Fågelhemmet

Den vanliga buren

Det finns många övergivna burar på vindar och i källare, och många fågelägare har blivit djupt besvikna efter ett impulsköp av en undulat. Det händer till och med att ägarna helt enkelt har släppt ut sina undulater, och dessa fåglar går självklart en säker död till mötes. Man beräknar att inte mindre än 70 procent av alla undulater är borta efter ett år, och vi vet att de flesta rymmer och en del dör av sjukdom, fel kost och fel behandling.

Vi förstår redan nu att den som köpt två honor från östländerna och som stoppar dem i en rund bur eller i en kinesisk bur av bambu och gläder sig åt sina burriga och gulliga fåglar kommer att bli oändligt besviken. Som fågelvän är man också oerhört besviken på dem som säljer runda burar och annat skräp. För den som inte har möjlighet att bygga en voljär i vardagsrummet, gillestugan eller pannrummet gäller att skaffa en bra bur. Den skall vara avlång och rak, fri från utsmyckningar, tinnar och torn. Den skall ha en stadig botten med kanter, och om man lägger till några tior kan man köpa en bur som har en utdragslåda av plast i botten. Buren skall vara så stor som möjligt, så att fågeln får största möjliga utrymme att röra sig i och kan motionera.

Köp aldrig en rund bur!

Det finns så kallade flygburar som är mycket höga. Har man flera fåglar så sätter de sig ovanför varandra och smutsas ner av spillningen från den som sitter högre upp. Undulater har också som vana att sitta högst upp, och det gör att buren utnyttjas mycket dåligt om den är hög.

I botten har man sand eller sandpapper som man byter en gång i veckan, och hela buren rengör man grundligt en gång i månaden. Det enklaste är att spola av den i badkaret eller under duschen med så hett vatten som möjligt. Använd aldrig rengöringsmedel, det är farligt för fåglar även i små dosor.

Sittpinnar

Till de flesta burar som säljs i dag hör pinnar i plast. Dem kan man kasta, eftersom plasten är för mjuk och dimensionen alltför liten. Använd rundstav av bok i olika dimensioner alltifrån 8 mm till 12 mm, det är nyttigt för fåglarnas fötter med denna variation. Allra bäst är det naturligtvis om man tar björk- och tallgrenar och sätter in i buren. När fågeln har gnagt dem rena från bark byter man ut dem mot nya.
Det är viktigt hur man sätter sittpinnarna. De får inte sitta så långt ut mot sidorna att fågelns i stjärtpennor skavs av mot burgallret när den sitter på pinnarna. De pinnar man sätter högre upp, närmare burtaket, måste sitta så pass långt ner att fågeln inte slår huvudet i taket eller måste krypa ihop för att kunna sitta där. Avståndet mellan pinnarna skall också vara så långt att fågeln får hoppa eller flyga så långt som möjligt.

I handeln finns speciella sandpappershylsor som träs på sittpinnarna så att klorna slipas. Slitaget blir mycket stort av dessa, och om man vill ha dem bör man inskränka sig till att klä en eller två pinnar. Den som använder naturliga grenar behöver inte oroa sig för att fågeln får för långa klor, de nöts av då fågeln klättrar på bark.

Naturinredning

Få djuraffärer skyltar med naturmaterial i inredningen till ödslad. Grenarna kommer den att gnaga av och och det tjänar dels som sysselsättning och dels får den en naturlig grönsak.
Undulater är papegojor och papegojor älskar att riva och slita i trädgrenar. Dessutom är den naturliga inredningen så mycket trevligare att se på, och då fågeln undersökt färdigt och det bara är skräp kvar lyfter man bort tidningen och börjar om på nytt.

Inomhusvoljären

Voljärer av alla slag byggs enkelt av en trästomme. För att slippa få ut en massa skräp ur voljären bör man förse den med en sockel som spikas på längst ner. Trästommen klär man med så kallat minknät. Voljären kan förses med automatiskt vattensystem genom att man anskaffar en enkel inomhusfontän, men man måste vara noga med att elsladden kommer utanför voljären!

Vill man hålla häckpar i voljären skall man ha maximalt tio par, och sätta upp några fler holkar än man har par. Detta gå par att häcka på en liten yta. Det brukar bli blodiga utgångar av sådana försök. Om man inte bygger voljären ända upp i rummets tak kan man i nättaket på voljären fästa gungor, stegar samt lägga akvarieramper, försedda med grolux lysrör, ovanpå. Det är ett behagligt ljus som dessutom framhäver fåglarnas färger. Man bör vara försiktig med att ha krukväxter i en voljär. Det bästa är att ha en liten björksopp i en vanlig julgranshållare. Björkens löv äter fåglarna gärna av, de skalar av barken, och de olika deminsionerna på grenarna är mycket nyttiga för deras fötter. När björken är avgnagd byter man bara ut den mot en ny.

Genom att måla voljärnätet svart får man mycket bra insyn i voljären utan att störas av nätet som annars blänker. Fåglarna får inte vara i voljären medan nätet målas.
En sådan rumsvoljär är också ett utmärkt alternativ till vanliga traditionella burar.

Foderkoppar och automater

Till de flesta burar följer det med foderkoppar och de brukar vara både praktiska och enkla att rengöra. De sätts fast i speciella luckor i burens sida eller framkant. De nedre sittpinnarna skall sitta så att fågeln när kopparna från pinnarna. Vatten ges i så kallade vattenautomater och de skall vara så stora att en flaskdiskborste lätt går ner i dem. Vattenautomaten skall placeras långt ifrån fodret och i närheten av en sittpinne så att fågeln når vattnet. Om man sätter vattnet nära foder riskerar man att det kommer vatten i fodret så att det förstörs eller så att frön faller ner i vattnet. Då frön kommer i kontakt med vatten sätts en process igång och fröet gror. Själva fröet är i och för sig nyttigt för fågeln, men inte vattnet som fröet ligger och gror i. Eftersom fåglar lätt förgiftas skall man se upp med det.

Det finns också foderautomater, och tyvärr har de flesta en tendens att korka igen och fågeln lyckas inte spilla ut nya frön. Om man vill ha en foderautomat bör man välja den lite dyrare automaten som heter Flomatie. Den är snedställd i botten och gör att fröerna trillar ner bättre än i de billigare sorterna.

I en voljär kan man använda foderbord eller foderautomater som är tänkta för vildfåglar och dessa finns i en hel rad olika utföranden och är lättast att hitta i affären och på vintern. En speciell automat för voljärer finns.

Foderautomaterna skall rengöras i hett vatten så ofta det behövs eller minst en gång i veckan. Vattenautomaten måste man skölja ur i hett vatten varje dag i samband med vattenbytet. Stillastående vatten åstadkommer en beläggning som känns slemmig inne i röret och i vattenautomatens pip, och med hjälp av flaskdiskborsten får man bort den.

Leksaker

I handeln finns en uppsjö av leksaker; speglar, gungor, olympiaringar, plastundulater, korgar och bollar. Undulater är lekfulla fåglar, och visst skall man fdrse buren med någon eller några leksaker. När man har satt in dem skall man låta dem si ater är vanedjur och blir irriterade om deras miljö ständigt förändras, och därför skall man varken byta ut leksaker eller förändra rutiner alltför ofta. De lärde tvistar om hurvida speglar är bra för undulater eller inte. En del hävdar att en spegel blir ett gott sällskap för den ensamma fågeln, och andra menar att en ensam fågel bara lockas till ideliga parningar med spegeln. Det har hänt att honor parat sig och sedan lagt obefruktade ägg på burbotten.

De bästa leksakerna är faktiskt de mest oansenliga och billigaste som finns i handeln: en boll med en pingla i, och plastringar, så kallade olympiaringar. Bollen kan ligga på burbotten och olympiaringarna tar inte så stor plats i buren. Till och med i en stor voljär ser man fåglarna gymnastisera i dessa ringar. En av sittpinnarna kan man byta ut mot en trägunga eller två parallella trägungor.
Vad man än väljer måste man komma ihåg att buren inte får belamras med alltför mycket saker. Fågeln får inte hindras av leksaker från att hoppa och ta några flygtag.

Sand och mineralen

Som bottenmaterial kan man välja två ting, antingen ren fågelsand och det bör vara 50 procent fin fågelsand och 50 procent grov fågelsand, och man kan också förse burbotten med så kallat sandpapper som finns i olika storlekar i zoohandeln. Men om man av hygieniska skäl väljer sandpapper måste man ändå ge fågeln fin och grov fågelsand som den kan äta. Fåglarna saknar tänder och de använder sanden i sin matsmältningsprocess i krävan. Dessutom finns det mineralen och spårämnen i sanden som den inte kan få på annat håll. Sand är sand, säger många och hämtar en liter ur sandlådan. Men den sanden kan vara starkt förorenad av exempelvis hundar, och sanden som säljs speciellt till fåglar kostar inte många kronor litern och det är garanterat ren sand.

Undulaterna skall också ha ständig tillgång till blandningen som kallas snäckskal och fågelkol och som finns både i lös vikt och paketerad. Snäckskalet ger undulaten kalk, och fågelkolet, som är pulveriserat träkol, äter de i perioder då de behöver det för matsmältningens skull. Om man har sandpapper på burbotten, vilket är lätt att ta ut och kasta bort, kan man reservera en av foderkopparna till en blandning av både sand, snäckskal och fågelkol. Då går det heller inte åt mer än vad fågeln äter upp, och en påse av varje sort räcker minst i ett halvår. Lägger man det direkt på burbotten så kastas det ut vid veckostädningen och dessutom förorenas det av fågeln själv. Undulater äter sin egen spillning ibland och det gör de då de behöver främst vitamin B 12 och det är varken farligt eller skadligt. Men de bör inte få i sig mer än vad de själva vill ha.

I handeln finns olika typer av kalk- och mineralstenar, som sätts upp på burgallret. De har den fördelen att fågeln slipar näbben på dem och ibland kan man se att de nästan leker med stenen. I handeln finns också sepiaskal eller Cuttle-fish bone som det heter på engelska. Det är skelettet av en bläckfisksort. Sepiaskalet har ofta beskyllas för att orsaka värpnöd, och det är främst odlare i England som har larmat om det. Undulater är mycket förtjusta i sepiaskal och det är dessutom rikt på mineralen och många svenska odlare har använt det i åratal utan att fåglarna har drabbats av värpnöd. En negativ erfarenhet är att sepiaskalet är hårt och att man i obducerade fåglar funnit rester av det i form av små vassa nålar.

Det tycks som om undulater använder snäckskal, mineralsten och sepiaskal i perioder. En lång tid kan förflyta utan att de rör exempelvis undulatstenen och så plötsligt gör de slut på den på någon vecka, för att sen överförtjusta sätta i sig snäckskal eller sepiaskal.

Inköp av både sepiaskal, mineralsten och snäckskal rör sig om några kronor, i en vanlig stor bur får alla tre alternativen plats, och denna valfrihet bör man ge sina fåglar.

Tyvärr säljs inte de rosa färgade engelska mineralstenarna med jod i Sverige, utan man måste beställa dem från England. Direkt från England kan man också beställa mycket större och billigare sepiaskal och för den som har många fåglar kan det löna sig att kontakta företag i England och se vad de har att erbjuda.

Bad eller Dusch?

När buren är inredd med pinnar, leksaker och mineralstenar är den i det närmaste klar som fågelhem. Många tvekar om de skall köpa de för undulater och småfåglar avsedda badkaren. Först och främst måste man slå fast att långt ifrån alla undulater badar och det beror främst på att fågeln är rädd för att gå in i badkaret. Därmed inte sagt att undulater avskyr vatten, tvärtom. I stora utomhusvoljärer sitter de på pinnarna i hällande regn och efteråt rullar de med förtjusning omkring i det våta gräset. I inomhusvoljärer med fontän flyger de gärna igenom strålarna eller sätter sig mitt i det konstgjorda regnet.

Har man en fågel i bur som inte vågar bada kan man duscha den med en blomspruta på morgonen. Den hinner då torka ordentligt till kvällen och slipper sova blöt. Har man ett speciellt fågelrum och odlar undulater i litet större skala är det lämpligt att höja luftfuktigheten med hjälp av en elektrisk luftfuktare. Särskilt under häckningen är hög luftfuktighet nödvändig.

Sjukhusbur

Vid de allra flesta sjukdomstillstånd är värmebehandling oerhört effektiv. Om man bara har en enda fågel kan man göra så att man skruvar en koltrådslampa i en vanlig bordslampa och riktar den mot fågeln i buren. Detta bör ske fyra gånger per dygn och 20 minuter varje gång. Lampan skall sitta 40 cm från fågelburen.
Har man mänga fåglar är det bra att investera i en riktig sjukhusbur eller själv bygga en sådan.

Inköpskostnader

Om man räknar ihop vad en Ara-papegoja kostar i inköp och utrustning samt hur mycket tid den kräver av sin ägare, så kommer man fram till slira ekonomiska uppoffringar och många timmars engagemang. Undulaten är en liten plattstjärtad papegoja, så vanlig i svenska hem att vi nära nog glömmer att det är en exotisk fågel. Undulaten kräver inga tusenlappar i vare sig inköp eller utrustning, men den kräver stort engagemang om vi vill ha en talande och tam undulat. Ibland möter man besvikna undulatägare som säl)er sin fågel och i stället köper en papegoja av de större arterna. Men besvikelsen blir lika stor. Inte heller de blir tama, förtrogna eller pratar om vi inte sysselsätter oss med dem, tränar dem och lär dem och äger aktivt tålamod, som är nyckelordet vilket djur man än tränar. Priserna på undulater varierar från affär till affär och delvis handlar det naturligtvis om efterfrågan och tillgång. Mest får man betala om fågeln kommer direkt från odlare som ägnat tid åt den beställda ungen för att säkert se om femveckorsungen äter själv.

Det finns undulater som kallas engelska därför att den kraftiga varianten var den första som kom till Sverige från England. Dem får man betala dubbelt så mycket för som för de vanliga. I zoohandeln skiljer man ofta på de så kallade vanliga och engelska, men oftast är det vanliga undulater som bara är litet kraftigare och då sorteras ut och kallas engelska. Det är inte speciellt svårt att odla in några engelska undulater i sin vanliga stam och sedan ge avelsparen rikligt med proteiner och få fram kraftiga ungar som sedan sorteras in i gruppen engelska.
Äkta vara däremot är de så kallade utställningsundulaterna, och de odlas av organiserade odlare som är knutna till Svenska burfågelföreningens undulatklubb. Varje odlare har sitt speciella nummer, och fåglarna ringmärks så att odlaren kan identifieras, och ungens födelseår finns också på ringen. Även de importerade undulaterna bär sådana ringar, och därför skall man kontakta föreningen om man vill ha en garanterat äkta utställningsundulat, och av dem få veta hos vilka odlare och i vilka affärer de finns.

Normalpriset, år 1980, för en vanlig importerad undulat av acceptabel kvalitet är cirka 80 kronor; svenskodlade ungar kos tar något mer, och äkta utställningsundulater kostar från 150 kronor och uppåt, beroende på om de härstammar från prisbelönta djur. Lutino och albino kan ibland vara några tior dyrare eftersom de är ovnligare.

(Obs att priserna är ifrån bokens utgivning...)

I England får man inte en bra undulat av god härstamning under femhundra kronor, och för prisbelönta djur kan man få ge upp mot två- tretusen. Detta gäller utställningsundulater, och de vanliga undulaterna kostar från hundra kronor och nedåt. Vill man ta hem en undulat direkt frän England vänder man sig först till Lantbruksstyrelsen i Jönköping och anhåller om införseltillstånd och karantänplats.

Låna boken på biblioteket!