Forskar text av Ingegerd Dormling

Det lilla fröet är avlångt, skrovligt, brungrått till färgen och 3-4 mm långt. Lagt till groning under goda förhållanden. 25/15 C dag/natt- temperatur med 4-6 timmars natt och jämn fuktighet, gror det efter 4-7 dygn.

Embryot ligger i det torra fröet tämligen litet och grågrönt i sin hålighet i frövitan. Det delade fröet fick dra åt sig vatten under en natt i mörker. Under den tiden hann embryot svälla och fyller nu hela embryohålan. Rotspetsen har böjt sig något och börjat puffa för att tränga igenom det förberedda stället i frövitan och fröskal. Hjärtbarren (kotelydonerna) ligger väl samlade i den blivande plantans topp. Länken mellan roten och plantans gröna ovandel kallas hypokotyl och syns här bara som en midja mellan roten och hjärtbarren.

Hos ett frö som legat till groning i fem dygn i 20 grader C har roten hunnit växa ut en bra bit. Fröskalet har avlägsnats för att visa strukturen på frövitan. Roten är redan i sin helhet utanför fröet. Kvar inne i embryohålan i kontakt med frövitan är hjärtbarren. Det är deras uppgift att fånga upp den lagrade näringen i frövitan. Ännu har inte hypokotylen sträckt sig nämnvärt.

Bilden visar den unga plantans kanske vackraste stadium. Hjärtbarren har särat sig, men deras spetsar hålls ännu samman av fröskalet och de sista näringsresterna i frövitan.

Hjärtbarren frigör sig från fröskalet sedan näringen i fröets frövita är förbrukat. Mellan hjärtbarren finns en tillväxtpunkt som kallas toppmeristemet.

Här har toppmeristemet redan hunnit ge upphov till flera nya barr. Epikotyl är den vetenskapliga benämningen på den del av plantan som utvecklas ovanför kotyledonerna. På kotyledonerna syns vita punkter. Det är klyvöppningarna som har till uppgift att sörja för gasväxlingen mellan plantans inre och omgivningen.

Tre veckor är den här plantan. Hjärtbarrspetsarna har hållits kvar extra länge i fröskalet. Vi kan följa konturerna av samtliga barr i kupolbygget. Både kotyledoner och epikotylbarr är försedda med små mjuka taggar utefter barrens båda kanter. Varje tagg är ett utskott från en enda cell i barrens yttersta cellager (epidermis) Taggarnas funktion är okänd.

Hjärtbarren hålls länge samman två och två, ibland är de flera tillsammans. Troligen är lätt torka under en känslig period i utvecklingen den primära orsaken. Missfärgningen av barrspetsarna beror på deras tidigare funktion som näringsupptagare. Antalet hjärtbarr växlar från planta till planta - mellan tre och nio är inte ovanligt - och det tycks inte ha något samband med hur plantan sedan utvecklas.

Här visas epikotylen hos en månad gammal planta. Barren tillväxer underifrån. Basmeristemet avsätter nya celler som sedan sträcker sig. Alla celler sträcks inte likartat utan barret blir oftast något böjt och vridet.Spetsen är alltså barrets äldsta del. Också stammen har börjat sträcka på sig. Se avståndet mellan de nedersta barren.

ROTSYSTEMET

Här är den månadsgamla plantan i helfigur och i naturlig storlek tolv centimeter lång. Med hjälp av tidigare bilder har vi följt utvecklingen av plantans övre delar. Nu kan vi se att det samtidigt har skett en lika remarkabel utveckling av de nedre delarna. Hypokotylen sträckte sig till sin fulla längd medan plantan ännu tog sin näring från fröet. Roten sträckte sig snabbt och har nu vuxit sig ut till ett vittförgrenat system. Så snart roten lämnade fröet blev den ansvarig för plantans vattenförsörjning. Med vattnet följer mineralämnen som plantan börjar använda för sin vävnadsuppbyggning så fort energifabriken i de gröna barren kommit igång.

Det gröna klorofyllet har förmågan att uppfånga ljusenergi som gör det möjligt för plantan att av koldioxid från luften och vatten framställa enerimättat socker. Detta i sin tur omsätts sedan tillsammans med näringsämnen från marken till alla det blivande trädets högt specialicerade.

Rötter är svåra att komma in på livet. De är inte konstruerade för att vistas i fria luften och hinner förändras under den tid det tar att fotografera dem. Bilden är tagen med mycket stor varsamhet och förändringen har därför inte blivit allt för stor.

Rotspetsens tillväxtskikt ligger skyddat en bit innanför själva spetsen. Det avsätter celler åt två håll; bakåt för att förlänga roten och framåt till en skyddande vävnad, rotmössan, som är uppbyggd av en helt lucker cellmassa. De yttersta cellerna på mössan skavs undan för undan bort då roten tränger fram i marken. Innanför den zon som täcks av rotmössan kan vi se rothår. Rothåren är utstjälpningar från rotens epidermis och har en mycket tunn cellvägg som vatten och näringsämnen kan passera genom in till roten. Rothåren är kortlivade och ersätts hela tiden med nya på nya delar av den framväxande roten.