp tre på morgonen för att städa på kontor, för att sedan dela ut tidningar, för att slutligen sköta sitt egentliga arbete.


Partnern är den som handlar allt till hemmet, utom möjligen då alkoholisten är inne i sin storslagna period, och kommer hemsläpande med överdåden.

Inget friskt par lever på det viset, utan man hjälps åt att tillgodose det gemensamma hemmets behov.


Partnern börjar plötsligt hjälpa sin make på arbetet. Det sker inte minst i familjeföretag. Möjliggöraren har således strax två arbeten. Alkoholistens arbete och sitt eget. Det ska inte synas att han/hon aldrig arbetar. Få män eller kvinnor i Sverige idag hjälper till med partnerns jobb dvs tar över det.


Partnern är ohyggligt trött. Svimmar, kräks, går ned i vikt och förefaller helt slut. Sådana reaktioner är naturliga om man har två arbeten, och lever två liv. Lägg därtill all energi som går åt till att förneka.

Ingen frisk människa med fyrtio timmars arbetsvecka har en uppsyn som om hon arbetade åttio timmar. Partnern skriker åt alkoholisten: Ut! Försvinn! Ingen frisk partner beter sig på det viset.

Partnern ber därefter barnen att gå ut och leta efter den berusade föräldern.

Inga barn i vårt land som bor i friska hem är ute och letar efter en förälder. Fäder och mödrar letar ibland efter sina barn, men inte tvärtom.


Partnern ber den sjuke att gå hemifrån. Därefter ringer hon runt och söker. Hon går ut och lämnar då barnen ensamma.

Ingen frisk människa förmedlar dubbla budskap.


Makan uppmanar i starka ordalag alkoholisten att inte slå barnen eller skrika åt dem. Därefter är det hon som slår barnen och skriker åt dem. Ingen frisk vuxen, som har kontroll, skriker åt ett barn eller slår det.

Partnern anklagar ständigt den sjuke för att han spenderar pengar ansvarslöst eller säger rent ut att alla pengar går till sprit. Därefter köper hon mer mat eller annat till alkoholisten än hon unnar sig själv och barnen. Under långa perioder kan den insjuknade medberoende helt oplanerat köpa mängder av prylar.

Friska makar ser till att det råder materiell rättvisa mellan dem.


Efter klagandet över att alla pengar går till sprit häller partnern ut sprit i vasken eller toaletten. Trots att all erfarenhet säger att den sjuke köper ny sprit. Partnern tänker inte på att hon häller ut pengarna som hon nyligen grälade om.

Ingen frisk människa häller ut alkohol i vasken!


Under vissa perioder slutar alkoholisten dricka, tar antabus och försöker sig på en vit vecka. Den andra parten säger då att han/hon borde kontrollera drickandet eller behärska det så att han/hon själv inte måste avstå.

Inga friska personer blandar hop mitt liv och ditt liv på detta vis.


Partnern ber alkoholisten att han ska sluta köpa hem vin för sin skull - för jag dricker för mycket.

Alkoholisten lovar att inte köpa hem mer vin, och åker därefter till Systembolaget och köper hem tio flaskor starksprit med orden: Du sade vin!

Inga friska par förhåller sig så till alkohol.

Partnern väntar förgäves på alkoholisten. Trots att erfarenheten visar att det vore klokast att försöka få en annan barnvakt. Hon ställer in biobesöket, väntar och gör sig till martyr. Hon offrar sig svårt och lider över att alkoholisten inte kommer. Och då han kommer gråter hon. Strax därefter låter hon med flit alkoholisten vänta. Den medberoende ger igen.

Friska par vet att äktenskap är att ta och ge det som är av värde i livet. Detta par tar och ger slag under bältet.


Partnern lurar alkoholisten, på samma sätt som han/hon anser sig ha blivit lurad. Ge igen är ofta starten på de stora rättvisegrälen, men makarna inser inte själva att den rättvisa de grälar om är rätten att ge igen.

Inga friska par håller på med ett sådant spel.


Partnern anmäler alkoholisten för misshandel och tar sedan tillbaka anklagelsen. Friska människor står för eventuella anklagelser och har förmåga att fatta beslut som sedan inte rubbas.


Partnern håller hemmet absolut fläckfritt för att ingen ska se nöden eller låter hemmet förfalla och isolerar det. Friska människor har renstädat ibland och stökigt före en städning, och de släpper in vänner och bekanta. De har ett aktivt socialt liv.


Partnern bönar och ber och försöker gömma nyckeln så att alkoholisten inte ska ta bilen. Men hon försöker också med manipulation i domstolen rädda alkoholisten om han åker fast för rattfylleri. Friska par hamnar aldrig i den situationen.


Partnern hatar alkoholistens mamma. Relationerna är ofta ansträngda. Partnern kan vara trevlig mot alkoholistens mor men innerst inne finns ett latent hat. Det beror på tron på att modern skulle ha kunnat styra alkoholisten från drogen.

Givetvis kan friska par ha svårigheter med svärmor men inte så att anklagelsen Du har fostrat fel hänger i luften.

Partnern kommer vid olika tidpunkter att söka hjälp åt alkoholisten. Det kan på ytan se väldigt tjusigt ut att någon annan söker hjälp åt alkoholisten. Du ska gå dit och dit. Du ska söka upp doktorn! Jag har beställt tid åt dig! Jag har hämtat en burk antabus åt dig!

Ingen frisk människa fattar livsavgörande beslut åt andra.

En alkoholist som själv säger: Jag är alkoholist! Jag klarar inte av det här längre! kommer att börja sin ibland mödosamma vandring mot adekvat vård. Inte sällan tar den aktive alkoholisten, då han vill det, kontakt med erfarna nyktra alkoholister.


Partnern kommer att säga: För min skull kan du väl sluta supa? Det är ännu ett tecken på att paret blandar ihop ditt liv med mitt liv.

En frisk person säger inte: För min skull. En frisk person säger möjligen: För din skull.


Partnern hotar med att bli likadan som den sjuke. Om inte du slutar dricka kommer jag också att börja dricka! Det är vanligt förekommande med olika hot av typen Ge igen.

Friska människor hotar ingen med att de ska bli missbrukare.

Partnern hotar med skilsmässa. Då och då hotar Möjliggöraren med skilsmässa men förmår aldrig sätta sitt hot i verket. Ett alkoholäktenskap slutar förvisso alltid med skilsmässa. Det är mest en fråga om när eller hur. Makarna skiljs åt då en av parterna dör. Maken super ihjäl sig eller Möjliggöraren mördas. Möjliggöraren ger upp någonstans på vägen och skiljer sig från alkoholisten.


Han eller hon tar över kontrollen av sin sjukdom och sitt liv och skiljer sig från Möjliggöraren.

Friska människor använder inte hot om skilsmässa som styrmedel.


Partnern går mycket långt i sina försök att använda sexualiteten som styrmedel. Sex används uteslutande som straff och belöning.

Ingen frisk människa använder sin egen sexualitet för att försöka fostra en partner.


Partnern är tyst. Tigande är ett försvar som flitigt används av såväl alkoholisten som Möjliggörarna.

Ingen frisk människa tiger utan talar med sina medmänniskor.


Partnern kommer att försöka trösta alkoholisten då denne tycker synd om sig själv, och hon agerar ut alkoholistens hela enorma självömkan.

En frisk person skulle aldrig göra det, utan tänker och säger: Min Gud vad du gnäller! Du är ju själv orsak!


När partnern har tröstat alkoholisten, och därmed accepterat hans evinnerliga gnäll, ber makan alkoholisten att sluta upp med självömkan.

Friska personer ger inte dubbla budskap av den typen.


Partnern straffar den sjuke med hjälp av sex, men fortsätter att ha och vilja ha barn med alkoholisten. Det är samma dubbla budskap.


Partnern kommer att arbeta idogt för att få den sjuke intresserad av något (annat än sprit), och kurser beställs för att fylla ut fritiden.

En frisk partner försöker inte manipulera den andres fritid.


Partnern köper saker i samma syfte; sportutrustningar, dataschackspel eller en ny bil.

När alkoholisten tröttnat, och återgår till flaskan, blir partnern dödligt sårad och arg. Hon hade trott att saker, hobbies etc skulle kunna styra alkoholisten.


Tron på att någon eller något måste styra alkoholisten är grundmurad hos anhöriga och lika ofta hos socialarbetare. Det finns exempel på socialsekreterare som har köpt hundar till missbrukare.

Friska makar köper inte med baktankar saker till sin äkta hälft.


Partnern ger ofta uttryck för oro över att alkoholisten ska skada sig. Ändå slår partnern alkoholisten! Förmodligen är det fler alkoholister som får stryk av sin partner än partners som får stryk av alkholisten. Men alkoholisten polisanmäler det inte.

Friska par slåss inte.

Partnern kommer att säga att hon/han gråter för din skull, och med det menas att gråta över hur alkoholisten har det i sitt ruttna liv. Samma person kommer därefter att skrika åt alkoholisten, slänga hans kläder på golvet och således aktivt ingå i detta ruttna liv.

Friska par gör aldrig på det viset.


Partnern kommer att, och det ofta, dadda alkoholisten, för att sedan vägra svara på tilltal i veckor eller månader. Partnern kommer också att försvinna, resa bort, gömma sig hemma hos mamma eller någon väninna och vägra tala i telefonen då den sjuke ringer.

Ingen frisk människa vägrar tala med sin partner eller rymmer på det viset.


Partnern kommer att gräla våldsamt för att alkoholisten inte ringer och när så sker blir alkoholisten utskälld för att han ringer hem full tre på natten.


Partnern kommer i olika perioder att laga mat åt den sjuke även om han kommer en vecka för sent till middagen, för att i nästa stund vägra laga mat åt alkoholisten.

En frisk familj äter klockan fem eller sex, osv.

Partnern kommer förr eller senare att i någon mycket svår krissituation se till att alkoholisten kommer ur husetför den anhörigas egen skull, eller också flyr partnern för sin egen skull ifrån alkoholisten.

Hon/han slutar ta hand om, och alkoholisten står inför sitt livs första riktiga chans att få ta hand om sitt problem.

Hur länge dödsdansen pågår beror givetvis på varje enskild individ. Det finns de som inte lämnat alkoholisten i fred förrän fängelseporten tvingat dem, och det finns mängder av kvinnor som inte hinner. De stannar och blir ihjälslagna. Mördade.

Alkoholistförhållandets utveckling

* Människan börjar nyttja alkohol för att uppnå en känsla av avslappning.

* Den alkohol som konsumeras kallas allt oftare för medicin mot menssmärtor,ryggont osv.

* Alkoholisten får enstaka minnesförlusten.

Partnern börjar reagera på drickandet.

* Toleransnivån mot alkohol ökas märkbart och bortförklaringarna mångfaldigas.

Partnern börjar diskutera ämnet alkohol oftare.

BARNEN BÖRJAR BLI AGGRESSIVA ELLER TYSTNAR.

* Beroendet av alkohol ökar.

Partnern accepterar bortförklaringarna.

* Den sjuke börjar dricka alkohol mycket fort.

Partnern börjar skydda från insyn eller tar ut skilsmässa därför att maken dricker för mycket.

* Den sjuke saknar förmåga att avstå ifrån alkohol. Han eller hon slutar inte dricka på fester då andra gör det. Den sjuke får starka skuldkänslor av det och känner rädsla.

Ångestattacker kan bryta ut.

Partnern förlorar helt perspektivet på sitt eget beteende och går nu in för att rädda den sjuke.

* Den sjuke får allt oftare minnesförlusten. De forna minnesförlusterna förträngs helt och alkoholisten vägrar diskutera alkohol.

Partnern tar kamp mot flaskor, och mot alkoholisten.

* Den sjuke hittar ständiga ursäkter och försvar för sitt drickande.

Partnern isolerar sig med alkoholisten eller bryter upp och lämnar alkoholisten.

* Den sjuke blir alltmer flyende eller aggressiv och har ständigt dåligt samvete. Om inte självförtroendet var lågt tidigare märks det nu.

Partnerns roll som make eller maka bryts nu och den vårdande och övertagande rollen växer.

BARNEN FAR ILLA OCH FÖRLORAR SINA FÖREBILDER I FAMILJEN.

* Den sjuke har ofta återkommande kontrollförluster och tappar allt ansvar i takt med att anhöriga, makar och vänner tar över.

BARNEN TAR ÖVER MER OCH FLER UPPGIFTER SOM BARN NORMALT INTE HAR. DE HJÄLPER SIN MAMMA ELLER PAPPA ATT TA HAND OM DEN, SJUKE FÖRÄLDERN, SMÅSYSKON OCH HEMMET.

* Den sjuke fattar beslut att sluta dricka och ger löften om det. Dessa löften sviks och beslut spricker.

Partnern lämnar alkoholisten eller ökar sitt medberoende. Även löften och besluttas om hand av den medberoende.

BARNEN ÅSER MER AGGRESSIVITET, VÅLD OCH TYSTNADSKURER.


* Den sjuke byter arbete, bostad eller på annat sätt flyr geografiskt ifrån verkligheten. Är alkoholisten redan skild kan han till exempel flytta femtio mil bort ifrån sin släkt och sina barn.

Partnern flyttar med eller lämnar alkoholisten.

BARNEN RIVS UPP GENOM STÄNDIGA FLYTTNINGAR.

* Den sjuke har inga andra intressen än beroende, sprit, sex etc.

Partnern börjar tycka synd om sig själv och känner med fog att den sjuke inte älskar. Alkoholisten kan inte älska andra människor. Han kan bara vara beroende.

BARNEN FÅR INTE LÄNGRE NÅGON KÄRLEK.

* Den sjuke undviker fel människor. Han undviker alla dem som skulle kunna bryta ned hans förnekelse.

Partnern som skulle rädda den sjuke börjar känna sig misslyckad och lider svårt. BARNEN HAR NU INGA FÖRÄLDRAR ALLS UTAN ENBART EN DJUPT SJUK ALKOHOLIST OCH EN LIKA SJUK MEDBEROENDE ALKOHOLIST.

* Problem med ekonomin uppstår.

Partnern räddar även den.

BARNENS EKONOMISKA STANDARD SJUNKER, SÄMRE MAT SERVERAS OCH MATRO EXISTERAR INTE. BARNEN BÖRJAR FLY HEMMET. DE TAR PÅ SIG ROLLEN SOM LUSTIGKURRAR, BLIR DUKTIGA, BLIR UPPKÄFTICA REBELLER ELLER TYSTNAR. BARNENS SKOLPROBLEM ÖKAR MARKANT.

* Den sjuke får problem på sitt arbete. Han eller hon har inte längre någon arbetsglädje och om han eller hon ens är på sitt arbete är det uteslutande för att få pengar till sprit.

Partnerns lojalitet mot alkoholisten bryts eller minskar och överflyttas till barnen.

BARNEN TVINGAS BLI FÖRTROGNA OCH KOMPISAR MED DEN MEDBEROENDE OCH BETRAKTAS SOM VUXNA.

* Den sjuke missköter sin föda.

Partnern startar fler och fler Ge igen-situationer och straffar den sjuke med allt inklusive sex. Den falska lojaliteten med barnen ökar.

BARNEN FÅR BUDSKAP OM ATT DE ÄR DEN MEDBEROENDES ALLT OCH ATT DE ÄR HÄR PÅ JORDEN FÖR NÅGON ANNANS SKULL.

* Den sjuke undviker alla människor.

Partnern upphör med sex och tar eventuellt ut skilsmässa eller också ökar våldet i familjen.

BARNEN FÅR OFTA BEVITTNA VÅLD OCH BLIR I BÄSTA FALL FAMILJEHEMSPLACERADE.

* Den normala viljekraften bryts hos den sjuke.

Partnern lider svårt av oro, ängslan och aggressivitet och har en oerhörd arbetsbelastning då alla göromål, ekonomi och beslut övertagits.

BARNEN LIDER AV AGGRESSIVITET, DEPRESSION OCH FRUSTRATION.

* Den sjukes händer skakar, och återställarbehovet är konstant. Fysiken försämras och de alkoholrelaterade sjukdomarna gör sig påminda. Alkoholistens naglar vitnar, nervskador börjar synas och den sjuke är konstant på dåligt humör.

Partnern lämnar alkoholisten eller fortsätter ljuga och kallar den sjuke för nervösoch om det finns mer att ta över, ekonomin och lönen till exempel, så görs det. Partnern går upp eller ned i vikt och lider svårt av sitt medberoende.

* Den sjukes alkoholtolerans minskar, och han eller hon får förgiftningsanfall. Moraluppluckring, brott och prostitution kommer in i bilden och misshandel är vanligt förekommande - Brottsligheten ökar eftersom det är mycket dyrt att storkonsumera alkohol.

Partnern lämnar alkoholisten eller fortsätter rädda och nu allt oftare i tingsrätten eller hos polisen.

* Den sjukes tankeskärpa försvagas märkbart.

Partner och barn utsätts får våld och sexuella övergrepp.

BARNEN SÖKER I BÄSTA FALL HJÄLP FOR ATT FA KOMMA HEMIFRÅN.

* Den sjuke drabbas av en oidentifieringsbar panisk rädsla.

Partnern och barnen får än mer stryk, kastas ut nakna i snön mitt i nätterna osv.

BARNEN UTSÄTTS FÖR STÄNDIGT NYA ÖVERGREPP.

* Den sjuke dricker på heltid och alla ursäkter försvinner. Han eller hon dör en våldsam

Eller plågsam död.

Partnern blir därmed skild från alkoholisten.

När anhöriga insjuknat ordentligt bidrar deras eget beteende till att den tid, ofta år, som alkoholisten är aktiv, dvs fortfarande nyttjar alkohol, förlängs avsevärt. Därmed förlängs den sjukes lidande, och alkoholisters lidande är oerhört. Den Sjukes stora hot mot tillfrisknande är således först och främst förnekelsen och därnäst alkoholistens Möjliggörare och Försvarsadvokater. De blir det på grund av okunnighet, och de är aldrig medvetna om den skada de gör med all sin hjälp.

Det blir för de flesta en smärtsam chock att inse, och verkligen ta till sig, att alkoholisten inte hade kunnat dricka om hans hustru, barn, svärmor, syster, bror, kusin, chef, arbetskamrat, etc istället för att hjälpa honom hade:

Låtit alkoholisten stå helt på egna ben och ta ansvar f6r allt han gör eller inte gör. Vi talar om en vuxen människa och inte om en treåring.

Låtit alkoholisten ta konsekvenserna av sitt eget drickande såsom alla vuxna gör.

Hjälpt alkoholisten att upprätthålla självrespekten, det vill säga känslan av att han eller hon är en vuxen person som tar hand om sig själv. Möjliggörarna meddelar: Det där kan inte du!, Utan mig går du under och Det är tur att du har mig.

Vi kan ändra på vår attityd mot främst kvinnor som är medinsjuknade. Ofta får de bekräftat av omvärlden att de är duktiga.

- Tänk, hon tar hand om allt! En sådan duktig kvinna!

- Det är tur att han har dig för hur skulle det gå annars . . . ???


En kvinna är inte duktig om hon själv utplånar sig till döds tillsammans med en sjuk man. Jag har sett många sådana kvinnor. Jag vet vilken ångest de brottas med. De är absolut övertygade om att maken dör utan deras omvårdnad, hjälp och kontroll. Det är precis tvärtom, och en bra fråga att ställa i nöden är följande:

- Du har räddat i tio år nu, eller är det femton? HAR DET HJÄLPT?

Männen som skyddas får också betala ett högt pris förutom sin alkoholism. De vaggar in sig själva l ett ödesdigert kvinnoförakt, och det kan ta dem mycket lång tid att få bukt med det.

Vad händer då alkoholisten vill ha vård?

Tragiskt nog är djupt insjuknade medberoende emot att alkoholisten söker vård. Det kan vara skälet till att nyktra alkoholister ofta skiljer sig. De tar initiativet, och skiljer sig ifrån sin före detta Möjliggörare.

- När jag sade att jag skulle lägga in mig var det några som grät. Andra var emot det helt och jag fick veta att jag kunde klara det där själv, och att det inte var så farligt. Min partner, som borde ha sett mig supa i tio år ville ge sken av att jag hade börjat supa helt nyligen! Flertalet av mina arbetskamrater var glada över mitt beslut, utom några som hade hjälpt mig. Det var de som hade hjälpt mig att förneka! Få av mina anhöriga ställde upp i behandlingen, för att skaffa sig kunskap om min sjukdom. Det var givetvis de som förr utgav sig för att vara de som hjälpte mig mest av alla som vägrade, gå med i behandlingen.

Jag förutsätter, eftersom jag faktiskt inte kan förstå det på annat sätt, att anhöriga gått in för att hjälpa den sjuke så till den milda grad, och i så många herrans år, att de tror att inblandning från främlingar är en fara. De har i åratal isolerat sig själva med alkoholisten och inte tillåtit någon att komma i närheten. Nu vill den sjuke plötsligt att någon annan, och en främling till råga på eländet, ska ta hand om och sera alkoholisten. De tror att alkoholisten är STYRD av denna främling.

- Min man är en sådan som måste styras, av mig!

- Min fru är en sådan som måste styras, av mig!

Jag hörde en gång en djupt insjuknad utbildad psykolog säga: Varför ska jag yrkesarbeta som psykolog? Jag har min man!

Jag mötte på psyket en överläkare, som dagarna i ända gav råd, och ofta till kvinnor, om alkohol och alkoholism. På nätterna sov hon oroligt bredvid sin make, som är en oerhört alkoholiserad man. Numera har frun, tillika överläkaren på psyket, en yxa bredvid sig. Förmodligen anser hon att den behövs, och jag utgår ifrån att det beror på att maken kommit så långt nu att han börjat bli aggressiv.

jag utgår ifrån att hon aldrig kommer att tillåta sin make att uppsöka alkoholvård.

Hon är alkoholvården.

Vi vet att den sjuke förnekar och sitter fast i sin blindhet. Den som ser alkoholismen sist är den sjuke själv. De som ser den näst sist, eller kanske aldrig, är ofta de som står (för) nära. Efter år av samlevnad med en alkoholist utvecklar den mest mogna person en egen symtombild som ett resultat av den stress, oro och ängslan som alkoholisten driver fram. Alkoholisten brukar till slut kontrollera sina anhöriga helt och hållet.

Även om alkoholisten når fram till ett fullgott erkännande och accepterande av sin sjukdom kommer de medberoende att vara oförmögna att tillfriskna utan kunskap och hjälp. De sitter obotligt fast i sin indirekt alkoholrelaterade sjukdom, och lider svårt av det. Den nyktre alkoholisten kan inte styra, tvinga eller manipulera sina anhöriga att söka vård för vad hans eller hennes sjukdom ställt till med. Ar det något en nykter alkoholist vet så torde det vara det!

En nykter alkoholist vet att han varit kontrollerad av sprit, och själv kontrollerat omgivningen. Det är först efter tre eller fyra års nykterhet som en nykter alkoholist kan gå in i nya och nära relationer. Han/hon utsätter annars nya partners för risken att insjukna.

Var finns Möjliggörarna och Försvarsadvokaterna?

Det finns lika många Möjliggörare som alkoholister, men några är desamma för de flesta:

Staten, som tror att den ska och kan kontrollera alkohol med vårt system och dess Systembolag. Hela vår alkoholpolitik går ut på att någon annan, staten till exempel, är ansvarig för alkoholistens liv. Inte alkoholisten själv.

Äkta makar, har ett val då de förstår att partnern är alkoholist.

De skiljer sig blixtsnabbt för sin egen skull, och om de hunnit en bit in i rollen som Möjliggörare eller Försvarsadvokat frisknar de till. De tar tag i sina egna liv. De är tillräckligt starka - det är fråga om en nästan omänsklig styrka - och tvingar in alkoholisten i behandling hos professionella alkoholvårdare. Dessa är ofta läkare, psykologer och, icke att förglömma, de levande bevisen på framgång: de nyktra alkoholisterna.


Den sjuke och de anhöriga kommer tillsammans under vård. Alkoholisten för sin alkoholism, och de anhöriga får kunskap så att de kan mota Olle i grind, och inte bli Möjliggörare och Försvarsadvokater.

Men regeln att hemkurer är av ondo står sig, bland annat därför att det i sig är omöjligt att bota den man har sex med. Det blir då fråga om samlag mellan vårdare och patient.( Se kapitlet Patientvigsel i Holfve: Könskriget, R&S 1988.)

Arbetskamrater är ofta Försvarsadvokater och Möjliggörare. Inte sällan har alkoholisten sökt sig alldeles på egen hand till arbetskamrater som själva är alkoholister. Dessa är givetvis goda Försvarsadvokater.

Kamraterna, ofta suparpolare, ingår i nätverket av Försvarsadvokater, men de tjänar också som försvar på annat sätt: Jag super inte lika mycket som Kalle! Han har supit bort magen, och har plastpåse! Tänka sig att Putte sitter inne för misshandel nu. Det skulle aldrig kunna hända mig.

Många alkoholister föredrar att vara egna företagare. De kan då omsätta mycket pengar och avskeda den som ger motstånd. De kan disponera sin tid som de vill. Det sägs till exempel att många egna företagare och fria yrkesutövare blir alkoholister. Det resonemanget kastar jag i högen för meddelanden från Försvarsadvokaterna. Alkoholisten söker sig själv till dessa arbeten, som gör det lättare för honom/henne att supa. Det är en myt att man blir alkoholist av att ha en egen rörelse, att arbeta som frilansande skådespelare, fotograf, författare eller handelsresande.

Min bästa arbetskamrat, som söp ner sig så att vårt arbete blev lidande, och som jag ville skulle friskna till - vilket han uppenbarligen också gjort efter behandling - var omgiven av andra arbetskamrater som tjänade som såväl Möjliggörare som Försvarsadvokater. Jag kände mig förhållandevis ensam om att halvt slå ihjäl min kamrats alla försvar, förnekelser och gnäll. Jag gav aldrig upp, och det beror förmodligen på att jag har kunskap, mod och kärlek.


Jag vet också var gränsen går, och det är viktigt. Jag vet att det enda jag kan och ska göra är just att försöka slå hål, stora hål, i förnekelsens mur. Jag vet att jag inte kan sluta supa åt min kamrat. Jag vet att jag inte kan hoppa in i kamratens stämband och säga: Jag är alkoholist. Jag klarar inte av det här. Jag vet att jag absolut inte får tala om för den sjuke hur problemet ska eller kan lösas. Det är en hopplöst lång väntan! Glädjen blir desto större då den gamle whiskyknodden reser sig upp och går på egna ben till verket att ta hand om sin egen alkoholism, och sin nykterhet. Då kan det möjligen tilllåtas en att gråta en skvätt för alkoholistens skull. Inte förr!

Kunskap! Mod! Tålamod!

Massmedia, litteratur, musik och teater tjänar som Försvarsadvokater. Det har skrivits många roliga fyllehistorier för bioduken och teatersalongen och i böcker. Ja, alkoholister söker sig till de fria yrkena, för att kunna supa lättare, och det ser jag som en förklaring till att fria yrkesutövare inom tidningsvärlden, kulturen, TV och så vidare sprider sina egna förtvivlade förnekelser och försvar till publiken.

Man blir inte alkoholist av att arbeta som frilansande journalist eller TV-producent. Men om man är alkoholist är det givet att man vill ha ett yrke där bakfylledagarna inte märks speciellt mycket! Vi får inte glömma bort att spriten styr allt vad alkoholisten gör, också vem han gifter sig med och vilket yrke han väljer.

Avsked

- Jag bestämde mig en dag i april för att jag inte längre kunde ta ansvar för min mans alla oansvariga handlingar. Jag ser den dagen som den första dagen i mitt nya, fria liv, viskar hon och ser mig rakt i ögonen utan att för en sekund vika undan med blicken.

- Det var på det viset att vårt hus, som han velat sälja för att köpa en enorm egendom, drog en förfärlig massa elström. Det var dags att gå två trappor ned, genom hallen, ut i trädgården och runt knuten för att ta sig in i pannrummet, och där stänga av elpannan.

Ritualen var densamma, som runt allt annat som skulle utföras. Han upplyste mig på morgonen, under mycket stönande, att det var dags att ta itu med pannan. Han lät som om han skulle behöva bygga om den och inte bara trycka på en knapp. Jag, som förväntades ta på mig detta arbete, svarade bara med något litet ord som upplyste honom om att jag hört vad han sade mig. En isande tystnad drog genom rummet, och efter en lång tids maktkamp, för det var vad det handlade om, sade han: Jag får väl göra det före lunch! Han lät som om han lovat att riva ned Rom och bygga upp

det igen.

Än en gång visade jag att jag hade hört. Förmiddagen gick, lunchen kom, middagen var över den dagen och alla andra dagar. Han gick aldrig ned och stängde av.

Jag gjorde det inte heller. Jag stålsatte mig. Jag visste att det var min, och för all del hans, enda chans. Frågan var bara om vi skulle gå tillsammans.

Det skulle vi uppenbarligen inte. Han ville inte ta itu med problem vare sig det rörde sig om en icke avstängd panna eller alkoholen.

Jag hade en kort tid innan utsatts för en chock. Min man hade förgripit sig på en minderårig. Han mindes givetvis ingenting. Hon mindes, och jag valde att tro henne. Det är jag glad för. Jag har talat med henne, tio år senare, och som vuxen kan hon berätta samma historia. Den är bara mer detaljerad numera. Framförallt kunde hon som vuxen låta bli att vara rädd för mig också.

Jag vet inte säkert men jag tror att anledningen, förutom att hon aldrig ljugit för mig förr, att jag trodde henne var att jag själv utsatts av honom ett par gånger. Han hade i berusat tillstånd flugit på mig, då jag sov.

Samlag, kunde han inte klara av eller hade inget intresse av utan lite vin i sig. Sex hade blivit outhärdligt, och jag flydde alltid. Han var äcklig.


Nåväl, flickans situation, och det som hänt, innebar att jag började förstå att han var alkoholist. Jag är idag tacksam attjag inte ramlade in i egna skuldkänslor. Jag sökte kunskapen och fann den. Jag förstod rent intellektuellt att min man var eller var på väg att bli alkoholist. Jag själv hade tre val. Jag hade att välja mellan att lämna honom och inse att han numera älskade sin flaska och inga människor. Jag kunde försöka tvinga honom att se verkligheten och hoppas på att han skulle vara mottaglig för alkoholvård. Jag kunde ha gått ned och stängt av elpannan åt honom. Det kan låta löjligt att jag säger att skilsmässan förorsakades av en elpanna!

Jag tog ett vad jag anser allvarligt samtal med honom, och jag bad honom göra något åt vårt begynnande alkoholproblem. Jag kunde nämligen vid den här tiden inse att även jag börjat dricka för mycket. Min förevändning var att jag skulle stå ut med hans drickande och att han inte skulle dricka så mycket. Han vägrade att lyssna, och jag hade lärt mig varför. Alkoholisten lyssnar inte på sin fru. Hon vill nämligen något han absolut inte vill. Hon vill att han ska överge flaskan, se problemet och göra något åt det.


Jag lämnade honom, hans elpanna och hans flaskor. Jag fortsatte dricka själv ett bra tag tills jag hade kraft att ta itu med det. Jag lurade mig själv länge och trodde att om jag bara lämnade honom, som jag drack ihop med, skulle jag sluta. Det visade sig vara lögn och förbannad dikt. Jag sökte mig bara till andra som drack för att dricka ihop med dessa.


När jag sedan tog tag i drickandet mindes jag plötsligt alla år. Jag kom plötsligt ihåg att redan den andra gången jag träffade honom drack han och Perre sig medvetslösa. Jag drack inget alls på den tiden. Jag satt bredvid och tittade på, och då de båda stupade agerade jag sjuksköterska. Jag tog pulsen på dem och kollade andningen. Jag bestämde att om pulsen sjönk under femtio skulle jag ringa ambulans. Jag mindes vad jag tänkte: Jag vill inte att de ska hamna i fyllrapporter! Det var, vad jag vet, första gången jag skyddade min man. Därefter följer ett pärlband av skyddande och ansvarstagande, och jag höll på att slita ihjäl mig genom att sköta mycket av det han borde ha skött.


När krisen kom, i och med att han förgrep sig på flickan, stod jag där och hade sagt upp mig, eftersom jag inte gick ned och stängde av pannan. Strax efteråt lämnade jag honom, och började en mödosam vandring mot ett eget liv.

Efter ett par år ringde min före detta man och bad mig komma hem till honom. Jag fick veta att det var viktigt.

När jag kom satt där två socialsekreterare i hans soffa, och de ville diskutera elen. Jag trodde inte mina öron! Jag fick veta att min före detta man hade en elräkning på trettio tusen kronor från förr, och att elverket vägrat alla kompromisser. Nu skulle elen stängas av. Och eftersom jag hade barn ihop med före detta mannen, och eftersom elräkningen var från förr, borde jag vara med och betala hälften. Jag log, och jag tittade på min före detta man. Än en gång försökte han manipulera mig, men jag ruskade på huvudet. Socialsekreteraren, som dessutom var något slags chef, sade strängt till mig att det var oansvarigt av mi'g att vägra att betala hälften av räkningen eftersom jag hade barn ihop med honom. Barnen kunde bli lidande om det inte fanns el.


Du måste förstå att det finns skäl, och sådant här är ett skäl, till attjag skilt mig! svarade jag lugnt men lovade att betala hälften. Det löftet tog jag tillbaka en timme senare. Min före detta man har sedan dess upplyst mig tio tusen gånger om att han har det svårt. Han har till sociala servicecentralen fått betala tillbaka en massa pengar som man lade ut för elen. Och han ser ut som om han fullkomligt glömt bort att han lovade gå ned och stänga av pannan. Han förstår inte att det är han som inte betalt några elräkningar alls, sedan jag flyttade hemifrån . Under kort tid oansvarade han bort ett hus och tre företag. Han gick nämligen i konkurs med dunder och brak femton månader efter det att jag gått. När precis allt hade rasat för honom, frun gått och tagit barnen med sig, huset och företagen var bortblåsta, och när han inte ens hade bilen kvar skärpte han till sig. Men han har inte gjort upp med alkoholen utan inlett ett förhållande med en kvinna som redan börjat insjukna. Jag hör barnen berätta om hur hon ena sekunden skällt för att han inte gjort något för att i nästa sekund göra det åt honom. Jag räknar nu med att utvecklingen stoppas upp en aning i och med denna nya förälskelse. Det är bara tillfälligt. Vet man vad alkoholism är vet man också vilken utvecklingen blir. Många är de alkoholister som blivit kära istället för att ta itu med sitt problem. Det vimlar av dem. De kombinerar vad de tror vara kärlek med ny storslagenhet, och alkoholismen gör många av dem charmiga, skojfriska och trevliga. Det är precis vad han är. Han är ohyggligt charmig och - tom.


Jag hoppade av i god tid, innan jag blev mentalt sjuk eller djupt alkoholiserad själv. Jag var verkligen på god väg att bli den nya svenska alkoholistkvinnan som dricker upp hälften så att han inte ska bli så full.

Han vande mig in i sin drogvärld, och jag lät det ske.

Nu efteråt kan jag inte förstå att jag inte reagerade på att hans mamma till exempel för hans räkning sålde hemgjort brännvin på sitt jobb redan då han var arton, nitton år. Hon är själv aktiv och förnekande alkoholist sedan många år och hon var tidigt en av hans bästa Möjliggörare. Hans syster gifte sig med en blandmissbrukare och blev svårt medberoende.

Nej, jag är glad att jag via kunskapen kom till klarhet i hyfsad tid, det vill säga innan jag hunnit bli sextio år.

Jag förträngde allt länge, bland annat därför att han drack fina sorter, även om jag idag ler åt hans avlånga, ohyggligt långa bar och hans vinställ som gick från golv till tak bredvid frysen i köket. Ett två meter högt vinställ hade Herr Storslagen!


Hon skrattar åt sig själv och tittar generat på mig.

Alkoholistbarnen

De flesta av oss kan själva räkna ut att det inte är bra för barn med uppslitande gräl eller tystnad. Vi förstår att barn far illa i alkoholisthem. Det man då i första hand tänker på är fylleslagsmål, misshandel och liknande tydliga och akuta händelser.

Jag tänker därför inte spilla tid och ord på det. Jag vill istället peka på en situation för barnen som sällan lyfts fram i sammanhanget. Jag åsyftar de förändrade rollerna.

Vi har en alkoholist, och än så länge är det oftast pappan. Han har ett intresse av att andra lever åt honom och tar ansvar för honom för att han ska kunna supa och leva ut all tänkbar ansvarslöshet. Den insjuknade modern, som ännu tror att hon med sitt eget beteende styr alkoholisten, gör allt vad hon kan för att styra. När detta misslyckas, vilket det gör, blir hon besviken:

- Du lovade mig att inte dricka mer!

- Vi var överens om att du inte skulle dricka en gång till!

Sakta men säkert börjar hon tala till sin make som om han vore ett olydigt barn. En hel del av hennes hand lingar, och inte bara ord, kommer att gå ut på att hindra maken från att dricka, komma åt pengar eller flaskor.

Hon kommer till exempel inte att vilja lämn honom ensam hemma då han är ledig. Hon tar ledigt från jobbet för att vakta honom. Hon bär sig åt som om han vore en tvååring som ska hindras från att gå ut på hal is. Hon kommer att köpa saker åt honom för att om möjligt väcka ett nytt intresse, och få bort honom från spriten.

Hon gör också allt möjligt annat vars syfte är att styra. Varje gång kommer detta att misslyckas, och åren går. Hennes försök att styra hans drickande innebär att hon dolt eller öppet förändrar sig själv. Hon har kanske varit hans kvinna och blir nu hans mamma. Hon stryker hans skjortor, för att andra inte ska se att han misssköter sig. Hon lagar mat åt honom och gör iordning hans matlåda. Detta för att han inte ska slarva med maten på jobbet. Hon har således tagit över ansvaret även för hans kost. Hon betalar alla räkningar, och givetvis även hans, och så vidare i det oändliga.

Barnen mister därmed sin far. De får en olydig storebror som jämt tycks göra mamma ledsen och besviken.


Förutom att de blir faderslösa och istället får en stökig storebror, kommer barnen att lära sig, och tar det in i djupet av sin själ, att män är sådana. De kommer förvisso också att lära sig att kvinnor är till för att ta hand om män och barn. Och att kärlek är att ta över. De går helt sonika miste om en kärleksförebild. De vet inte hur förhållandet man och kvinna ska se ut. Har de möjlighet att glutta på sovrumsdörren kommer de dessutom att upptäcka att sex är ett vapen. De som insjuknar i medberoende till alkoholister hamnar förr eller senare i den situationen att de använder sex som morot

och piska, straff och belöning.

Andra vuxna, som skulle kunna hjälpa dessa barn, gör sig ofta till nya Möjliggörare för hela familjen. Läraren som talar om för Olle och hans mamma att Olle är stökig i skolan vill att Olle ska skärpa sig.


Olle får ta på sig skulden för att han reagerar med hela sin kropp och själ på att pappa super! Men det är fortfarande ingen som säger att pappa super. Det är ingen som säger till pappa:

- Din son är mycket bråkig. Det beror med nittionio procents säkerhet på att du är aktiv alkoholist, och att du inte gör ett smack för att ta ansvar för denna din alkoholism.

Det är ingen som säger till mamman:

- Du försäkrar att det inte finns några alkoholproblem i familjen. Eftersom Olle ibland kommer hit dödstrött, och du benhårt förnekar, harjag idag blivit övertygad om att det kan finnas alkoholism i Olles närhet.

- Men jag säger ju att det inte finns något sådant problem! väser mor.

- Det ingår i sjukdomen att du säger det.

Det är ingen som säger till Olle:

- Du Olle är så bråkig att jag är övertygad om att du har alkoholism i din närhet. Du bär dig åt precis som ALLA alkoholistbarn gör.


Jag längtar efter den dag då svenska lärare, förskollärare, dagisfröknar, fritidsledare, familjehemsföräldrar, barnpsykologer, kontaktman, idrottsledare med flera besitter kunskap om alkohol. Och kunskap om hur alkoholistbarnen har det.


Jag längtar efter den dag då vi alla gör alkoholistbarnens aktive alkoholistförälder ansvarig och ställer vederbörande mot väggen istället för att som nu sucka oss trötta Över struliga barn, ligister på gatorna, klottrar i T-banan och alla de små desperados vi läser om ibland.

Vi gör oss till alkoholistens Möjliggörare när vi går med på att hans barn är de som ska ta stryk för alkoholismen i familjen.

De som lever nära alkoholisten fastnar ofta i roller som kan följa dem genom hela livet. På samma sätt som part nern lätt fastnar i rollen som Möjliggörare och Försvars advokat påtvingas barnen olika roller. De upphör att existera som individer och går in för att spela sin speci fika roll.

Vi hittar Bror Duktig, Hjälten och Perfektioniste som anses stor, duktig och mogen. Han har goda chanser att bli en ansvarstagande, duglig och känslomässigt helt avstängd arbetsnarkoman som vuxen. Vi har Maskoten, Clownen och Lustigkurren som livet igenom avleder allt och alla med sina skämt och upptåg och som leker med allt och alla.

Vi ser Syndabocken, Rebellen och Bråkstaken som har C i uppförande och som slår magistern på truten i sitt ständiga uppror mot allt och alla. Vi ser tyvärr sällan Det tysta barnet, Det bortglömda barnet som lever i sin egen lilla fantasivärld och som i skolan skriver långa uppsatser om vilket ljuvligt sommarlov hon haft. Vilket är lögn. Gemensamt för dem alla, även om man nu inte kan tro det om Rebellen, är att de har en mycket låg självkänsla.

De lever i hem där känslobehov ignoreras eller till och med förnekas. Vi vet redan att alkoholism är förnekelsens sjukdom. Istället för att få sina känslobehov accepterade och bekräftade får dessa barn sina egna känslobehov förnekade. Pappa super, och mamma är fullt upptagen med att hindra honom.

Barnen lider svårt under trycket av dubbla budskap. Mamma slänger ut pappa, och säger att han ska försvinna, för att sedan be barnen leta efter honom. Eller också lämnas barnen ensamma och hon går ut och letar själv. Pappa går hemifrån, och säger att han aldrig mer ska komma tillbaka. Strax därefter är han hemma igen! (Eftersom han inte kan supa utan hjälp i form av Möjliggörarnas övertagande av hans liv. Vem ska då tvätta hans kläder? Han? Om han ska sköta sin egen person får han avsevärt mindre tid för att supa. Det vill han inte.)


Kommunikationerna har brutit ihop för länge sedan. Mamma frågar: Vad är klockan?, och pappa svarar: Ja, ja jag ska tvätta bilen!


Miljoner och åter miljoner dubbla budskap skapar förvirring hos barnen. De blir med fog yra i huvudet. Besattheten, hos båda föräldrarna, gör att det inte får någon tid över för barnen. Givetvis behöver föräldrarna inte vara besatta upp över öronen av just alkohol i hemmet. Det finns vuxna alkoholistbarn som inte har en droppe sprit hemma, därför att deras föräldrar söp otroligt. De kan såsom Bror Duktig vara besatta av att arbeta, äta, idrotta, spela, städa etc. De har heller aldrig energi över till barnen.


Barnen är ofta åskådare till eller aktiva i våldsaktiviteter. Alkoholisten slår Möjliggöraren eller vice versa, och såväl alkoholisten som Möjliggöraren lider av spänningar och dåligt humör. Det resulterar ofta i barnmisshandel. De äldre barnen misshandlar ofta alkoholisten från och med den dagen de är starkare än alkoholisten. De sexuella störningarna i familjen ökar för vart år som går.

Barnen utsätts ofta för abnorma sexuella handlingar. Pojkar utsätts lika väl som flickor men

vi talar inte om incest mot pojkar.


Eftersom samtliga Möjliggörare tror att de kan styra drogen lever barnen i ett enda argumenterande. Pappa säger att han vill ut och fiska, och mor misstänker omedelbart att han ska ut och supa. Pappa förnekar att han varit borta från jobbet, och mor försöker överbevisa honom om att han visst varit det. När alkoholisten och Möjliggöraren argumenterar länge nog om den saken blir det tyst. Parterna svarar inte på tilltal. De straffar med tystnad. Jag har mött alkoholistbarn som berättat att mor eller far tigit i månader. Och om mamma vill pappa något akut ombeds något av barnen att säga det till honom. Barnen används således som budbärare om tystnaden måste brytas.


Mitt i det här kaoset är det vanligt att en eller båda föräldrarna har ett hysteriskt behov av ordning. Barnen utsätts för kravet att iaktta absolut lydnad avseende städning, pengar, TV-regler mm. Vissa regler får inte under några som helst omständigheter brytas. Om så sker får alkoholisten eller Möjliggöraren hysteriska utbrott.

Den av föräldrarna som är aktiv alkoholist utvecklar ofta en extrem isolering och kan komma att undvika alla andra människor. Barnen har då en förälder som aldrig följer med till mormor eller farfar och som vägrar följa med till skolan för att se luciatåget. Alkoholisten värnar givetvis om sin isolering. Den sjuke är inte intresserad av att möta situationer och människor som inte hjälper till att bygga upp försvaren. Alla andra är ett hot mot försvaren och den viktiga förnekelsen. Alkoholisten är bokstavligt talat tryggast hos Möjliggöraren.


Vill en författare ge ut en bestseller i västvärlden ska den förmodligen innehålla starka försvar för vår drog-kultur.

Det finns en hunger hos missbrukarna, att låsa in sig och läsa in nya försvar för sitt eget missbruk.

När boken väl är skriven vimlar det av journalister och recensenter som med förtjusning kommer att höja den till skyarna. På detta sätt tillgodoser de sina egna behov av försvar. De kan också få bjuda författaren på en våt arbetslunch. Jag kan inte tolka det på annat sätt då jag ständigt möts av journalistens förvåning över min princip att inte ge några intervjuer alls över krogbord. Jag erbjuds dock ofta att få äta och dricka på deras bekostnad.

Barnens kulturutbud hemma kommer således att präglas av litteratur av det här slaget. Om det överhuvudtaget finns några böcker är det brännvinslitteratur. På samma sätt styrs val av video, biofilmer och pjäser, så länge alkoholisten överhuvudtaget har intresse för någonting.

Många är de som förvånat sig över att vissa barn inte tycks veta vad som är normalt och inte. Nej, alkoholistbarnen har ingen rollmodell att gå efter, och de gissar väldigt ofta vad som är normalt och inte. Många vuxna barn till alkoholister känner igen den malande osäkerhet som grundlades genom barndomens alla gissningsövningar.

Vuxna barn till alkoholister är mycket vana vid och väl tränade i att stoppa undan, förneka och aldrig visa känslor. De vet inte att det är okay att visa glädje eller sorg. Om man ser människans känsloregister som ett piano där varje ton står för en känsla kan vi se att alkoholistbarn, små som vuxna, endast förfogar över en, två eller tre toner. De blir det levande beviset på att alkoholism är en känslosjukdom.

Förutom att alkoholistbarn, små som stora, gissar sig till vad som är normalt och inte, lider barnen svårt av oförmågan att fullfölja projekt. Han har ingen koncentrationsförmåga! menar magistern och ruskar på huvudet åt Olle, som det är fel på. Barnet har hela huvudet fullt med idéer men vet inte hur han ska förverkliga dem. Nej, alkoholistbarn får lära sig att det är avsikterna som räknas och inte handlingarna.


På måndag ska jag . . . bestämmer alkoholisten, som när måndagen kommer bestämmer om och säger att han ska göra det senare. Om den sjuke pressas upplever han det som om han är så gott som på väg att göra. . . sen! Den sjuke berättar och talar om vad han till exempel ska göra med barnen nästa sommarlov. När sommarlovet kommer berättar han om vad som ska göras påjullovet. Närjullovet kommer är han fullt upptagen med att planera påsklovet.

Om Möjliggöraren insjuknat deltar hon i dessa drömmar om framtiden. Partnern är säker på att kunna styra drogen - senast nästa jul.

Om det var handlingarna, och inte avsikterna, som räknades, uppmärksammades och berömdes eller på annat sätt betygsattes, skulle det bli pannkaka av alltihopa, eftersom handlingarna ytterst sällan utförs.

Alkoholistbarnen lär sig av detta, och deras munnar är också fulla av planer. Deras omgivning brukar reagera över att de lovar men aldrig håller.

Alkoholistbarn, små som vuxna, ljuger ofta där de lika bra skulle kunna säga precis som det är. De ljuger med automatik och helt utan skuld, för sanningen har inget som helst värde.

- Men pappa. . . du är ju full!

- Jag? Jag är inte full!

- Men pappa... du är ju full!

- Jag är inte full! Det var det dummaste jag hört. Jag är trött!


Alkoholistbarn blir experter på halvsanningar och förnekanden.

- Du är ju pank!

- Jag? Jag är inte pank!

- Du ska åtalas nu.

- Va? Jag? Det kommer att ordna sig. . . sen.


Jag har sett åtminstone tjugo vuxna alkoholistbarn, som jag kan referera till, och jag kan inte ge dem ett annat namn än just experter på halvsanningar och förnekanden. Det kan ta en alkoholistdotter många år, och många äktenskap med alkoholister, innan hon medger att hon är alkoholistdotter, och uteslutande gift sig med aktiva alkoholister vars fäder är aktiva alkoholister och vars mödrar är på god väg att bli det i jämlikhetens namn, gubevars.


Hon har inte för avsikt att gifta sig med en alkoholist, men i handling har hon redan gjort det. Orden avsikt och handling står för mycket skilda företeelser i ett alkoholistbarns liv. Vi har alla hört dem: Jag menade inte att krossa rutan. . . alltså har jag nog inte heller gjort det!!!


Nej, vi vet nu att runt alkoholisten (förebilden) står Möjliggörarna, som alltid låter alkoholisten slippa konsekvenserna av egna handlingar. Barnen härmar den sjuke, och det vore konstigt om de inte gjorde det. Den sjuke är förebilden.


Vi kan då förstå att dessa barn ofta uppmanas att tala sanning. Vilken sanning? Jo, den sanning som föräldrarna vill höra. Inte den här sanningen:

- Du är full, pappa!

- Du betalar pappas sprit, mamma!

I alkoholistfamiljen blir således sanningen ett slags ideal. Vi säger alltid som det är!, Vi är raka, ärliga människor!, Man ska hålla sig till sanningen!

I realiteten är det lögn. Lögnen blir således realitet, och sanningen blir idealet. Förvirrande, ja!

Vi kan därför hjälpa alkoholisten och hans Möjliggörare genom att verkligen tala sanning! Och om vi nu inte orkar riva i den sjukes försvar en gång i veckan kan vi åtminstone sluta upp med att delta i ljugandet. Ja, det är verkligen synd om dig som har så lågt blodtryck att du ofta är medvetslös!

Än en gång måste vi gå till oss själva! Håller jag på att insjukna själv? Hållerjag på att gå in i medberoende? Håller jag på att utveckla mig till Försvarsadvokat? Orkar jag säga till Olle:

- Jag tror inte på att din pappa har maginfluensa igen och att det är därför han inte hjälpt dig att klä om böckerna. Jag tror att din pappa super.

Om jag känner att jag inte har det modet och den orken kan jag åtminstone låta bli att ljuga med, insjukna själv och göra mig till Försvarsadvokat.

Vi kan skona Olle, och inte låta honom ta ännu mer ansvar för sin far än han redan gör. Vi kan upphöra att säga:

- Men Olle då. . . har du inte fått din pappa att. . .

Alkoholistbarnen lever i ett kroniskt och konstant kaos och torde ständigt befinna sig i riskzonen för självmord eftersom de - utan vår hjälp - utan barmhärtighet dömer sig själva. Vi måste förstå att även barnen tror att de styr drogen!

- Om inte jag hade kommit hem fem minuter för sent igår så hade inte pappa/mamma druckit idag.

- Det är min förtjänst, ack så sällan det händer, att pappa/mamma är nykter idag, för jag kom i tid igår.

Vi kan förstå varför alkoholistbarnen har förtvivlat svårt att leka och ha roligt. De bär på ett ansvar som inte är av denna världen. De bär på pappa/mamma. Detta bärande tar de på fullt allvar, och de tar därför sig själva på för stort allvar. Livet blir bara hårt, slitsamt arbete:

- Om jag får en femma i engelska kanske pappa inte dricker?

- Om jag inte. . . kanske pappa dricker?

- Om jag gör så här istället. . . så kanske pappa inte dricker?


Barnet tror att det egna beteendet styr. Det ger dem oerhörda svårigheter att överhuvudtaget bygga upp nära relationer. Rädslan att bli övergiven tar över allt, och de vet heller inte hur man gör för att bygga upp en ärlig relation. De tror att kärlek måste förtjänas!

Som små alkoholistbarn, och senare som vuxna, blir de ofta de som säger: Jag älskar dig. . . men stör mig inte! Kärlek är avståndstagande, och de letar upp, och får tag på, människor som hela tiden avvisar de n. De kanske förälskar sig i den livstidsdömde fangen som aldrig kan komma till dem, garanterat inte.

Barnen söker hela tiden uppmärksamhet, godkännande och bekräftelse. Det är inte märkvärdigt. De kan inte få detta för människan viktiga av sig själva.

De blir därför beroende av att få det av andra. De lever på andra. De är inte intresserade av andra. De kommer ifrån familjer där alla medlemmar tror att man kan styra och ändra på andra, trots att de enda vi kan ändra på är oss själva.

De kommer från hemmet där alla påstod att allt v bra, trots att hemmet var fullt av tystnad, ängsla desperation och hopplöshet samt denna väldiga kam mellan alkoholisten och Möjliggöraren.


Jag har noterat i debatten att detta ses som en kam mellan man och kvinna. Det är fel. Det är ingen makt kamp mellan könen. Det är en kamp mellan alkoholis ten och Möjliggöraren som råkar vara av olika kön til exempel i äktenskapet. Makar i harmoni för inte den na maktkamp.

Alkoholistbarnen lider ofta av en snedvriden verk lighetsuppfattning och har en ständig känsla av att lid av dåligt omdöme. Det hänger ihop med att de som sm inte hade lov att se vad de såg.

- Jag? Jag är inte full har jag sagt!

Denna snedvridna verklighetsuppfattning beror allts på att de har vuxit upp i ett hem där sanningen är idealet men realiteten faktiskt är lögn. Det mildras inte av omvärldens envisa tro på att detta är en fråga om flaskor, och inte en fråga om förnekande, förnekelser, försvar, lögner och manipulationer.

Av samma skäl är alkoholistbarn ytterst känsliga för förändringar som de själva inte har kontroll över. Som vuxna utvecklar de lätt kontrollhysteri. De överreagerar om något som de inte räknat med inträffar. De ser mycket på andras beteende och skäller om det. De blir förbannade på bilkön, som de inte kan kontrollera det minsta. I vårt land sitter det många män och kvinnor i just bilköer och blir halvt hysteriska. Deras beteende i en situation, som de inte kan kontrollera, kan ha sin grund i deras barndom med en eller två alkoholiserade föräldrar. I USA har detta beteende och drogmissbru-

ket gått längre. Där skjuter man ihjäl varandra på motorvägarna.


Som vuxna blir de djupt skadade alkoholistbarnen antingen anmärkningsvärt oansvariga eller anmärkningsvärt ansvariga. De anmärkningsvärt ansvariga kan inte säga Nej! eller på annat sätt sätta gränser för sin omgivning av rädsla för att inte bli accepterade. De arbetar nästan ihjäl sig, och de bränner ut sig. De bryter inte den cirkeln med mindre än att de blir sjuka. Den oansvariga är lärd på samma sätt. Han var som barn Försvarsadvokat:

- Det var inte hans fel. Han var ju full!

Och då är slutsatsen enkel:

- Om jag bara dricker mycket sprit kan jag göra precis vad jag vill, inklusive våldta kvinnor, köra bil berusad eller göra inbrott.


Inga Försvarsadvokater till en alkoholist vilka själva gått in i missbruk och numera också är sina egna Försvarsadvokater, förvånar mig längre. Jag har hört det mesta i Stockholms tingsrätt.

-Varför dödade Johansson Persson?

-Han var full och dum!

-Var Johansson berusad vid brottstillfållet?

- Jag? Jag var inte full har jag sagt.

- Johansson hade alltså inte druckit någonting själv då mordet inträffade?

- Nej, har jag sagt!

- Och motivet? Vi ska alltså tolka det så att Persson var full och dum??

- Precis, herr ordförande! Precis, så var det!

- Vid husrannsakan hemma hos er påträffades tre lådor vodka. Känner ni till det?

- Det är morsans!

Hur ser Johanssons barn på verkligheten månntro? Eller om Johansson fått rådet av sin advokat att erkänna sitt ohyggliga spritmissbruk, och han säger:

- Jo, herr ordförande, ni måste förstå att jag var full. Jag skulle nog behöva lite sluten psykiatrisk vård så att jag kommer ut snart igen, vilket jag gör då jag är nykter, och det tänker jag givetvis vara. . .


Johanssons barn, liksom alla andra alkoholistbarn, tvingas tidigt ta hand om sig själva. Pappa super, och mamma är således fullt upptagen med att ta hand om pappa. Och för att överleva, i denna föräldralösa eller föräldradiffusa värld, tar barnet saken i egna händer om något ska göras. Det är ofta deras enda chans att överleva, och speciellt då även modern är alkoholist under flaggen: jag dricker upp hälften så att han inte ska bli så full.


Det innebär att barnet ser samarbete som ett hot mot ordning. Dessa barn varken kan eller vill samarbeta med andra människor. De blir på ytan aktiva och initiativkraftiga. De är helt omöjliga i en samarbetssituation, och de vill göra allting på sitt eget vis.

De bär också på en stark lojalitet. De lärde sig att vara lojala med den berusade föräldern. Den drickande föräldern skulle alltid skonas från skuld, och skonas från att ta konsekvenserna av sitt drickande. Det var alltså polisen som var dum som tog in pappa i en fyllcell. Det var inte alls pappa som var full. . .

Därför känner dessa barn en stark lojalitet även då det inte är befogat. Jag har mött vuxna alkoholistbarn som varit lojala in i döden. Jag menar bokstavligt talat in i döden.

Man blir inte så lite förvånad då man möter en vuxen man som är stolt över att han aldrig svek den han var lojal mot, trots att det kostat livstids fängelse. Jag har då och nu haft anledning att ifrågasätta kvinnors lojalitet.

- Tänker du vara lojal mot din man ända tills han slår ihjäl dig? Det var nära den här gången.

- Jag vill inte svika honom. Då går han under!


Inte heller här förmår alkoholistbarn känna vad som möjligen skulle kunna vara normal loj alitet. J ag, som har levt i många år med alkoholistbarn, har också noterat att de aldrig väntar sig något eller ens önskar sig något. Det kanske inte är märkligt att en människa stänger av sina egna behov när hon vet att de ändå aldrig blir tillfredsställda. Varför ska jag lita på andra då j ag tusen gånger lärt mig att jag bara kan lita på mig själv?

Alkoholistbarn kan inte vänta, om de nu händelsevis skulle ge uttryck för att de vill något. Nej, väntar jag får jag inget!


Det tar tid och är mödosamt för ett alkoholistbarn att förändra livet. (Se Holfve: Älska lagom - en bok om fosterbarn, R&S 1984.) Speciellt som de är extrema överlevare och mycket starka. De är livrädda för att förefalla svaga, dumma eller veka. Det gäller speciellt Rebellerna och det är också de som revolterar sig in i sociala servicecentralens papper.


Ibland har det tagit mig år att lära ett barn att om de gör ett misstag betyder inte det att de är ett misstag. Vi måste med andra ord skilja på vad vi är och vad vi gör. Utan tvivel är det mödosamt men mycket roligt att kväll efter kväll, år ut och år in se vad ett före detta behovslöst barn har gjort för sig självtjust den dagen.

- Jag hatar min nästa såsom jag hatar mig själv! säger barnet under lång tid.

- Jag kanske duger? undrar barnet i åratal.

- Jag älskar min nästa såsom mig själv! är i bäst fall slutrepliken efter många års arbete.

Men om jag nu varken har tid, ork eller möjlighe att leva tätt ihop med alkoholistbarn, kan jag då hjälpa dem? Ja, varje vuxen som möter ett alkoholistbarn kan ge verklig hjälp: Jag undviker, med hjälp av kunskap, att insjukna själv i medberoende alkoholism.

Jag undervisar barn-en i vad alkoholism verkligen är. Jag ger dem kunskapen! Jag säger alltid sanningen, och går således inte med i tåget av Möjliggörare och Försvarsadvokater. Jag säger som det förhåller sig i verkligheten. Jag vet att barn blir sjuka och förvirrade av motsatsen. Jag bekräftar att barnet ser rätt!

- Ja, din pappa är full.

Jag visar mina egna känslor, och lär långsamt ut att känslor varken är rätt eller fel. Känslor bara är i människan. Jag sätter gränser för barnet, och det är svårt i början. Ofta är det barnet som försökt styra och sätta gränser för pappas eller mammas drickande.

Jag låter alltid barnet ta konsekvenserna av sina egna handlingar.

Ironiskt nog kan den mycket farliga familjesjukdomen alkoholism i framtiden delvis göras harmlös då många människor byggt upp ett starkt självförtroende och en stark självkänsla. Barnen blir starkare därför att de lär sig att handskas med verkligheten. De är inte längre förvirrade för att alla människor, inldusive skolans folk, förnekar verkligheten. Barnen blir mindre sårbara, ibland alltför osårbara därför att de sett, hört, upplevt och genomlevat en stark smärta. De växer i utmaningen att bekämpa sjukdomen och inte insjukna själva. Vår egen självkänsla växer för varje alkoholistbarn i vår närhet som befrias.

Den som ger sig in på arbetet att reda upp det i huvudet på ett tretton- eller femtonårigt alkoholistbarn och som genomför det arbetet under de tre till fyra år som det tar belönas således rikt. Belöningen består av egen styrka, människokännedom och självtillit. Jag vill påstå att en annan belöning är civilkurage och mod. Det verkar som om man efter ett par år farjust egenskapen mod i större och större portionen. Det är bra det. Det krävs mod att gå emot en alkoholists förnekelse och försvar och att ständigt återupprepa hur verkligheten ser ut.

Jag har inga siffror eller kurvor som visar hur många små alkoholistbarn vi har i Sverige just nu. Jag är dock ofta ute och föreläser i skolorna och möter klasser från Haparanda till Ystad. I varje klass ser jag åtminstone fyra, fem stycken. På mindre än fyrtio minuter lyckas de väcka min misstänksamhet. Hur många vuxna vågar jag knappt tänka på, menjag har noterat att det är gott om vuxna alkoholistbarn i landet.

Förr auktionerades fattiga barn ut till den som kunde ta hand om dem på det billigaste sättet. I dag har vi inga fattiga barn sett ur historisk synvinkel. Under 70-talet omhändertogs missbrukarnas barn därför att de var små och deras berusade föräldrar inte tog hand om dem. Det omhändertogs också lite större barn som börjat missbruka själva, och några togs omhand därför att de bad om det.

Samtliga mina fosterbarn utom ett hade någon form av familjemissbruk i sin historia.

Så är det inte längre. Inte minst Stockholms kommun bryter mot lagen varje dag eftersom de ansvariga inte skapar de vård- och fostringsplatser som behövs. Det är kommunens skyldighet att tillhandahålla vård.

I dag delar man ut bussbiljetter så att ungarna ska ha någonstans att ta vägen på nätterna. En av mina äldre fostersöner ringde till mig och sade: Jag är tacksam för att mina föräldrar söp ihjäl sig på 70-talet så att jag omhändertogs för om de hade supit nu hade jag fått en bussbiljett!

I dag används missbrukarnas barn ofta som morötter. De svårast insjuknade medberoende socialsekreterarna tror att de kan styra en alkoholist med hjälp av barnen.

- Om du slutar supa så. . . tar vi inte barnen, får du igen barnen etcetera.

- Om du upphör med att ha diabetes får du igen dina barn!

Det säger sig självt att socialsekreteraren misslyckas med att styra missbrukaren med hjälp av barn på samma sätt som hustrun misslyckas med sina hot, hugg, mutor eller sin gråt.


Grundproblemet är att Socialstyrelsen, som också vill styra människor, vägrar att erkänna att alkoholism är en sjukdom. Detta trots att jag i morgon dag kan be tio, tjugo eller trettio alkoholister att lägga sig på britsen hos doktorn och låta denne ta ett ryggmärgsprov, och ur det får fram bevis på att han/hon är alkoholist. Det finns kvinnor som har släpat i väg med sina starkt förnekande äkta män till doktorn för att försöka fä maken att fatta att han är alkoholist. Förnekelsefasen är besvärlig eller som en kvinna sade:

- Min man låg med livräddande slangar och apparater på intensiven. Han var svårt alkoholförgiftad och hade nära fem promille i blodet och borde ha varit död. Då jag kom in i rummet reste han sig en aning och sade: Jag är inte full!

Sjukdomen går att medicinskt fastställa eftersom den sitter i blodkemin. Men om Socialstyrelsen skulle medge att alkoholism är en sjukdom, och således instämma med sin amerikanska motsvarighet, tvingades samhället att ge missbrukarna adekvat vård. Det skulle då bli omedelbart förbjudet att till exempel använda en tvååring som medicin mot alkoholism. Denna tvååring kommer att bli misshandlad såväl psykiskt som fysiskt därför att alla alkoholistbarn blir det. De blir det därför att alla alkoholister förr eller senare begår vålds- och/eller sexualbrott.


Det är inte speciellt svårt, om man inte super själv, att se att det är sjukt att en människa fortsätter att dricka alkohol trots att hon upprepade gånger hamnar i plågsamma situationer därför att hon har druckit. Det är i sig meningslöst att ens ställa frågan Varför? Varför super Jeppe? . Den typen av frågor kan tvärtom hjälpajeppe att hitta försvar för sitt drickande. Det är friskare att säga att Jeppe dricker därför att alkoholen som finns i hostmedicin, Cider, lättöl, vin och sprit, hos Jeppe skapar ett merbegär. Han har ett lättväckt alkoholbegär. Hans blodkemi är av ärftliga skäl sådan. Det gör attjeppe först tål mer sprit än andra. Han far ökad alkoholtolerans. Det ökade intaget gör att han snart får minnesluckor. Han är fullt verksam på dansgolvet men minns inget dagen efter. Han gör dessutom ofta bort sig eftersom han tappar kontrollen. Skam-, skuldkänslor och omgivningens tryck samt förnekelsen skapar hans alkoholistiska beteende som att gömma flaskor till exempel. Ingen frisk människa stoppar en 37:a Absolut i en mjölkförpackning eller häller spriten i en tom såpaflaska i städskåpet. Ingen, som inte är alkoholist, håller på och lurar sig med vita veckor eller känner ett behov av återställare.


Ska en tvååring bota det här?


- Om du slutar supa tar vi inte barnet!

- Vi sa till dig att vi tar barnet om du super. Nu måste du förstå att det här är allvar.

- Sa inte vi till dig att vi tar barnet om du super igen! Varför söp du? Du vet ju att vi tar barnet.

- Nu är det sista varningen! Vi tar barnet om du super mera.

- Förstod du inte vad vi sa? Vi sa att vi tar barnet!


Ett tecken på medberoende är just att hota alkoholisten utan att genomföra hoten. Dessa hot kanske barnet hör och går där hemma som på nålar och hjälper pappa eller mamma att dölja missbruket. Jag har aldrig träffat på ett alkoholistbarn som inte hjälper missbrukaren att förneka och att dölja missbruket så mycket det bara går. Det är inte spriten i sig som driver fram det utan omgivningens reaktioner mot alkoholisten. Märta Tikkanen och Mia Berner har skrivit utmärkta romaner där de bl a beskriver olika hus- och hemkurer som inte lyckades. De båda aktiva alkoholisterna Tikkanen och Pentti Saarikoski är döda i dag.


Från den manliga sidan finns den här tillvaron gestaltad i till exempel Scott Fitzgeralds, Ulf Lundells, Ernest Hemingways och nu senast Klas Östergrens produktion.

Den som vill bota alkoholism bör skaffa sig kunskap och inte lägga behandlingsansvaret på tvååringar. Det är i mitt tycke grymt. Det finns bara två avgörande faktorer nämligen ärftlig betingelse och tillgång på sprit. Det är därför alkoholisten föredrar ett arbete som handelsresande framför ett som stansoperatris. Genom att noga välja arbete väljer alkoholisten tid, möjlighet och tillgång.

När vi lägger behandlingsansvaret för vuxna alkoholister på deras barn betyder det att vi hjälper alkoholisten att supa ihjäl sig, och vi bäddar för en ny alkoholist i barnet. Barnet har den ärftliga betingelsen i sig samt tillgång i hemmet. Alkoholisthemmet erbjuder dessutom välutvecklade försvar för missbruk. Jag stöter ofta på alkoholistbarn och då de talar om den drickande föräldern säger de alltid att det är synd om den sjuke. Inga friska barn säger: Det är synd om min mamma! Alkoholistbarn säger alltid så om sina föräldrar före puberteten. Efter den kan alkoholistbarnet bli aggressivt och svära på att det aldrig ska dricka i hela sitt liv. Femton år senare är det barnet lika alkoholiserat som föräldern var eller är en så kallad torralkoholist. En människa som är emot allt vad sprit heter på grund av ångest.

Sverige presenterar sig ofta som ett civiliserat samhälle. Jag skriver inte under på det så länge som en enda människa under arton år får bära behandlingsansvar för en alkoholist.

Vad är alkoholism?

Alkoholism är en kronisk och livslång sjukdom som är helt obotlig. Det är därför som inga anhöriga i världen kan styra, bota eller lindra sjukdomen.


Sjukdomen påverkar människans alla funktioner, och den drabbade insjuknar fysiskt men också psykiskt och känslomässigt. Sjukdomen slår hårt fysiskt, själsligt, ekonomiskt och socialt, och den är progressiv. Det går således bara åt ett enda håll. Utför! Den innehåller dock en utplaningsperiod som kan vara i många år. Utvecklingen tycks stå fullkomligt stilla. Alkoholisten dricker varken mer eller mindre och gör heller inte bort sig oftare och oftare. Omgivningen anpassar sig. Han tål mycket sprit!


Efter den utplaningen kommer ett mycket brant stup som den sjuke åker nedför med huvudet före. Det första, bästa och säkraste sättet att avgöra om NN är alkoholist eller inte är att reda ut om toleransnivån ökat. Hos dem som inte får cellförändringar ökas aldrig toleransnivån.


Personer som tål mer och mer sprit visar således upp det första symtomet på att något är fel. Tyvärr möts detta första symtom ofta av beundran: Han tål sprit. Det märks knappt på honom. Få förstår att det är ett tecken på att det uppstått ett kemiskt beroende i hans kropp och själ, ett beroende som har sin egen givna utveckling.

Alla som dricker sprit gör det för att uppnå en effekt. De skulle annars nöja sig med läsk som är mycket billigare.


Vi dricker för att förändra verkligheten och vårt känsloläge. I vårt land är det inte ovanligt att människor vill dricka sig till känslan av mod. Vem har inte sett någon som vägar tafsa på sekreteraren efter några drinkar?

Självfallet vill vi uppnå ett positivt känsloläge. Vi vill kunna känna oss avslappnade, rofyllda, mindre hämmade, och vi vill må bra. För att, med hjälp av alkohol, uppnå detta tillstånd behöver normalförbrukaren en viss konstant mängd alkohol. Men den som drabbats av cellförändring behöver mer, mycket mer. Det är här och nu den fortfarande friska omgivningen börjar klaga. Du dricker för mycket! Det uppstår ett socialt tryck på den sjuke. Han påbörjar sin långa resa, han manipulerar och försvarar sin höga alkoholkonsumtion på det vis som alkoholister vid det här laget är kända för - inte minst genom doktor Nils Bejerots arbeten.

Därefter, när den sjuke drabbats av ett antal bläck outs med åtföljande klagan från omgivningen, börjar alkoholisten helt tappa kontrollen. Han håller sig inte inom den dubbla eller tredubbla ranson som han behöver, utan han fortsätter att dricka! Han fortsätter att dricka trots att han hamnat i olämpliga situationer.

Det positiva känsloläge som vi alla är ute efter blir för den sjuke mer och mer svårfångat. Han kanske bara upplever det en enda minut! Därefter sjunker den sjuke ned i starkt negativa känslolägen med ångest, skuldkänsla och rädsla. Eller som en kvinna sade mig efter enjuldag som blivit en black out-dag: Jag blir rädd! Hon har all anledning att bli rädd. Hon känner rätt, än så länge.


Den sjuke har nu hamnat i den situationen att han inte kan dricka socialt längre. Hans sätt att dricka är inte socialt accepterat någonstans. Nu finns det bara en enda utgång, och det är att alkoholisten dricker sig mot en f6r tidig och ofta ruskig död. Sjukdomen är kronisk och obotlig, men den är behandlingsbar. Den sjuke kan, och tusentals före honom har gjort det, under behandling lära sig att själv ta hand om sin alkoholism. Det är således det vi inte låter honom göra!


Den sjuke super nu, skyddad i sitt hem, upp emot sex, sju år innan ens arbetskamraterna börjar reagera. De sitter fast i sin beundran för den som tål sprit. De vet inte att alkoholisten lärt sig att dricka framför deras ögon på personalfesten för att därefter ta sig hem eller till skogs och där dricka mer. De noterar dock oftare och oftare att han dricker mycket. De ser på hans sjukfrånvaro och dåliga humör att det är illa ställt.

Om alkoholisten har tur, finns det någon på hans arbetsplats som i samarbete med den övriga omgivningen identifierar problemet:

- Det är alkoholism!


Sjukdomen går ofta långt innan någon i omgivningen identifierar den. Och den sjuke själv då? Han förnekar! Han förnekar därför att alkoholism är förnekelsens sjukdom. Vi som identifierat sjukdomen backar inte för att han själv protesterar å det vildaste och försvarar sitt missbruk med näbbar och klor. Vi vet att hans försvar ingår i bilden. Många backar där! Det krävs mod att gå emot nu, speciellt som han kommer att göra vad som står i hans makt för att fly. Alkoholisten förstår inte att han är en person som, bokstavligt talat, kan förneka sin sjukdom ända in i döden. När man lägger på kistlocket efter en plågsam död i levercirrhos skulle han bra gärna vilja sticka upp huvudet och säga:

- Jag? Jag är inte full!

- Det var ett jävla tjat!

- Dricker gör jag, och det är min frihet!

- Låt mig vara ifred!

- Sluta upp för fan med att FÖRFÖLJA mig!

- Ni är sinnessjuka!

- Du är hysterisk!

Förnekandet blir inte lättare att tas med då vi förstår att det kan gå att få den sjuke att intellektuellt inse att han verkligen är alkoholist. Han, och inte grannen! Han, och ingen annan än han. Det betyder inte att hans känsloliv har accepterat det. Hans känsloliv kan fortsätta, även under behandling och efteråt, att förneka. Han får för sig att han nog inte är alkoholist och att han nog kan dricka bara ett glas. Dagen efter vaknar han, som skulle till Göteborg, i Norge.

En konsekvens av detta eviga och återupprepade förnekande är att alkoholister är svåra att ha att göra med. Det är en tuff match redan att befinna sig i deras yttre närhet. Det är därför mänskligt, och inte alls märkligt, att den nära omgivningen ofta insjuknar i medberoende. Det förstår vi när vi inser att till och med Socialstyrelsen har insjuknat.

Ord

Hanteringen av drogmissbruk och modersmålet hänger tätt ihop. Den sjuke går bokstavligt talat omkring och vill att omvärlden ska vara tankeläsare. Om han själv säger något är det orden som är verkligheten och inte handlingar.

- Jag är inte full! väser den mycket berusade människan framför dina ögon. Du ser att han är berusad. Du hör att han säger det motsatta. Den sjuke kommer att anse att orden är verkligheten. Det kan lätt bli en maktstrid mellan dig och den sjuke. Du envisas med att han är full, och han envisas med att han inte är det. Den här typen av verbalt slagsmål är inte fruktbar. Du blir bara osams med den sjuke och han kommer att försöka fly ifrån dig med större uppfinningsrikedom än vanligt.


Eftersom den sjuke använt orden som redskap för att förneka och leva i en fantasivärld harjag på samma sätt använt orden för att beskriva verkligheten. En av mina fostersöner sade för ett par år sedan: Jag är uppriktigt sagt ledsen för att jag inte har sparat dina brev. Tänk om du hade kunnat ge ut dem nu! Vi räknade ut att han bör ha fått hundratals brev och lappar under sin tid hos mig. Han kom då han var tolv år och flyttade hemifrån efter sju år. En aktiv alkoholist, som jagades av motsvarande brev i många år, fräste då det blev väl hårt att jag borde bunta ihop mina kopior och ge ut århundradets mest hysteriska roman. Han trodde således att jag hade kopior eller var kanske rädd för det?

Alkoholister tror alltid att andra har dolda baktankar därför att de själva har det.

http://www.kulturpool.se/lena/bok6.htm