kulturpool.se
FÄRÖARNA
    Skriv ut sidan


 

 

 

 

 

 








 

 

 


Färöarna

Nordatlantens paradisöar

Text och foto: Bernt-Olov Andersson

Vi har lagt ut 2/3 av boken. Vill du ha hela internetboken måste du betala 59.00 till upphovsmannen.



Innehåll

Färöarnas historia
Färingaliv
Färöfåglar
Havet Färöfolks kultur
De sköna konsterna
Hemma på Nólsoy
Guide
Litteraturlista

Inledning

I Nordatlanten, någonstans mellan Shetlandsöarna och Island, går m/s Norröna in i en dimbank. Motorerna stryps, går ner i varv till en jämn lunk. Sakta och tyst glider vi fram. Det känns overkligt. Jag står på däck och ser tjockan bädda in fartyget, ser den flyta in över relingen som tjock rök. Uppe på bryggan spejar kaptenen framför sig. Han ser bara några tiotal meter framför den stora vita båten och får lita till sina instrument. En mistlur. Norrönas dova dunk. Tystnaden, eller rättare sagt lyssnandet ut mot Nordatlanten. Och dimman som står där. En vit vägg utanför relingen. Då plötsligt är det som om en väldig stennäve slår sig genom dimman. En hög svart klippa blir synlig. Hög och mäktig som om den lutade sig in över fartyget. Där sticker ännu en svart klippa ut som en nos genom tjockan. Och så en till... och en till. Dimman lättar, skingras som genom ett trollslag och plötsligt ligger Färöarna där framför mig.

...Så är jag hemma igen.

Mjölken smakar hö och torvrök.

Kitteln sjuder sakligt över elden.

Utanför sjunger

obeskrivligt många miljoner ton vatten...

Så skriver landets store författare: William Heinesen. Säkert har han liksom jag stått på däck och förundrats över färingarna, som i århundraden lyckats klänga sig fast vid dessa gröna klippöar mitt ute i den vresiga Nordatlanten. Samme Heinesen har liknat Färöarna vid ett sandkorn på golvet i en balsal, ett ensamt blyfärgat litet land långt ut i det kvicksilverlysande världshavet.

Det vilar alltså en hel del mystik kring denna lilla ögrupp. Var och varannan färing är författare eller konstnär. Seder och språk är annorlunda och vårdas ömt. De gästfria människorna är tydligt präglade av isoleringen och av den natur som omger dem.

M/s Norröna närmar sig sakta piren vid Tórshavn. Man kan se husen klättra uppför slänten mot den släta fjälltoppen vid Húsareyn. Det är ett dygn sedan vi avseglade från Bergen i Norge. Måsar kommer till mötes, glider längs relingen och kastar sig emellanåt upp i vilda saltomortaler. Förbi den svarta fartygsskorstenen med det runda röda märket: Smyril line - the North Atlantic Link.

Lucas Debes, en dansk präst bosatt i 1600-talets Tórshavn, sa följande: Færoerne i sig selv ere intet andet, end som nogle hoje Klipper, som opstige af det vilde Hav, næsten overbetagte med nogen tynd Jord. Thi Færo bestaar udi mange oer, som ere hoje Bjerge, udaf den haarde Sten, underligen fra hinanden (varandra) afskilde ved dybe og stærke Vandstromme...

Och Färöarna består verkligen av många öar som är höga berg av hård sten. 18 klippöar utkastade på måfå i det nordatlantiska havet. Längst i söder Suduroy där irländska munkar levde någon gång på vikingatiden. Längst i norr Nordoyar, sex dramatiska öar sammanhållna av seglivat sjöfolk och samtidigt åtskilda av dybe og stærke Vandströmme.

Om man placerar in Färöarna i det nordatlantiska havet så ser man att öarna ligger nästan mitt emellan Skottland och Island och cirka 575 km rakt ut från Norge. Färöarna har ungefär samma förhållande till Danmark, som Åland har till Finland. 1948 fick landet visst självstyre. Det danska amtet, eller länet, avskaffades då och amtmannen ersattes av en riksombudsman. Lagtinget i Tórshavn fungerar som den lokala riksdagen och lagmannen är den som står i spetsen för regeringen. Trots att Tórshavn anses vara världens minsta huvudstad så tycker färingarna att den har blivit så ofantligt stor. Ungefär 15 000 personer bor där. Den 1 januari 1991 bodde 47 800 personer totalt på hela Färöarna. Det var en minskning med 1000 personer från föregående år och den drastiska minskningen fortsätter . Men huvudstaden är det nav kring vilket det mesta cirklar. Man flyger visserligen både helikopter och reguljärt flyg från flygfältet långt ut på ön Vágar, men från Tórshavns hamn utgår både bussarna mot de norra delarna av Färöarna och färjorna till utlandet och de flesta öarna.

Från Färöarnas sydligaste punkt Munken söder om Suduroy, till Enniberg på Vidoy längst i norr är det 113 km. Från Mykines i väst till Fugloy i öst är det 75 km. Färöarnas högsta punkt är fjället Slættaratindur som är 882 meter. Det kanske inte låter så imponerande för oss som besökt den svenska fjällvärlden. Men då ska man veta att dessa toppar ligger direkt vid vattnet, att det inte på något ställe på hela Färöarna är mera än fem kilometer till havet, att landets medelhöjd ligger på över 300 meter och att medelhöjden på Kunoy är hela 790 meter. Färöarna är en del av det nordatlantiska basaltområdet som omfattar: Nordöstirland, Västskottland, Färöarna, Island, Jan Mayen och delar av Öst- och Västgrönland. Öarna är nästan helt uppbyggda av basalt med mellanliggande lager av tuff och vulkanisk aska. Ett minne från tertiärtidens våldsamma vulkanutbrott.

Uppbyggnaden gör naturligtvis landskapet alldeles speciellt. Tuffen är inte lika motståndskraftig mot väder, vind och havets krafter, vilket gör att basalten kommer i dagen med egendomliga formationer. Djupa grottor bildas och en slags djupa, smala vikar som på Färöarna heter gjógv (uttalas djegv). Där har ortsbefolkningen naturliga hamnar för sina fiskebåtar. Den djupaste och den vackraste finns i samhället Gjógv längst upp på Eysturoy. Dessutom har det efter kusterna bildats fristående klippor som kallas drangar. De mest kända är Rísin och Kellingin snett utanför Gjógv. En annan företeelse är de sk. Rinkasteinur. Det är frågan om väldiga stenblock som i årtusenden legat och vaggat av och an i havet. Enligt traditionen är dessa vaggande stenblock förstenade vikingaskepp.

Färingarna lever till största delen av fisket. Exporten består också, till nästan 100%, av just fisk eller fiskeprodukter. Levnadsstandarden är relativt hög. På de stora öarna är två bilar per familj mera regel än undantag. Färingarna tittar på satellit - TV och hyllar sin nye hjälte, den moderne Nólsoyar-Páll, fotbollsspelaren Torkil Nielsen som gjorde Färöarnas mål mot Österrike i EM - kvalet 1990. Men problem saknas inte. Om det går bra för Färöarna i fotboll, så ser framtiden desto mörkare ut när det gäller ekonomin. Färingarna har levt över sina tillgångar och det lilla öriket mitt ute i Atlanten är nu det mest skuldtyngda landet i världen. 1990 hade de 48 000 färingarna en skuldbörda på sammanlagt 9 miljarder kronor. Och inte blir den mindre. 1989 hade statsbudgeten på 3 miljarder ett underskott på 968 miljoner kronor, trots ett rejält tillskott på sammanlagt 764 miljoner från den danska staten.

Idag är det relativt dyrt och svårt att ta sig till detta fantastiska land även om upplevelsen verkligen är mödan värd. I början av seklet hade befolkningen reguljära förbindelser med Danmark ungefär två gånger i månaden. Med Norge var det mera sällan. Trettio år tidigare fanns ingen som helst förbindelse med fastlandet från november och fram till maj månad. Isoleringen ute på öarna var näst intill total. Idag kan man däremot flyga till och från Köpenhamn ett par gånger om dagen. Men man kan också göra som jag: ta m/s Norrona från Bergen en vanlig tisdagseftermiddag. Ett dygn senare är du framme vid dessa paradisöar. Då kan du gå upp på fartygsdäcket, luta dig mot relingen och njuta av den fantastiska utsikten. Tórshavn som närmar sig, piren och de färgglada husen. Fåren som står på skrå i fjällbranterna. Lunnefågelflockarna som visslar förbi. Och runt dessa gröna öar ett oändligt hav.
Norberg 1997
Bernt-Olov Andersson

Färöarnas historia


Det finns många andra öar i havet norr om Brittanien. De kan nås från de nordligaste brittiska öarna på två dagar och två nätter med fulla segel och gynnsam vind. En gudfruktig präst berättade för mig att han hade använt två sommardagar och natten däremellan för att segla dit i en liten båt med två tofter, och att han gick iland på en av dessa öar. De flesta av öarna är små och nästan alla är skilda från varandra av trånga sund. Där har eremiterna, som seglat från vårt land Scotia bott i ungefär hundra år. Dessa från tidens begynnelse obebodda öar har till följd av norska vikingars härjningar övergivits av eremiterna. Men där finns otaliga får och en mängd sjöfåglar av olika slag. Jag har aldrig funnit dessa öar omtalade i författarnas böcker. Det är dessa rader som ligger till grund för historikernas tankar kring den första bosättningen på Färöarna.

Orden nedtecknades år 825 av en beläst munk från Irland som hette Dicuilus i verket Liber de Mensura Orbis Terræ (Bok om jordklotets mått). Även om Dicuilus inte nämner Färöarna vid namn så är alla överens om att det är denna lilla ögrupp som omtalas i boken. Det skulle betyda att eremiterna (paparna) kunde ha kommit till Färöarna ungefär år 725, men senare tiders pollenundersök-ningar sägs visa att Färöarna troligtvis var bedodda redan år 650. Om detta och mycket annat tvistar de lärde. Mycket beroende på att det inte finns så mycket att gå efter. Ortnamn som Vestmanna, Dímun och Papurshálsur har för-knippats med dessa papar, liksom några gravstenar som hittats på ön Skúvoy. Stenar med inhuggna latinska kors och hjulkors. De gamla irländska munkarna var vana att färdas på havet. I båtar gjorda av träspjälor klädda med oxhud sökte de sig bort från människor för att komma närmare Gud. På det keltiska Irland frodades fantasierna och myterna om de saligas öar som fanns någonstans där ute i havet. Paradisöarna som skulle lysa av vår Herres härlighet. Vissa munkar gav sig iväg på vinst och förlust rakt ut mot horisonten och lämnade sina enkla liv i Guds hand.

Irland hade blivit kristnat på 400-talet och från 500-talet fram till vikingarnas ankomst tog sig de irländska munkarna bland annat ut till öarna väst och nord om Skottland. Till Orkneyöarna hade de kommit på 500-talet. Till Shetlandöarna hade munkarna hittat vägen under den första halvan av 600-talet. Då är det kanske inte omöjligt att de irländska munkarna bosatte sig på Färöarna redan på 650-talet, precis så som pollenundersökningar sägs visa. Mellan Shetlandsöarna och Färöarna är det bara en seglats på cirka 30 mil.

Inte ens landsnamnet har lämnat forskarna någon ro. Redan Lucas Debes hade en förklaring som gick ut på att namnet Färöarna har sin upprinnelse i ordet færje (fara, resa), eftersom detta ord överensstämmer på gammal färöiska och gammal danska. Andra har försökt härleda namnet till det keltiska færand som betyder land eller landområde.

Den allmänna uppfattningen är ändå att namnet har sitt ursprung i de får som genom århundraden har bräkt och stirrat intresserat mot besökare när de klivit iland på dessa paradisöar.

Färingasagan

Någon gång under samma århundrade som Dicuilus nedtecknade prästens berättelse lade en norsk viking vid namn Grímur Kamban till med sitt skepp vid någon av öarna. Om man får tro Färingasagan var han den förste som bosatte sig på Färöarna: Det var på Harald Hårfagers tid. Det var många människor på den tiden som flydde från kungens tyranni,
av vilka några bosatte sig på Färöarna och gjorde sig ett hem där.
Så står det.

Färingasagan är visserligen en rekonstruktion, men historieforskare anser ändå att det ursprungligen har funnits en hel saga, författad på Island på 1100-talets mitt, men att den har delat de flesta handskrivna isländska sagors öde och gått förlorad genom brand på land eller förlisning till sjöss. Men skalden Snorre Sturlason kände väl till den gamla sagan och använde den när han skrev sin Heimskringla på 1200-talet. Man kan också hitta nästan hela Färingasagan i den så kallade Flateyjarbók som är en av de mest kända isländska handskrifterna.

Sagor ska naturligtvis tas med en nypa salt. Mycket talar för att Grímur Kamban bosatte sig på Färöarna betydligt tidigare än under Harald Hårfagers tid (ca. 885-945). Hans sonson finns nämligen omnämnd bland de nordbor som enligt Landnamabók bodde på Island på 870-talet. Många anser att Grímur Kamban bör ha bosatt sig på Färöarna runt år 825, alltså vid samma tid som Diculius nedtecknade sina rader.

Namnet Grímur är norskt. Det är ett av de många namnen på Oden. Egentligen betyder det en som bär grima, och grimma kan bland annat översättas med hjälm eller mask. Efternamnet Kamban är däremot irländskt och betyder den halte. Det har givit upphov till tankar om att Grímur Kamban inte kom till Färöarna direkt från Norge utan via Hebriderna, ön Man eller Irland. En engelsk historiker påpekar att det enda ställe i Västeuropa, förutom Färöarna, där kvinnor bar en så kallad leypur (en spjällåda eller korg som bars med hjälp av pannband), var i grevskapet Donegal på norra Irland. Kanske förde Grímur med sig kvinnor och slavar från Irland innan han bosatte sig på Färöarna.

Denne viking var rimligtvis både rik och inflytelserik. Hans skepp måste ha varit stort och rymt både folk och fä. Får, grisar, tamgäss, höns, hästar och hundar. Dessutom allehanda redskap, virke, bränsle, vapen och utsäde. Grímur Kamban var visserligen enligt sagan den förste att bosätta sig på Färöarna, men Färingasagan handlar egentligen inte så mycket om honom. Aud den djupsinnige seglade mot Island (från Skottland) och på vägen dit stannade hon till på Färöarna. Där gifte hon bort Torstein den Rödes dotter Oluv (sin sondotter) och från henne härstammar de ledande Färöiska familjerna som kallas Götuskegg. De bor på Eysturoy.

Så fortsätter Färingasagan och i släktkrönikans centrum står i fortsättningen främst Tróndur i Göta och Sigmundur Brestisson. Sagan är en hjältehistoria på temat gott och ont. Tróndur, som bodde på gården Göta på Eysturoy, var den svekfulle hedningen. Ett råskinn med rött hår och skägg. Sigmundur från ön Skúvoy var den ljusa kristendomens förkämpe.

Sigmundurs far Brestir och dennes bror Beinir hade två gårdar, de ena på Skúvoy och den andra på Stóra Dímun. Sigmundurs far var stark och skicklig med vapen, dessutom var han både vacker och klok.

Fadern låg i ständig fejd med Havgrímur i Hov på Suduroy som var en stor blotman. Tróndur i Göta ställde sig på Havgrímurs sida i kampen mot bröderna och det gjorde även Tróndurs morbror, Bjarni på Svínoy.

En av nyckelscenerna i Färingasagan är den stora kampen mellan Tróndur och Sigmundurs far: Nu hände det sig på den tiden, när bröderna Brestir och Beinir var på sin gård på Dímun, att de seglade över till den obebodda ön Lítla Dímun, där de lät sina får springa tillsammans och där bröderna delade de får de beslutat sig för att slakta.

Pojkarna, Sigmundur och Tórir frågade om de fick följa med, vilket bröderna tillät, och sedan seglade de över till ön. Bröderna hade alla sina vapen med sig.

 

Det är nu tre skepp, med Tróndur och hans män, forsar fram mellan öarna och genskjuter dem. Längst fram i var sitt skepp står Tróndur, Havgrímur och Bjarni på Svínoy. Man kan nästan se vågsvallet runt förstäven. Hur männen skramlar hotfullt med svärd och vassa spjut. Varje skepp har tolv man vardera och fäderna och deras söner blir genast jagade och överfallna. En häftig strid uppstår och de båda pojkarna Sigmundur och Torír får från en klippa bevittna de blodiga morden på sina fäder. Den grymme Tróndur vill även ta livet av pojkarna men Bjarni på Svínoy veknar och avstyr det hela. Pojkarna räddas till livet av sin fiende.

Låt oss icke gråta, min vän, säger Sigmundur till Tórir där på klippan men minnas detta desto längre.

Sigmundur tas omhand och uppfostras i Göta på Eysturoy. Senare skickas han vidare till Norge där han växer upp till samme starke och kloke hjälte som sin far. Han blir framgångsrik, blir vän med både kung Håkon Jarl och hans efterträdare Olav Tryggvason, vars stöd Sigmundur har när han så småningom återvänder till Färöarna.

Sigmundur försöker då införa kristendomen och lägga Färöarna under norskt herradöme. Han är naturligtvis hämndlysten men misslyckas med att röja undan sin ärkefiende Tróndur i Göta.

Vid Alltinget på Tinganes i Tórshavn, som utgörs av alla fria män på öarna, försöker Sigmundur förmå färingarna att överge sin asatro, men han misslyckas och den rödhårige hedningen vinner ännu en seger.

Sigmundur och Tróndur fortsätter att bekämpa varandra med alla medel och en dag överfaller Sigmundur sin fiende och tvingar honom att anta dopet. Tróndur får då välja mellan halshuggning eller dop och han väljer av förståeliga skäl det senare.

Trots att Tróndur har döpts under tvång håller han sitt löfte att inte gå emot den kristna tron. Men striderna är inte över med detta och en tid efteråt kommer det hela till ett avgörande.

Sigmundur blir överfallen av Tróndur på sin gård hemma på Skúvoy. Den kristne hjälten flyr och kastar sig i havet. Genom de starka strömmarna simmar han hela vägen bort till Suduroy. När han efter den mödosamma simturen kravlar sig upp på land blir han nesligt mördad av bonden Torgrímur den Onde som är ute efter den dyrbara guldring som Sigmundur har fått i gåva av kung Håkon Jarl. Tróndur i Göta står slutligen som den definitive segraren och kan lägga hela Färöarna under sig.

Lämningar från vikingatid

Troligtvis är Färingasagan skriven av någon from munk med tanke på den ljusa framställningen av Sigmundur och den mörka av Tróndur. Men faktum är att nutidens färingar ser just Tróndur som den förste frihetshjälten, den som stod emot det norska inflytandet och slutligen, i varje fall under några år, vann frihet till Alltinget och Färöarna.

Mordet på Sigmundurs far ägde rum år 979. Cirka 1000 blev Färöarna kristnat och 1005 mördades Sigmundur av Torgrímur den Onde på stranden vid Sandvík på Suduroy.

Vid den här tiden räknar man med att det fanns ungefär 100 gårdar på Färöarna. Det mest kända vikingahuset är utgrävt i Kvívík på Streymoy. Då man 1877 skulle bygga ett hus nära stranden vid Vestmannasund gjordes en rad fynd och när man 1941 ville förlänga huset gjorde man ytterligare upptäckter som resulterade i att man året därpå startade utgrävningarna.

Man hittade lämningar från ett avlångt boningshus och en intilliggande ladugård. Fynden visar att männen i Kvívík på 1000-talet, eller tidigare, bedrev fiske och fångst av sjöfågel, val och säl. Kvinnorna lämnade efter sig olika sten- och lerkärl, vävvikter, sländtrissor av sten och bly eller silveröverdragna glaspärlor och bärnsten. Till och med barnens leksakshästar och träbåtar finns nu bevarade till eftervärlden.

Ladugården som hade förbindelse med en något yngre lada hade plats för upp till tolv kor i bås som var skilda från varandra av stenmurar. Får, hästar och grisar fanns det däremot ingen plats för i ladugården, och de har säkerligen gått ute.

Boningshuset bestod av ett enda stort rum, cirka 22 meter långt med en sju meter lång eldstad i mitten. Runt den satt säkert vikingarna med sina kvällsarbeten. Kvinnorna spann och vävde, männen lagade nät och tillverkade redskap. Någon kanske berättade historien om hur Grímur Kamban en gång för länge sedan steg iland på Färöarna och om den samtida tvekampen mellan Sigmundur och Tróndur i Göta.

Den största samlingen vikingagravar ligger i Tjörnuvík längst norrut på Streymoy. Vid ett vägbygge 1956 hittade man tolv gravar i en sanddyn ut mot havet. En av gravarna var stensatt i båtform och bland gravfynden fanns bland annat en ringnål av skotsk-keltisk typ, daterad till mitten av 900-talet. Sigmundurs grav på Skúvoy ligger enligt sägnen på en gammal kyrkogård där bland annat de människor som dog långt senare under digerdöden ska ha blivit begravda. 1917 omgrävdes kyrkogården eftersom man ville använda den igen. Då hittade man brädor och träplugg efter gamla kistor. Man hittad också stenfundament som möjligen kan härstamma från Färöarnas första kyrka, den som Sigmundur byggde och där han enligt Färingasagan blev begravd. Där finns en stor sten med ett inhugget kors som går under namnet Sigmundarsteinur.

En liknande sten hittades i början av 1800-talet på Svínoy och kallas Bjarnasteinur efter den Bjarni som i Färingasagan räddade Sigmundur till livet.

I Göta på Eysturoy har man hittat resterna av ett boningshus och ett vakthus som kanske är Tróndurs och i Hov på Suduroy finns också resterna av en gård som sägs ha tillhört Havgrímur på Hov. 120 meter över havet finns en gravhög där man tror att den store blotmannen ligger begravd.

Medeltid och norskt välde

Asaguden Tor var ju rättskipningens gud och på flera ställen i Färingasagan nämns Alltinget och Tórshavn som fått sitt namn just av denne gud. Färöarnas ting är mycket gammalt. Det anses vara Europas äldsta parlament. Redan 927 grundlades det, tre år före det isländska Alltinget. Tinganes, den landtunga som sticker ut några hundra meter i Tórshavns hamn, har sedan dess varit mötesplatsen.

Färöarnas nationaldag, Olavsökudagur den 29 juli, kan sägas vara en 900 år obruten tradition från dessa dagar. Från början var det en kyrklig festdag till minne av Olav den Heliges död i slaget vid Sticklastad 1030, men nu för tiden är det nog inte många som tänker på den gamle kungen.

År 1035 tror man att Tróndur i Göta dog och då lämnades också makten över till andra. Leivur Össursson, en sonson till Havgrímur i Hov, reste genast iväg till Norge där kung Magnus den Gode tog emot och utnämnde honom till länsherre över Färöarna. Öarna förlorade därmed det oberoende som Tróndur ändå hade kämpat för. Landet blev i stället skattland under norska kronan. Balvis med färöisk ull fraktades bort från det norska länet.

Lagmannen, som förut valts av folket, blev nu en kunglig ämbetsman och lagrättens ledamöter blev också representanter för det norska kungadömet. Det tidigare stormannaväldet var brutet och de norska kungarnas makt ökade successivt genom åren. Vikingatiden var därmed förbi och medeltiden tog sin början. ökade successivt genom åren.

Cirka 1100 fick öarna sin egen biskop med säte i Kirkjuböur på Streymoy, rakt söderut från Tórshavn. Där anlades också en prästskola. Den förste biskop som bodde på Kirkjuböur var biskop Gudmundur som antagligen tillträdde ämbetet 1120. Rói hette en senare biskop. Honom känner man främst till genom att han gav undervisning till sin fosterson där på Kirkjuböur. Sonen hette Sverre och blev senare kung i Norge.

Man känner visserligen till namnen på 33 biskopar, men heller inte så mycket mera. Några av dem har inte ens satt sin fot på Färöarna. Men en av de mer betydelsefulla kyrkliga dignitärerna var biskop Erland, i slutet av 1200-talet, som lät uppföra den vackra Magnuskatedralen och förmodligen också en del av biskopsgården vid Kirkjuböur. Magnuskatedralen blev aldrig riktigt färdigbyggd utan sockenkyrkan användes under hela medeltiden som domkyrka. Särskilt populär var inte denne biskop, eftersom han plågade folk med höga skatter för att kunna bygga Magnuskatedralen så praktfull som möjligt. Det hela slutade med att färingarna ilsknade till och jagade bort honom från Kirkjuböur.

1271 skickade konung Magnus Lagaboter ut ett påbud till färingarna med syfte att utsträcka giltigheten för den norska Gulatingslagen. Det tog definitivt knäcken på färingarnas självständighet. Från och med detta brev upphörde det färöiska Alltingets funktion som lagstiftande församling, bortsett från frågor kring några få lokala lagar.

I samma påbud skriver kungen: Vi har också lovat er att två sådana skepp, som är mest lämpade för er, ska segla regelbundet mellan Norge och Färöarna. Men denna formulering betydde bara att konung Magnus Lagaboter införde handelsmonopol på Färöarna.

Men kontakten med den övriga omvärlden bryts ändå inte helt. Redan vid den här tiden kom den typiska färödansen eller kedjedansen till öarna. Genom muntlig tradition har en mängd av dessa medeltida strofer överlevt ända in i våra dagar.

Fårabrevet

Håkon, af Guds nåde hertug af Norge, son af Magnus, den kronede konge sender Guds hilsen og sin egen till alle mænd på Færoerne som ser eller höre dette brev.

Så inleds en lagtext som har en viss betydelse för oss svenskar. Det är ett utdrag ur det sk. Seydarbrævid eller Fårabrevet. Brevet är daterat 1298 och innehåller regler om fårskötsel, tämjning av vilda får, antal får per bonde osv. Nu finns det endast två exemplar av detta Fårabrev bevarade och båda breven har faktiskt funnits i Sverige ända tills för ett par år sedan. Det ena på Kungliga biblioteket i Stockholm och det andra på universitetsbiblioteket i Lund. Det var den dåvarande socialdemokratiske kulturministern Bengt Göransson, som efter ett beslut i december 1989, fick äran att lämna tillbaka det som rätteligen tillhör Färöarna. Detta efter ett initiativ från föreningen Tjaldur i den lilla byn Utomhärten i Hälsingland som är vänort med Nólsoy på Färöarna.

Digerdören och de fruktade turkarna

Färingarna var och är en liten folkgrupp utan mycket att säga till om. Och inte blev den större när digerdöden drog fram över öarna i mitten av 1300-talet. En tredjedel av landets lilla befolkning försvann i ett enda svep. Húsavík på Sandoy och Saksun på Streymoy blev praktiskt taget utraderade. Det sägs att en tjänstekvinna från Saksun dök upp vid det lokala tinget vid Kollafjördur cirka 1350 och krävde att få överta Saksun med hänvisning till att hon var den enda överlevande efter digerdöden. Vårtinget bestämde att kvinnan skulle få som hon ville under förutsättning att hon skaffade sig en äkta man. Då valde hon ut en ung man från ön Hestur som hon sedan återvände till Saksun med.

Befolkningsminskningen ställde naturligtvis till med en mängd problem och man inser snart att ingenting var sig riktigt likt i Europa efter digerdödens dagar. Men när skräcken lagt sig började människorna om på nytt, med nya perspektiv och förutsättningar.

Norrmännen förlorade sitt handelsmonopol på Färöarna 1361 och Hansan blev likställd med köpmännen i Bergen. Från och med 1380 hamnade Färöarna under Danmark, men styrdes fortfarande från Norge som ett av deras lydriken och även om Färöarnas Allting vid sekelskiftet kom att heta Lagting så var färingarnas självständighet lika begränsad som tidigare.

Som om inte digerdöden vore nog. Ständigt härjades dessa oskyddade öar av blodtörstiga sjörövare. Det finns många berättelser om hur befolkningen flydde till fjälls när sjörövarskeppen närmade sig.

De mest fruktade var de sk. turkarna, nordafrikanska sjörövare som fångade in färingar och sålde dem på slavmarknaderna i Nordafrika. Men det var inte bara turkar och blåmän som härjade på Färöarna. Engelska, irländska och franska sjörövare var precis lika grymma.

1600-talsprästen Lucas Debes berättar så här om ett annat slags sjörövare: De engelske Fiskere havde for en almindelig Sædvane, at naar de aarligen fore under Island at fiske, de toge af færoske Inbyggere, hvo som forekom, ingen forskaanet, ikke end Præsterne, ligesom andre Slaver med sig paa Rejsen till att hjælpe dennem at fiske. (aa=å)

De engelska fiskarna gick helt enkelt i land och tog med sig några färingar som slavar till islandsfisket, som de sedan satte av på någon av öarna på tillbakavägen.

En som, åtminstone tillfälligt, fick slut på dessa piratdåd var den beryktade Magnus Heinason (1548 - 89). Han var väl mer eller mindre pirat själv, och det var säkert detta som gjorde honom så lyckosam i arbetet.

Magnus Heinason var född och uppvuxen på Färöarna. Fadern kom från Norge som den förste lutheranska prästen till Eysturoy där han gifte sig med en välbeställd färöisk bonddotter.

När Magnus var 18 år flyttade han till Bergen. Han började efter hand att segla skepp mellan Norge och sitt forna hemland och vid en av dessa seglatser blev han överfallen av sjörövare. Han svor att någon gång hämnas. I holländsk krigstjänst fick han de kunskaper som behövdes. Ryktet spreds om hans många stordåd som kapare.

1578 reste han i eget skepp till Färöarna och därifrån tillsammans med en delegation färingar till den norske kungen. Problemet färingarna ville dryfta var naturligtvis dessa eländiga sjörövare som aldrig lät öborna vara ifred. Magnus Heinason blev erbjuden handelsmonopolet på Färöarna mot löftet att han skulle hålla alla sjörövare borta.

Magnus kände farvattnen väl och i stället för att sitta i Tórshavn och vänta, så sökte han upp sjörövarna i deras nästen och besegrade dem, trots att de ofta var överlägsna motståndare. Detta gjorde att hjälteglorian sken allt klarare över Magnus Heinasons huvud, trots att han var en mycket usel handelsman. Han befäste visserligen Tórshavn med ett fort (Skansin) för att skydda handelslagren, men trots sitt religiösa påbrå lurade han färingarna så grovt att han efter en kort tid förlorade sina handelsprivilegier.

Dessutom härjade Magnus' manskap på öarna och efterlämnade en mängd barn. Men färingarna var ändå nöjda med honom. Trots allt var Magnus Heinason bättre än sjörövarna.

Den vilde sjöhjälten drog emellertid på sig mäktiga fiender där borta hos de styrande i Köpenhamn. Till slut lyckades de få honom dömd till döden för ett överfall på ett engelskt handelsskepp. Magnus Heinason blev halshuggen. Hjälteglorian trillade av. Men trots att privata piratdåd inte varit honom främmande, så blev Magnus frikänd efter avrättningen. Men det var så dags då.

Färingarna däremot, gjorde Magnus Heinason till nationalhjälte och sörjde honom innerligt. Inte minst med tanke på att de fruktade sjörövarna återvände och började härja på Färöarna igen, värre än tidigare. Och till allt detta elände kom fogdarna.

Under hans exellens von Gabel

'Här finns inga bedrifter men så många fler spökerier och hos mig kan ni få veta allt ni har användning för om dessa människors alla dåligheter, mest dumhet och fruktan och vidskepelse. Eller har inte ni, magister, som är en vaken man kommit underfund med att ni nu har kommit till dårarnas och havssulornas vettlösa land, där det fortfarande råder samma mörker och vantro som i hedenhös?' (William Heinesen Det goda hoppet)

Det var enligt Heinesen den danske fogdens åsikt om färingarna och naturligtvis behandlades de därefter. Den så kallade Gabelstiden har betecknats som den mörkaste tiden i Färöarnas historia och det kan man gott förstå. I princip var öarna belägrade. Fogdarna, och i slutänden Christoffer och Fredrik Gabel, bedrev en hänsynslös utsugning av öborna, som var förbjudna att handla med andra än sina förtryckare.

Det var 1655 som konung Fredrik III gjorde sin gode vän och rådgivare Christoffer Gabel till länsherre över Färöarna. Mot en årsavgift på tusen riksdaler fick Gabel också full kontroll över handeln. Denne tyskfödde kammarskrivare förstod att göra sig oumbärlig hos kungen sedan han gjort sig osams med den danska adeln. Gabel blev med tiden en av de allra mäktigaste männen i Danmark. Han lånade till och med ut pengar till kungen och var hans främste rådgivare vid statskuppen 1660 då kungen gjorde sig till envåldshärskare. Som tack för detta blev Christoffer Gabel tilldelad ett von och året efter fick han Färöarna fritt och kvitt på livstid för sig själv och sin son Fredrik.

Men ingen av dessa båda satte någonsin sin fot på Färöarna. Där placerade de istället sina hänsynslösa fogdar som visste hur de skulle kräva in alla skatter och avgifter. De som protesterade sattes på befästningsarbetet vid skansen vid Tinganes, ett slavarbete i skuggan av galgen.

Förebilden till huvudpersonen i William Heinesens prisbelönta roman Det goda hoppet är en person som tidigare nämnts och citerats: prästen Lucas Debes. Han var egentligen den ende som vågade stå emot von Gabel och hans fogdar.

Lucas Debes kom i mitten av 1600-talet som sockenpräst till Tórshavn och blev också rektor vid skolan. Han var inte rädd att säga vad han tyckte, och med Gud i hågen tog han upp kampen mot de danska köpmännen, fogdarna och deras överbefälhavare Christoffer von Gabel.

Varje år framkom klagomål vid det Färöiska Lagtinget om ockerpriser, halvruttna matvaror och annat otyg. Men klagomålen var totalt meningslösa. Von Gabel behärskade ju all skeppsfart och fogden såg till att ingen kom iväg till Köpenhamn för att klaga inför kungen. Dessutom fanns en lag om att alla klagomål skulle gå genom en landsskrivare som var helt i von Gabels händer. Sin höjdpunkt nådde korruptionen när fogden i Tórshavn besatte lagmansämbetet med en försupen dansk som han hade i sin egen tjänst.

Flera gånger försökte Lucas Debes resa till Danmark, för att klaga hos kungen och framlägga bevis på Christoffer von Gabels hänsynslösa styre, men fogden lyckades hindra honom. Det dröjde ända till 1672 innan Debes, efter ett beslut vid det färöiska tinget, lyckades komma iväg. Då hade Fredrik III redan varit död i två år.

Den nye kungen, Kristian V, utsåg genast en kommission för att undersöka oegentligheterna. Christoffer von Gabel hade fallit i onåd hos kung Kristian och redan förlorat alla ämbeten i Danmark. Det här blev det sista nederlaget. Året efter dog han, föraktad av alla.

Under tiden Lucas Debes befann sig i Köpenhamn skrev han det första större verket om Färöarna: Færoæ et Færoa reserata. Vid samma tid satte någon eld på Tinganesbyggnaderna. Nästan alla handelsmonopolets byggnader och tingsbyggnaden brann ner och krutmagasinet i Skansen exploderade.

Hur branden hade uppstått kom aldrig i dagen, skriver Heinesen. Några menade att det var män från Havnen som hade tänt på, andra påstod att det var handelsförvaltaren eller sieur From som anlagt branden för att utplåna handelns förfalskade räkenskaper.

Färöisk frihetskamp

Det var, av förståeliga skäl, ingen färing som protesterade när Färöarna 1709 hamnade under kungligt handelsmonopol. Även om kampen för självständighet inte hade glömts bort, så kändes det nog skönt att efter århundraden av förtryck från sjörövare och hänsynslösa fogdar få krypa in under den kungliga danska vingen.

Den grova korruptionen avtog. Ett visst lugn lägrade sig. Färingarna kunde andas ut och börja bygga upp sitt land. Under 1700-talet tredubblades värdet av den färöiska exporten vars viktigaste artikel var stickade strumpor och tröjor. Fisk och valprodukter utgjorde på den tiden bara knappt tio procent av exporten.

Jordbruket har alltid planerats noga på Färöarna. Det är en nödvändighet genom att öarna har begränsade ytor lämpliga för odling. Redan i Fårabrevets lagtexter märker vi detta. På 1700-talet var i princip all odlingsbar mark upptagen av storbönder och ämbetsmän.

I sin tjänst hade storbönderna den fattiga delen av befolkningen som vid den här tiden kände att de ville och kunde slå sig fria. De fattiga färingarna började gifta sig och upprätta självständiga hushåll men detta ville storbönderna naturligtvis inte gå med på. Det skulle ju i förlängningen innebära att de kunde förlora all sin arbetskraft.

Storbönderna och ämbetsmännen beklagade sig hos kung Kristian VII som utfärdade en lag som gick ut på att giftermål mellan färingar bara fick ske efter tillstånd från församlingsprästen. För att ingå detta äktenskap krävdes att de lyckliga tu skulle ha så mycket jord att de kunde föda en familj. Ett annat villkor för godkänt giftermål kunde vara att paret arbetat som tjänstefolk i minst fyra år och visat prov på flit, trohet och duglighet. Trots att lagen verkade ända fram till 1846 kunde det inte hindra utvecklingen av det som vi idag kallar det gamla färöiska bondesamfundet.

En färöisk revolutionär

Det kungliga danska handelsmonopolet gav visserligen ett visst mått av trygghet, men alla människor och folk vill ju känna sig fria. Ofrihet skapar frihetshjältar. En sådan var poeten och sjöfararen Poul Poulsen Nolsoe, eller Nólsoyar-Páll (1766 - 1808).

Som framgår av namnet var Nólsoyar-Páll född på ön Nólsoy utanför Tórshavn. Idag bor där drygt 400 personer. Då fanns knappt 100 personer på ön.

Pouls far var en känd båtbyggare. Dessutom kunde han både läsa och skriva, vilket inte var helt vanligt på 1700-talet. Det var till och med så, att bläck var en bristvara. Fadern var ofta tvungen att doppa gåspennan i kalvblod när han skulle skriva.

Sonen Poul var en försigkommen och självständig yngling som hjälpte sin far med båtbyggandet. Ett exempel på pojkens mognad var att han en dag, när fadern var ute på fiske, fick några andra småpojkar med sig att bygga om en av båtarna som fadern hade under tillverkning. Fadern blev naturligtvis arg och gav sonen en avbasning, men båten visade sig bli en mycket bra sjöbåt, smidig och lättrodd.

Fogden Hammershaimb i Tórshavn fick höra talas om den kunnige pojken och intresserade sig för honom, lånade ut böcker och satte honom i lära. Föga anade väl den mäktige fogden att han då lärde upp den pojke som så framgångsrikt skulle komma att bekämpa det danska ämbetsmannaväldet.

Poul arbetade på fogdekontoret, men det var på havet eller i fågelberget han trivdes. Fogdens böcker hade ändå fått upp ögonen på honom och han längtade till de fjärran länder som låg där och glittrade långt bortom horisonten. Fadern motsatte sig alla resplaner, nu när sonen hade arbete hos fogden och en lysande framtid bland ämbetsmännen.

Ut i världen

När Poul bara var tjugo år dog fadern plötsligt och ingenting kunde nu hålla honom kvar. Det skulle i så fall vara hans flickvän, som vinkade av honom vid stranden med löfte om att vänta på honom tills han kom hem igen. Med en engelsk båt, som fraktade varor mellan England och Amerika, lämnade Poul Poulsen Nolsoe sitt hemland.

Poul lärde sig snabbt konsten att navigera och kom så småningom över på ett kungligt handelsskepp som styrman, men all svindel och korruption han fick bevittna gjorde att han hoppade av skeppet.

Nu började i stället ett äventyrligt liv på världens alla hav. Han hamnade i engelsk och möjligen också fransk krigstjänst. En tid var han på ett stort amerikanskt skepp. Poul sög åt sig allt av upplysningstidens frihetsideal som de gestaltade sig i t.ex. Frankrike och Amerika. Han återvände till Färöarna som revolutionär. Det var året 1798.

På Nólsoy var då det mesta sig likt, men den flicka som så troget lovat vänta på honom hade gift sig med en annan. Brudgummen var hans egen bror. Nólsoyar-Páll hade ju inte hört av sig och ingen trodde att de någonsin skulle få se honom igen.

Nólsoyar-Páll skaffade gård i Klaksvík uppe vid Nordoyar, men tanken på havet släppte honom aldrig. Han ville ha ett eget skepp, som kunde öppna vägen till omvärlden för färingarna.

1804 strandade ett skepp på Suduroy och Nólsoyar-Páll såg sin chans och köpte vraket. Tillsammans med sina bröder byggde han ett nytt skepp av de gamla vrakspillrorna: Royndin Frida. För första gången på flera hundra år ägde en färing ett eget havsgående skepp.

Fogden Hammershaimb och de danska ämbetsmännen tillhörde inte de som var mottagliga för den nya tidens frihetsideal. De anade förstås ugglor i mossen, särskilt som de nåtts av ryktet att man i Köpenhamn diskuterade om det inte var dags att upphäva monopolhandeln på Färöarna.

Nólsoyar-Páll bidade sin tid och svarade anspråkslöst, när någon frågade, att han bara hade tänkt bedriva fiske på bankarna runt öarna och samtidigt lära öborna havssegling, om det var så att de någon gång skulle få användning för det. Men Nólsoyar-Páll visste redan då hur han skulle gå tillväga för att kringgå bestämmelserna kring monopolhandeln.

Redan på 1600-talet hade man börjat bryta brunkol på Suduroy. Just brunkolet fanns inte med på den lista som talade om vad handelsmonopolet hade ensamrätt till, eftersom det tidigare hade mindre betydelse som handelsvara. Nólsoyar-Páll förde ett par laster till Köpenhamn, där han blev väl mottagen.

Det här var naturligtvis inte populärt hos fogden och ämbetsmännen hemma i Tórshavn som såg sina privilegier hotade. 1806 skickade de en skrivelse till Köpenhamn och klagade över Poul Poulsen Nolsoe som de påstod uppviglade folket. De hade varken bevis eller handelslagar på sin sida och därför misslyckades de. Men fogden och ämbetsmännen gav inte upp. Kort därefter anklagade de Nólsoyar-Páll för smuggling, men med samma resultat.

Nólsoyar-Pall i striden

Nu gick den blivande nationalhjälten till angrepp. Som tidigare styrman och skeppare i den kungliga danska handelsflottan kände han väl till den utbredda korruption och den smuggeltrafik som ämbetsmännen själva bedrev. De köpte färöiska varor för egen räkning, sålde och fraktade bort dem med handelsmonopolens skepp och stoppade sedan den svarta förtjänsten i egen ficka. De tog också in varor från utlandet som de sålde i smyg.

Nólsoyar-Páll förstod ändå att han inte skulle lyckas få fast ämbetsmännen själva, och därför anmälde han en underordnad person i Tórshavn. På så sätt tänkte han sig att vittnesmålen mot den underordnade skulle tala emot de verkliga bovarna. Saken blev naturligtvis förhalad och senare även stoppad. Men så pass mycket kom ändå fram i ljuset att det retade upp färingarna. De blev stridslystna och mottagliga för argument mot monopolhandeln.

Det var då Nólsoyar-Páll tog hjälp av sin poetiska ådra och skrev det satiriska kvädet Fuglakvædid som snart dansades och sjöngs över hela Färöarna. I de 229 verserna beskrev han de danska ämbetsmännen som rovfåglar, de fattiga färingarna som småfåglar och sig själv som den listiga strandskatan (Tjaldur) däremellan.

Nólsoyar-Páll kallade till stora agitationsmöten under hösten 1806. Vid ett möte i Tórshavn blev fyra man, med Nólsoyar-Páll i spetsen, utvalda att resa ner till kronprins Fredrik för att lägga fram färingarnas rättmätiga krav.

De blev positivt mottagna men kriget stod för dörren och färingarna glömdes bort i den allmänna oredan. Kriget och matbristen kom och Nólsoyar-Páll reste runt för att skaffa kornlaster, som han sedan fraktade hem till sina hungrande landsmän.

Hösten 1808 var Poul Poulsen Nolsoe på hemväg från England med just en sådan last av korn. Men han kom aldrig fram. Säkert gick skeppet under i höststormen, men det var få som ville nöja sig med den förklaringen. Det gick länge ett rykte om att ämbetsmännen hade lejt en kapare för att sänka honom. Folk på Suduroy påstod sig ha hört kanonskott vid den tiden då Nólsoyar-Páll väntades hem.

Det skulle dröja ännu ett halvt sekel (1856) innan monopolhandeln upphävdes och då var redan Nólsoyar-Páll en mytologisk figur och strandskatan symbolen för färöiskt motstånd och självständighetssträvan. En färöisk student vid namn Venceslaus Ulricus Hammershaimb hade då skapat det färöiska skriftspråket. Även detta blev naturligtvis någonting att samlas omkring. Färingarna hade äntligen blivit ett folk med både skriftspråk och nationalhjälte. Nu var det bara självständigheten som fattades.

Nationell samling

Rasmus Effersoe var otvivelaktigt en av de mest fängslande personligheterna i Färöarnas nyare historia, en outtröttlig föregångsman, patriot och människovän, en betydande och intressant författare och dessutom en optimist och skämtare, som mitt ibland de mera seriösa uppgifterna han satte sig att lösa, hängav sig åt de dråpligaste upptåg. I en vrå på vinden hängde hans hemgjorda dykardräkt, ett fruktansvärt spöke av murknad oljeduk som vi barn skrämda måste passera när vi skulle fira vår gammelmosters födelsedag i henne gavelrum, och i ett av rummen i den stora källaren låg resterna av ett par väldiga styltor. På dessa styltor skulle Rasmus i sin ungdom ha vandrat omkring i staden på kvällarna och chockerat vänner och bekanta genom att plötsligt visa sig defilerande på hög höjd förbi deras fönster, med fullkomligt oberörd min.

Så minns författaren William Heinesen själv en av förgrundsgestalterna i den nationella rörelse som drog fram över Färöarna i slutet av 1800-talet. Rasmus Effersoe (1857 - 1916) var lantbrukskonsulent och samtidigt redaktör för den första tidningen på färöiska: Foringatídindi. Det var kring denna tidning och kring den nationella organisationen Foringafelag som den medvetna ungdomen samlades och lärde sig att skriva sitt modersmål.

Ursprunget till den nationella rörelsen fanns hos de studerande färingarna i Köpenhamn som 1881 hade bildat en egen förening. Ganska snart syntes artiklar om modersmålet i den färöiska tidningen Dimmalætting, som naturligtvis var skriven på danska, och efter ett stort möte i Tórshavn julen 1888 bildades Foringafelag. En resolution, som krävde plats för det färöiska språket i skola och kyrka, blev antagen. Föreningens målsättning blev att värna om det färöiska språket och att på sikt få färingarna att klara sig själva i alla avseenden.

Vid Effersoes sida stod en ung man från den andra sidan Streymoy. Båda var diktare men liksom hos så många skönandar vid den tiden tog politiken överhanden.

Kungsbonden Joannes Patursson

Effersoes kamrat hette Jóannes Patursson (1866 - 1946). Han var kungsbondeson i det anrika Kirkjuböur och var under flera decennier den dominerande politikern på Färöarna, vare sig man var för eller emot honom.

När andra unga reste till Danmark för att skaffa sig utbildning for Jóannes Patursson till Norge och Stends lantbruksskola. Han var då 18 år och påverkades starkt av den norska frihetsrörelsen och deras kamp för nationellt oberoende.

När han 1901 blev invald i det danska folketinget så var han naturligtvis uppfylld av dessa idéer och brydde sig mera om Färöarnas självständighet än dansk inrikespolitik. Han uppträdde helt enkelt som färing och blandade sig bara i frågor som gällde färingarna själva. Jóannes Patursson var otålig och impulsiv. Kanske var han fortfarande mera poet än politiker. Valkampen på Färöarna 1906 kring hans sk. tilbud blev något av de hetsigaste i öarnas historia. Tillbudet gick ut på att bryta de danska ämbetsmännens makt på Färöarna och i stället överföra den till det Färöiska lagtinget. Patursson föreslog också finansiellt självstyre och möjlighet att lägga fram lagförslag direkt inför regeringen i Köpenhamn.

Egendomligt nog föll inte detta i god jord på Färöarna. Plötsligt hade Jóannes Patursson flera vänner i det danska folketinget än bland politiker och vanligt folk på Färöarna som menade att landet inte var moget för denna självständighet. Människorna i sammanslutningen Foringafelag splittrades och två partier uppstod. I detta låg också motsättningar om det färöiska språkets stavning och även personliga motsättningar. Patursson bildade Sjálvstrisflokken och motståndarna organiserade sig i Sambandsflokken under ledning av Oliver Effersoe.

Valet blev ett kraftigt nederlag för Jóannes Patursson och en katastrof för det nationella frigörelsearbetet, men han kom ändå att dominera den politiska debatten och leda det nya partiet ända fram till 1938.

Förhållandet till Danmark försämrades trots att Sambandsflokkurin var i majoritet på Färöarna. Kanske var det detta faktum som fick amtmannen och sambandsmannen Svenning Rytter att genomdriva ett beslut om att all undervisning i folkskolan skulle ske på danska. En ny strid blossade upp som slutligen resulterade i att Jóannes Patursson och Sjálvstrisflokken för första gången fick majoritet på Färöarna vid lagtingsvalet 1918.

På grund av polariseringen i två block dröjde det ända fram till 20-talet innan något annat parti bildades. Arbetarrörelsen kom sent på Färöarna och det dröjde ända till valet 1926 innan ett socialdemokratiskt parti presenterade sig. Som en slags motvikt bildades även ett liberalt parti, Vínnuflokkurin, som huvudsakligen bestod av handelsmän och arbetsgivare. 1940 bytte partiet namn till Fólkaflokkurin och slöt upp kring den nu gamle Jóannes Patursson och hans frigörelsetankar.

1928 fanns Foroya Javnadarflokkurin representerad i lagtinget genom socialdemokraten P.M. Dam. Men det skulle dröja ända fram till 1990 innan det nya partiet skulle gripa den politiska makten på Färöarna.

Färöarna ockuperas

Den 12 april 1940 intogs Färöarna av brittiska trupper. Förbindelserna med det tyskockuperade Danmark var vid den tiden fullständigt avbrutna och all handel gick över Storbritannien. 1919 hade tre studenter komponerat en färöisk flagga, ett rött blåkantat kors på vit botten, och den kom nu till användning som handelsflagga på de färöiska fiskebåtarna.

Kriget blev en ekonomiskt blomstringstid för landet eftersom fiskepriserna sköt i höjden och fisken kunde säljas i de engelska hamnarna till överpriser.

Färingarna hade inget emot att vara ockuperade av britterna eftersom det uteslöt en tysk ockupation. Och att främmande makt härjade på öarna var ju färingarna vana vid ända sedan de fruktade turkarna och blåmännens tid.

Färöarna låg strategiskt till mitt ute i Nordatlanten och det tyska bombflyget gjorde naturligtvis sina svep över öarna. William Heinesen skriver om tiden i Den svarta grytan och Frídrikur Bláhamar har i boken En vådlig färd beskrivit sjömännens fruktansvärda situation under kriget. Fisken hämtades på Island och sedan gick båtarna med släckta lanternor nattetid rakt genom krigsskådeplatsen. Bláhammar var en fiskare från Vestmanna som var med om en förlisning 1941 när hans båt sänktes med sju man ombord. Färingarna förlorade 138 fiskefartyg under kriget och många förlorade livet.

Hur barnet upplevde kriget berättar färöarnas ende heltidsförfattare Jens Pauli Heinesen om i Vågorna rullar mot stranden: En dag kom sydöstvinden in i bukten med sexton minor. Det var inte småpotatis precis, vi fick fritt från skolan, och männen stod och tog emot dem med maskingevär. Minorna hade horn och låg på vågorna och stångades med dem. En del av dem kom fan så nära, men ju fler skott de fick i sig, desto mer tyngdes de ner av vattnet som de tog in. Sjönk, men kom frustande upp igen och drunknade som djur. En ankrade ute vid Bakki ett hundratal meter från land. Vi stod bakom Jógvan Elias' packhus och lurade på den...

Frigörelse i skuggan av kriget

Kriget och isoleringen från Danmark hade lärt färingarna att klara sig själva. Lagtinget hade passat på att med amtmannens goda minne utvidga sina befogenheter. Nu hade man fått lagstiftningsrätt och egen administration. Den 14 september var det dags för folkomröstning om Färöarnas frigörelse från Danmark.

Men omröstningen blev mycket jämn och ja-sidan segrade endast med 150 röster. Den danska regeringen grep in och upplöste lagtinget. De utlyste sedan nyval som resulterade i att det regerande folkpartiet i lagtinget förlorade och ett mera pro-danskt lagting tillsattes.

Allt detta ledde fram till en kompromiss och en överenskommelse som stadfästes i lag 1948. Färöarna blev: ... et selvstyrende folkesamfund i det danske rige. Öborna fick även möjligheter att på sikt ta över vissa samhällsfunktioner.

Denna nya lag gav äntligen färingarna tillbaka en stor del av det oberoende de hade för mycket länge sedan. För långt över tusen år sedan då de irländska eremiterna och vikingen Grímur Kamban steg iland på dessa nordatlantiska paradisöar.



Färingaliv

Plötsligt får jag syn på bygden, den vinterbleka inägan omgiven av mörka stenmurar. En stor å löper genom den breda dalen. Därnere ligger bygden, och i en klunga på bägge sidor av ån står husen, långa, låga, tjärade hus med tunga grästorvstak och halmombundna skorstenspipor. Man ser uthus och stall, höhässjor med höga höstackar. Lite längre upp i inägan står sädestorkhusen och vid åns strand sädeskvarnarna. På stranden omkring den lilla viken står båthusen, varifrån långa rader av slipers löper ned till havet och tecknar sig som ljusa ränder mot den mörka stranden. Där står förrådshusen, uppförda av rullsten, sammantryckta och grå att skåda, som knäböjande tiggarmunkar.(Hedin Brú/Det gamle bondesamfund.)

En dag strax före första världskriget upplevde författaren Hedin Brú allt detta. Han var den andre store författaren på Färöarna, bredvid William Heinesen, och kände verkligen till det gamla bondesamhället. Vid sidan av sitt författarskap var han nämligen också Färöarnas lantbrukskonsulent.

Isoleringen var stor i småbyarna och möjligheterna att bedriva ett rationellt och lönande jordbruk var naturligtvis mycket små. Av Färöarnas samlade areal på 140.000 hektar är det bara drygt sex procent som är uppodlad mark och därför blir färingen tvungen att tar tillvara det som klimatet och omständigheterna tillåter honom att ta.

Det utpräglade havsklimatet på Färöarna styrs av den förbipasserande golfströmmen som på sin väg från Mexikanska golfen möter det kalla polarhavsvattnet just här. Därför är dimma och regn, med snabba väderväxlingar, en normal vädertyp på Färöarna. Skillnaden mellan sommar och vintertemperaturen är mycket liten. Det kan illustreras med det faktum att den lägsta temperatur som uppmätts på Färöarna är 12 minusgrader medan den högsta noteringen bara ligger på 24 plusgrader. Från december till mars är medeltemperaturen 4-5 plusgrader. Längre frostperioder har nästan inte förekommit och den normala sommartemperaturen ligger runt 11 grader.

En annan viktig faktor för jordbruket är nederbörden. På Färöarna regnar det cirka 280 dagar om året. Med andra ord så regnar det nästan varje dag, men det är ofta frågan om korta skurar och det mesta kommer på höst och vinter. Sommaren växlar snabbt mellan regn, dimma och sol.

Allt detta sammantaget har naturligtvis stor inverkan på jordbruket och skördarna blir därefter. Idag odlas mest korn, hö, potatis och en del rovor. Men spannmålsodlingen började avta redan i början av 1900-talet. Det enda sädesslag som mognar på Färöarna är sexradigt korn. Det odlas för brödsädens och halmens skull, men även för att det har en gynnsam inverkan på gräsväxten. Numera köps all säd i Danmark. En annan orsak till det sparsamt tilltagna jordbruket är att den bästa fisketiden infaller just under den korta sommaren och att fisket är mera lönande än jordbruket.

Vid den tid då författaren Hedin Brú vandrade över fjället och ner till den gamla byn i dalen, använde människorna sig bara av handredskap i jordbruket. En allmän regel var att man började förberedelserna redan i mars eftersom gräset annars skulle ta överhanden och kväva säden.

Handgrävningen gick till så att man skar upp det översta marklagret i stora flak som sedan lades åt sidan. Därefter spred man gödsel på jorden och lade tillbaka jordtorvorna, men den här gången med grässidan nedåt.

Detta med gödsel var ett problem för färingarna eftersom det från en ko inte kom mera gödning än vad som behövdes till en tunna säd. Därför fick man dryga ut gödningen med fiskeavfall och ilandfluten tång. Tången delades alltid upp efter storlek på gårdarna i trakten. Det sägs att en båtlast tång i vissa trakter var lika värdefull som en båtlast med torsk.

Gödsel och alla andra nödvändigheter i jordbruket fraktades i en sk. leypur. En leypur är en spjällåda som antingen bärs på ryggen med hjälp av ett pannband eller fraktas parvis i klövjesadel över hästryggen. Den är konstruerad efter olika sorters behov och är därför olika beroende på om man fraktar hö, fisk eller torv i dem. Här är några exempel:

Grótleypur = för transport av sten.

Eggjaleypur = för fågelägg.

Sílaleypur = en liten leypur för att frakta forell.

Landleypur = en tät leypur för transport av urin till gödning.

Prest och doktaraleypur = för prästens och läkaren bagage.

Kirkjuleypur = transport av finkläder till de som hade lång väg till kyrkan.

Det fruktbara sädeskornet

En dag kom pappa in med ett litet stycke torv i handen. Vad tänkte han göra med det? Jo, han skulle 'lägga i torv'. 'Kom hit och titta på, så du lär dig.' Han tog kniven och putsade av torvstycket, så skar han ett djupt snitt i det, lade några sädeskorn i snittet, lade ihop igen och satte så upp det hela på tvärbjälken under taket. Vi ville veta varför han gjorde så här - jo, det var för att pröva om sädeskornet hade grokraft. (Hedin Brú/Fjällskugga)

Såkornen låg i allmänhet i en särskild låda på loftet. Ofta tillsammans med ett stycke stål och några ägg för att motverka häxeri och försäkra sig om god fruktbarhet. När det var dags att så, struntade man i fisket och koncentrerade sig helt och hållet på jordbruket.

Runt sådden fanns lokala ritualer och traditioner. Hedin Brú berättar att det låg en särskilt högtidlig stämning över bygden en sådan dag: ... när alla var på åkern, och säden kom i jorden. Dom gamla kom ut från husen och satte sig bleka av vinterns inomdörrsliv mot husväggarna, satt där och gladde sig över våren och önskade lycka och välgång över sädeskornet som husfadern lade i jorden.

Ofta klädde man upp sig lite. I Midvágur berättas att alla stod i rad över åkern och att arbetet utfördes i takt. Om någon inte hängde med i arbetet så fick han betala böter i form av brännvin.

Både män och kvinnor deltog i sådden. Mullen hackades i bitar så att sädeskornen skulle komma ner ordentligt. Efteråt gick byn ungdomar och plattade till jorden med hjälp av en klárur, som är en stång med ett liten träplatta på.

På ett par veckor spirade åkern och omkring midsommar rensades de första ogräsen bort. I september skördade man. Idag används en maskin som mera ser ut om en förvuxen gräsklippare, men på den tiden använde man en speciell skära, snubba, som i allmänhet var ett uttjänt lieblad med påsatt skaft.

Med tanke på Färöarnas klimatförhållanden blev säden aldrig liggande ute så värst länge. Den bars hem och axen torkades med hjälp av eld i ett särskilt torkhus, sornhús. På grund av eldfaran var torkhuset byggt av sten och placerat ett stycke från bebyggelsen. Sornkonan, som ofta var en äldre ogift kvinna, tände den första elden. Då fick ingen vistas i torkhuset, men när elden falnat och glöden bara pyrde blev huset ett kärt tillhåll för byns ungdomar som bakade potatis i den varma halmen och lyssnade på otaliga historier om övernaturliga ting.

Sädestorken hette sornur och rymde, förutom eld och glöd, vättar och Sornkers Marjun. Marjun var en trollkvinna man var tvungna att hålla sig väl med. I allmänhet var hon snäll, men kom barnen för nära elden, om de svor eller uppförde sig illa, kunde Sornkers Marjun röva bort dem.

I torkhuset fanns även en speciell sopkvast som kallades kvinus och var tillverkad av ihopsydda fågelvingar. Elden kallade man eimingur.

Ett dygn senare var man klar för tröskning. De torkade axen samlade i tråg och hälldes ut på det stampade jordgolvet mitt i torkhuset. Tröskningen utförde med ett trösketrä som hade ett kort skaft och var omkring en meter långt. Utsorteringen av kornen skedde för hand och spänningen var naturligtvis mycket stor när kvinnorna lade de första värdefulla kornen i handkvarnen.

Jordens skydd och värme

Vi tog mat med för hela dagen, låste huset och drog hemifrån, ut i den vårgröna utmarken där varje familj i bygden ägde sitt särskilda torvskifte. Här slog vi oss ned, tände bål och drog igång arbetet. En sån dag såg man röken från många eldar stiga mot skyn. Den ena familjen följde den andres färd, man vinkade till varandra och det hördes glada tillrop under arbetet. På eftermiddagen bjöd man familjen vid grannskiftet på kaffe. Man satt omkring bålet, småsnackade och hade det skönt. Barnen lekte, luften var full av fågelkvitter, ibland kom kreaturen drivande ner mot oss där vi satt. Kvinnorna kallade på sina kor, fick dem att närma sig och lägga kinden till för att bli kliade. Brú, Hedin

Arbetet med torven inleddes i maj månad och skulle helst vara klart till Olavsökan den 29 juli. Torven användes till bränsle för hushållet, korntorkningen och till att täcka taken.

Det var mannens arbete att skära torv. Till det använde han en torvskeri, ett långt träskaft med ett snedställt lieblad, en haki, en smal spade och en pinnagrev som är en vass vinkelspade.

Torven skars i decimeterbreda och halvmeterslånga strimlor, som staplades upp till torkning i något som såg ut som små lägereldar, innan de fraktades hem på hästryggen eller i en särskild leypur. Låg torvmarkerna långt från hemmet fraktade man den i båt. Då var det viktigt att vädret var bra, eftersom den torra torven drog till sig all fukt och kunde dra med sig en överlastad båt i djupet.

Under 1900-talet byggde många färingar särskilda torvhus med tak av grästorv eller korrugerad plåt. Men idag har man slutat elda med torv. Torvskjulen förfaller och redskapen står och förstörs i källare eller på vindar. Allt medan oljeaggregaten och fotogenkaminerna sprider värme i de moderna färöiska husen.

Landskapets själ

Barnen lärde sig att alla djur hade käft med undantag av fåret, det hade mun liksom människan. Vi skulle också veta att svara om vi blev tillfrågade, varför får hade mun. Det var därför att Jesus liknade sig vid ett lamm! Om vi blev arga på djur kunde vi använda skällsordet fårskalle. Det fick vi inte säga till ett får. Fåren var landskapets själ.

Redan i Färösagan berättas det om fårskötseln på Färöarna. Brestir och Beinir hade får som betade på Lítla Dímun och det var ju när de var på väg dit som de blev överfallna av Tróndur i Göta. Ett annat tidigt tecken är det så kallade fårabrevet, eller Seydabrævid från slutet av 1200-talet som innehåller regler om fårskötsel på Färöarna, hållning av vallhund, antal får per kvadratmeter, slakt, valfångst, förhållandet mellan husbonde och dräng m.m.

På hela Färöarna finns cirka 70 000 får och det är ett antal som stått sig mycket länge. Öarnas yta ger, så att säga, en naturlig begränsning. Faarene (aa=å) gaa og altid ude Vinteren igennem, og ere halv vilde, somme aldeles vilde, skrev Lucas Debes på 1600-talet och redan tidigt skilde man på två fårraser. 1700-talsforskaren Jens Christian Svabo skriver om en större sorts utegångsfår på öarna i norr och en mindre och vildare sort på Suduroy och Sandoy. Samme Svabo påstod att man tidigare, utöver slakten och klippningen, även hade mjölkat fåren. Detta är väl kanske mera tveksamt.

Gemensamt för färöfåren är ändå att de är mycket tåliga, eftersom de ständigt går utomhus på dessa oskyddade och klippiga öar. Det berättas om en hård snövinter 1615 då massor av får omkom och så sent som 1913 vet man att cirka 20 000 får dog av köld, brist på mat och olyckor.

Fåraull är färögull, säger ett gammalt färöiskt ordstäv och när fåren drivs samman är det en högtidsdag på Färöarna. Indrivningen kan vara ett mycket riskabelt arbete med tanke på landskapets beskaffenhet. I arbetet brukas en vackert snidad fjällstav med en kraftig järnpigg i ena ändan och ett ullband som används till att binda fåren under indrivningen.

Fåren drivs in om sommaren och tidigt på hösten. På hösten väljs slaktfåren ut och på sommaren klipps eller rivs ullen av fåren. Av ullen stickas tröjor och köttet saltas eller vindtorkas. Det sistnämnda kallas skerpikött och är en specialitet för Färöarna.

Tidigare användes naturligtvis allt på fåret som överhuvud taget gick att använda. Barnen gjorde sig kanske en hornaklinga som var ett hjul sammansatt av horn. Urinblåsan blev också barnens leksak. Den torkades och användes till att smälla på nyårsaftonen.

Färöfåglar

Måsarna skränar, och intet ljud i naturen är i grunden mera förfärande än dessa vackra, pärlrena fåglars oförsonliga skri. Kråkor och korpar yttrar sig inte heller barmhärtigt, men i deras dova kraxande bor det dock en smula självbesinning. Sparvhökens korta skrik är strängt och onådigt, men som alla rovfågelskrik dock av en viss korthuggen anständighet. Men måsskrik är oanständiga, de är vettlösa som sekteristisk sång, som hotelsevrålen från farliga förryckta. Det obönhörliga apokalyptiska larm som höjer sig från en flock skrikande måsar är inte bara en plåga för örat, det oroar också själen. (William Heinesen Moder Sjustjärna)

Färöarna är ett himmelrike för ornitologer. Särskilt för de som är intresserade av fågel Men för färingarna däremot har sjöfåglarna inte bara haft den betydelse som Heinesen skriver om, utan de har också varit en viktig del i kosthållningen. Fåglarnas stora symboliska betydelse för landet kan ses i det faktum att nationalsymbolen är en strandskata (färöiska. Tjaldur), en symbol för färingarnas kamp mot det danska herraväldet hämtad ur Nólsoyar-Palls gamla dansvisa Fuglakvædid Bara i den visan omnämns sammanlagt 38 fågelarter. När Tjaldur kommer flygande mot Färöarna varje år någon gång i mars, då är det vårfest över hela landet.

Till och med de färjor som ständigt färdas mellan alla dessa öar har namn efter olika fåglar. Här följer en liten båtordlista:

Smyril = Stenfalk (Bergen - Tórshavn)

Teistin = Tobisgrisslan (Tórshavn - Suduroy)

Dúgvan = Duvan (Tórshavn - Toftir)

Ritan = Tretåig mås (Tórshavn - Nólsoy)

Ternan = Tärna (Leirvík - Klaksvík)

Súlan = Havssula (Sörvágur - Mykines)

Másin = Måsen (Hvannasund - Svínoy - Fugloy)

Sildberin = Sillbäraren, lunnefågel med sill i näbben (Sandur - Skúvoy)

Varje ö har sina egna fågelberg. Dessa lodräta fjällväggar, ofta upp till en halv kilometer höga, är idealiska häckningsplatser för sjöfågel. En av anledningarna till detta är bergets beskaffenhet. Alla öar är nämligen uppbyggda av två bergarter som var för sig är mycket olika. Tuff och basalt ligger i lager på varandra. Tuffen är mycket porösare och sprödare och det innebär att smala plattformar skapas i fjällväggarna där miljontals fåglar håller till.

Ända sedan Grímur Kambans dagar har färingen jagat fågel och samlat ägg. De viktigaste matfåglarna har alltid varit lunnefågeln (lundi) och sillgrisslan (lomviga). Men på senare tid har även jakten på stormfågel (havhestur) blivit betydelsefull eftersom den jakten även kan pågå under vintern.

Det finns uppgifter som visar att färingarna i slutet av 1800-talet fångade i genomsnitt 235 000 lunnefåglar och 55 000 sillgrisslor varje år. Av dessa siffror, och med tanke på befolkningsantalet, kan man lätt förstå att fågeljakten har varit mycket betydelsefull för alla öbor. Inte nog med att färingen bar hem mat till skafferiet, fjädrarna kunde han sedan sälja vidare. På 1850-talet levererades årligen cirka 9 ton fjäder till den kungliga monopolhandeln.

Bara på den lilla ön Mykines vid Färöarnas västkust fångades år 1890 hela 61 000 lunnefåglar. Då ska man veta att bara 152 personer var bosatta på ön. Cirka 400 lunnar per mykinesbo, alltså. Gammal som ung.

Men idag höjs varnande finger. Låt oss inte få den skammen på oss, att man i en framtid ska kunna säga, att den sista grisslan blev skjuten av en färing, säger man. För sillgrisslebeståndet minskar drastiskt och många menar att en total fridlysning är enda möjligheten att rädda fågeln. Ett problem är att mindre nogräknade personer tjuvskjuter fågeln från snabba småbåtar. Båtar som myndigheternas vakter inte hinner med.

Nordatlantens papegojor

Längst upp på grässluttningarna, ovanför de lodräta fjällsidorna, bor lunnefåglarna. Eller sjöpapegojorna som danskarna säger. Lunnefåglar gräver långa gångar i grästorven och vaktar där inne sitt enda ägg.

Jakträtten på fåglarna är något som följer med jordegendomen. Det är alltså bara jordägare på Färöarna som får jaga fågel. Men rätten kan lånas ut till andra.

I maj månad, när lunnefågeln lägger sitt ägg, vandrar befolkningen mot häckningsplatserna. Med bara händerna, eller med hjälp av en fågelkrok dras lunnefåglarna fram ur sina hålor. Men bara den ena ruvande föräldrafågeln. Snabbt och effektivt vrider jägaren nacken av dem. Tidigare användes också små fågelhundar som själva kunde krypa in i gångarna och jaga ut eller fånga dessa lunnefåglar.

I juli månad däremot används en annan fångstmetod vid lunnefågeljakten. Då plockar männen fram en så kallad fleygastong. Det här fångstredskapet består av en 3,5 meter lång bambu eller glasfiberstång i vars ände två pinnar är fästade, formade som ett V-tecken. Mellan pinnarna fästes ett nät i vilket lunnefågeln förhoppningsvis ska fastna.

Jakten kanske låter grym, särskilt när man ser dessa lunnefåglar som sitter i uren eller i grässlänterna och vickar på sina färgglada näbbar. Men på det här sättet har färingen jagat i århundraden. För öborna lever av vad naturen ger och vet så väl hur man ska leva i samklang med den. Det är nästan genetiskt betingat.

Jägaren vet till exempel att rovdrift är av ondo och därför är han alltid mån om det framtida fågelbeståndet. När den färöiska fleygamannen sitter där knäpptyst på sin tilldelade plats i fågelberget, med stången i nävarna bakom sitt uppbyggda stenröse, ser han alltid till att fånga de unga fåglarna. De lunnefåglar (sildbera) som har reden att sköta, flyger direkt in i häckningshålet med näbben full av småsill. De unga fåglarna däremot flyger i cirkel mellan havet och berget och alltid mot vindriktningen, så kallad lunnering. Sedan beror jaktlyckan på vindens styrka samt fångstmannens blick och snabbhet med håven. Rekordet är 1.201 lunnar på en dag, fångade av en man från Vidareidi. Fleygastong används också i jakten på sillgrissla, stormfågel, tordmule och tretåig mås. Den sistnämnde används bland annat till fiskbete.

Den mindre liran (skrápur) häckar också i hålor, liksom lunnefåglarna. Den feta liraungen är en eftertraktad delikatess på Färöarna. Detsamma gäller stormfågelns ungar. Stormfågeln är egentligen en ganska ny fågel på Färöarna och har inte häckat där längre än 100-150 år. Stormfågeln bör man helst hålla på avstånd, eftersom den kan spy ut en fullkomligt vidrig vätska över den som hotar henne. Stanken sägs sitta kvar i kläderna i en hel evighet.

De feta stormfågelungarna ställde också till en del problem på Färöarna en gång i tiden. Dessa fåglar spred nämligen en mycket farlig sjukdom som orsakade många färingars död. I början fick sjukdomen namnet septembersjukan men det visade sig senare vara papegojsjukan. Så här trodde man att det hade gått till: Argentinska fågelhandlare exporterade ofta papegojor och andra exotiska fåglar till Europa. Ett skepp som passerade söder om Färöarna hade fått papegojsjuka ombord och de sjuka fåglarna kastades därför över bord och låg där och flöt på vattenytan. Hungriga stormfåglar kastade sig genast över bytet och förde smittan vidare till sina ungar. Papegojsjukan drabbade mest kvinnorna som fick rensa och plocka de feta stormfågelungarna.

En annan liten fetknopp är stormsvalan som ibland faktiskt har använts som lampa. När fågeln blivit plockad och ren från fjädrar trädde man helt enkelt en veke genom kroppen och tände på. Här ser vi ännu en tecken på att färingarna verkligen har fått lära sig ta vara på det naturen bjuder.

Våghalsig fågeljakt

Man kan angripa fågelberget från tre håll. Jag har nämnt fleyging med fleygastong högst uppifrån på fågelbergets grästak. Ett annat sätt är omanfleyg och hellufuglur som innebär att man försöker fånga fåglarna från båtar eller på hällarna nedanför fågelberget.

Men den mest dramatiska formen av jakt som förekommit på Färöarna är så kallad fygling som förr i tiden var en ganska vanlig form av fågeljakt. Detta innebar att fångstmännen hissades ner från toppen av fågelberget i grova rep. Det här var en effektiv men mycket farlig metod. Nedstigningen från bergets översta kant kallades hásig. Vid fjällkanten slogs kraftiga pålar ner i marken och den tunga linan lades i ett system mellan dem. Linan var cirka 140 meter lång och nästan en decimeter tjock.

Nedstigningen föregicks alltid av bön och andakt innan den man (sigmadur) som skulle hissas ner gick ut över kanten flera hundra meter över det brusande havet. Vid pålarna satt en av de mera erfarna och ute på bergskanten stod en man som förmedlade sigmadurs tecken och rop så att nedfirandet kunde fortgå i rätt tempo. Längst ut placerades också en trästock så att inte repet skulle gräva ner sig i gräskanten.

Det som var äventyrligast med denna fångstmetod var varken höjden eller det faktum att en ensam man svävade i ena änden av ett vanligt rep flera hundra meter över havet. Det mest riskfyllda, och det som orsakade de flesta olyckorna, var att stenar rasade ner från mycket hög höjd. En sten av en ärtas storlek, eller ett vanligt fågelägg, kunde betyda döden för honom. Linan kunde också råka i rotation och krossa honom mot klipporna. Då hade han användning av sitt fångstredskap: en fyglingarstong som användes att fånga sillgrisslorna med eller en eggjasleiv som användes till att ta deras ägg. Båda redskapet hade nämligen en vass järnpigg i ena änden.

Ester Åkesson berättar i sin bok Bland hvalfångare och folkvisedansare att männen ibland kunde göra sig fri från linan då han kom till avsatser i berget som erbjöd fotfäste. Linan fästes då vid någon sten. En fångstman, som befann sig midt på ett brant fågelberg, gjorde så. Men på något oförklarligt vis glider snaran upp, och repet jämte signallinan blir sväfvande i luften så långt ut, att mannen ej kan nå det. Han kan hvarken komma upp eller ned; båda försöken innebära säker död. Ofvanför skjuter bergväggen ut, så att ingen kan se honom; längst där nere dånar bränningen. Blott ett finns att göra. Han kan möjligen få tag i linan genom att kasta sig rätt ut i luften. Han gör så och fångar den verkligen och blir så upphissad.

Om man då vet att de stora havssulorna ute på Mykines fångades på detta sätt nattetid, så ger det naturligtvis ännu en dimension åt den farliga fyglingen. Det enda ställe på Färöarna där dessa havssulor häckar är just ute på Mykineshólmur och ett par klippor i dess omedelbara närhet. I nattens mörker firades alltså en man ner 60-70 meter till de fem olika häckningsplatserna där han sedan kastade sig över de vuxna havssulorna som avlivades effektivt medan de ännu sov.

Havet, männens andra hem

Bygden verkar underligt tom och utdöd en sån dag när alla båtarna är ute. Kvinnorna och de gamla männen blir kvar och småsnackar om väderutsikterna. Varje gång två möts ställs samma fråga: 'Hur tror du vädret blir för båtarna idag?' Alla ser ut över havet och upp emot skyarna för att bedöma vädret. Värst är det för de gamla, som genom ett långt liv har varit med på havet och i bergen. Nu går de och är dödsängsliga för dem som är ute, Vi ser dessa gamla vitskäggiga män vandra oroligt omkring för att uppsöka ställen där de kan se ut över havet, alltid vandrande, alltid spejande och med blickarna som om död och olycka var dem i hälarna. (Hedin Brú Det gamle bondesamfund)

Jordbruk, jakt och fårskötsel spelar idag en underordnad roll i förhållande till fisket som utgör grunden till nästan all export från Färöarna. Fram till slutet av 1800-talet var förhållandet omvänt och året 1872 ses som en vändpunkt för fisket eftersom man då också började fiska från större havsgående segelskepp i stället för som tidigare, enbart i öppna småbåtar. Vid den tid författaren Hedin Brú beskriver fiskades det ute till havs från 10-100 tons ketchriggade slupar.

Man skiljer alltså på hemmafiske i typiska färöbåtar och fisket från stora fiskeskepp. Gemensamt är att fisket alltid har krävt starka och hårdföra män eftersom arbetet för det mesta har varit förbundet med omänskligt slit.

Bara att sjösätta en hemmafiskebåt kunde vara ett stort problem. Det är svårt att hitta skyddade hamnar på Färöarna. Vindarna får härja fritt över det trädlösa landet och strömmarna är mycket starka. I en del sund kan tidvattenströmmarna nå en sådan kraft att de motsvarar en hastighet på upp till tolv knop och stormarna är värre än vi tall- och granskogsomgärdade svenskar kan föreställa oss. Vågbrytare slås till grus. Hus raseras. Bondens åkrar kan blåsa bort över en natt.

Storm nås vid endast 20 sekundmeter och orkanstyrkan börjar redan vid 33 sekundmeter. 1989 drog en storm fram över Färöarna med vindstyrkor på ända upp till 76,9 sekundmeter. På många ställen måste båtarna dras långt upp på land med hjälp av mekaniska uppdragningsanordingar och rälsbanor för att inte slås sönder av havet. Sjöbodar och uthus är ofta förankrade med rep över taken och tunga stenar i varje ända. På sina håll kan bränningarnas skum spruta 200 meter rakt upp i luften.

Oddvor Johansen skriver i romanen Livets sommar om fönsterrutorna som alltid var vita av salt. Lucas Debes vittnar i Færoæ & Færoa Reserata om hur det på ön Kolturs högsta punkt (Kolturshamar 478 m.ö.h.) på 1600-talet hittats massor av sill utspridd på toppen. Fisk som lyfts ur havet med hjälp av vinden: ...disse Sild ere opdragne der paa Landet af et Slags Hvirvelvinde, af de Græker kaldet Typhon... Dessa fruktansvärda vinterstormar sägs kunna pågå från oktober till påsk i ett enda sträck.

Hedin Brú berättar att man i vissa bygder måste lägga till utanför hamnen och vada ut till båten för att komma ut på fiske. Sedan satt man där i dyngsura kläder och fiskade ända fram till kvällningen. Och på den tiden hade fiskarna varken tillgång till gummistövlar eller oljeställ. Från topp till tå var den färöiske fiskaren klädd i ull och fårskinn. Närmast kroppen bar han en vadmalsskjorta som nådde till knäna. Över den en tunn stickad tröja, därefter en dubbelstickad tröja, utanpå den en skinnväst och ytterst en vadmalsjacka som nådde ner över baken. På huvudet bar han en tät vadmalshatt som täckte huvud, hals och haka. Om halsen hade han en lång halsduk eller en rullkrage som kunde dras upp över huvudet, muffar på handlederna och tjocka vantar på händerna. Byxorna var även de av vadmal och nådde ett stycke nedanför knäna. De stickade strumporna nådde en bra bit över knäna. På fötterna hade han skor sydda av ulltyg och dessutom hade han överdragsbyxor av skinn.

Rädslan för, och beroendet av havet gjorde många av fiskarna religiösa och skrockfulla. Tidigare fanns en del ritualer i samband med fisket. Innan en båt blev sjösatt för första gången kristnades den genom att männen rodde den i en cirkel tre varv under det att byborna sjöng en psalm. När männen steg ombord sa de: Jesus vare med mig! Det var också sed att männen alltid vände båten medsols när de gick ut på fiske, annars skulle inte fiskelyckan vara med dem. Och var det nu så att fiskelyckan svek ändå så sa man: Det är en som ger. Vi har inget att kräva, men blott att tacka. Handen räcker icke längre än till relingen.

De typiska färöbåtarnas beteckning har namn efter antalet roddare: 10-mannafar, 8-mannafar osv. Den största båten av traditionell typ är seksæringur som rors med sex årpar av tolv man. Enligt traditionen ska den största roddbåten ha funnits på Mykines. Den roddes troligen av hela 20 man, men i dessa ökända vatten behövdes säkert stor kraft bakom årorna.

De färöiska båtbyggarna är mycket skickliga och dessa vikingaskeppsliknande båtar är byggda i en tradition som utgör något av det bästa man kan se av färöiskt hantverk. Båtarna är lätta, eleganta och sjödugliga och passar utmärkt för hemmafisket.

Till havs! Mot Island och Grönland!

Havet, det är havet: svartare än det svartaste mörker. Det lyser till här och där av vita vågkammar, som riva hål i det svarta. Det böljar och forsar framför bogen, det är outtröttligt... En lampa brinner här nere och svänger i takt med rullningen. Varje gång båten dyker ner i en vågdal, växer lågan och sänder en tunn rökslinga upp genom glaset. Längst framme är det mörkt. I mitten står bordet med en säck till duk. Runtom bordet går en hög kant, som under årens lopp blivit halvt sönderskavd. Där synas skepp, som segla, båtar som ro, stora hack och små hack, bokstäver och lite av varje har man skurit in där. Vid båda sidor finnas breda bänkar ända från fören och bort till skåpet på styrbordssidan och grytbänken på babords. (Hedin Brú Berättelsen om Högni)

Detta var den miljö som havsfiske levde i. Enbart karlar som varje år låg ute till havs från februari till slutet av september. Åtta månader med ett kort sommaruppehåll. Besättningarna var på mellan 12-20 man och fram till 1930 drevs skeppen enbart med hjälp av segel. Familjerna levde ständigt åtskilda och oron var naturligtvis stor bland barn och hustrur. Levde mannen ännu? Hade han förlist i en storm? Skulle han finnas med på båten när den återvände i slutet av september?

Där sover en under gräset på Island

buren i land från den trånga skansen.

Nu blir de färre som bar på hans bild

och kände smärtan i de gamla såren

varje gång skeppen seglade om våren.

(Christian Matras 1935)

Det var i första hand torsk som sluparna förde med sig hem från Islandsfisket. Den förvandlades antingen till torkad klippfisk eller också saltades den ned och såldes till Sydeuropa. I början av 20-talet utökades färingarnas fiskeområde att gälla även Grönland där det ofta fiskades på sommaren.

Hemma på Färöarna skötte kvinnorna torkningen av klippfisk. Fisken breddes ut på stora stenlagda ytor och soltorkades. Det var en omständlig procedur eftersom klippfisken absolut inte fick bli blöt. Började det regna fick kvinnorna och barnen genast samla ihop fisken i stora högar och sedan breda ut dem igen när regnet upphörde. Med tanke på Färöarnas klimat så är det förståeligt att det kunde dröja flera månader innan fisken hade soltorkat.

Ute på havet stod männen och fiskade från relingen med handsnören och löprullar. Unga pojkar formades till män. Emellanåt stod de på däck och rensade den färska fisken: Han tar fiskarna efter utseende. De som ser vänliga ut får ligga längst, men att ta en, som ser riktigt bister ut, lägga den på kanten, skära huvudet av den och kasta ut det i sjön, det tycker han är roligt. Det riktigt kittlar i honom av lust att känna, hur den vassa kniven skär igenom struparna, genom nackben, och att höra hur det knastrar, när han rycker loss huvudet. Lille Páll står och skär upp fisken. Han skrattar inte i kväll. Ansiktet är nersmort av stelnat slem och blod... (Hedin Brú Berättelsen om Högni)

Det är många färingar som har förlist och drunknat i nordatlantens kalla vatten. Det fanns en gång en liten by som hette Skard längst upp på Kunoy. Där tog havet alla vuxna män under en tid av bara tre generationer. 1919 övergavs byn. Då fanns bara en liten pojke och en gammal man kvar i de fem familjerna.

Ända fram till efter andra världskriget fanns de gamla sluparna kvar, men då trängdes de ut av trålfisket. Krigsåren var i ekonomiskt hänseende goda år för Färöarna eftersom fiskstammen runt öarna fick växa till sig i relativ lugn och ro. Fångsterna ökade. I skydd av mörkret, och med släckta lanternor, for man till England där fisken såldes till överpriser.

Det här var naturligtvis en mycket riskabel hantering eftersom de färöiska fiskarna alltid hade tyskarna i hasorna. Under kriget sänktes sammanlagt tjugofem färöiska båtar av bombflyg och ubåtar. 132 sjömän och fiskare dog på havet.

Om man ser ekonomiskt på det så ska naturligtvis båtarna ständigt ligga ute till havs, men rent mänskligt var det nog ändå många barn och kvinnor som en gång i tiden drog en lättnades suck när båtarna närmade sig hemmahamnen:

Det var alltid glädje när båtarna kom hem. Vuxna och barn sökte sig ned till landningsstället. Vid ett sånt tillfälle var man besjälad av en sammanhållning utan like. Alla hjälpte varandra med att dra båtarna på land och frågade hur turen hade gått. Men det skulle inte mycket till förrän stämningen försvann och de församlade blev tysta. Om bara en av båtarna uteblev inställde sig denna underliga skälvande oro igen, som viskade och frågade: 'Vad kan det ha skett, varför kommer dom inte?' Och man funderade och önskade och hoppades, medan alla ögon hängde vid näset därute. När man så plötsligt hörde sången och såg båten glida ut från mörkret, steg humöret igen, och pratet lyfte sig som fågelkvitter över församlingen. (Hedin Brú Det gamle bondesamfund)

Grindabud! Grindabud!

Man brukar säga att det finns tre slags hårda roddturer på Färöarna: efter doktorn, efter barnmorskan och den roddtur som förföljer grind Grindvalsjakten är blodig, fascinerande och kontroversiell. Den har pågått i många århundraden och utförs fortfarande efter ett mycket gammalt regelsystem.

Troligtvis inledde vikingarna grindvalsjakten redan på 800 eller 900-talet. En av reglerna i fårbrevet på 1200-talet gäller grindval. Statistik finns faktiskt på vart enda grindadráp allt sedan året 1584.

Att grindvalsjakten är förenat med djupa känslor hos färingarna är det nog ingen som helst tvekan om. Färingen är en ytterst lugn och behärskad person i vanliga fall men kommer Greenpeace eller dansk dubbelmoral angående grindvalsjakten på tal kan han bli okontrollerat ilsken. Ljuder grindabod över öarna så går det knappt att tala med honom. Författaren Jorgen Frantz Jacobsen kallar det här beteendet för en åndelos hastpsykose och beskriver hur männen mitt under högmässan kan slå ihop psalmboken och rusa mot kyrkporten. Jacobsen berättar vidare att det har hänt att män satt igång båtmotorn utan att först ha dragit upp ankaret, så att båten sedan farit runt i ring som en galen ko i sitt rep. Det berättar kanske en del om denna genetiska psykos.

Grindvalen är en liten tandval som lever i flockar på 20-2000 djur. Hanen blir cirka sju meter och honan cirka fyra meter lång. Grindvalen lever på små bläckfiskar och jagas hela året men främst under juli och augusti då vädret oftast är gynnsammast på Färöarna. Förr i tiden sa man att grinden gick efter hödoften.

En flock grindvalar heter på färöiska grind och när någon från land eller hav upptäcker flocken ropas grindabod som upprepas av alla som hör det. Idag används naturligtvis radio och andra kommunikationer men tidigare använde man sig av roende och springande budbärare, eldar eller flaggor. Danskan Grete Gravesen berättar i sin bok Läkarhustru på farornas ö att befolkningen även bredde ut lakan på förutbestämda platser för att meddela sig med de andra bygderna.

Högsta myndighet i ett grindadráp är det färöiska landstyret men i praktiken är det de lokala grindförmännen och den högsta polismyndigheten, sysselmanden, som leder jakten. Grindförmännen leder indrivningen och sysselmanden sköter fördelningen. Jaktredskapen utgörs av en kraftig grindkniv, ett valspjut (hvalvákn) och en huggkrok (sóknarongul) med lina.

Vid grindabod skyndar sig alla männen ner till hamnen och till sina båtar. Om de kan räkna till tio fenor ovanför vattenytan så kan de lugnt räkna med omkring hundra grindvalar under ytan. Indrivningen går till så att grinden sakta och försiktigt drivs in mot någon lämplig bukt eller fjord.

Valarna drivs in på allt grundare vatten och när de får bottenkänning så utbryter oro i grinden. De inser plötsligt att de är instängda i fjorden med alla färöbåtarna i en halvcirkel mot havet. Nu kommer det mest kritiska momentet i hela grindvalsjakten, jaktledaren ska ta sig fram till den sista valen i flocken:

... mannen reste sig i båten, gick fram i stäven, drev ner spjutet och träffade den bakersta valen. Djuret gjorde ett våldsamt kast med stjärten, dök och sam med blodet forsande efter sig tvärsigenom flocken. Då greps hela grinden av panik och störtade med rasande fart in i bukten! (Hedin Brú Fattigmansheder)

Ett fruktansvärt oväsen utbryter bland båtar och valar. Männen vräker medhavda kaststenar i vattnet, de vrålar och skriker, slår med årorna mot vattenytan. Allt för att förstärka den panik som utbrutit i flocken. Grindvalarna känner blodlukten sprida sig och alla sätter plötsligt iväg efter den stuckne valen rakt in mot stranden. Grinden kan vid vissa tillfällen dra med sig en så pass stor vattenvåg att valarna slutligen hamnar långt upp på torra land innan de hejdas.

Det är nu den blodiga och kontroversiella slakten börjar. Männen på stranden vadar ut och möter grinden, beväpnade med kniv och huggkrok. För nu ska de skera á háls.

Strax bakom andningshålet sätter grinddräparen ner sin kniv och gör ett djupt jack medan någon annan man håller i huggkroken med repet som fästats i valen. Så skär grinddräparen av ryggmärgen på valen. Snart är hela viken ett kokande blodigt hav. De svarta spolformade grindvalarna kämpar för sina liv och kan med kraftiga stjärtar slå männens båtar till flisor. Det är alltså en mycket riskabel jakt, men ändå är det sällan som ett grindadráp kostar människoliv. Ett av undantagen var den 13 februari 1915 då två båtar kantrade i Sandvík på norra Suduroy och 14 unga män dog.

När slakten är över ligger alla grindvalar döda och uppsläpade på stranden bredvid det blodröda havet. Det är denna syn som har upprört djur- och naturvänner i våra dagar, men färingarna försvarar sig ihärdigt och hänvisar till den svenska älgjakten eller den danska grisslakten.

Sysselmanden sätter nu vakter vid de döda grindvalarna och börjar värdera valarna tillsammans med värderingsmännen. Valarna värderas i gyllin och skinn. Ett gyllin är 20 skinn och ett skinn motsvarar omkring 50 kilo kött och 25 kilo späck. Fördelningen tillgår så att den båt som först såg grinden (finningarbáturin) får ett extra tillskott och pengar till att reparera skador på båtarna tas in genom auktion på kött. Resten av valarna delas upp mellan deltagarna i grindvalsjakten.

Den bästa fångstplatsen anses vara Midvágur på ön Vágar. Det bästa grindår man vet om, verkar ha infallit under vårt eget sekel. 1941 fångade man hela 21 grindar med sammanlagt 4214 grindvalar. Köttet är mycket välsmakande och påminner en del om kalvkött. Späcket däremot är säkert nyttigt men smakar i gengäld inte särskilt gott för den ovane. Idag har inte grindvalsjakten samma ekonomiska betydelse och den är samtidigt omgärdad av nya tiders restriktioner.

Bilden av delfinliknande djur som badar i sitt eget blod har blivit för mycket för den omgivande världen, trots att färingarnas jakt är en del av landets kultur och har pågått på samma sätt sedan urminnes tider. Men själva grindvalsslakten är emellertid ingen utdragen historia som många tror. Den går mycket snabbt. Liv Kjorsvik Schei och Gunnie Moberg beskriver i sin bok The Faroe Islands(1991) ett grindadráp i Fámjin på Suduroy där 90 grindvalar avlivades under loppet av tio minuter.

Men kritiken av den blodiga slakten är ändå en av de mest känsliga frågorna på Färöarna. Danska fotografer sägs ha fått sina filmer utdragna ur kamerorna av uppretade färingar. Det här är vår egen grisslakt! Slakta era gödsvin i sjön så får ni se hur blodigt det kan bli!, muttrar färingen innan han går till den lokala dansstugan och dansar sin grindadans, den färöiska kedjedansen, som han troget gjort allt sedan medeltiden.

Färöfolks kultur

Kväde som språkbärare

Orden kommer flygande. Eller kommer mjukt dalande. Eller sätter sig på rutan som regndroppar eller som isblommor.

Orden står som blomsterlökar i glas, täckta av grå strutar. Så en dag är strutarna borta, och då är det doftande hyacinter på väg och tulpaner på väg.

Hyacint och tulpan är ljuvliga ord... (William Heinesen Tornet vid världens ände)

Det färöiska språket var mycket länge ett enbart talat eller sjunget språk. Det var först i den nationella rörelsen i slutet av 1800-talet som kampen för det egna skriftspråket inleddes. Ett skrivet språk fick man egentligen inte förrän genom V U Hammershaimb som i mitten av 1800-talet utarbetade en färöisk språklära och samtidigt upptecknade en mängd ballader, barnvisor, sagor, ordstäv och ramsor.

Färöiskan tillhör den västnordiska språkgruppen och härstammar från det språk Grímur Kamban talade när han under vikingatiden bosatte sig på Färöarna. Från Island och Norge finns det många gamla handskrifter bevarade, bland annat den gamla Färingasagan, men på själva Färöarna däremot finns inget skrivet före omkring år 1400, om man nu inte räknar två runstenar från cirka år 1000 och år 1200. Handskrifterna visar att man ännu på 1400-talet talade ett språk som inte avvek mycket från de övriga västnordiska ländernas språk även om det redan då fanns tydliga färöiska särdrag. Seydabrævid eller fårabrevet, från året 1298 innehåller tydligen en del typiskt färöiska uttryck.

Men i och med reformationen i mitten av 1500-talet blev färingarna splittrade mellan två språk. Färöiskan blev det vardagliga talspråket. Danskan blev kyrkans, lagtexternas, administrationens och skolans språk trots att en av meningarna med reformationen var att folk skulle få höra Guds ord på sitt eget språk.

Det färöiska språket bars vidare genom den muntliga traditionen i form av medeltida sägner och ballader, rytmiskt instampade i den färöiska berghällen med hjälp av den traditionella kedjedansen som har sina rötter djupt nere i medeltiden.

Att dessa kvædi har kopplingar till de isländska sagorna är det nog ingen tvekan om: Gunnars kvædi (Njáls saga), Kjartans tættir (Laxdæla saga) och Tormadur skald (Fóstbræda saga). I flera av kvadens inledningsverser upplyses att ämnet för diktningen kommer från Island. skrivad í bók so breida, står det. Detta kan tyda på att färingarna har känt till de isländska skinnböckerna. I en sägen berättas också om en sådan isländsk skinnbok som en gång kom till Färöarna. Boken skulle ha varit så stor att den var tillräckligt tung för en häst att bära på den ena sidan om klövjesadeln.

En betydelsefull bok, om än skriven på danska, var naturligtvis den första tryckta boken om Färöarna, nämligen Færoæ & Færoa reserata Den gavs ut 1673 av den danske prästen i Tórshavn, Lucas Debes. En orädd folkhjälte som vågade stå upp mot de danska fogdarna och som är huvudperson i författaren William Heinesens prisbelönta roman Det goda hoppet.

I början av 1700-talet hittar vi emellertid de första försöket att skapa ett färöiskt skriftspråk. Det är prästen Johan Henrik Weyhe som medan han studerar i Köpenhamn skriver en färöisk grammatik. Tyvärr ödelades manuskriptet när Köpenhamn stod i lågor år 1728. Vid samma brand ödelades även uppteckningen av tolv färöiska kvad.

Jens Christian Svabo blev den som lade en första grund till det färöiska skriftspråket innan V U Hammershaimb i mitten av 1800-talet steg fram och presenterade sin färöiska grammatik. Svabos handskrivna uppteckningar är gjorda utifrån den dialekt som talades på hans barndomsö Vágar. I slutet av 1700-talet fullbordade han en färöisk ordsamling och tecknade dessutom upp en mängd kvad. Det allra första kvædi från Färöarna som kom i boktryck, var Svabos uppteckning av Harpuríma, visan om den underbara harpan. Den stod egendomligt nog tryckt i Geijers och Afzelius Svenska folkvisor från 1814.

Ändå hade Svabo inga stora förhoppningar om att Färöarna och det färöiska språket skulle överleva. Allt detta arbete gjorde han egentligen bara för att visa eftervärlden hur det en gång hade sett ut på dessa nordatlantiska öar.

Det skulle dröja ända fram till 1948 innan färöiskan blev formellt erkänt som landets huvudspråk och även om många unga idag tycker språket framstår som gammalmodigt och mossigt så är det viktigt för landets överlevnad att språket består. Språkforskaren Jóhan Hendrik W. Poulsen som är professor vid universitetet i Tórshavn menar att språkrörelsen ända sedan begynnelsen haft det shetländska språkets olycka för ögonen. Där talade folket ett nordiskt språk (norn) som var nära besläktat med färöiskan, men språkligt sett är folket numera fullständigt angliserat.

Shetland är i alla avseenden ett rikare och mera lättbeboeligt land än Färöarna. Vid Jens Christian Svabos tid bodde omkring 5000 personer på Färöarna medan det på Shetland bodde 30 000. Idag har färingarna blivit 48 000 och shetlänningarna 22 000 personer. En brittisk parlamentskommitté som undersökte orsaken kom fram till att Shetland, i förhållande till Färöarna, saknade det incitament som ligger i att ha ett självständigt språk och därmed en egen tydligare identitet. Så de unga färingarna blir nog tvungna att förlika sig med sitt mossiga modersmål.

Med länkar tillbaka till medeltiden

I Noregi byr ein kristin mann,

Olavur Tryggvason eitur hann.

Noregis menn, dansid væl í stillun!

Stillid ydur alla,

riddarar, Noregis menn,

dansid væl í stillun!

(Sigmundskvædi uppteckn. i Vagi, Suduroy)

Fritt översatt: I Norge bor en kristen man,/ Olav Tryggvason heter han. Omkväde: Norges män, dansen väl och varligt!/ stillen eder alla,/ riddare, Norges män,/ dansen väl och varligt!

Det är svårt att beskriva den hypnotiska stämning som inträder efter många timmars dansande i den färöiska kedjedansen, men ibland känns det som om man vore med i någon uråldrig rit. Och färödansen är också en mycket gammal dans som mal på genom natten med sin tunga och monotona rytm. Dammet yr, värmen stiger och svetten lackar. I viss mån kan den kanske jämföras med den stämning som uppstår sent på natten under en svensk spelmansstämma, men det skulle ändå inte räcka för att återge det säregna sinnestillståndet.

Dansen är mycket enkel. Så enkel att när Hedin Brú i en av sina noveller vill förklara att hemmasonen Karl är en trögskalle så låter han honom dansa Ananiasarvisan (119 strofer) sammanlagt 30 gånger utan att han lär sig hur dansstegen ska vara.

Färödansen går till så att man tar varandra i händerna och dansar från höger mot vänster: två steg åt vänster och ett åt höger eller inåt, i takt med sången. Är det trångt i dansstugan görs det utbuktningar på kedjan så att den slingrar sig runt i lokalen.

Centralgestalt i dansen är försångaren, skiparin. Han ger dansen form och utseende genom sin sång och sina rörelser. När en strid skildras stampar dansarna hårt i golvet och kramar varandras händer, när segern är vunnen gör de lätta språng osv.

Under medeltiden var det i stora delar av Europa vanligt att folk dansade kedjedans och samtidigt sjöng långa visor och ballader. Det var särskilt vanligt i de europeiska överklassalongerna och fransmännen hade till och med ett eget namn på dansen: branle. Kväden som Karlamagnusar kvædi (om kejsar Karl den store och hans män), sagan om Tristan och Isolde, berättelsen om Sigurd Fafnesbane (Sjúrdarkvædi) finns kvar från den tiden.

Kedjedansen kom till Färöarna på 1300-talet genom handels- och ämbetsmän från Danmark. Sedan dess har den levt kvar på öarna i en obruten och utvecklad tradition. Färingarna lärde sig de långa balladerna utantill och bevarade kvädena genom att föra dem vidare till barn och barnbarn. Egna kväden, med motiv ur t.ex. Färingasagan, skapades men ingenting skrevs ner på papper utan överfördes muntligt mellan generationerna. Som ni vet fick inte Färöarna sitt eget skriftspråk förrän i mitten av 1800-talet.

Dansen hölls vid särskilda danskvällar i rökstugorna, vid grindvalsjakt eller vid helgfirande och bröllop som kunde vara i flera dygn.

Solen den lyser så fagert

högsommartid är inne.

Nora vaknar igen i den breda sängen. Det är halvmörkt därinne och hon hör kvad och dans och kommer ihåg bröllopet.

Å, vad det är ljuvligt att ligga här och höra dem kväda. Dunk - dunk, dunk - dunk, om och omigen. Så ofta har hon legat därhemma och lyssnat när folk har dansat på natten, och alltid har hon tyckt att det var något av det bästa i världen. Att ligga under täcket och höra dunket.

Solen den lyser så fagert

högsommartid är inne.

(Oddvor Johansen Livets sommar)

Det finns att ta av. Man räknar med att det finns sammanlagt 70-80000 strofer i dessa kväden. Bara balladen om Sigurd Fafnesbane innehåller cirka 1000 strofer. Då är det kanske för mycket begärt att försångaren ska kunna alla verser, men storleken på hans repertoar och kraften i hans stämma har naturligtvis stor betydelse. De bästa sångarna och dansarna på Färöarna anses komma från Sumba längst i söder på Suduroy och från Nólsoy, ön rakt utanför Tórshavn.

Den bäste kvaddiktaren anses vara Jens Christian Djurhuus, kungsbonde i Kollafjodur, som skapade Ormurin Langi. Bredvid honom ställs också folkhjälten Nóloyar - Páll från ön Nólsoy som var den som skapade den ironiska nidvisan (táttur) och som genom sitt Fuglakvædi gav Färöarna nationalsymbolen Tjaldur.(Strandskata)

Livets högtider

I det gamla bondesamhället fanns kanske inte så många anledningar att slå sig lös och ställa till med fest. Karlarna låg ju ute på fiske mer än halva året och befolkningens dagar var naturligtvis fyllda av arbete för livets nödtorft. Men till jul fick ingen arbeta trots att jultiden räknades från julaftonen och ända fram till tjugondagen. Ingen av männen vågade ha på sig kläder som stickats eller vävts under den här tiden eftersom det kunde innebära deras drunkningsdöd ute på havet.

Så före jul ställdes alla arbetsredskap undan och rökstugan tvättades grundligt. Kvinnorna tvättade väggarna och männen tvättade det genomsotiga taket. Männen stod då på innerdörrarna som togs av gångjärnen och lades upp på takbjälkarna. Som tvättmedel användes vatten blandat med sur urin och fårtalg. Ny jord lades på golvet och kedjedansen kom till pass när jorden plattades till. Julklappar infördes omkring 1925 och julgran kom först efter andra världskriget.

Vi hade alltid brukat göra vårt julträd själva, spikat ihop några brädstumpar och pinnar till att föreställa stam och grenar, och så bundit ljung på det hela. Men den här julen, när mor öppnade dörren för oss, då var det en riktig gran som stod där, mörkgrön och lummig, skimrande av ljus och högtid. Vi stod mållösa - Och var hade julträdet stått på rot och växt? 'Jo, det har växt i Norge'

'Går norska barn inte ut i marken och tar hem ljung till julen då?'

'Nej, i Norge går de bara ut i skogen och tar sig en julgran.'

(Hedin Brú Min barndoms Norge ur Fjällskuggan)

Vid nyår brukar färingarna bränna bål och avfyra skott med jaktgevär. Barnen smällde också torkade fårblåsor som sparats sedan slakten. Det var också sed att inte sova när det nya året inträdde. Så som man först såg nyårssolen, så skulle resten av året bli. Folk skulle helst inte ha tomma händer och därför var det vanligt att människor stod med grindvalskött eller fyllda mjölkspann i händerna och inväntade det nya årets sol.

Trettondagsnatten var förenat med skrock och vidskepelse. Det var då huldrefolket visade sig för färingarna. Huldrefolket liknade riktiga människor men var i vanliga fall osynliga. Deras kor mjölkade bättre och på trettondagsnatten gick huldrekreaturen in i ladugårdarna och ställde sig bredvid människornas kor. Om då bonden var kvick och ritade ett kors bakom huldrornas kor så fick han behålla dem.

Det är också på trettondagsnatten som sälarna återfår sin ursprungliga gestalt, i folktron är de nämligen från början drunknade människor. Sälarna samlas då på de vanliga lekplatserna i klipphålorna där de dansar och leker tills dagen gryr och de åter igen måste bli helt vanliga sälar.

Från födelse till död

Andra tillfällen till högtider var naturligtvis de skiften i livet som av alla anses betydelsefulla: födelse dop bröllop och begravning. Barnen har alltid räknats till färingarnas stora rikedom och därför fick kvinnorna vara försiktiga och sköta sig under graviditeten. Att se en grindvalsjakt eller ett lik kunde till exempel betyda att barnet fick födelsemärken. Att det dessutom inte var den enklaste sak att föda barn på dessa karga och stormomslutna öar kan Grete Gravesen vittna om. Hon var läkarhustru på Sandoy på trettiotalet och har skrivit en självbiografisk bok med titeln Läkarhustru på farornas ö. Där berättar hon om en kvinna i Skálavík som hade struntat i läkarnas rekommendationer att fara till Tórshavn i tid, trots att hennes liv vid tidigare födslar alltid hängt på en skör tråd.

Nu låg kvinnan där och skulle föda, men kunde inte. Mannen var på grönlandsfiske. Utanför fönstret ven stormen men efter mycket tjat per telefon lyckades läkarparet övertala sjukhuset i Tórshavn att skicka ut sjukbåten till Sandoy. Grete Grevesen var tvungen att följa med tillbaka eftersom hennes man inte kunde lämna ön på grund av risken att bli kvar i Tórshavn.

Man fick vänta länge, innan det kom ett ögonblick, då sjön lugnade sig en smula. Båren kastades nästan brutalt ombord och bars ned i den för ändamålet byggda kajutan.

Så var det min tur. Det tog lång tid, men äntligen kom jag ombord. Jag vände mig om och såg något, som jag aldrig skall glömma.

Inne på klipporna låg många bedjande på knä och sträckte armarna mot himlen. Och kvinnans tre små barn stod tätt tryckta intill varandra och grät förtvivlat.

Kvinnan överlevde visserligen den fruktansvärda sjöresan, men mor och det dödfödda barnet kom ändå slutligen tillbaka till Skálavík i varsin kista.

Naturligtvis gick det för det mesta bra att föda barn i hemmet, och även om kvinnan inte alltid hade tillgång till läkare som på Sandoy så klarades födseln av med assistans av en barnmorska eller bygdens kloka gummor. Kvinnan kunde ligga kvar i sängen i flera dagar eller veckor efteråt men det var viktigt att dopet skedde så snabbt som möjligt.

Två svenskar som gästade Grevesens läkarhem i Sandur var författaren Sven Barthel som skrivit om livet kring Sandoy i sin finstämda bok Atlant. Den andre var författaren Harry Blomberg som på tjugotalet skrev boken Männen från havet - en berättelse om Färöarna där detta avsnitt ingår: Den starkaste och uthålligaste mannen i bygden bar honom till kyrkan. Med barnet insvept i en rödrandig underkjol och med kjolen bunden kring halsen frampå bröstet, sprang han lätt och outtröttlig som en älg över fjället till den lilla träkyrkan nere i fjordbottnen. Efter honom löpte föräldrar och faddrar i en lång rad. Gossen skulle bliva en rask karl, och nu fick han gott påbrå efter bäraren.

Det var alltså sed att mannen skulle springa till dopet, särskilt om det var en pojke, så att han skulle bli en gódur gongumadur. Den rödrandiga underkjol som barnet bars i brukade kallas kíltingi.

I brudsäng

Oavsett när barnet föddes eller döptes så hölls barnsölet i allmänhet i den långa jul- och nyårshelgen. Bröllop förlades däremot till hösten. Just som männen kommit hem från sina långa fiskefärder till Island och Grönland.

Friaren grep så sin friarstav, som var en två meter lång stav där det översta stycket var vackert utsirat, och besökte sedan flickans föräldrar. Fick friaren korgen så kunde den hjärtlösa flickan som tecken på detta tända ett bål av hö ute på gården när den unge mannen gick hem. Den kraftiga rökpelaren kunde på det viset berätta för de andra i bygden att flickan inte ville ha honom. Men om tycke uppstod så rustades det till bröllop.

Bröllopet kunde vara upp till tre dagar beroende på om de unga tu kom ur fattiga eller rika förhållanden. Jens Christian Svabo berättar i sin Indberetninger fra en Rejse i Færö 1781 og 1782 att den rike bonden kunde ha sextio till åttio gäster vid bröllopet. Att man slaktade en eller två oxar och tillika får och gäss. Dessutom drack man en halv till en hel tunna brännvin och beställde gott vin och öl från Köpenhamn. Gästfrihet är ett av färingens mest markanta särdrag.

När ceremonierna och festen var avklarade manades bruden till sängs genom slag mot takbjälken. När tre slag hörts tog kvinnorna bruden och tillsammans dansade de färöisk dans och sjöng långsamt och allvarligt.

I Qvinder, det er Eders agt,

I skal Jer Mænd adlyde,

Thi Manden haver Overmagt,

Han raade bor og byde,

Når Manden æres, æres Gud,

Thi Gud gav den Befaling ut,

Saa bor man det udtyde.

Efter detta dansades bruden iväg till brudkammaren där hon kläddes av till hälften och lades i brudsängen. Efter en halvtimme kom männen indansande med brudgummen när bruden redan ligger nedbäddad med ansiktet mot väggen, som tecken på blyghet. Under psalmsång blev också brudgummen till hälften avklädd och nedbäddad, innan aftonbön lästes över de båda. Efter att festfolket enligt sed hade kysst bruden och brudgummen där i brudsängen återvände de till dansen och lämnade de nygifta paret för sig själva. Man undrar stilla vilken av brudparets hälfter som blev avklädda?

På dödsbädden

Jag minns från min barndom hur jag såg min farfars själ, när han var död. Först stod den som en liten regnbåge uppe över taket. Det var vid middagstid. Men på kvällen såg jag den åter, och då liknade den en vit fågel med vingar som människohänder. Och hela natten hörde vi hur den satt på taket och klagade, för farfar hade haft ett olyckligt liv. Jag har varken förr eller senare hört ett sådant ljud... det lät till hälften som en kråkas skrik, till hälften som en människas. Och så flackade den stackars själen omkring i huset i flera dagar, än som en regnbåge, än som ett litet mörkt moln mitt på ljusa dagen... Tills dess Vårherre i sin nåd tog den till sig.

Så skriver William Heinesen i sin roman Gryningsvindar. Döden är naturligtvis ett vanligt litterärt motiv i ett land där befolkningen hela tiden lever med den fara som havet och berget utgör. Konstigt vore det väl annars.

Årsbarn med Heinesen är lyrikern Christian Matras som växte upp på landsbygden och med dessa människors speciella hållning till livet och döden. I en av sina dikter beskriver han den gamle fiskaremannen som ligger feberyr på sin dödsbädd.

Den gamle ror för livet

där han ligger på sin sotsäng -

tar spjärn mot sängens gavel

och gräver upp halm från bottnen.

Begravningar ägde i allmänhet rum tre dagar efter dödsfallet. Den dödes ögon hölls slutna med hjälp av kopparmynt. Händerna lades ihop och en bibel eller psalmbok lades ibland under hakspetsen.

Andakten inleddes i hemmet med öppen kista. Tidigare var kistan svart men idag är den mestadels vit. Begravningsgästerna gick fram och lade en hand på den dödes bröst innan locket lyftes på.

De gick till kyrkan med den döde., skriver författaren Hedin Brú i romanen Fattigmansheder. Prästen steg fram från koret och höll ett tal. Lias Berint hade varit en man av stora mått, sade han, men han var alltid så ödmjuk och tillbakadragen, att ingen hade förstått detta, och i livet hade han aldrig fått någon belöning. Men nu hade han fått sin lön, och den kunde inte förtäras av rost och mal som den lön många andra får. Gud hade varit så barmhärtig mot Lias Berint, att han hade förmenat honom allt i detta livet för att han skulle få så mycket mer av det himmelska livet. - De äldre fick tårar i ögonen, de yngre drog på mun.

De sköna konsterna

Gemensamt för de tre senast citerade författarna Hedin Brú (född 1901), William Heinesen och Christian Matras (födda 1900) är att de samtliga, och på kort tid, har avlidit. Inom några år har alltså landet förlorat de författare som betytt mest för Färöarnas litterära utveckling och status som ett litet men unikt kulturland. Dessa författare kan sägas ha gett en tredimensionell bild av Färöarna. För alla tre var de störst inom sitt område. Hedin Brú var den störste färöiske prosaisten medan Christian Matras var den störste färöiske lyrikern. Båda skrev på, och använde sig av landets eget tungomål. William Heinesen var däremot den störste färöiske författare som skildrat sitt hemland på det danska språket. Men både Matras och Brú har översatt sin generationskamrat till färöiska. Så här sammanflätat kan det faktiskt vara.

De första färöiska poeterna var naturligtvis kvaddiktarna med Nólsoyar-Páll (1766-1809) och Jens Christian Djurhuus (1773-1853) i spetsen. Men det var först i den nationella glädjeyran över att Färöarna fått ett eget skriftspråk som diktandet satte igång på allvar bland de färöiska ungdomar som studerade utomlands, främst vid universitetet i Köpenhamn.

Den mest betydande av de färöiska studentdiktarna var Frídrikur Petersen (1853-1917) som senare blev prost på Färöarna och dessutom lagtingsman och riksdagsman. Han studerade däremot vid latinskolan i Reykjavík på Island och hans fosterlandssång Eg oyggjar veit var länge Färöarnas nationalsång men avlöstes så småningom av högskolemannen Símun av Skardis (1872-1942) hymn.

Tú alfagra land mítt, Du mitt fagraste land,

mín d rasta ogn! min dyraste skatt!

A vetrí so randhvítt, Om vintern så randigt vitt,

á sumri vid long, om sommaren med stilla väder,

tú tekur meg at tær du trycker mig till dig

so tætt í tín favn. så tätt i din famn.

Tit oyggjar so mætar, Ni öar så mäktiga,

Gud signi tad navn, Gud välsigne det namn,

sum menn tykkum góvu, som människor dig gav,

tá teir tykkum sóu. då de dig såg.

Ja, Gud signi Foroyar Ja, Gud välsigne Färöarna

mítt land! mitt land!

Den nationella väckelserörelsen fick sitt stora genombrott i julhelgen 1888 och cirklade mycket kring de båda diktarna Rasmus Effersoe och Jóannes Patursson. Effersoe var den eftertänksamme och egensinnige medan Patursson var den hetsige och mera agitatoriska av dem båda.

Efter årsskiftet, på trettondagen, konstituerades den nationella föreningen Foringafelag som startade den första tidningen på det färöiska språket. Foringatidindi blev en tummelplats för alla patriotiska och nationalistiska diktare på Färöarna. Här arbetades det färöiska språket in i folks medvetande med hjälp av artiklar, dikter, kåserier och kvad.

Rasmus Effersoe var Foringatidindis redaktör trots att han egentligen var utbildad agronom. En tid hade han praktiserat lantbruk i Sverige och var påverkad av det han läste här, framför allt av diktaren Johan Ludvig Runeberg.

Jóannes Patursson däremot var inspirerad av frihetsrörelsen i Norge där han hade studerat på Stends lantbruksskola. Han var kungsbondeson från biskopssätet i Kirkjuböur. Hans diktning var väl mera pamfletter i linje med hans politiska strävan, men han kunde även dikta med varligare hand.

Om jag vitt kring världen for

i norr och söder, om jag svor

aldrig hem att längta,

allt mitt innersta sinnelag

skulle då i mitt eget jag

hela bröstet spränga...

(Översättning. Sonja Carlberg)

Varken Effersoe eller Patursson publicerade någon diktsamling. Foringatidindi var tillräcklig för de poeter och de dikter som skrevs på Färöarna. Och intresset för det färöiska skriftspråket spred sig från Tórshavn och ut över landet. Allmogeskalder började publicera sig. I Kvívík fanns två: Kvívíks-Jógvan och Jóan Petur uppi í Trod. På Fugloy fanns S.M. Zachariassen.

Den första roman som kom ut på det färöiska språket var Bábelstornid, och det så sent som 1909. Författaren hette Rasmus Rasmussen och skrev den under signaturen Regin í Líd. Boken är en släktkrönika som skildrar fejden mellan två kungsbondeätter. Rasmus Rasmussen gav senare i livet ut en novellsamling och hågkomster från hemön Vágar. Tillsammans med Símun av Skardi startade han också Färöarnas folkhögskola.

När den nationella väckelserörelsen avmattats och trädde i bakgrunden gav den också plats för rent litterära värden. Den färöiska lyriken fick svängrum som självständig konstart i och med diktaren J.H.O. Djurhuus (1881-1948), av färingarna kallad Janus.

Borg av basalt

i havet det strida!

Stormsökt - din bränning

dånar så vida -

vindarna mässar

om hamrarnas tron

tempel som tindrar

i dimsvept sol.

Den färöiske nyskaparens förebilder var Allan Edgar Poe och vår svenske poet Gustav Fröding. Fröding hade varit död ett par år när Djurhuus gav ut den första diktsamling som skrivits på färöiska, Yrkingar (Dikter) år 1914. Ändå hade Jens Hendrik Oliver Djurhuus det inte så lätt med sitt färöiska språk. Han var visserligen född i Tórshavn, i Aarstova, som Heinesen skriver, men stor del av sitt liv var han bosatt i Köpenhamn. Där arbetade han som jurist, men han var centralfigur i den färöiska intelligentian i den danska huvudstaden.

Hans danska kollegor hävdade naturligtvis att det inte gick att skapa någonting litterärt på ett språk som var så fattigt på ord för det abstrakta, obrukat som det var som litteraturspråk. Men trots att färöiskan betraktades som en barbariskt bjergdialekt av danskarna så lyckades Djurhuus, utöver sitt poesiskrivande, att översätta Dante, Goethe, Platon, Sapfo, hela Iliaden och delar av Odysséen, med hexameter och allt, till färöiska. Tala om revansch och upprättelse av sitt hemlands vilda tungomål.

J.H.O. Djurhuus gav ut fyra diktsamlingar: Yrkingar 1914, Nyggjar yrkingar 1938, Carmina 1941 och Moriendo 1944. Den sista tiden i sitt liv var han bosatt på Färöarna. Efter hans död gavs ett urval av hans dikter ut.

Grå afton

Dunkande motorer. Lossning av fisk.

Barn kommer frysande hem från lek på stranden

till elden och kvällsmaten.

I små butiker gör man upp kassan.

I missionshusen fylls vattenkarafferna

åt kvällens predikanter.

Väderleksrapporten varnar för storm.

Livet går sin gilla gång,

allt är som vanligt,

om man undantar att någon har sett en underlig man

i flaxande kappa och med en stor harpa över axeln.

Han var inte helt vanlig.

Det var skalden J.H.O. Djurhuus.

Han steg upp ur sin säng i kväll

och grep sin harpa

och försvann västerut.

Kvar i sängen låg hans livlösa kropp.

Han var en märklig man den där Djurhuus...

(ur dikten Diktaren J.O.H. Djurhuus' himmelsfärd

av William Heinesen.)

Kanske hade den här dikten kunnat handla om William Heinesen själv. För han tillhör också de här märkliga männen vars litteratur ger ett mystiskt skimmer till landet och dess människor. Eller också är han en symbios av bröderna Djurhuus För Janus yngre bror, Hans Adrian (1883-1951), var också en diktare av rang och lika, om inte mera älskad av folket. Den yngre brodern var lättare till sinnet och skrev, förutom dikter, både pjäser, barnböcker, noveller och romaner.

Hans Adrian Djurhuus' erfarenheter från sjömanslivet var betydelsefulla för skrivandet, liksom hans tid vid folkhögskolan som till en början var placerad längst bort i Fogrulíd på Bordoy. Hans Adrian var lärare i Tvöroyri på Suduroy, Sandavágur på Vágar och vid realskolan i Tórshavn men hann ändå med att skriva så mycket att hans samlade verk utgör åtta band.

J.O.H Djurhuus var alltså den djupsinnige och intellektuelle medan brodern H.A. Djurhuus var den folklige och flyhänte. De poeter och författare som följde i skaldernas spår förhöll sig på något sätt till dessa båda. Mera lik den senare var Mikkjal Dánialsson á Ryggi (1879-1956) från Midvágur som skrev som bäst om färöiskt vardagsliv men också psalmer, politisk dikt och hembygdshistoria. I hans fotspår klev Poul F. Joensen (1899-1970) från Sumba längst söderut på Färöarna som gav ut tre diktsamlingar: Gaman og álvara 1924, Millum heims og heljar 1942 och Lívsins kvædi 1955.

Andra som rymdes mellan dessa Djurhuusbröder var den egensinnige lyrikern Rikard Long (1889-1977) som utöver diktandet var initiativtagare och mångårig redaktör för kulturtidskriften Vardin som nu kommit ut sedan början av tjugotalet. Tróndur Olsen (1879-1961) som var född på Nólsoy och bland annat skrev satiriska tættir i Nólsoyar-Pálls efterföljd. Dessutom Sverri Patursson (1871-1960) som var yngre bror till Jóannes men inte lika framgångsrik varken som politiker eller diktare. Han har ändå givit ut samlingen Fuglar og fólk och blivit översatt till svenska i Noveller från Färöarna tillsammans med bland annat Tróndur Olsen.

Nämnas bör också Hans Marius Eidesgaard (1887-1966) som var född och arbetade som lärare i bygden Oyndarfjördur norrut på Eysturoy. Han har skrivit två novellsamlingar och en roman som kom ut så sent som på femtiotalet. En författare som också kan nämnas, inte så mycket för de litterära kvalitéerna utan mera för att han finns översatt till svenska, är Frídrikur Bláhamars och hans lilla bok En vådlig färd som handlar om färingarnas farliga handelsturer till England under andra världskriget.

Sagoberättare och nobelpriskandidat

Jag vet ett land

där vinterdagen över havet

är som skymningen bland gamla gravar.

Här vid en kvällsvard med bröd och fisk

sitter en gammal mager gumma

med ådriga händer och krokiga fingrar

men med månget gott skratt i sitt hjärta.

Så är jag hemma igen.

Mjölken smakar hö och torvrök.

Kitteln sjuder sakligt över elden.

Utanför sjunger

obegripligt många miljoner ton vatten.

Utanför jagar vinterstararnas kvällsmuntra flockar.

Fåren går till vila på fjället

med dagg och norrsken i pälsen...

(ur dikten Hemma på jorden av William Heinesen

William Heinesen växte upp på Bringsnagöta i Tórshavn. Han skriver om det i Berättelser från Thorshavn, om hur han på ålderns höst fortfarande drömmer om att han färdas i de långa och trånga gränderna. Hans mor var danska och fadern en framgångsrik affärsman och skeppsredare. Det var väl meningen att sonen William skulle gå i faderns fotspår, men så blev det nu inte. Och det kan vi läsare vara tacksamma för.

Vid unga år bosatte sig William Heinesen i Köpenhamn för att studera, som så många färöiska ungdomar gjort före honom. När studierna var klara arbetade han som journalist och redan 1921 vid tjugoett års ålder debuterade han med diktsamlingen Arktiske elegier. Den följdes senare av Hobjergning ved havet 1924, Sange mod vaardybet 1927, Stjernerne vaagner 1930 och 1932 flyttade han hem till Tórshavn igen och var sedan bosatt där under resten av sitt liv.

Det var först hemma på Färöarna, och som prosaförfattare, han blev internationellt känd. Just det faktum att han skrev på danska underlättade naturligtvis. Debuten kom 1934 med Blæsende gry (Gryningsvindar) som är en yvig skildring om brytningstiden mellan nutid och det gamla färöiska bondesamhället. Noatun berättar om några fattiga färöiska familjer som försöker börja om på nytt i den avlägsna och öde Dödmandsdalen. Den sorte gryde (Den svarta grytan) handlar om Färöarna under andra världskriget då öarna var ockuperade av engelsmännen och låg strategiskt till. I romanerna De fortabte spillemænd (De förlorade musikanterna) och Moder Syvstjerne (Moder Sjustjärna) hittar han den underbara kombinationen och kopplingen till sitt lyriska språk som gör att han av vissa betraktas som en slags nordatlantens latinamerikanare eller magiska realist.

Det var ändå i och med Det goda hoppet 1964 som han gjorde det verkliga genombrottet och talet om nobelpris kom igång. Romanen handlar om Färöarna på 1600-talet och den nye kyrkoherden Borresen, förebilden Lucas Debes, som tar upp kampen mot de danska förtryckarna. För den boken belönades William Heinesen med Nordiska rådets pris. Det gode håb finns ännu inte översatt till färöiska.

Men det var inte som färöisk författare Heinesen fick priset utan som dansk. Det här måste ha varit en egendomlighet för både Heinesen personligen och för folket på Färöarna. Så när talet om nobelpris nådde sin kulmen 1981 skrev han ett brev till den svenska akademin och avsade sig kandidaturen. Senare har han förklarat:

Det färöiska språket fick en gång i tiden lite uppmärksamhet - det var faktiskt totalt undertryckt. Trots det har det färöiska språket skapat stor litteratur, och det hade varit förnuftigare att ge Nobelpriset till en författare som skriver på färöiska. Om det hade getts till mig, så hade det gått till en författare som skriver på danska, och konsekvensen hade blivit att färingarnas ansträngningar att skapa en oberoende kultur hade tilldelats ett simpelt slag. (fritt övers. fr. engelskan)

Förutom de ovan nämnda böckerna finns dessa översatta till svenska: Tornet vid världens ände, Berättelser från Thorshavn, Hemma på jorden (dikter) och Laterna Magica.

Den 15 januari 1990 ringlade ett fackeltåg uppför Vardagöta i Tórshavn Vid nummer 43 stod en gammal man med käpp i hand, snickarskjorta och luva på huvudet och mötte tåget. Det var författaren William Heinesen som mottog folkets hyllningar på sin nittioårsdag. Året därpå gick Färöarnas store författare att möta färjebåten vid Gråskallekajen.

Vi skyndar oss inte och vi skall på denna vår sena vandring inte heller ta för allvarligt på sådant som kronologi och kausalitet. Vi har det som de kvällsvilda barnen, som ogärna vill hem och i säng så länge det ännu finns ljus i luften och den vackra dagen inte är alldeles slut. Och den gamle färjkarlen, som sitter i sin båt och väntar vid världens ände, är ju en levnadsklok man, han känner människohjärtats nycker och griller och orimliga strävan mot det ouppnåeliga, han ger oss säkert lite extra respit. Han har nog tänt sin pipa, skall du se, och sitter och har det skönt i sin gråa vargpäls medan han med livskloka ögon skådar ut i djupet, där början och slut möts och räcker varandra handen medan mörkret faller.(Laterna Magica)

Färöarnas Tjechov

En av de färöiska författare som Heinesen hänvisade till, i sitt brev till den svenska akademin, var säkert sin gode vän och översättare Hedin Brú (1901-1987). Han var en av få författare från Färöarna som på något sätt bröt sig ur den isolering som utgjordes av hans eget miniatyrspråk. Det mesta av vad han skrivit finns på danska och på många andra språk. Men få böcker av Hedin Brú finns översatta till svenska. Det är naturligtvis till men för de svenska bokläsarna, eftersom han är en mästerlig författare. Det är särskilt hans noveller som framhålles och Heinesen själv gav omdömet: I et par mesternoveller har han fundet frem til en monumental form.

Hedin Brú är egentligen pseudonym för Hans Jacob Jacobsen. Han var en fattig bondson som växte upp i byn Skálavík på Sandoy. Barndomshemmet står fortfarande kvar även om det numera är hans brorson som sköter jordbruket.

Hedin Brú har inte samma fantasteri och lyriska framtoning som Heinesen som ju från början var poet. Han har istället ett kärvt och kärnfullt språk och en underfundig humor som säkert låg i författarens ryggmärg efter uppväxten bland fattigbönder och fiskare. Men ändå saknar inte Hedin Brús romaner och noveller draget av fantasteri och känsla för språkets möjligheter, som vi kan se hos Heinesen. Men det är inte lika tydligt. Det ligger där mera som en underton. Känslan ligger på djupet som hos Tjechov.

Brú var yngst av fem syskon och efter den bristfälliga skolgången (Han berättar för den svenska översättaren och färökännaren Birgitta Hylin att läraren mest drog runt bygden och lämnade eleverna ensamma) började han arbeta på gården. Men Hedin Brú längtade ut i världen och efter mycket tjat på föräldrarna, som ansåg honom vara för klen, fick han följa med på islandsfiske där han omväxlande blev kvar i 3-4 år.

Eftersom Brú hade läshuvud så fick han så småningom lov att studera på Färöarnas folkhögskola i Tórshavn och sedan på lantbruksskolor i Danmark. 1928 reste han tillbaka till Färöarna och började arbetet som landets lantbrukskonsulent. Ett yrke han sedan utövade i över fyrtio år.

Men redan när Hedin Brú återvände till Färöarna hade han börjat skriva skönlitteratur. 1930 debuterade han med romanen Lognbrá som faktiskt var den andra romanen som kom ut på den färöiska språket. Allra först var ju Rasmus Rasmussen år 1909 med Bábelstornid. Heinesen romandebuterade fyra år senare än Brú. Hedin Brús debutroman blev översatt till fem olika språk, medan det fortfarande var ett lagbrott att lära ut landets eget modersmål i de Färöiska skolorna.

Men hur fick Hedin Brú tid att skriva när han hade ett heltidsarbete som lantbrukskonsulent?

Kanske är det just tack vare mitt yrke som jag kom åt att skriva så mycket. Mitt liv var ju ett enda resande, på den tidens villkor: inga vägar eller fordon utan ofta dagslånga vandringar på fjällstigar, övernattning i olika gårdar i bygderna. Gästgiveri eller hotell hade vi ju inte. Och så båtfärderna mellan öarna. Under långa vandringstimmar - mellan Havn och Vestmanna till exempel var det sju timmar att gå -då fanns det gott om tid att tänka ut historier, säger Hedin Brú till Birgitta Hylin.

Utöver sin egen litterära produktion (sex romaner, fyra novellsamlingar och memoarerna) har han översatt författare som just William Heinesen till färöiska: Moder Sjustjärna och De förlorade musikanterna. Han har även översatt verk av Shakespeare och Dostojevskij. Dessutom har han faktiskt översatt Astrid Lindgren Bröderna Lejonhjärta till sitt eget vilda tungomål.

På svenska finns tyvärr endast tre böcker av Hedin Brú. Berättelsen om Högni, som är romanerna Lognbrá och Fastatokur i samma band, och som berättar om Högnis utveckling och djuphavsfiskarnas hårda villkor. Brú mest uppmärksammade roman är Fedgar á ferd eller Fattigmansheder som handlar om brytningen mellan det nya Färöarna och det gamla bondesamhället som Brú kände så väl. Fjällskugga är ett urval noveller ur samlingarna Fjallaskuggin, Flókatroll, Purkhús och Búravnurin. En from förhoppning är väl att någon förbarmar sig och översätter hans efterlämnade memoarer eller Endurminningar som utkom på Färöarna 1980.

Christian den färöiske

Idag är de bistra

Färöarna.

Men de väcker en ton i mig

lågt vibrerande

dold under åren

och full av dunkel glädje.

(Christian Matras Bistra öar)

Poeten och språkmänniskan Christian Matras (1900-1989) kallades i sin ungdom Christian den färöiske. Det var nog ett smeknamn han kände sig ganska nöjd med, eftersom färöiskt språk och landets traditioner låg honom varmt om hjärtat. I många år var han knuten till Köpenhamns universitet som professor, lärare och forskare innan han återvände för gott till sitt Modurland.

Christian Matras var född och uppvuxen i Vidareidi, där det bor cirka 270 innevånare, längst uppe i norr på ön Vidoy. Byn ligger i en djup dal mellan Malinsfjall som mest liknar en egyptisk pyramid, med sina tuff och basaltlager, och det som betraktas som världens högsta klippa, Enniberg längst i norr. I öst och väst dånar ständigt havet. Det är klart att man blir poetiskt lagd i en sådan miljö.

Det enda tryckta språk Christian Matras såg i sin barn var danskan som lästes av alla i skolan. Matras har beskrivit hur han första gången mötte det tryckta färöiska språket som det stod tryckt i Joen Poulsen bibliska berättelser Bíbliusoga:

Så hände det en dag att jag i mitt hem hittade en bok, som fick en betagande makt över mitt sinne. Det betagande kom inte endast av bokens mäktiga innehåll, t.ex. berättelsen om Josef och hans bröder, en historia som kom mig mycket närmare, nu när jag kunde läsa den på färöiska, nej det var också själva språket som bergtog mig, detta språk som var mitt eget, och ändå något annat, något mera, något främmande, om man så vill.

Med den upplevelsen i ryggen var det nog ganska naturligt att Christian Matras lät sin doktorsavhandling handla om ortsnamnen på Norduroyar och att han senare i livet skulle arbeta som språkforskare och ge ut en färöisk - dansk ordbok.

Men han gav även ut sju diktsamlingar. Ljuset och havet, som mest innehåller dikter ur hans sista samling, finns på svenska, liksom ett urval dikter i antologin Bränning och bleke. Debuten kom 1926 med Grátt, kátt og hátt. Hela tiden skrev han med den lilla Norduroyar-byn Vidareidi och bygdens folk i sinnet. På det sättet var han mera besläktad med Hedin Brú än med William Heinesen som skrev om stadslivet, även om det hos honom framlevdes i världens minsta huvudstad.

Nu ligger Christian Matras begravd vid den vackra kyrkan i Vidareidi mitt emot Múlalandet på Bordoy som han älskade i hela sitt liv som en vacker flicka.

Vi kommer väl över den hed

alla vi hädangångna män

på våra nattmörka hästar.

Det är väl inte så länge igen

förrän tupparna gal

förrän tupparna gal.

Vi kommer väl över den strida älv

alla vi hädangångna män.

Vi kommer väl upp ur den djupa dal

där strömmen brusar sitt sorgsna brus

sitt gryningsbrus

innan tupparna gal.

(ur Heinesen dikt till Matras En ballad om gamla riddersmän.

Generationskamrater och efterföljare

Två författare som bör nämnas i samband med Heinesen, Brú och Matras är de båda generationskamraterna Jorgen-Frantz Jacobsen (1900-1938) och Martin Joensen (1902-1966). Jacobsen växte upp i Tórshavn, studerade historia i Danmark och hamnade så småningom som journalist på Politikken. Han deltog aktiv i kampen för Färöarnas frigörelse från Danmark, men skrev liksom Heinesen på danska. Jacobsen dog ung i tuberkulos och under sjukdomstiden arbetade han med romanen Barbara som kom ut i Sverige 1940 och som finns översatt till sammanlagt tolv språk. Christian Matras gjorde den färöiska översättningen.

Romanen om Barbara bygger på en svit färöiska folksägner som samtliga handlar om landskrivardottern Bente Christine Broberg som dog 1752. Hon var en underskön och demonisk kvinna som äktade sammanlagt tre präster och drog dem alla i olycka. Jörgen-Frantz Jacobsen kvinna hade egentligen viktigare kopplingar till en egen ungdomskärlek hemma på Färöarna vilket han också vittnade om i brev till William Heinesen från sin sjuk- och dödsbädd.

Martin Joensen föddes i Sandvík på norra Suduroy Även han var besläktad med Brús skrivsätt, men skrev mörkare sociala skildringar med utgångspunkt från sina erfarenheter till sjöss. Han var kanske Färöarnas proletärförfattare. Fiskimenn utkom 1946 och handlar om det hårda livet hos djuphavsfiskarna. Tad l sir á landi tar upp det välkända färöiska ämnet: det gamla bondesamhället mot det nya. Joensen gav även ut två novellsamlingar. Smakprov på hans novellkonst ges i antologierna Noveller från Färöarna och Röster från Färöarna som utgivits av Birgitta Hylin respektive Samfundet Sverige-Färöarna.

Under mellankrigstiden hittar vi två modernistiska poeter som kom att betyda mycket för de efterföljande, nämligen Karsten Hoydal (f. 1912) och Regin Dahl (f. 1918). Hoydal var bland annat aktiv politiker och under ett par år minister i det färöiska landsstyret. En tid arbetade han för FOA i Ecuador och har publicerat tre diktsamlingar och en novellsamling.

Regin Dahl anses gå i J.O.H. Djurhuus fotspår och Heinesen har till och med utnämnt honom till Janus' skaldebarn. Han har givit ut sex diktsamlingar och har även tonsatt andras och egna dikter. För den som vill läsa svensköversatt lyrik av dessa båda och andra yngre färöiska poeter rekommenderas antologin Bränning och bleke och nummer 22/23 1984 av tidskriften Café Existens.

Litteraturforskaren Jógvan Isaksen har sagt om Regin Dahl att han är en av färöisk lyriks få våghalsar som törs skriva om allt i ett land där det mesta helst ska förtigas:

Och så tar han mig om kvällarna:

ofta är han lite full

och våldsam -

då ber jag Gud ge mig tålamod

och honom glädje.

Efteråt är han utmattad

och liknar en liten bedrövad pojke -

då smeker jag honom så att han kan somna.

Och så ber jag Gud

att det som ska uppkomma av detta

inte blir vanskapt

som den stackars Kristoffur

eller halvtokiga som lilla Malena.

I Jesu namn, amen.

(Medelålders kvinna ur Brännning och bleke)

När jag nu tänker efter så upptäcker jag att det, förutom tre barnböcker, endast finns fem återstående svenska översättningar av författare födda under eller efter andra världskriget. Det är först Färöarnas ende heltidsförfattare Jens Pauli Heinesen (f.32) med novellsamlingen Vågorna rullar mot stranden och Vrakgods, Oddvor Johansen (f.41) med novellsamlingen Livets sommar, Gunnar Hoydal (f.41) med Långt bortifrån, Hanus Andreassen (f.42) med novellsamlingen Den andra vägen och Rói Patursson (f.47) med diktsamlingen Som. Det är allt.

Jens Pauli Heinesen. En nu över femton år gammal bok på svenska. Ändå har han varit heltidsförfattare i tjugo år och skrivit en mängd böcker sedan debuten 1953.

Heinesen växte upp i Sandavágur på Vágar. Fadern var bonde, liksom Hedin Brús far. Släktskapet syns också, även om olika generationer är präglade av sin tid och behandlar olika frågor.

Romanen Tú upphavsins heimur blev hans stora genombrott. Den kom ut i tre delar mellan åren 1962-66 och beskriver livet i en väglös isolerad bygd som förändras av den tunnel som borras genom fjället.

Oddvor Johansen växte upp i Tórshavn men bor sedan länge i Danmark. Hennes roman har betraktats som den första färöiska kvinnoromanen i det annars så manligt dominerade litterära livet. Livets sommar handlar om den tioåriga flickan Nora och hennes uppväxt i femtiotalets Tórshavn. Förutom författare är hon organist, bosatt i Köpenhamn.

Gunnar Hoydal är stadsarkitekt i Tórshavn men har varit bosatt utomlands i många år, bl a Frankrike och Grekland. Förutom noveller och dikter har han skrivit monografier över Färöiska konstnärer. Tillsammans med systern Annika har han även givit ut LP-skivor med tonsatta dikter.

Hanus Andreassen växte också upp i Tórshavn på femtiotalet och har ägnat sig åt en mängd yrken: jord- och betongarbetare, korrekturläsare, sjukvårdsbiträde, lärare m.m. Han studerade engelska i Köpenhamn och har översatt engelsk och amerikansk litteratur till färöiska. Tillhör sedan starten redaktionen för den färöiska kulturtidskriften Brá.

Rói Patursson mottog 1986 Nordiska Rådets litteraturpris för sin diktsamling Líkasum. Efter ett kringflackande liv med allt från sjömansliv till filosofistudier är han idag rektor för folkhögskolan i Tórshavn. Han tillhör den nya generationens författare och poeter på Färöarna men han måste, liksom hans föregångare, på något sätt förhålla sig till det faktum att hans eget språk fortfarande är ett hotat miniatyrspråk:

Att mitt modersmål är ett litet språk spelar ingen roll i själva skrivögonblicket, men man blir påmind om det: att färöiskan är utsatt, att den riskerar att bli ödelagd, vilket ju också är realitet. Men samtidigt måste man betänka att ett språk, också vårt, är ett slags bastard, att det inte finns några 'rena' språk, som vissa purister tycks tro. Det viktiga för mig är att färöiskan är vårt språk, något som vi som folk kan identifiera oss med, både personligt och historiskt.

Färöisk konst

Konst på Färöarna har inte samma traditionella och historiska påverkan som litteraturen vilken byggde vidare på kvad och muntligt berättande. Någon skola är det inte tal om; var fågel sjunger efter sin näbb, och fåglar av helt olika slag är representerade, skriver författaren William Heinesen om de färöiska konstnärerna. Han var den som fördjupade sig mest i ämnet. Han var ju också själv både bildkonstnär och kompositör. I det sammanhanget kan också nämnas förläggaren Emil Thomsen som genom åren betytt mycket för färöiskt konst- och litteraturliv.

Det eventuella arv som kan spåras ligger naturligtvis i det gamla hantverket, de vackert mönstrade färötröjorna eller den gamla färöbåten, en ögonfägnad: smidig och lätt i formen, konstfull som en violin.

De äldsta färöiska målningar man känner till gjordes av Dídrikur í Kárastovu (1802-1865). Han levde i Skarvanes på Sandoy och målade ett slags fantasifåglar, eller månduvor, som han kallade dem. Kanske påverkade han också den träsnidande bonden Tróndur á Trod (1846-1933) som bodde bara några kilometer rakt över fjället: i Skálávík Hedin Brús hembygd.

Färöarnas störste konstnär var Sámal Joensen-Mikines (1906-1979) som föddes på den otillgängliga ön Mykines. Han var den förste som vågade ägna sitt liv åt konsten och utbildade sig 1928-1934 vid konstakademin i Köpenhamn. Han deltog under sin levnad på utställningar både i Rom och Paris.

Mikines tog del av konstvärdens alla ismer under sin lärlingstid i Danmark men skapade en egen stil där uppväxten på Mykines var den mest betydelsefulla.

Döden är en av konstnärens grundteman och anledningen till detta är omskakande upplevelser i ungdomen. Tuberkulosen svepte fram över öarna och Mikines förlorade flera av sina yngre syskon, samt sin far som han var mycket fäst vid. En annan orsak var det grymma havet som tog många liv. 1934 drunknade nio män som bodde på ön Mykines där havet alltid är vilt och nyckfullt. Sámal Joensen-Mikines berättar:

En vinter var vi utan förbindelse med omvärlden i sjuttio dagar. Det började bli väldigt ont om mat vid den tid då provianten slutligen nådde oss. Då fick vi också julposten som var två månader försenad. Lättnaden var överväldigande. Mykines strålade av glädje och lycka.

På konstmuseet i Tórshavn (Listaskálin) kan man se en rad verk av Mikines.

Om det finns få kvinnor inom litteraturen så finns det i alla fall en och annan inom bildkonsten. En av dem är Ruth Smith (1913-1958) som var en skygg och överkänslig natur som efter utbildningen i Köpenhamn levde tillbakadraget i sin hemby Vágur på ön Suduroy. William Heinesen skriver i boken Färöisk konst: Ruth Smith, som var en duktig och entusiastisk simmare, drunknade under en simtur ensam i Vágsfjördur , men samtidigt antyder minnesdikter från både Karsten Hoydal och William Heinesen själv att Ruth Smith mycket väl visste att det var hennes slutliga färd.

Alltid skall vi i bränningen se

ditt starka förlorade ansikte.

Alltid skall vi i mörkret höra

ditt stridiga hjärta slå.

Alltid skall Sjustjärnans stilla glans

berätta för oss om den frid du fann

(Epitafium - över en konstnärinna som tog sitt liv.)

Steffan Danielsen (1922-1976) tillhörde Färöarnas mest särpräglade målare. Han var en självlärd och inbunden enstöring som bodde på ön Nólsoy, son till en fiskare och småbrukare. En dag upptäcktes han av en konstintresserad läkare som tillfälligt besökte Nólsoy, vilket resulterade i att han debuterade vid Olavsökautställningen i Tórshavn 1954. Danielsens motivkrets är den nio kilometer långa hemön med byggnader och natur. 1961 spelades det in en film med konstnären i full verksamhet.

Konstnärer som bör nämnas är Elinborg Lützen Ingálvur av Reyni Janus Kamban Tummas Arge Hans Jacob Glerfoss Bent Restorff Zacharias Heinesen och, naturligtvis, William Heinesen himself.

Den mest uppmärksammade konstnären för närvarande är Tróndur Patursson (f. 1944) från Kirkjuböur. Kanske är han Steffan Danielsens kontrast i sitt vildvuxna utseende och sina utåtriktade projekt. Bland annat deltog han i den irländska S. Brandan - expeditionen 1976 i skinnbåt från Färöarna över Nordatlanten till Canada. Han deltog även i en vetenskaplig expedition med arabisk segelbåt över Indiska oceanen. Tróndur Patursson arbetar i många material och utanför Nordens hus i Tórshavn kan man se en monumental stenskulptur som skapats av honom.

Vid den unge Paturssons sida finns namn som: de tre bröderna Olsen (Hans Pauli, Torbjorn och Marius), Olivur vid Neyst, Amariel Nordoy, Eyvindur Mohr och Bárdur Jákupsson Bárdur som 1990 gav ut praktverket Mikines med förklaringar och analyser till 110 av Sámal Joensen-Mikines målningar, naturligtvis utgiven på Emil Thomsens förlag.

Bárdur Jákupsson är också en konstnär vars konstverk är spridda över hela världen och handhas med yttersta försiktighet av sina innehavare. Han är nämligen frimärkskonstnär och de färöiska frimärkena är eftertraktade rariteter bland världens filatelister.


Nólsoy

Det är i slutet av juli. Jag står och trängs uppe på däck när Ritan gör en vid båge inne i Nólsoy hamn och slutligen lägger till vid kajen och vågbrytaren. Ritan är en liten båt som tar tjugo minuter på sig från Tórshavn, tar kanske femtio passagerare i den bullriga magen om man tränger ihop sig en aning. Men å andra sidan behövs kanske inte större färja till en ö med bara några hundra bofasta.

Måsarna borta vid fiskefabriken skriker nästan hjärtskärande. Jag har märkt att de ibland låter som gråtande barn. Öborna spanar upp mot relingen, söker med blicken efter besökare och bekanta. Det närmar sig Olai och årets festligheter i Tórshavn.

Vågbrytaren bakom öborna är skamfilad och trasig efter år av stormar och blytunga vågor. Det här är den tredje och sista färjan för dagen. På helgerna går det bara två färjor. Om vädret tillåter, vill säga. Engelsmännen kallar Färöarna The land of maybe, landet Kanske. Det är ett namn som stämmer. Det ordnar sig nock, säger färingen.

Jag nickar åt den gänglige kajvakten som nonchalant slänger upp en repända till Ritans konduktör, som i sin tur är rund och har en liten väska med pengarör på magen. Öppnar han väskan så finns där en bunt 10 ferdakort och den oumbärliga konduktörstången.

Landgången lyfts på med ett skrammel. Postsäcken tas iland. En man ur besättningen ställer sig vid lyftkranen, svänger ut järnarmen över kajen och sänker sakta ner pallen med matvaror som ska fraktas till affären. Ivriga händer sträcks mot flaket med säckar och påsar som gungar lite där uppe i sina vajrar, som om varorna retfullt viskade till folket på kajen: Kom och ta oss om ni kan. Skramlande mjölkkrukor. Förtjusta glädjerop och omfamningar. Tonåringarnas nyfikenhet och kommentarer när de sitter där uppe på vågbrytaren och dinglar med benen.

Jag minns så väl när jag träffade Alexander första gången. Då stod han där uppe mellan de små färöiska husen, svarttjärade med grästorvstak, med sin gamla svarta basker på huvudet och käppen i hand. Han spanade ut över hamnen, minns jag. Jag förstod direkt att det var han som skulle möta mig. Ugga såg jag inte skymten av. Gubbarna på ljugarbänken vid portalen, som egentligen är en tre meter hög valkäke, tittade lite misstänksamt på mig och viskade säkert någonting elakt om turister med regnställ och jättelika ryggsäckar.

Den gången hade Alexander gått ett halvt steg före mig. Vi hade båda varit blyga och tysta inför varandra. Vi gick mellan de låga färöhusen nere i hamnen, minns jag. Förbi Búd, Nyggjarstova, Magnúsarstova och Bortrastova. Förbi den vita träkyrkan och upp i backen.

Det var då det. Nu stod de båda på kajen och väntade, sken upp som solar när de såg mig på landgången och skrattade åt allt och alla. Alexander med samma svarta basker och lika svarta kalufs där inunder. Med sitt breda fullifan-leende. Hans syster Ugga, frodig, rödhårig och med en energi som överträffar allt. Hon pustar i den fjortongradiga värmen. Berättar att det varit över tjugo grader i sommar, så varmt att brunnarna sinat i hela landet. Jovisst, redan fjorton grader är varmt här på Färöarna. Men å andra sidan är fem minusgrader det kallaste Ugga upplevt under hela sitt liv.

Ibland får man intrycket av att det är hon som sköter det mesta här på ön. Boja, boja, boja, kvittrade hon och filmar mig med videokameran som hon köpt på Grönland till rimligare pris än på Färöarna.

Ja, ja! Sådan är det, Bert-Olaf Andersen, skrattar Alexander och berättar för mig om fåren, fisket, potatisblasten och stormarna. Om valarna som förirrat sig in i hamnen och sedan låg där och skrubbade sig mot båtarna vid kajen. För mitt inre kan jag se dem, blanka och spolformade mellan de vita färöbåtarna. Nólsoy

Långt ute på Nólsoyarfjördur kan jag se en lunneflock, ivrig som en insektssvärm vid vågtopparna, och Nólsoy unga kvinnoroddare som med åran i hand böjer sig samfällt bakåt och tränar inför roddtävlingarna i Tórshavn i samband med Olavsöka. Flickan vid rodret gungar med i årtagen och ropar takten så att det hörs ända hit till kajen.

På något sätt känns det som att komma hem fastän Ugga, Alexander och jag bara träffats några enstaka sommarveckor och talats vid per telefon när vinterstormarna härjat som värst här ute. Ugga har bäddat sängen uppe på kammaren och Alexander bjuder på Aalborgs aquavit, först i det ena benet och sedan i det andra. Efter mycket övertalning tar Alexander fram dragspelet och spelar en låt. Jag tror faktiskt att han är glad att ha fått någon främmande att prata med efter de långa vintermånaderna. Jag känner mig mycket välkommen.

Ugga är hemhjälp åt gamlingar på ön och rusar mellan sitt eget och de andras kök. Det är mycket som ska göras. Även om storebror Alexander är skicklig med dragspelet, kunnig med fåren eller i fågelberget, så blir han en aning tafatt i köksregionerna. Och i skuggan av Ugga kan vem som helst bli tafatt i ett kök. Grytor och pannor i varje hörn. Telefoner som ringer och hemmalamm som ska matas med nappflaska. Lunnefågel på kok och knettir i stekpannan.

Jag måste erkänna att jag har lite svårt för de där fiskknettirna. Man ska nog vara färing för att klara dem. Liksom fårbogen. Ibland kan man se Ugga dra iväg med sejastongen till kajen vid fiskefabriken och strax efteråt komma hem med ett par kraftiga sejar. Det har hänt att hon fått upp mot 300 fiskar på en tur. Men då har hon inte bara en tom krok utan då anglar hon med makrill.

Renset till måsarna och ner med filéerna i matberedaren så att det hela förvandlas till en grålik massa. Lök, ägg, salt och peppar innan de steks likt hamburgare i stekpannan. Och de liknar faktiskt hamburgare. Det är det som är problemet. Man tar en tugga och upptäcker genast att det är frågan om fisk. Synen och smaken kommer helt enkelt på kollisionskurs för oss svenskar.

Annars kan ju mat lagas på så många olika sätt och den konsten behärskar Ugga till fulländning. En kväll bjöd hon på lunnefågel och, det bästa av allt, grindval. Det var en verklig högtidsstund. Det vattnas i munnen bara jag tänker på det. Lunnefåglarna var säkert fångade vid fågelbergen på Nólsoy sydöstkust. Men grindvalen, vet jag, var fångad uppe i Klaksvík av brodern Torstein. Jag tycker lunnefågel påminner lite om smaken på lever. Den äts ungefär som kyckling med fingrar och kniv. Valköttet påminner mycket om kalvkött, men har en alldeles speciell smak. Till detta fick jag engelsk senap, potatis och mjölk av det långlivade slaget. Där ligger de franska köken i lä. Det kanske är en bra metafor på Färöarna där det mesta ligger i lovart.

Alexander är pensionär. Men han sköter nio får och lika många lamm, trädgårdsland och husdjur. När han talar om den enda kon han äger får han någonting vemodigt i blicken. Den har inte kalvat på två år.

Ibland funderar han på att flytta in till Tórshavn, men han drar sig. Där är för mycket folk, trafik och oväsen. Några enstaka mopeder och en och annan traktor här ute på Nólsoy kan han väl stå ut med, men i Tórshavn finns ju i dessa tider till och med AIDS-problem och knark. Det har han läst om i tidningen. Ja, till och med bankrånare finns det. Även om Färöarna måste vara ett av världens banktätaste länder, med byarnas alla småfilialer som är öppna någon timme om dagen, så måste det vara oerhört svårt för en bankrånare att gömma sig eller fly från landet. Det finns nämligen bara två vägar bort från Färöarna: flygplatsen på Vágar och hamnen i Tórshavn. Och dessutom känner nästan alla färingar varandra.

För Alexander är det naturligtvis vanskligt att ens fundera över att flytta från en ö där släkten bott i flera generationer. Modern kom visserligen från Mykines men på fars sida är alla nólsoyingar. Särskilt berest är väl inte Alexander. Tre gånger i sitt liv har han varit till Suduroy som ligger tre timmars färjeresa hemifrån. Senaste gången han var på Mykines då var han 19 år. Det är i och för sig inte så ovanligt här att folk håller sig till hemön. På färjan ut till Fugloy och Svínoy träffade jag en ung, och därmed rörlig man som aldrig hade varit i närheten av dessa båda öar. Och ytterst få på Färöarna har åkt tåg. Är man inrotad i bygden blir alltså en färjeresa till Tórshavn ett helt företag. Men storstaden lockar. Särskilt nu när satellit-TV har trängt in i de små färöhusen och plåtlocken lyser vitt mot grästaken. Alexander är villrådig. Ugga och jag sitter här alene om vintrarna, suckar han. Vi skämtar om att jag kunde bli parkeringsvakt på Nólsoy och att Alexander kunde öppna hamburgerbar med Uggas knettir.

Mot kvällningen brukar jag följa med Alexander till fåren som han har inom stängsel på den norra delen av ön. Jag hjälper honom med tråden på de låga hässjorna. Ibland brukar det ligga ett bibliskt sken över Nólsoyarfjördur och Tórshavn. Förra året hade han fåren djupt nere i branten mot havet. I år har han dem lite längre upp. Han slår gräs med lie, flyttar baggarna till bättre ställen. De hoppar och skuttar omkring honom. Stångar ibland. Tackorna tuggar med sneda käftar.

Alexanders ben orkar inte med branterna som förr om åren då han gick med posten på ön. Ögonen är heller inte desamma: gråstarr. Han väntar på operation i Tórshavn. Glasögon är det svårt att ha på grund av allt saltvatten som stänker från alla håll.

Ön är nio kilometer lång och på sin höjd hundra meter bred på det smalaste stället. Det är vid en liten bäck nere i byn där havet kastar sig över ön under stormarna. Här på den norra delen finns trädgårdsland, får och gräsmarker. I sydöst ligger de branta fågelbergen och längst i söder de båda fyrplatserna. Det var dit Alexander gick med posten. En promenad på sammanlagt 1,5 mil. Nólsoy Över Eggjarklettur som reser sig nästan 400 meter rakt upp. Jag har gått stigen själv och vet att det kostar på. Där kunde Alexander gå med en mjölsäck på ryggen i regn, storm och snö. Värst var snön, säger han, skrattar till och minns en nyårsnatt när han dansat kedjedans nere i dansstugan hela kvällen och dessutom var en aning påstruken. Hur han mitt i natten gick med tre brev till folket på fyren. Med lykta i hand över Eggjarklettur.

Där nere vid fyrarna hade han också sina torvmarker och fyrfolket var hans vänner. Julianna kommer ut med färjan emellanåt. Vaggar uppför backen till Uggas och Alexanders omålade betonghus. Hon bor i Tórshavn idag men i 26 år var hon fyrvaktarhustru ute på Bordan. Dessutom kan hon räkna in två år på Akra och tre år på Mykines. Hon ler så godmodigt, Julianna. Är vänligheten själv. Kanske man blir så om man levt över trettio år på en fyr? I så fall borde fyrarna bemannas igen. Till Olavsökan är hennes hus i Tórshavn fullt av nattgäster. En av dem brukar vara jag.

Ibland kommer Juliannas dotter Frida ut till Nólsoy Hon var sex år när hon flyttade från det ensliga livet på fyren. Hon har fått arbete på sjukhuset i Tórshavn. Hennes dotter Kristiana ska börja på lekis. Ettåringen ska börja hos dagmamma. Han heter Olav, efter bestefar, förklarar Frida och ler sitt vackra leende.

Jodå, Alexander växte också upp i ett typiskt färöhus. På den tiden gick hönsen fritt på Nólsoy och naturligtvis satt hönorna på grästorvstaken, gick och sprättade och rev upp gräset så att regnet rann in. Det stod små hinkar överallt i husen. På sovloftet var det så lågt till taket att Alexander ofta slog huvudet i, trots att han aldrig varit särskilt lång.

Idag är det flera hus på Nólsoy men färre människor. Medelåldern stiger för varje år som går. Färöhusen nere vid hamnen är sommarstugor. Dyra dessutom. Och indragningar är det på det mesta här på det fattiga Färöarna som för bara något decennium sedan var så rikt. På den tiden glänste hela Tórshavn i skenet av de rika fiskebaronerna.

Läkarjouren ut till öarna, till exempel. En dag började kyrkklockorna ringa på Nólsoy och jag såg från mitt kammarfönster hur en kista bars ut från kyrkan. Kanske hade kvinnan klarat sig om inte indragningarna på läkarjouren hade skett. Åtminstone muttrades det om detta nere i byn. Nu bär istället de sörjande sin kista till den flortäckta kärran bakom traktorn. Männen har sina svarta färömössor på sig och processionen går sakta genom byn och ut till begravningsplatsen. Jag kan se de sörjande från fönstret. Alla är allvarliga. Blommorna vid graven täcks med ett fisknät för att inte blåsa bort innan traktorföraren kör tillbaka den lånade traktorn till fiskefabriken nere i hamnen.

Vi sätter oss på en sten Alexander och jag och tittar ut över havet. En trålare glider fram långt där ute med en slöja av måsar efter sig. Vi hör havets tunga andhämtning och jag tänder en cigarett. Alexander röker inte men minns att han gjorde det någon gång när han var ute till sjöss. På fiske till Island och Grönland. Ibland strök de lastutrymmena med cementvatten. Då tog han ibland en paus... och en cigarett för sällskaps skull. Det minns han. Och Alexander berättar om slitet på båtarna, den dåliga sömnen, stormarna och havet som trängde in överallt.

Alexanders och Uggas bror Oskar är maskinmästare, ligger just nu ute vid Newfoundland men kommer hem ibland och sover över uppe på kammaren.

Kusinen Erland gör ibland sina vändor till Uggas kök. Sitter och väntar och pratar. Men det är inte bara Erland som kommer på besök. Här behövs inga inbjudningskort och bordsplaceringar. En dag träffar jag Hildibjorg och Sólrun från Midvágur och Giljanes. De är två glada väninnor och skrattar också som sådana. Jag vet inte hur släktskapen hänger samman men Sólrun är i alla fall bondhustru och har dottern Sóleyd med sig. Sonen har stannat hemma på Vágar eftersom han ska ut och jaga lunnefågel på Mykines. Men när vi ringer upp sonen för att fråga om vi kan hänga med ut till ön, har det blivit för blåsigt för att ta sig ut. Där syntes min möjlighet till fågeljakt försvinna men det ordnar sig nog. Flickan Sóleyd går i femman och läser både färöiska och danska. Hon är en sådan som far omkring. Som vet vilka frökapslar som smakar illa, vilka fiskar som brukar hålla till vid kajerna, som klänger och far, som är bäst i hela Giljanes på både handboll och fotboll... bättre än killarna faktiskt. Hon springer ikapp, retas med fåren och skuttar som en stenget i branterna. Jag blir nästan lite nervös och tänker att hon ska halka och ramla ner i det farliga vattnet.

En kväll sitter Alexander och jag i rummet och tittar på gamla fotografier från Nólsoy Ugga är ute på sejafiskeri med barnen. Så ringer telefonen. Alexander svarar och ser så allvarlig ut att jag blir alldeles blek av skräck. Något av barnen har naturligtvis ramlat i vattnet från kajen och dragits ner på djupet av de starka strömmarna, förvandlats till säl som det sägs i sägnerna. Jag gör mig beredd på det fruktansvärda beskedet.

Men då skrattar Alexander äntligen till och ber mig i stället om hjälp. Han vill att jag ska gå ner till kajen med en skottkärra. Ugga och barnen har nämligen fått så mycket fisk att de behöver hjälp med att frakta hem den. En hel skottkärra med sej och rödtorsk drog jag hem den kvällen... och ingen så mycket som lyfte ett ögonbryn åt mitt håll.

Många färingar har naturligtvis drunknat. Tidigare var det nog det naturligaste sättet att död på för en man. Alexander skakar ibland på huvudet och säger: Förfärdeligt. Han säger så ibland när det blir tal om stormar. Som den fruktansvärda stormen vintern innan jag kom. Orkanvindar räknas visst från 33 sekundmeter. Men vid den här orkanen blåste det allmänt 60 sekundmeter på dessa trädlösa och oskyddade öar. På ett ställe på Färöarna uppmättes 76,9 sekundmeter. Det gjordes jämförelser med den omskrivna australiensiska orkanen Traysy vars vindar for fram med en hastighet på 217 km/tim. Orkanen på Färöarna uppmättes till 277 km/tim. Traysy var alltså en stilla västanfläkt trots att den hade ett eget namn. På Färöarna blåste tak och väggar helt enkelt bort. Alexander visade tidningsurklipp där man såg människor frakta ut möbler genom väggsidorna. Då kan det vara tryggt att ha ett hus som är byggt helt i betong.

Därför planerar man ingenting definitivt här på öarna och tar livet lite som det kommer. Det ordnar sig nock. Det är ju så mycket som hänger på vädret. Det kan blåsa upp och du blir isolerad på en ö under en vecka. Plötsligt går inga färjor och du vågar inte sticka näsan utanför dörren av rädsla för att bli omkullblåst eller att få någonting hårt och kringflygande i huvudet. Över en natt kan all potatisblast blåsa bort och kanske till och med ta matjorden med sig. Ingenting går att säga riktigt bestämt här på öarna och därför blir mitt eget svenska planerande en sådan kontrast till detta livet. Folk tror att jag är tokig. På den relativt korta tid jag haft till förfogande på Färöarna har jag sett praktiskt taget allt. Alexander och Ugga däremot, som är födda och uppvuxna på öarna, har fortfarande en hel del kvar att se.

På vägen hem från Alexanders fårhage passerar vi konservatorns hus med uppstoppade lunnefåglar, sulor och grisslor i fönstret. Inne i Tórshavn säljer man örhängen som är gjorda av lunnenäbbar och lunnefötter till turisterna. Däribland även Jens-Kjelds uppstoppade fåglar.

I år är frun i Paris, vet jag. Jens-Kjeld tog färjan in till Tórshavn den dag jag kom till ön. Han brukar köpa med sig böcker, inbundna årgångar av gamla illustrerade veckotidningar eller ugeblad, till Alexander. Förra året blev vi inbjudna på kaffe till konservatorn fastän kvällen var sen. Men tiden verkar inte ha någon större betydelse för folk på Nólsoy På Olavsökuaftan gick jag själv och handlade i kiosken på ön fastän klockan var över elva på kvällen. Men hos konservatorn är det stängt och mörkt. Jag minns att vi satt där i verkstan bland alla uppstoppade fåglar som hängde i snören från taket eller stod stelt och rakryggat på små träplattor. Där fanns till och med uppstoppade möss och en papegoja. Frun var vänligt nyfiken och smekte hela tiden en katt som från början varit vild men efter mycket om och men blivit tam. Jag vågade inte röra någonting eftersom jag visste att Jens-Kjeld använde arsenik i sitt arbete. Men konservatorn själv var inte hemma. Han var ute och ringmärkte stormsvalor. Det ska finnas världens största koloni av dessa fåglar just här på Nólsoy Jens-Kjeld för traditionen vidare. Det fanns en konservator som hette Peter F. Petersen redan runt sekelskiftet. Så konservatorn känner man till. Han är nästan lika känd som Nólsoyar-Páll.

En av de mera mystiska besökarna hemma i Uggas kök är Karen. Hon sitter där nu när Alexander och jag kommer tillbaka från fårhagen. En smått förvirrad kvinna i granngården som tassar in lite då och då, dag som natt. Som sitter och vaggar sin smala kropp i köket och rullar sina egna cigarretter. Bolmar och gnyr som en ängslig liten hund och tittar hela tiden ut mot den mörka hallen. Berättar om sina underliga drömmar.

Den enda anledningen till att Alexander och Ugga låser ytterdörren om nätterna är just Karen. Man vet aldrig vad hon kan ta sig till. En gång var hon ensam i köket och stoppade i sig av Alexanders värktabletter. En annan gång kom hon in och berättade för Ugga att hon köpt tio limpor cigaretter och därmed gjort av med alla sina besparingar.

En kvinna jag mötte uppe i Vestmanna berättade att Karen en gång varit förlovad med en man i två månader, att hon drömde om sin älskade och att hans ena ansiktshalva alltid var blå i drömmen. Kvinnan sa också att Karen var syster till Nólsoys och Färöarnas store naivistiske konstnär Steffan Danielsen ... och att även han var egendomlig. Jag ville inte tro henne även om det hon sa mycket väl kan stämma. Men kvinnan i Vestmanna hade en så föraktfull inställning till bygden och människorna och fnös någonting om en ful bygd med bara inavel trots att hon själv vuxit upp där.

Den positiva nyfikenheten och de varmaste blickarna möter man faktiskt ute i bygderna. Men det är säkert samma fenomen som i andra länder. Detta med centrum och periferi. Att sträva efter, och tycka sig stå i centrum. Vilket innebär att allt annat är periferi, fult och inavlat.

Olavsökan i Tórshavn är i alla fall en upplevelse. Då är det trångt och livat på färjan från Nólsoy Att spatsera på Niels Finsens göta och träffa bekanta från när och fjärran. Att se alla kära möten, släktingar och vänner som flyttat till någon annan del av Färöarna eller till Köpenhamn och Danmark, som nu är i Tórshavn på ferie.

Den största upplevelsen är utan tvekan nätternas kedjedans i källaren på Bríkin. Dansarna ångar av värme och kedjan slingrar fram mot morgonen under kvadens rytmiska puls. Skiparna och dansarna vars röster hela tiden ljuder mäktigt över lokalen och drar de övriga med sig i någonting som verkar rituellt, suggestivt och mycket, mycket ålderdomligt. Man är en annan människa när man smyger hem frampå morgonkvisten.

Under de tre eller fyra dagar som Olai-festen pågår så är det också en annan företeelse som är typiskt för Färöarna, nämligen det råa supandet. Där ligger vårt eget midsommarfirande i lä. Här är det som vanligt lovart och går man hem efter nattens dans får man räkna med att vada genom krossat glas och kryssa mellan avsupna karlar.

Det kan vara en schizofren upplevelse att gå på Niels Finsens göta och se alla frikyrkor samlade till bön och sång på den ena sida gatan och från den andra sidan höra fyllvrål och häcklanden från asfulla ungdomar med bergsprängare på axeln. Eller att möta den propre men förtvivlade mannen som har glömt kombinationslåset till sin dokumentportfölj som är proppfull med spritflaskor. Eller att bli bjuden på en redig whisky av en man med drickat i en pumptermos. Allt medan två frustande sjölejon brakar ihop och slåss utanför biografen. Så mycket av hejdlöst supande trots, eller kanske på grund av, att spriten varit ransonerad allt sedan början av seklet. Det sups på sjömansvis på Färöarna, kort men intensivt. Inslaget av små vita plastbunkar med gulaktigt innehåll är mycket påtagligt.

Nåja, jag är väl inte den som säger nej till en sup. Inte Alexander heller. Och när vi en morgon efter firandet plötsligt ska ut på lunnefågeljakt så dras vi nog båda med en lätt huvudvärk. Alexander är ivrig att få visa mig hur det går till i fågelberget, men utdelningen av fångstplatser ställer till problem. Alexander är irriterad och muttrar besviket. Morgontrötta är vi båda två. Karlarna i byn samlas nere vid postkontoret och drar lott om fångstplatserna och vi ser vår chans till jakt fara sin kos.

Men så kommer postmästaren Högni in i farstun med det glädjande beskedet: Ni får nummer sex, borta vid Jetalajen. Alexander ler och vi ger oss iväg efter de andra som redan är långt före oss. Högni stannar hemma i byn en timme för att sortera posten.

Alexander linkar före mig på stigen upp mot fågelberget. Han har galoscher på sig och den svarta baskern. Det är bara tio grader varmt och duggregn. Jag har ett rent helsike att hänga med i Alexanders fart trots att han har fel i benet och går med käpp. Jag skulle kanske kunna skylla på att fleyastången som jag har på axeln försinkar mig, om den inte vore så lätt och gjord av bambu. Är du trött, Bert-Olav Andersen?, skrattar Alexander och går allt högre upp i fjällbranten.

Det är lång väg att gå och på många ställen klättrar vi genom långsträckta ur där enorma stenar rasat ned från toppen av Eggjarklettur. Ibland går stigen på skrå med stupet och havet alldeles nedanför oss. Vinden viner i fleyastången och jag får gå försiktigt. På vissa ställen finns rep fastsatta för att kunna klättra ner en bit till någon lämpligare hylla.

Svårast är det på uren där man hela tiden får klättra över sten och söka sig till den lättaste vägen. Särskilt vid den vide ur som är relativt nytt och ett av Färöarnas största.

Alexander har problem med benet. Det är så lätt att halka på de våta stenarna, att fastna eller ramla ner i skrevor. Men det verkar inte bekymra honom. De nya stenarna känner han inte till så väl, men här gick han redan som trettonåring med sin far. Fleyastången jag bär är ett arvegods efter fadern. Alexander har också varit med att bli nedfirad i ett rep från toppen för att plocka kvanne på hyllorna eller feta fågelungar som de sedan åt.

När vi kommer fram till fångstplatserna upptäcker jag genom diset att stenarna är fyllda av färggranna lunnefåglar som lunnerar eller flyger i cirkel ut mot havet och fångar småsill till ungarna i redet. Jag får lära mig hur håven sätts ihop, att inte ta lunnefåglar med sill i näbben och hur jag fångar de rätta lunnarna genom att gömma mig bakom ett stenröse och svänga upp håven när fågeln flyger förbi. Han man tur så fastnar den i nätet. Nólsoy

Vi sitter där bakom det uppbyggda röset timme efter timme utan att så mycket som en lunnefågel hamnar i håven. De sitter på stenarna runt omkring oss, matar ungarna i hålorna under stenarna och vickar nyfiket på sina färgglada näbbar. Vi är decimeter eller rent av centimetrar ifrån att lyckas men ingen hamnar mitt i håven. Duggregnet tilltar och vi blir allt blötare. Inte ens termoskaffe kan få oss varma inombords. Alexander reser sig upp och säger: Vi går hem... det är fel vind idag.

För min del är jag är nästan glad över att vi inte fick några lunnefåglar i håven. Det skulle vara svårt att vrida nacken av dessa gulliga och färgglada små lunnar. Att sedan sticka en pinne genom dem och sätta upp dem på en sten för att locka dit andra, föreföll mig outhärdligt. Dessutom vägde fåglarna ett halvt kilo styck och det var tillräckligt ansträngande bara att bära fleyastången.

Vi gick tysta hemåt. Träffade folk på väg hem med ryggarna fulla av döda lunnefåglar burna med hjälp av kraftiga pannband. Ibland kastade männen sig omkull på marken för att vila. De var redan dödströtta av bärandet trots att de hade lång väg kvar till byn.

Pust och stön. Vi klättrade tillbaka genom uren. Följde nästan obefintliga stigar. Duggregnet strilade över våra ansikten och när vi befann oss mitt i den vide ur svepte en tjock fuktig dimbank in över oss. Plötsligt var stigen totalt försvunnen. Allt var vitt runt oss och varken Alexander eller jag visste vart vi skulle ta vägen. Vi var totalt vilse. Vi visste knappt om vi skulle gå upp eller ner. Och inte blev panikkänslan mindre av att jag såg att till och med Alexander blev skärrad. Hans fot hade svullnat efter att han halkat på en vickande sten och det syntes att det gjorde ont när han klev på den. Någonstans där nere fanns det höga stupet och havet. Vi kunde höra havets dån. Ovanför oss var det lika brant upp till toppen. Hur skulle jag göra om Alexanders fot blev obrukbar? Skulle jag ta honom på ryggen? Det orkade jag säkert inte, särskilt över alla dessa jättestora och hala stenar. Inte kunde jag lämna honom heller. Jag visste ju inte ens åt vilket håll jag skulle gå. Det hela var mycket otäckt. Om ett par timmar skulle det bli mörkt.

Först föreslog Alexander att vi skulle försöka leta oss fram och klättra upp mot toppen. Men så ändrade han sig. Vi tog en chans och gick på känn rakt in i den täta dimman. Vi klättrade över väldiga stenar, kröp genom hålor, halkade och svor innan plötsligt Alexander sken upp och sa att han visste var vi var någonstans. Det var knappt vi såg varandra genom dimman men han vände sig om och skrattade högt så att det ekade mot fjällbranten: Joo, så kan det gå en gang emellom, Bert-Olav Andersen!

Den lunnefågelsjakten kommer jag att bära med mig hela livet trots att vi inte fick en enda fågel att stoppa i Uggas gryta när vi kom hem i skymningen. Det minnet är betydligt lättare att bära än en fleygastång av bambu och en ryggsäck med termoskaffe över den vide ur. Jag kommer alltid att minnas somrarna på Nólsoy med en särskild glädje. Min lilla kammare med utsikt mot Eggjarklettur. Ljudet av mistluren bortifrån fyrarna. Det bibliska skenet över Nólsoy och Tórshavn i fjärran. Granntuppen som väcker mig om morgnarna. Och dessa underbara människor.

forts...